Tiedenaisia - Vetenskapskvinnor

Science is sometimes defined as a way of seeing things. Women still far too often constitute a "blind spot" in the vision of the scientific community.

Veronica Stolte-Heiskanen in Women in Science - Token Women or Gender Equality (1991).

KVINNOFORSKNING

Kvinnoforskningen har sina rötter dels i kvinnorörelsens teser om samhällelig och kulturell ojämlikhet mellan könen och misogyni, dels i behovet att föra fram kvinnors erfarenheter och synsätt för att därigenom skapa en grund för ny kunskap. Kvinnoforskarna, som till en början ägnade sig åt att definiera och teoretisera över ovannämnda frågor började senare omvärdera och dekonstruera själva könsbegreppet och de betydelser som könet ges. Könsskillnaden ses som ett socialt skapat och kulturbundet sätt att strukturera fördelningen av makt och resurser i samhället. Vid sidan av könsskillnaden granskas övriga faktorer (sexuell orientering, klass, etnicitet, ålder osv.), som skapar hierarkiserande skillnader också mellan kvinnor. Kvinnoforskningen har också betonat att den traditionella vetenskapen och kunskapen är könad och har därför försökt bygga upp en vetenskap som erkänner och identifierar könet och könsskillnaden. Kvinnoforskning bedrivs inte bara inom de humanistiska och samhällsvetenskaperna, utan också inom övriga vetenskapsområden såsom juridiken och medicinen.

Slutet av 1970 talet och början av 1980-talet kan ses som en brytningstid i den finländska kvinnoforskningens historia. Kvinnliga studerande och forskare i flera högskolestäder började då "organisera sig som kvinnor", t.ex. i form av egna arbetsgrupper med kvinnoforskningsteman som sammankom under de årliga konferenser som hölls av de vetenskapliga samfunden. Den framväxande kvinnoforskningen fick stöd i synnerhet från Finlands Akademi och Jämställdhetsdelegationen TANE, som i januari 1980 ordnade det första riksomfattande mångvetenskapliga kvinnoforskningsseminariet i Helsingfors. Som inledare fungerade ett antal forskare som senare kom att påverka kvinnoforskningens utveckling på ett avgörande sätt, såsom Elina Haavio Mannila, Auli Hakulinen, Raija Julkunen och Päivi Setälä. År 1981 inrättades en befattning för en nationell koordinator för kvinnoforskning, finansierad av Jämställdhetsdelegationen och Finlands Akademi. Denna blev en ordinarie tjänst år 1986. I början av 1980 talet fick kvinnoforskningen också ett särskilt stöd från Finlands Akademi.

På de flesta universitetsorter grundades under förra hälften av 1980 talet föreningar för kvinnliga forskare som skulle bevaka kvinnornas ställning vid universiteten och främja kvinnoforskningen. Under samma tid tog forskare initiativ till de första introduktionskurserna i kvinnoforskning. År 1986 grundades vid Åbo Akademi ett institut för kvinnoforskning och år 1990 en motsvarande enhet vid Tammerfors universitet (den senare ombildades 1997 till institution för kvinnoforskning). Vid Helsingfors universitet grundades Kristina institutet år 1991 och vid Åbo universitet grundades ett kvinnoforskningscentrum år 1995. Sällskapet för kvinnoforskning i Finland och dess vetenskapliga tidskrift Naistutkimus - Kvinnoforskning inledde sin verksamhet år 1988. Den första professorn i kvinnoforskning var Päivi Setälä, som tillfälligt skötte professuren vid Helsingfors universitet. En ordinarie tidsbunden professur i kvinnoforskning grundades i Helsingfors år 1994. Under senare hälften av 1990 talet erhöll flera andra universitet tidsbundna professurer i kvinnoforskning. I detta nu finns det nio professurer, och alla utom professuren vid Christina-institutet vid Helsingfors universitet är finansierade genom undervisningsministeriets projektfinansiering. År 1999 inrättade Finlands Akademi en Minna Canth akademiprofessur i kvinnoforskning.