VETENSKAPSKVINNOR:  PERSONREGISTER  |   DISCIPLINER  |   TIDSPERIODER  |   DE FÖRSTA  |   OSYNLIGA MILSTOLPAR  |   FAKTA  |   KVINNOFORSKNING  |   STARTSIDAN
INKERI ANTTILA kriminalvetenskapare första kvinnliga juris doktor juridikprofessor justitieminister 1916- De stora förändringar som under de senaste årtiondena skett i Finland i riktning mot en mera rationell och human kriminalpolitik kan till stor del tillskrivas Inkeri Anttilas och hennes arbetskamrat Patrik Törnudds livsarbete. Anttila har varit en av nyckelfigurerna vid förnyelsen av hela strafflagstiftningen och i synnerhet dess påföljdssystem.. Anttilas forskning och verksamhet har haft inverkan på det kriminalvetenskapliga och kriminalpolitiska tänkesättet även internationellt sett. I synnerhet inom viktimologin dvs. forskningen kring brottsoffer har Anttilas idéer varit banbrytande. Inom kriminalpolitiken är Anttila känd för att hon har kritiserat en grundlös vårdoptimism. Anttila riktade sig in på den vetenskapliga banan under krigstiden. Vid sidan av att hon skötte tre barn och satt ting skrev hon på sin doktorsavhandling Loukatun suostumus oikeudenvastaisuuden poistavana perusteena (1946). Grunden för Anttilas straffrättsliga tänkesätt började ta form på 1950-talet. Hon tjänstgjorde då vid fångvårdsväsendet. Atmosfären vid fångvården var liberalare än vid universitetet, där Anttila som docent undervisade i kriminologi, ett ämne som professorerna i straffrätt stod främmande inför. Samtidigt studerade hon sociologi, som gav en ny infallsvinkel på straffrätten. Också medlemskapet i en ungdomsbrottslighetskommitté, som hade fört fram vissa radikala åsikter, påverkade Anttilas senare tänkande. Hon bedrev dessutom ett intensivt nordiskt samarbete, vilket kom att fungera som en sorts andningshål för henne. 1961 utnämndes Anttila till professor i straffrätt, som första kvinna i Finland. Hennes liberala straffrättsliga tänkesätt fördjupades och stabiliserades på 1960-talet. Kriminaliteten kan enligt henne inte avskaffas, men en rationell kriminalpolitik påverkar dess mängd och kvalitet. Karakteristiskt för Anttila under hela hennes karriär var att hon förenade sin forskning med samhällelig påverkan. Hon var på 1960-70 -talet bl.a. ledare för Rättspolitiska forskningsinstitutet och ordförande för abortlags- och kriminalvårdskommittén. Då hon 1975 satt som justitieminister kunde hon dessutom påverka lagstiftningen: regeringen beredde då propositioner bl.a. om villkorlig dom, villkorlig frigivning och reformer gällande rattfylleri. Sedan år 1980 har Anttila varit viceordförande för ett projekt som förbereder en totalförnyelse av strafflagen.