Kotisivulle

Homepage

Curriculum Vitae
 
 
 
 
 

Juho Niittys märkliga liv
Leve Europa - men vilket Europa?
Om snuttifiering
Vem äger John Sutherland 
Om självständigheten 
Nazism vs. kommunism 
Minneapolis-Baggböle
Norden som modell för Europa
New Delhi
"Händelserna" i New York

Om snuttifiering

(Ny Tid Juli 2000)

Få ord har på sistone uttryckt ett problem mera koncist än ordet snuttifiering. De rikssvenska läsarna kan behöva en förklaring: snuttifiering hänvisar till en pågående debatt i närmast Hufvudstadsbladet angående Radio Vegas “populära/istiska” programpolitik, som går ut på att enhetliga talprogram transformeras till program som mestadels är musik med korta och hurtiga pratavsnitt där emellan, snuttar. Denna politik har häftigt kritiserats av personer som vill hålla musiken (särskilt den intetsägande för alla öron avsedda muzaken) borta från aktualitetsprogram och låta människorna komma till tals.
Radiochefernas försvar har gjort gällande att denna programtyp är väldigt populär och att korta snuttar inte alls behöver vara dåliga, utan att de tvärtom kan vara verkliga pärlor - bland svinen, så att säga, eller kanske även för svinen, eftersom försvaret ju i sin korthet lyder att människorna är så dumma att de inte kan eller orkar lyssna på längre sakprogram!
Detta fantastiska argument skulle förtjäna en grundligare granskning. Det är ju faktiskt sant att många av de viktigaste insikterna eller mötena i våra liv sker blixtsnabbt. Varför då inte börja göra allt snabbt - YLE kunde gå in för treminuters möten, tiominuters julfester, om det inte är längden som avgör? 

   Låt mig i stället beskriva situationen ur mitt personliga perspektiv, som erkannerligen är något ensidigt, men kanske ganska typiskt för kulturvänliga nytidläsare. Radio Vega, den finlandssvenska radions flaggskepp som ansvarar för kulturen och intelligensen i radion, innehåller en avsevärd mängd mycket fina och värdefulla programdelar, särskilt med tanke på dess resurser. Bland annat kör aktuelltredaktionen med mycket mindre resurser än den finska sidan men producerar ofta mera innehållsrika och intressantare nyhetsprogram, kulturen likaså. 

Men resurserna är, som vi vet, ett problem. Den nya utvecklingen inom internet och digitaliseringen har tärt hårt på den klassiska radions resurser, likaså konkurrensen från billigradio som i sin enkelhet går ut på lätt musik och löst tal. Det är klart att de redaktörer som ännu kämpar för att hålla kvalitetsprogrammen vid liv känner sig illa till mods. Till kvalitetsprogrammen räknas förstås också de riktiga, långa musikprogrammen, där man pratar om musik och spelar en musik som betyder något. (Den stora paradoxen som jag inte här kan gå in på är att samtidigt som Radio Vegas chefer skryter med en procentenhets tillväxt i lyssnarsiffror på grund av snuttifieringen, så har Rundradion råd att erbjuda flera kanaler för de knappa tusen lyssnare som äger digitalradion. I stället för att helt enkelt överföra det existerande programflödet i digital form, arkivera den och låta lyssnarna välja vad de vill höra och när. DET skulle ge digitalradion fart, i motsats till dagens politik.)

Sparåtgärder syns också i att programmen blivit kortare, enhetliga programavsnitt har snuttifierats etc. Nyheterna och annat aktualitetsmaterial som ju skulle ha flera lyssnare nu om sommaren lider speciellt: de har förkortats alldeles katastrofalt. Den tidigare fina nyhets”timmen” mellan fem och sex (där tyvärr den sista kvarten är lätt musik!) är för tillfället en tiominuterssnutt, och de övriga nyheterna har också förkortats. Detta är delvis förklarligt: folk är på semester, sommarvikarier anställs inte, det måste sparas och sparandet utgörs av att göra kortare program.

Men MÅSTE det vara så?  Om det finns färre redaktörer, måste programmen bli kortare? Inte alls!  Själv har jag en ganska lång och månsidig erfarenhet av att delta i diskussionsprogram och bli intervjuad. Som någon kanske minns, är jag även en vän av amerikansk National Public Radio eller brittiska BBCs oavbrutna talprogram och långa nyhetsprogram. Nyligen blev jag intervjuad i NPR i ett av dess finaste programserier om finska sommarvanor och fick njuta av att svara fritt på frågor utan att journalisten blev genast nervös (eftersom hon inte behövde tänka på klippningsarbetet).

Däremot är min erfarenhet av att tala i finsk radio den, att journalisten antingen låter mig tala oavbrutet för att sedan klippa ned intervjun till oigenkännlighet före den sänds, eller sedan sitter han/hon där med mikrofonen och visar tydligt att nu är det dags att sluta med krumelurerna. Samma sak med diskussionsprogram: tidspressen är ofta enorm (t.ex. I Slaget efter tolv som ofta är en ganska stor satsning med flera människor som kallats in för att diskutera och bli avbrutna just när der kommit igång). Ändå vet vi att för att kunna utveckla en tanke så behövs det lugn och ro och en viss tid. Förstås är det bra att kunna uttrycka sig koncist i tre sekunder, men sådana personer passar kanske bäst som politiker. Radiochefernas konstiga försvar av snuttarna är direkt ohederligt på den här punkten – ja, kanske det kan bli en intressant snutt om redaktören förbereder sig ordentligt och har tid att tala länge med den intervjuade, för att sedan plocka ur just guldkornet. Kulturnyheterna Rapido bygger delvis på dylika snuttar som ofta görs ur längre program (och utan musik emellan...). Men i den egentliga snuttradion, i den här debatten exemplifierad av eftermiddagssändningen Direkt, är det ju inte så det går till. 

Det finns alltså ofta färdigt material för mycket längre program! Särskilt intervjuerna är dessutom mycket billiga att producera (vanligtvis får jag inget arvode för att bli intervjuad). Alla skulle alltså vinna om avsnitten fick vara längre: den intervjuade som känner sig besviken när han lyssnar på programmet efteråt, radion, som skulle ha mera material och lyssnarna som kanske skulle få någon uppfattning av vad den stackars intervjupersonen ville säga, och kanske också en bättre uppfattning om personen i fråga. Tanken att kort är bättre förbiser ju helt interaktionen mellan dels intervjuare och -objekt, dels dessa båda och lyssnaren - oftast krävs det tid för att bli bekant med någon eller att få intervjun att fungera. Denna insikt har visserligen utnyttjats i dagsintervjuerna där någon berättar om sitt liv - deras problem är i stället att redaktörerna kör med en inställsam och empatisk stil som och vägrar göra något som helst intelligenta uppföljningar. Varför kan förresten personporträtten ges tid men inte sakintervjuer?

T.ex. femmans nyheter skulle inte behöva förkortas och tiden fyllas med onödig (och dyr) musik, när man i stället skulle kunde låta människorna komma mera till tals, mindre redigerade och mindre pressade?

Det här är ju egentligen också Ny Tids recept: få redaktörer men långa artiklar! I tidningar är det dock så att en längre artikel ofta kräver mera arbete, medan det i en radiointervju kan det ofta vara precis tvärtom (fast inte nödvändigtvis: ofta när jag har själv blivit snuttifierad känns det som om förkortningen hade gjorts på ett ogenomtänkt sätt, så snabbt som möjligt).

Så, mitt recept är enkelt: låt människorna tala! Pressa dem inte. Glöm musiken som påfyllnad och använd prat i stället! Faktum är ju att fler människor kommer åt att lyssna på ett längre program än ett kort. Redaktörens uppgift borde ofta vara endast att upplysa lyssnarna om att det nu är den och den som talar (något som Radio Vega fortfarande ofta syndar mot). YLEs finska station radio Aino har flera olika långa talprogram där tex en grupp människor diskuterar sin hjältesyn i timtal - lättsmält och underhållande tal som ändå inte blir menlöst. 

Och låt människorna tala fritt särskilt i juli! Vi andra som är på landet, jobbar i trädgårdarna, målar hus, kör bil, fiskar etc. (med YLEs fina Sonyradio i bröstfickan) har just nu mera tid att lyssna koncentrerat och oavbrutet. Vi behöver just sådana långa, lugna och oavbrutna talprogram som Vega producerar när den är som bäst, i stället för ännu nervösare och hurtigare små snuttar.

Apropå hurtighet så kunde Vegas yngre redaktörer också ta lärdom av BBC eller NPR också i det att man inte behöver vara så överdrivet hurtig, utan att en intim och avslappnad stämning uppstår bättre om man är sig själv och relativt seriös. Emellanåt kan kontrasten bli helt otrolig när redaktören försöker tala om allvarliga saker men ändå inte kan låta bli maneren ’hej ni där vid radioapparaterna, nu ska ni få höra något trevligt’. En av våra favoriter var en eftermiddagssnutt på Röda Korsets hungerdag där intervjuaren glatt inledde: ”Ja svält ja, det är ju ett aktuellt tema!” 

En av de mest skrämmande snuttifieringarna gäller barnprogrammen. I stället för ordentliga sagor eller berättelser kör radion med program typ Gunghästen, där krystat småsnack varvas med musik som inte har något med talet att göra (senast spelades ”På lekis har vi kul varje dag” - i juli månad, då varenda en av landets barnträdgårdar är stängda!). 
Till all tur finns sommarläsningen, fast man även där kunde köra mera med riktiga klassiker. Varför inte läsa Huldén&Huldéns fantastiska Kalevala översättning i sin helhet!

J.P.Roos 
 
 
 

Juho Niittys märkliga liv

(Ny Tid 14.4.2000)

M.A. Numminen är ett väldigt ofinskt fenomen: en snäll, öppen, alltid vänlig, fördomsfri och skapande person som bibehållit sin förmåga att göra folk arga eller ytterst osäkra. Han har gjort nästan lika många singlen som tangomästaren Olavi Virta; hans samlade single- produktion (vilken som bäst håller på att utges) omfattar tre album med två CD-skivor var. Dessutom har han skrivit en massa böcker, av vilka tango-boken just utkommit i genial svensk översättning av Trygve Söderling. Dessutom är M.A. en tvåspråkig finne som gärna både talar och sjunger på svenska. Han har t.o.m. publicerat sina senaste böcker hos finlandssvenska Schildts - på finska.

M.A. känner “alla”, särskilt alla 60-talister (alltså de som rikssvenskarna kallar för 40-talister eftersom de inte insett att en generation definieras av det årtionde som formade dess medlemmar, inte det då de föddes) och ännu mera särskilt alla 60-talister från årtiondets början, dvs. den icke politiska delen. Han är alltså perfekt myntad för att skriva just det tidiga 60-talets historia. Det har redan utkommit en hel del (fast inte tillräckligt!) om slutet av 60-talet och om 70-talet, det egentliga politiska årtiondet, men mycket litet om den första halvan då allt så att säga började gro. Och då det var lätt att skapa skandal om man ville, men ännu lättare att bli skandaliserad av vad som hände i samhället.

“Helsinkiin” är inte egentlig historia utan en roman. Författaren säger sig dock ha kollat alla fakta och försökt se till att händelserna är korrekt beskrivna. Perspektivet på tillvaron ges genom en typ som i mycket påminner om M.A. Numminen, men enligt honom själv är Mauri Antero till bara 25%och Juho Niitty till 75%. Däremot har M.A. deltagit i praktiskt taget alla evenemang som nämns i boken, förutom enstaka filmer som han ansåg vara så viktiga att de inte kunde lämnas bort trots att han inte sett dem själv. Detta vet jag därför att mitt bestående livshistorieseminarium häromdagen inbjöd M.A. och vi hörde alla möjliga intressanta detaljer som inte finns med eller som inte explicit kommer fram i själva boken. Bland annat påpekade M.A. att detta redan är hans andra bok vars titel anknyter till Juhani Aho. För att fullända trilogin kommer ännu en tredje som antingen heter “Rautatie” eller “Juha”. Juhani Aho är ju mannen som skrev mycket om Finlands första modernisering i 1900-talsskiftet.

M.A.s bok försöker visa hur 60-talet uppstod: vilka händelser och människor som skapade det som vi nu uppfattar som sextitalet i Finland. Den studerar inte orsakerna, men pekar ändå på vissa andra orsaksammanhang än de traditionella. Till exempel att sextitalisterna var just krigsgenerationens barn, eller att samtidigt som nya inflytanden och händelser nådde Finland via en ganska liten grupp aktiva människor,  slog det konservativa och traditionella samhället till på ett både ineffektivt och provocerande sätt. Mykles rubinbok brändes i början av 60-talet - dvs bokbål i Finland bara 30 år efter de nazistiska bokbålen, Millers “Stenbockens vändkrets” förbjöds ett år senare men fanns att tillgå på engelska och svenska. Detta var förstås en särskild förolämnping: bara de som inte kunde främmande språk ansågs ta skada av Miller eller Mykle. Skammen över att vara en finne var alltså en mycket viktig faktor i den kulturprotest som då började.
Många har glömt att det faktiskt var med “protester” som allt började, inte med provokationer eller politik. Också ockupationen av Studenthuset var  en protest, fast den hände långt senare. När vi i dag klagar över att ingen längre reagerar gäller det i båda riktningarna: ingen reagerar på provokationer, utom då det blir ytterligt grova och förenklade à la skit i papperspåsar eller Nokiachefen som impotent, men “ingen” orkar protestera mot Tjetjenien, folkmordet i Turkiet, dödsdomarna i USA, osv. De som orkar göra det känner man respekt för, men inte tillräckligt för att själv engagera sig. Den som får fram nya effektiva sätt att protestera, likt WTO-protesterna i Seattle, skapar ett nytt 60-tal i samma veva.

Men tillbaka till min vän M.A. Några av mina vänner tycker att boken är tråkig och att det inte är mödan värt att översätta den. Boken blev också orättvist behandlad i Hesari och Aamulehti, där recensenterna gav utlopp för sitt allmänna agg mot M.A. Själv har jag läst “Helsinkiin” med helt andra ögon: den är otroligt rolig, utlöser skrattsalvor på varenda sida, den återger mycket verklighetstroget atmosfären, men dess realism är snarare en naivistisk-entusisastisk realism (jag tänker på Stalin-konstens bästa alster med glada storbröstade kvinnor springande i morgonsolen; Petrov-Vodkin var nästan säkert M.A.:s förra uppenbarelse) som blir helt platt om man tar den alltför seriöst. M.A:s Juho Niitty är en person som upplever allt mycket djupt och passionerat, tom. de tråkigaste föreläsningarna (tex. Pertti Pöyhönen eller Jussi Teljo, som verkligen inte var några magnetiska personligheter).

Juho Niitty rör sig bland tre miljöer: universitetsmiljön med Huvudbyggnadens café som den centrala punkten för samtal och träffar, allmänna kulturevenemang (teater, flm, opera), och till sist musiken, som blir allt mer central efterhand. Allt präglas av samma fantastiska och medryckande entusiasm. Juho Niitty observerar allt, tycker om allt, tycker mest “moderna” människor och moderna tankar, och avskyr konservatism i alla former. Ändå är han, paradoxalt nog, en väluppfostrad pojke som aldrig gör sina föräldrar illa eller skulle tänka sig att närma sig kvinnor på ett olämpligt sätt (även om han då och då gör djärva förslag och även i ett fall kommer in i en kvinna som är så alkoholpåverkad att hon spyr på honom efter den första stöten). I själva verket kan det också vara så att Juho Niitty för någon som inte känner M.A. Numminen ter sig som en mycket osannolik och konstlad figur, medan alla som känner M.A. vet att det inte finns något osannolikt i Juho Niitty. 

Till exempel påpekade M.A. att han själv var ännu mera aktiv och mångsidig i sina studier än Juho Niitty. Där M.A. studerade tiotals ämnen samtidigt har Juho Niitty bara fem-sex ämnen “eftersom verkligheten inte skulle ha varit trovärdig!”, såsom MA utryckte saken.

Dock är det värt att notera att Numminens huvudintresse i boken är att presentera 60-talets början och inte att skriva en utvecklingshistoria eller en delbiografi. Det viktiga är dokumentationen av fakta, känslor och situationer. 

För den svenska läsarna finns en speciell bonus: Juho Nitty beskriver ingående både Sveriges och våra egna finlandssvenskars roll i kulturradikalismen. Den var så stark att Juho Niitty helt enkelt blev tvungen att lära sig svenska. Cladon Andersson, Henrik Otto Donner, Jörn Donner et Co är alla centrala figurer, vid sidan av Pentti Saarikoski som ju var 60-talets dominerande gestalt. Den politiserade och  stalinistiska 70-talsperioden var ett mycket mera finskt fenomen. Det bör väl påpekas att M.A. aldrig svärmade för stalinismen utan höll sig till den mindre politiska radikalismen, något sällsynt som nog blir förståeligt om man tänker på romanens individualistiska prägel och motvilja för massrörelser.

Vad var det då för provokationerna som fick borgerskapet att reagera så vilt? I Juho Niittys fall var det främst en blandning ljud, rörelser och mekaniska apparater som kallades för kompositioner eller happenings. Det räckte att sjunga lärobokstexter, arméns tvättdirektiv eller Wittgensteins texter till en lätt melodi och med en påkonstlat gäll röst. Det är samtidigt viktigt att minnas att bakom låg en genuin och djup indignation.
 Själv kände jag M.A. någorlunda, via min syster Jertta som även annars introducerade mig till 60-talsgenerationens stjärnor. Vi gick på samma fester och satt båda som ivriga lyssnare på universitetscafét. Därmed är jag kanske en alltför involverad läsare, men å andra sidan kan jag garantera er att allt är autentiskt. Endast kvinnoskildringarna känns alltför gulliga - i det verkliga livet ställde de till med mera trubbel...

Slutet är också vitsigt: Juho hamnar på sjukhus och skall opereras. Läsaren får inte veta om han överlever. Symboliskt är utgången klar: Juho Niitty som figur dog senast 1969. Sedan blev det helt andra människor som representerade generationen, och på sätt och vis kapade hela 60-talismen. Det var en snabb och dramatisk förändring. Jag var själv bortrest (i USA) läsåret 68-69 och missade flera viktiga händelser i Finland. När jag reste dominerade ännu kulturradikalismen trots en del politiska inslag, när jag kom tillbaka snäste man till mig att oberoende intellektuella inte behövs, vänsterstudenterna hade organiserats i celler som studerade sovjetiska textböcker och hela vänstern hade splittrats mellan majoritets- och minoritetskommunisterna.

Juho Niitty var död.

J.P.Roos
Helsinki.fi
 

Leve Europa - men vilket Europa

(Ny Tid 20.10.2000)
 

Varför tycker jag inte om Europeiska Unionen fast jag är stolt över att vara europé och säkert är mera europeisk än t.ex Claes Andersson, som fortfarande går omkring och skrämmer folk med att de som inte tycker om EU är högerextremister och ultranationalister eller helt irrelevanta yttervänstertyper (senast berättade han detta för danskarna före valet)? Varför kan man vara för en europeisk integration och ändå anse att EMU är onödig och att EU inte skall “fördjupas” eller befästas? Och varför är den nuvarande diskussionen om EU:s utvecklingstrategier: mot nationernas Europa eller mot en federal stat, mot ett av kommissionen lett Europa eller mot ett av ministerrådet lett Europa, mot ett enhetligt EU utan inre ringar eller ett EU med olika hastigheter, så förvirrande? Varför förespråkar Finland ihärdigt ett av komissionen lett Europa där besluten är bindande för alla och där en kvalificerad majoritet får bestämma? Varför är vår regering så rädd för tanken på ett Europa där de stora centrala länderna utvecklar sitt samarbete i egen takt och det uppstår olika, inte helt koncentriska ringar, några mycket löst associerade med EU-strukturerna?

Debattens grundproblem är att EU är i lika med Europa i sinnevärlden. Och EU innehåller hela acquis communautaire plus EMU och alla möjliga institutioner. Dvs. EU har redan blivit ett monster eller cancer som ingen kan tygla, den bara växer. Ett bra exempel ges av Johannes Pakaslahti i hans snart utkommande avhandling: socialpolitik är ett område där EU tillsvidare inte haft mycket att säga på grund av vissa melemsländers ihärdiga opposition. Men under Finland ordförandeskap hittade man på att grunda en bestående EU-kommitte för att evaluera socialpolitik. Denna kommitte utvidgade sin uppgift klart utöver de gränser som finns i EU lagstiftningen, men nu under fransk ordförandeskap kommer den sannolikt att få juridisk legitimering, om inte England lyckas hindra detta.  I och för sig har jag ingenting emot att EU tar också socialpolitiska uppgifter, men själva processen är universell och händer på samma sätt i försvarspolitiken, utrikespolitiken med mera. De individuella medlemsländerna håller på att förlora sitt självständiga beslutanderätt mycket snabbare än vad de olika avtalen låter påskina. 

Det är mycket svårt att förstå varför vi borde godkänna detta. Det finns mycket goda skäl att utveckla en gemensam europeisk arbetsmarknad, en gemensam marknad där olika handelshinder bekämpas, standardisera olika tekniska parametrar. Men utvecklingen av dessa saker, som mycket lätt kunde utvidgas till hela Europa och vars stryrning inte skulle behöva en enorm apparat, parlament, etc. tycks i mångas ögon förutsätta att man strävar efter en Europa som reglerar praktiskt taget allt, från grundrättigheter till forskning (jag känner fortfarande inte ett enda europeiskt forskningsprojekt som skulle ha producerat någonting nyttigt eller läsvärt gemensamt!) till små detaljer (glöm gurkorna,det är mycket viktigare detaljer som regleras!), förutom, förstås kapitalrörelserna och deras beskattning. Det finns INOM EU en massa skatteparadiser som man inte tycks kunna göra någonting åt och som löjliggör allt vad bekämpning av ekonomisk brottslighet heter. EU kan sägas befrämja inom sna egna gränser olaglig narkotikahandel i stor skala och särskilt dess finansiella operationer. Att tvätta pengar är inte bara möjligt, det är under EU:s särskilda beskydd. 

Jag har sagt det tidigare och upprepar det säkert många  gånger: Norden utvecklade för länge sedan ett fungerande samarbete med helt fritt handel och arbetsmarknad. Systemet har fungerat friktionsfritt och utan byrokrati. Men ingen ansedd nordisk politiker har lyft fram dess förträfflighet gentemot den process som nu håller på att ske.  Bara ett exempel: gemensamma standarder för mobiltelefoner utvecklades först i Norden, under just det nordiska samarbetssystemet. EU kunde aldrig har producerat likadant. EU håller som bäst  att förstöra järnvägstransporterna i hela EU-området, eftersom de måste konkurrera med lika villkor med lastbilstransporterna.

 Det nordiska systemet passar förstås bra i en situation där de olika länderna är relativt likadana kulturellt och juridiskt. Finland var dock relativt udda i denna samling ganska länge.  I Europa är dock situationen radikalt annorlunda. Vi har mycket olika europeiska traditionetr, och vi har länder som är mycket olika stora. Vi kan tala om nordiska, centraleuropeiska, anglosaxiska, franska, sydliga, östliga etc. traditioner. Religionen är också en faktor. För att nu inte tala om ekonomiska utvecklingsnivåer. Vi har i Europa ytterst fattiga och disorganiserade länder (Albanien, Det forna Jugoslavien (med undantag av Slovenien) , Rumänien, Ukraina, Vitryssland, Rysslands europeiska delar)   Och mycket rika och välorganiserade länder. Hur skall alla dessa rymmas in i en och samma acquis communautaire och rättigheter? Svaret är att det är helt omöjligt under den nuvarande form som EU har.  De lösningar som söks är vad jag förstår av två slag som nämnts ovan: en federalistisk som betonar kommissionerns roll och utgår ifrån att besluten härefter görs med kvalificerade majoriteter, det skapas en gemensam grundlag och staterna som kommer in i unionen ger upp en allt större del av sitt självständiga beslutanderätt. Men att alla länder är i princip lika och med i alla EUs institutioner, särskilt i EMU.
Den nationalstatliga lösningen skulle utgå från en lösare struktur med ministerrådet som central beslutande organ och en snäv definiering av de gemensamma uppgifterna. I denna modell kunde några länder vara med i EMU och de flesta inte.

Den tredje, mest sannolika lösningen är en blandning av dessa två. Kommissionen blir kvar, parlamentet blir kvar, men vissa medlemsländer skapar gemensamma mindre enheter (som t.ex Tyskland och Frankrike, eventuellt tillsammans med Benelux länderna som alltid vill vara med, och kanske Finland, om Lipponen är ännu kvar) och samtidigt utökas EU med en  klass av medlemmar som inte kan vara med i EMU och som inte heller uppfyller EU:s andra krav om en relativt välfungerande och demokratiskt samhälle.  Det blir en helt hopplös soppa.

Min prognos är, att denna soppa tillsammans med en ekonomisk kris under åren 2005-2010 kommer köra EMU på grund liksom alla tidigare försöken att binda fast valutor som inte har något särskilt gemensamt. Ingen politiker kan tillåta sig lyxen att hålla fast vid en totalt orealistisk valutavärdering om landet håller på att gå i konkurs, bara därför att EU kräver det, inte ens Paavo Lipponen.  Detta befriar oss antagligen även från de mest orealistiska strävanden att skapa en federal Europa. Men tyvärr kommer även de mera realistiska politikerna att försöka hänga så länge med i en omöjlig situation att de ekonomiska skadorna blir redan avsevärda. Det tar länge för Europa att hämta sig från den debakeln.

När man tänker att alla politiker som försvarar EU (liksom även Claes Andersson i hans huvudlösa EU försvar för danskarna) säger att den främsta förtjänsten med EU är att den hindrar krig i Europa, så anser jag nog att ett mycket bättre system mot krig vore lösa allianser typ Norden där inte unionen själv skapar omöjliga spänningar och till slut en mycket acrimonious skilsmässa, bara på grund avde omöjliga harmoniseringskraven.

Det här är alltså min syn på Europa: en omöjlig och ofunktionell tvångströja runt Europa kommer att skapa en katastrof och stora konflikter inom kanske redan ett tiotal år, medan en flexibel och realistisk liten europeisk entente skulle vara vägen till en harmonisk och differentierad Europa som kanske inte skulle erbjuda vissa ambitiösa politiker maktpositioner utöver det som de nu kan nå, men däremot erbjuda de europeiska folken fred och bättre liv i förhållanden som de själva kan mer eller mindre påverka. Leve Europa men inte  EU!
 
 
 

  (Ny Tid Kolumn 13/2.4.1999) 
 

Vem äger John Sutherland?
 
 
 
 
 
 
 

   Under den rubriken skrev John Sutherland en artikel för London Review of Books som blivit hett debatterad av många olika skäl. Samma frågor har också
diskuterats här i Finland där främst min kusin Mika Böök fått igång en mycket mera komplicerad debatt. Senast(?) skrev den kända amerikanska historikern
Robert Darnton om problemet i New York Review of Books. 
   Jag skall diskutera två relaterade frågor: upphovsmannarättens dramatiskt förändrade situation och som en följd av det, den akademiska och journalistiska
publiceringens framtid. 
   Jag har alltid tyckt att organisationer som Teosto eller Kopiosto är otrevliga och konstiga, lite jämförbara med de berömda välgörenhetsinsamlingar där 99%
av de samlade miljonerna går till själva organisationen och krigsveteranerna eller vem nu uppges som insamlingens föremål får små futtiga pennin. De har i
princip högfärdiga argument: att författaren eller kompositören skall få ersättning för sina alster även i det fall då de bara används. Just Teostos guldfärgade hus i
Drumsö fick mig alltid att tänka på hur största delen av pegnarna går till administra tion och lobbyverksamhet... Nu när EU uppenbarligen snart kommer kräva
att även hemkopiering av filmer eller musik skall för bjudas, har vi kommit till gränsen för det förnuftiga. 
   Men de intressanta frågorna ligger annanstans. Hit hör frågan om Microsoft vs. Linux: å ena sidan ett företag som kräver monopol för stöpseln, å andra sidan
principen att det är fritt fram för vem som helst att använda samma standard, bara han eller hon inte hindrar andra att göra det. Dvs man helt enkelt ger bort sin
upphovsmannarätt - eller snarare dess finansiella del. Linus Torvalds har ju hållit upphovsmannarätten på så vis att han har kunnat hindra andra från att
monopolisera hans produkt. 
 Samma princip betyder i förhållande till musik eller böcker att jag fortfarande har rätten till produkten, men kan låta alla ta del av den så länge DE inte börjar
kommersialisera den. I Sanoma-Open där denna diskussion ett tag fördes (jag har inte  hunnit följa webb-sidan på sistone) berättade Leena Krohn att hennes
böcker har blivit översatta som en följd av att de funnits tillgängliga på internet. De har också lästs av mycket fler än vad som annars skulle vara fallet. Frågan är
bara varifrån pengarna kommer om man faktiskt vill eller måste leva på skrivandet? 
   Här skulle jag förstås föredra ett samhälleligt alternativ: en författare som överlåter sina alster till fri användning kunde ges prioritet till de s.k.
biblioteksersättningarna (som snart kunde omdöpas till webbersättningar). Teosto och dylika or ganisationer skulle bara handskas med traditionell
återanvändning och kopiering av produkter. Och alltid när texten används i kommersiellt syfte, tex i en tidskrift eller tidning, så skulle författaren få betalt. 

   Men faktum är att det finns andra, mycket farligare djur som eftertraktar det stora byte som internet betyder för all skapande verksamhet (utan egentligt
innehåll är ju internet tämligen värdelöst!). T.ex. de flesta stora tidningar kräver numera att deras frilansare skriver under ett avtal, där de överlåter alla
rättigheter till elektronisk använding åt tidningen (i England finns några undantag, främst The Guardian som numera gör ett avtal där författarna har rättigheterna
till sina alster även om de låter dem placeras i tidningarnas eletroniska arkiv). Så de stora mediaföretagen har enormt mycket på spel. 
   Som ett exempel tänker jag ta ett fält som ligger nära mig, nämligen den akademiska publiceringen. Samma högintressanta frågeställningar gäller förstås för
andra områden. 
    Även i Finland har det rests krav på att vi forskare främst borde bedömas på basen av våra s.k. impaktpoäng, dvs. publikatio ner i de viktigaste
referee-tidskrifterna. (För den oinitierade kan det sägas att det betyder att jag skickar en artikel till en tidskift och den refereras anonymt av två kolleger som
inte heller känner till mitt namn. Om de tycker att texten är värd att publiceras så trycks den. De mest prestigefyllda tidskrifterna citeras mest av andra forskare
och ger mest impaktpoäng.) 
   Det här kan låta ganska bra och objektivt. Detta system är helt dominerande i USA och ganska centralt i Europa. Finlands Akademi svär i dess namn och
evalueringar görs med hjälp av detta system. 
   Men det finns stora problem som påpekats av Sutherland och Darnton. Jag skriver gratis, refereena jobbar gratis, redaktörer na (som är också forskare) får
en liten ersättning - men tidskrifterna kostar allt mer. Så mycket mera, att de vetenskap liga bibliotekerna har tvingats använda upp till 70-90 % av sina pengar
till tidskriftsprenumerationer och därmed en bråkdel till att köpa böcker (tidigare gick högst 30% till tidskrifter). 
  Ändå är det böckerna som är intressanta (i sociologin!). Det är böckerna som rencenseras och diskuteras, inte artiklarna. Och de mest impaktgivande
tidskrifter inom sociologin är nästan helt ointressanta. Den nordamerikanska hegemonin och själva systemet producerar triviala, vetenskapligt hög polerade men
innehållslösa artiklar. I mitt fält är de tidskrifter som jag orkar läsa precis de som inte har något egentligt refereesystem. Inom naturveten skaperna påstås det att
de viktigaste juttuna utges av elektroni ska tidskifter och att böcker är helt out, allt sker i internet (fast en del böcker publiceras också enbart i internet). 
    I samhällsvetenskaperna kostar ju tidskrifterna inte (ännu) så förfärligt mycket, de blir bara allt fler. Jag är själv medlem i styrelsen för Europeiska
sociologförbundet. Vi har grundat en egen tidskift, the European Sociologist. Den är (säkert!) en bra tidskrift och dess artikelutbud kommer att vara stort.
MEN behövs den verkligen? Det skulle ha funnits ett tiotal kvalificerade "europeiska tidskrifter" som vi kunde ha ingått ett avtal med. 
   I naturvetenskaperna är de viktigaste tidskrifterna otroligt dyra. En prenumeration kan kosta från 50 till 100 tusen! Och de bästa universiteten måste ändå
prenumerera dem, just för att vara de bästa universiteten. Som Darnton noterar, hjälper det inte att universiteten slutar prenumerera. Till sist kan vi ha ett enda
(amerikanskt) universitet som betalar ett astronomiskt pris för att få det enda sålda exemplaret av tidskriften! 
   Sutherland kommer med andra intressanta invändningar. Systemet är nämligen perverst ur universitetens och forskarnas synpunkt. Universiteten betalar
dubbelt för artiklarna. De skrivs som det viktigaste arbete som en forskare gör för sitt lön. Redaktörerna och referees är också betalda av universiteten. Ändå
är copy righten hos förlagen, som alltså dessutom får betala prenumera tionspriset (som även forskarna ofta blir tvungna att betala, då de är inbakade i våra
medlemsavgifter i vetenskapliga förenin gar). 
 Universiteten betalar alltså dubbelt för att upprätt hålla ett system som de egentligen kunde operera själva. Och författarna ger upp alla rättigheter till sina
texter, någonting som i internetvärlden kan vara helt fatalt. De får som ersättning status, professurer etc., vilket förstås är viktigt, men som sagt borde gagna
universiteten och inte de privata förlagen. 
   Hur kan ett så här konstigt system fortsätta? Elektroniska, öppna publikationer i internet borde kunna ersätta detta löjliga system. Tyvärr tycks det inte vara
fallet. 
   De få elektroniska tidskrifter som finns i samhälls vetenskaperna började som gratis tidskrifter men har nu börjar kosta. Då visade det sig att inten längre läste
dem. Så kanske de blir gratis igen i framtiden. 
  Samma gäller böcker. Förlagen har ju prutat på allt som heter deras egentliga arbete, nämligen redigering av texter. Det finns numera bara enkla postlådsförlag
som gör ingenting, bara minimal marknadsföring. Jag har själv publicerat en bok vars språk är fullständigt hemskt eftersom jag trodde att förlaget skulle göra
någonting åt det ... Lika gärna kunde man placera böckerna direkt på sin hemsida för att fritt kopieras, eftersom deras utforming ändå inte förbättras av att de
utkommer i bokform. Bara i samband men den sk. elitpubliceringen kan förlaget och redaktören förväntas göra något. Och klyftan växer. Jag själv följer vissa
författare som jag känner väl: Bourdieu, Sennett, Giddens, Castells, Bertaux, men för att bli intresserad av någon okänd författares okända bok behövs en
sakkunnig och intressant recension i New York Review of Books, London Review of Books, Contemporary Sociology. Inga okända författare typ J P Roos
från Finland skulle någonsin kunna intressera mig så mycket att jag skulle skaffa hans bok ... (typiska försäljningsiffror för sociologiska böcker hos
internationella förlag är 200-400 exemplar, men vi har minst samma försäljningsiffror när vi publicerar på finska!). 
  Så jag har inga incentiv att försöka producera böcker och manuskript utom till min hemsida förstås. Varför vill jag anstränga mig att finslipa texterna, försöka
övertyga motsträviga redaktörer om deras betydelse, när jag kan lägga dem på hemsidan och får förvånansvärt mycket positiv feedback. Om alla tänkte som
jag, skulle ingen vilja publicera något på traditionellt sätt och bara hemsidorna skulle vara intressanta! Och det att våra tidskrifter är totalt ointressanta kan ju
tolkas att alla förnuftiga människor har redan slutat med systemet ... 
   Vi som skapar någonting har antagligen ett intresse att våra produkter läses av någon. Men att skriva till Ny Tid visar ju att JAG inte är intresserad av impakt.
Denna text läses av kanske 20 människor som finner den intressant (men dessa 20 människor är nog sådana vilkas intresse jag uppskattar högt!). 
   EU:s logik är ju sådan att - placerad i bokvärlden - att om min bok köps av någon, så varje gång denna någon låter någon annan läsa min bok eller läser själv
den på nytt, så borde jag få betalt. Det här är helt idiotiskt. Egentligen är ju bibliote kens logik samma som internets. Allt finns fritt att läsas och ersättningen
kommer i form av generella anslag till författarna. 
Varför inte alltså generalisera från bibliokteken, särskilt som de börjar snart bli helt internet-dominerade virtuella bibliotek. 
    Jag kommer förstås att placera denna text, som alla mina tidigare Nytid-kolumner på internet. Där får de fritt läsas av vem som helst, kanske långt fler än via
Nytid!! Men tack för incentivet, i varje fall. 
 
 

Nytid Kolumn 18.12.1998 

Om självständigheten
 
 
 
 
 
 
 

        Vi firade nyss den 81. självständighetsdagen. Redan förra året när just de politiker firade ivrigast självständighetsdagen som hade sitt yttersta att göra hela
begreppet möjligast otydligt, kändes det bara löjligt att fira självständighet tillsammans med euroivrare av vilka de vildaste tycker att EU är redan en federal stat
med helt osjälvständiga deltstater (läs Esko Antolas artikel is HS häromdagen). 
   Jag känner alltså ett behov av att försöka (ännu en gång) klargöra dessa olika begrepp: självständighet, neutralitet, alliansfrihet, euroisering. 
    Självständighet är för mig följande: ett land med egna gränser har suveränitet över dess område, kan själv göra alla för landet livsviktiga beslut - också och
särskilt sådana som följer av landets internationella relationer och beroenden. Och kan fritt försvara landet mot alla för det negativa initiativ och beslut.  Att vi
beslutat om medlemskap i EU och EMU har betytt klart att vår självständighet har minskat - även om några naiva politiker påstår motsatsen. Vi har inte mera
suveränitet inom landets gränser, vi får godkänna för oss svåra och omöjliga beslut, tex i fråga om jordbruket. Snart kommer största delen av våra lagar att ha
sitt ursprung i Bryssel (några har nämnt siffran 90%), i den såkallade acquis communautaire. Motargumentet är, att vi nu är med och påverkar i stora beslut, att
vi är respekterade och kända i Europa, att vi nu är med i Europas allra innersta cirkel, de 11 länder som går med i euro from nästa år. 
  Vi kan alltså påverka i EU, i EMU, i ECB etc. Frågan är bara vad denna "respekt" (det verkar tvärtom att Finlands underdåniga förhållande har minskat vår
aktning) och möjlighet att påverka betyder, och vad det kostar. Vi betalar ungefär lika mycket vad vi "får" - men vi får andra saker än vad vi själva skulle
använda pengarna till. Våra tjänstemän använder en relativt stor del av sin arbetstid i EU-ärenden i stället att göra det som de borde göra, dvs. syssla med
medborgarnas ärenden, vi är tvungna att underkasta oss alla möjliga mycket otrevliga beslut, vi kan inte påverka räntepolitik eller penningpolitik i allmänhet. 
  Det finns människor som anser att neutralitet, alliansfrihet är numera helt betydelselösa när den gamla tudelningen i världen har upphört. Det finns en oomstridd
världsmakt, USA (vars inrikes politik gör det mer eller mindre tandlöst) som leder en försvarsal lians, NATO, dit numera även Polen, Tjeckien, Ungern vill
tillhöra, av nog så förståeliga skäl. Ryssland och dess "allierade" är svaga och relativt betydelselösa (som det har varit kutym att säga, ekonomiskt av samma
storlek som Nederländerna. Detta är dock vilseledande när Rysslands valuta inte har ett egentligt marknads värde och Rysslands ekonomi baserar sig i ganska
mycket på utbyte.). EU , Japan och Kina är kanske de bästa kandidaterna till att rivalisera med USA. Men de flesta EU länder är försvarspoli tiskt beroende
av USA, allierade och icke neutrala. 
   Är alltså neutralitetsbegreppet föråldrat? Svaret är ett mycket tydligt NEJ. Neutralitet är inte något som kan tas i användning vid behov, som ett paraply.
Neutralitet är tvärtom som ett habitus: man har det eller har inte det. Ett neutralt land lyckas med sin neutralitet om alla anser det som trovärdigt och som, när
det testas, inte låter sig lockas till olika dumheter. Ett land är inte neutralt, om det inte anses vara det eller om det självt vacklar mellan olika riktningar. Finlands
neutralitet före andra världs kriget var av denna typ, vi var neutrala egentligen därför att den tyska eller den brittisk amerikanska riktningen inte förmådde ha
övertaget. Och i förhållande till Sovjetunionen, fanns det ingen neutralitet alls. 
   Eller som Kekkonen sade det (i Tamminiemi, s 178): Puolueettomus politiikan "sesam aukene" ei ole se, että valtio ilmoittaa haluavansa noudattaa
puolueettomuuspolitiikkaa. Ratkaisevaa on, että muut maat luottavat siihen. Eikä riitä, että kaukana olevat kansat luottavat siihen: tärkeintä on etteivät naapurit
epäile sen aitoutta. Koska luottamus edellyttää uskottavuutta, niin silloin eivät riitä omat arviomme eikä kuvitelmamme. " 
    Men vad betyder neutralitet för Finland nu? För det första, att Ryssland kan vara säkert på att Finland inte blir någon NATOs skjutspets mot dess försvar,
att vi inte blir heller EU:s militär politiska bricka. Men det betyder också att vi inom EU förblir neutrala mellan dess interna konflikter. Det som inte tillräcklickt
kan betonas är att EU är ett mycket konfliktfyllt "union". Motsättningarna mellan Frankrike, Tyskland och England är verkliga och betydande, som alla kan se.
Englands ovilja att delta i euro baserar sig på helt olika ekonomiska intressen och realiteter än i Frankrike eller tyskland. Englands ovilja att gå med på något
slags ekonomiska eller sociala minima beror på dess thatcheristiska arv som ännu fortsätter. Frankrikes jordbruksintressen är mycket starka jämfört med
Tysklands. Dess högst centraliserade organisation, för att inte tala om dess invandrarpolitik, gör den helt annorlunda än Tyskland. De betoningar om personlig
vänskap mellan ledarna baserar sig just på de otaliga keskipakoisvoimat. Tysklands ovilja att bära det största ekonomiska ansvaret, dess östtyska problem,
dess federala struktur kan leda till stora konflikter inom EU. Både Tyskland och Frankrike har helt olika intressen än Finland in jordbruket, England kan inte
heller förstå vårt behov till en viss självförsörjning in jordbruket (det förstås inte heller av alla i Finland!). Med andra ord, vi får ingen nytta av att förbinda oss
helt med EUs politik. Tvärtom, det vore mycket viktigt, att vi håller en viss distans, och frihet. 
   Militärt är situationen mycket komplicerat. Här kommer också begreppet alliansfrihet till användning. NATO är fortfarande en aktiv och för des mindre
medlemmar en ganska riskabel allians - t.ex diskussionen om NATOs princip att använda först kärnvapen  visar att dess defensiva natur är problematisk. Om
EU skulle kunna utveckla en gemensam militärpolitik utan att dess medlemmar inte skulle ge upp NATO, blir situationen mycket svår för Finland. Vi kan inte
vara trovärdigt neutrala om vi är medlemmar i EU som är sgs identisk med WEU och NATO. EU:s gemensamma militärpolitik i fråga av koflikter i Europa kan
också leda till det att Finland blandas i konflikter där den inte har någonting att göra. Att Paavo Lipponen tycker att Englands och Tysklands gemensamma
initiativ är helt OK för oss eftersom vi vill vara aktiva i fredsbevarande uppgifter är typiskt Lipponenskt (själv)vilseledande taktik. Frågan är ju inte alls om
detta. Tysklands och Enlgands initiativ är ett försök att binda EU-länder starkare med NATOs militära strukturer och detta är någonting som Finland absolut
inte borde medverka i. 
  Men det är också en sak där vi tycks ha mycket litet att säga, vi är bara med och påverkar - mot våra egna intressen. Det är skamligt att Lipponen försöker
vrida saken till någonting helt annat. Hans realitetssuppfattning tyck ännu en gång vackla starkt. 

    En sak till som måste alltid hållas i minnet: USA är inte den mest pålitliga bundsförvanten eller ledaren av en militär allians. Det faktum att bara en minoritet av
amerikanarna röstar i normala val, att riktiga politiska partier existerar inte, att valen är mycket korrumperade och påverkas starkt av olika finansintressen, att
de amerikanska valorganisationerna kan kapas av (höger)extre mistiska krafter betyder att det är helt möjligt att USAs utrikes politik i framtiden bestäms av
politiker av typ Newt Gingrich (även nu leds utrikesutskottet av en fullständigt extremkonservativ, FN- finetlig Jesse Helms). 

   Mitt skräckskenario för Finlands EU politik är att vi, utan att kunna besluta om den, utan att folket har någonting att såga om saken, förbinds med NATO  via
EU, och samtidigt utvecklas EU:s federala struktur så att vi snart är en helt osjälvständig delstat, med gemensam militär- och utrikespolitik med stater vilkas
intressen och allianser är helt olika från våra. 
   Alltså: vi borde ha en klart uttalad politik där Finland förbinder sig att vara medlem i EU endast som ett neutralt, alliansfritt land och anser att alla sådan
förbindelser som görs av EU som skulle förändra denna Finlands status, icke är möjliga. 

     Men som de senaste ställningstagandena av Finlands ledande politiker visar klart, de är fortfarande glatt redo att ge upp både självständigheten och
neutraliteten för att kunna få "påverka". För att uttrycka det krasst: de ger alltså bort stora bitar av vår självständiga handlingsförmåga för att kunna själva
personligen vara med och besluta. 
   Det var annars trevligt att märka att  200 av Finlands ledande ekonomiska, politiska och kulturella personligheter tänker fortfarande i mycket nationella
termer då de måste välja de mest inflytelserika finländare. Just ingen tycks tänka globalt. Och det är också konstigt att just när politikerna har gett upp so
mycket reell makt som möjligt, så anses de vara väldigt inflytelserika. Hur dum får man vara? Men förklaringen är förstås att de flesta av dessa 200 tycker att
det är helt OK att ge upp Finland självständighet, bara vi får vara med och "påverka". 
 
 
 

Ny Tid Kolumn 18.9.1999 
 

Nazism vs. Kommunism
 

  Medan jag grubblade över vad jag skulle skriva som kolumn i Ny Tid - en fråga som konstigt nog aldrig löser sig helt tillfredställande - läste jag Thomas
Rosenbergs kolumn i Ny Tid om nazismen, kommunismen och stalinismen. Jag har också följt med samma Hbl-debatt, där skillnaden mellan nazism och
kommunism tycks suddas ut och man i de mest extrema fallen vill göra gällande att kommunismen var mycket värre är nazismen, både mätt i antalet offer och i
systemets allmänna brottslighet. 
  Rosenberg anknyter till frågan om varför våra 70-tals radikaler har "...undkommit kritik. Och framför allt att de själva lyckats undvika all självkritik". Utan att
gå in på denna fråga här, vill jag påminna om att det inte är helt sant att kritik eller självkritik inte skulle ha förekommit. Jag tänker särskilt på de finska
historikernas debattskrifter, Kimmo Rentolas och Matti Hyvärinens rätt så självkritiska alster eller sociologen Tommi Hoikkalas självbekännelser. Själv skrev
jag tillsammans med Keijo Rahkonen om stalinismens brott redan på 1980-talet då det ännu inte var helt riskfritt... Frågan är kanske varför dessa försök till
självkritik inte diskuterats mera? 
    Men i fråga om kommunismen vs nazismen är jag nog av en annan åsikt än Rosenberg. Just Lillrank har skrivit de mest korkade debattinläggen och
Rosenberg kommer inte så mycket efter. Det är klart man inte kan göra grymhetsindex eller räkna offer (men se nedan; räknat per år och per invånare slår nog
nazismen kommunismen klart!). Det är också klart att nazismen och kommunismen hade vissa avsiktliga likheter (nazismen hette ju också National-Sozialismus)
bl.a. i sin arkitektur (först modernism, sen klassicism) men främst i den totalitära ideologi som skulle gälla i alla livsområden. Så det fanns en del (politiska)
strukturella likheter. Men som bekant bevarade nazismen de ekonomiska strukturerna intakta och utövade en version av keynesianism (vägbyggen, rustning) för
att åstadkomma snabb ekonomisk tillväxt. Även i krigsförhållanden bevarades de kapitalistiska strukturerna. Frånsett Speers och Himmlers krigsekonomi med
slavarbete och koordinering av rustnings industrin fanns all annan planering eller 'socialism' bara på papperet. 
  Sovjetsocialismen innebar tvärtom en mycket större socialekonomisk förändring och samtidigt en förstörelse av de gamla strukturerna, dvs. en riktig
revolution. Man kan förstås argumentera att det här är lika kriminellt som att avsiktligt mörda folk. Ändå finns här själva kärnan i olikhetsargumentet:
kommunisterna var inte ute efter att döda folk utan förändra samhället, nazisterna var ute efter att erövra hela världen, undertrycka alla icke-arier och döda alla
judar. Den strukturella förstörelsen i Ryssland förorsakade de flesta miljoner döda ända in på 1930-talet, då stalinismen började skörda sina offer bland de
trognaste systemanhängarna. Att kriget var nazismens och inte kommunismens förtjänst borde ingen kunna bestrida (Stalins pakt med Hitler betyder inte att
Stalin startade kriget, även om det visar att han trodde sig kunna komma undan och låta Hitler och västra Europa trötta ut varandra i samma slags krig som
första världskriget var). 
   Lägren var som känt varken en sovjetisk eller tysk uppfinning (Även Finland experimenterade med koncentrationsläger redan 1918!). Att tyskarna använde
sig av sovjetiska modeller är också känt. Men den stora skillnaden var förstås att tyskarna hade gjort ett klart beslut att undertrycka och slutgiltigt förinta hela
folk, främst judar, och utvecklade ett eget system att göra så. De egentliga stalinistiska massmorden var improviserade, amatörmässiga, och riktade sig mera
mot de egna (i betydelsen egna anhängare: lägren innehöll ett försvinnande litet antal av verkliga systemmotståndare). Katynmorden var inte ett mönster utan
någonting som utövades relativt osystematiskt. 
   Enligt min mening är det alltså fullständigt fel att säga - som Rosenberg gör - att det fanns mera likheter än olikheter mellan kommunism och nazism. Tänk
bara på hur svårt det tycks vara att få DDR-Tyskland att fungera medan återbyggnaden av Västtyskland efter nazismen var ett faktum redan i början av 50-
talet. Hade nazismen stoppats före kriget skulle den bara ha inneburit en liten tillväxtinjektion i den tyska ekonomin, medan socialismens kollaps 1939 skulle ha
inneburit enorma återuppbyggnadssvårigheter i Ryssland. 

   Jag har också lusläst den franska tegelstensvolymen "Livre noir du communisme" som innehåller en panorama av kommunismens konsekvenser i hela världen.
I inledningen görs också en jämförelse mellan nazismen och kommunismen, någonting som många av bokens författare sedermera har tagit avstånd ifrån.
Stephane Courtois hävdar att kommunismen bröt mot precis samma internationella lagar angående folkmord och brott mot mänskligheten som de som
applicerades i Nürnberg. I det har han på det stora hela rätt, men med förbehållet att det inte var kommunismens raison d'être såsom det var nazismens. 
   I boken görs också ett försök att uppskatta antalet offer för kommunismen och jämföra dem med nazismens. Storleksordningen är mycket olika: enligt
Courtois beräkningar kan man komma upp till 85-100 miljoner offer för kommunismen mot 25 miljoner av nazismen. Men av dessa räknas 65 miljoner i Kina,
som har alldeles andra proportioner än europeiska stater, och där den största delen av offren var ett resultat av katastrofala ekonomiska och sociala aktioner,
inte direkt terror eller avsiktligt folkmord. Detsamma gäller Sovjet där hungersnöd svarar för över hälften av offren. Man kan fråga sig hur avsiktligt det var att
låta alla dessa människor dö. 
   Parallellen mellan kommunism och nazism är starkast då det gäller de enorma folktransporterna och all det lidande de orsakade. Liksom det att man faktiskt
opererade med slavarbete för att producera vapen och krigsviktiga varor. Både i Tyskland och i Sovjet lät man mer eller mindre avsiktligt förhållandena i
arbetslägren vara så dåliga att folk dog som direkt följd av dem. Enligt Rudolf Höss var det här den principiella insikt som nazisterna fick av Sovjet. Eftersom
avstånden och järnvägens  effektivitet var så olika så var transporterna i Sovjet sannolikt grymmare och mera dödliga än i Tyskland - utom att man inte
transporterade små barn eller gamlingar till fångenskap (däremot nog när kulakerna utrotades eller hela folk förflyttades). 
    Både ur ett socio-ekonomiskt och ett våldsperspektiv är skillnaderna mellan nazismen och kommunismen betydande. Argumentet att kommunismen var
värre har egentligen två alternativa konsekvenser:  det förnekar/förminskar/bagatelliserar nazismens brott eller försöker göra kommunismens brott verkligen
enorma (dvs. i de fall man erkänner att nazismens brott var ohyggliga). Rosenbergs argument hör förstås till den senare kategorin men det finns nog några
Hbl-skribenter som tycker att nazismens brott överdrivits i onödan och det är dags att börja glömma. Men också i det fallet är resultatet närapå detsamma.
Nazismens brott var så enorma att varje jämförelse innebär helt enkelt att man relativiserar dem, gör dem mindre allvarliga och mera vardagliga. Genom att tala
om kommunismen och nazismen i samma andetag gör man paradoxalt nog nazismen rumsrenare - särskilt i Finland som länge hade ganska vänskapliga
relationer med Sovjetunionen och där alliansen med Tyskland är ännu ett oklart kapitel. 
   Det tredje motivet är våldspornografiskt: många av oss har en benägenhet att frossa i hemska detaljer. Fascinationen inför det obeskrivbara grymheter föder
ju hela den våldsorienterade Hollywoodindustrin (där försöken att kritisera våld via våld är dömda att misslyckas. Så är Steven Spielbergs nya ytterst grymma
och explicita krigsfilm snarare extrem våldspornografi än verkligt antivåld.).  Och det är här som jag alldeles särskilt vill kritisera Yrsa Stenius som med sin
andra bok om Albert Speer nog - mot sin vilja - snarare hjälper till i processen att göra nazismen mera rumsren samtidigt som hon frossar i olika detaljer som
gör läsningen ohygglig. Hon kontrasterar den vackra (med arkitekthänder) och aristokratiska och hederliga Speer med hans omgivning, med allt som hände,
med hans egna (sällsynta) möten med våldet (eller icke möten, boken innehåller långa avsnitt ur Rudolf Höss liv), och lägger till onödiga fiktiva inslag om Speers
och Hitlers inre själsliv och ömsesidiga kärlek. Speer är det bästa exemplet på hur associationen med våldet förevigar: hade han hängts som de andra
krigsförbrytarna skulle han sannolikt inte ha blivit en speciell figur och det frosseri med "sanning" som idkas i Gitta Serenys Speer-biografi hade blivit omöjligt. 
   Samtidigt bildar just Speer på sätt vis en "länk" mellan nazism och kommunism. Beskrivningen om Speers organisatoriska arbete och intellektuella intressen
påminner mycket om de intellektuella bolsjevikerna Trotskij och Bukharin eller om Pjatakov, som var den första femårsplanens eldsjäl. Speer som figur skulle
ha varit mycket mer sannolik inom kommunismen än inom nazismen. I det nazistiska maktsystemet var han en anomali (och kedjan av osannolikheter i Speers
karriär var helt otrolig, från en arbetslös arkitekt till rustningsminister). Speers förhållande till nazismens brott är på något sätt en metonymi av förhållandet
mellan kommunism och nazism: den förstnämnda hade inte för avsikt och försökte undvika brottsliga gärningar men gick till sist med på dem medan den
sistnämnda gjorde allt medvetet från första början och ökade på kriminaliteten hela tiden (samtidigt som operationerna blev allt hemligare). 
   En tankeställare till slut: om ni var tvungna att välja vilken av dessa två fenomen, nazismen eller kommunismen skulle återuppstå med denna historiska
kunskap om deras tidigare brottsliga aktiviteter - vad skulle ni då välja? Jag tror nog att det finns bara ett svar om vi tänker att båda skulle försöka genomföra
deras ursprungliga program  - och rätta till eventuella fel av det första försöket. 
 
 
 

     NYTID Kolumn  12.6.1998 
 
 

Minneapolis-Baggböle
 
 
 
 
 
 

       Efter ett halvt år i USA  har vi återkommit till Finland, Helsingfors, Baggböle. Eller egentligen har vi inte återkommit utan nyflyttat till denna mycket
amerikanska förort i Helsingfors. Det finns tusentals städer i  USA med samma spikraka gator, separata småhus, motorvägar som korsar området. Även
befolkningssammansättningen är på något sätt amerikanskt: en riktig medelklass där både den övre medelklassen och välmående arbetare smälter in i miljön
(dock finns det ännu några få exceptioner: äldre arbetare, arbetslösa öldrickare som fyller förortens få restauranger, motorcykelligor). Baggböle har ju
utvecklats från ett starkt proletärt område fråm efterkrigsåren då frontveteranerna fick bygga ganska fritt sina egnahems eller parhus, men med ganska små
resurser, till ett snarare högre medelklassområde där mer eller mindre pompösa tegelvillor med platta tak numera dominerar stadsbilden. Det finns ännu några
rester kvar från 40- talet men de flesta husen har antingen rivits eller grundrenoverats och många av de stora tomterna har redan halverats. De spikraka gatorna
är relativt lugna: endast få gator är egentliga genom fartsgator. Baggböles största plus är förstås Centralparken: den erbjuder gränslösa motionsmöjligh heter och
den rakaste cykelvägen till centrum där man inte behöver se en enda bil förrän vid Ishallen. 
   Men annars är Baggböle mycket amerikanskt på många sätt: de flesta är bilburna, det finns två busslinjer men på Helsingfors(och USA-)vis går de i släptåg
efter varanda medan däremellan får man vänta 20 minuter eller mer. Tåget är för långt borta för att vara ett alternativ, tyvärr. Butikerna har försvunnit utom
två-tre större hallar, men i närheten finns tre väldigt stora bilmarketar som många baggbölebor använder. Blir man gammal får man anlita nån slags
hemsläpservice( kanske snart även internet!) 
   Men skillnaderna är också mycket iögonenfallande. I Minneapolis bodde vi i ett område med ungefär samma sociala sammansättning (utom antagligen de
äldre arbetarna och arbetslösa, eftersom vårt område hade inte varit på länge en arbetarstadsdel). Medelklassen är något rikare och bor bättre, dvs. har större
hus i USA än i Finland (skillnaden förklaras delvis också att Helsingfors är huvudstaden där bostaderna är relativt sett dyrare än i Minneapolis som är en liten
provinsstad, om ock delstatens (del-)huvudstad). Gatorna är lummigare och mindre trafikfarliga eftersom i USA har man stoppmärken vid varje korsning (så att
trafiken från en riktning måste alltid stanna: en mycket praktisk uppfinning som eliminerar helt den fartdårenskap som man alltid då och då måste bevittna på
Helsingfors bostadsområden: folk kör lungt och sakta även om de kanske inte stannar helt och hållet vid korsningen). 
   Jag har redan tidigare skrivit om de borgerliga förnödenheterna och det märkliga att i USA dessa är ofta nåstan oanvändbara jämförda med sina europeiska
motsvarigheter. Tvättmaskinerna som inte tvättar, dammsugare som inte suger, TV vars bild flimrar hopplöst (inte för att programmen är mycket bättre...)
livsfarliga gasspisar, jättelika opraktiska mikron  etc etc. Den berömda konkurrensen som borde vara hårdare i USA tycks ha slagit snett, eller sen producerar
den just mindre funktionsdugliga varor (seriöst sagt är USA- marknaden en stor välskyddad och ganska monopoliserad hemmamarknad där man klarar sig
med sämre produkter och samtidigt är marknadsföringen mycket mera orienterad mot näyttöarvo är bruksvärde). 
   MEN vad som däremot är den största positiva skillnaden, mellan Basggböle och UPtown  är helt klar: där Baggböle är en samling av det alltra fulaste och
hemskaste som den finska husbyggandet har presterat under hela dess historia sedan de första röktorpen: 40- och 50-talets självbyggda och självplanerade,
ganska oproportionella tvåvåningsträhus, som kan vara snygga om de omges av stora äppelträd och har målats någorlunda förnuftigt (det är undantaget) medan

60-70- och 80-talet kännetecknas av det vidrigaste hustyperna vad material, färg, form och omgivning beträffar. Röd eller senapsgul tegel, mineritskivor, platta
tak, hemska radhus, allt är fult ända till de minsta detaljer. Om man tänker att bara några årtionden tidigare kunde man ännu bygga hus (och det finns några
efterdyningar kvar av denna tid i Baggböle också), är skillnanden helt otrolig. Det är först i början av 90-talet då husen blir igen någorlunda husliknande, ens lite
mera sympatiska. Men Baggböle har inte mycket sådana, den är en skräckgalleri med det ena huset överträffande den andra i fulhet och tristhet. 
   Bor man länge i Baggböle så blir man säker immun, märker inte mera sin omgivning, men kommer man direkt från Minneapolis är chocken enorm. Vår
Uptown var en typisk amerikansk förort med hus byggda enligt historiska modeller, som man hade kunnat välja från kataloger men som bygggdes på platsen av
präktiga skandinaviska byggfirmor: nygotik, georgianskt, empire, traditional american country house med stora verandor och fina ytor. Även några jugendhus
kunde man hitta, den wrightska preriastilen fanns också, och några moderna, men de flesta husen var byggda mellan 30- och 60-talen. 
   Varje hus var olika, olika stilar var helt slumpmässigt bredvid varanda, men varje hus var på sitt sätt sympatiskt, man behövde inte skämmas om man bodde i
det. I Baggböle finns det ytterst få hus där ägaren inte behöver säga ursäktande; nå, huset är ju ingenting att se men  omgivningen är lugn och Centralparken
nära. Baggböle ser ut som om ingen skulle ha planerat det utan någon fullstsändigt outbildad byggmåstare skull ha härjat där, eller att det faktiskt skulle ha
uppstått utan någon som helst planering och kontroll, där människorna byggde sina hus med material som de råkade hitta, och så primitivt som möjligt, medan
Uptown ser ut som om den skulle ha planerats mycket noggrant så att effekten av variation och stilkontraster blir den största möjliga. Faktum är förtås att det
är just precis tvärtom. I Helsingfors har varenda detalj kontrollerats, planerna måste alla godkännas av olika inspektörer och kontrollörer, medan i Minneapolis
har husets storlek och änvändningsändamål varit ungefär den enda som kontrollerats. Här överdrive jag kanske lite: det väsentliga är dock att planering hjälper
inte om det viktigaste fattas: goda, fungerande grudmodeller till hus. Ett bra hus är någonting som måste uppfylla vissa ganska enkla  (och oftast mycket
funktionella) kriteria: naturnära material, goda proportioner, enkla grundfärger, ordentliga tak med ordentliga räystäät, skydd från direkt insyn, 
eller egentligen ärdet lättare att säga vad som inte hör till ett bra hus: platta tak, skrälliga färger, tegel som ytmaterial (ett tegelhus utan rappning var helt otänkbär
bara för några tiotal år sedan!), långa skolådor,  eller neg: gå till Baggböle och titta där.  Det är lätt att plocka de enstaka bra husen, och få en föteckning av allt
som man inte borde göra när man bygfger hus. 

   Och vårt hus då? Det är fult som fan, men med åtminstone ett stort taittokatto, gjort av trä, bra tak fönster, mycket breda räystäät, skyddat av hög häck, och
beläget bara 100 meter från Centralparken! Jämfört med typiska 70- och 80-tals Baggbölehus kan man vara relativt nöjd. 
 
 

Norden som modell för Europa? 

Ny Tid Kolumn Juli 1999 
 

   Ny Tid har för mig varit förknippad med den typ av vänstertänkande som jag själv efter olika svängar numera föredrar: obunden, fri från partitänkande, smått
utopistisk, levande, inte maktkon centrerad, internationell, debatterande finlandssvensk utan att vara riktigt finlandssvensk (precis som jag själv), bra
kombination av kultur och politik, kvinnocentrerad...  Men jag måste medge att en kvalitet tagit en väldigt lång tid att sjunka in: nordiskheten. Det är skönt när
en vän ringer från Sverige och kommenterar mitt eller Annas senaste bidrag eller Stellas födelse, på grund av annonsen i Ny Tid (det är inte alls omöjligt att Ny
Tid läses av flera svenskar än Hbl!). Så nu vill jag skriva om Norden som modell för Europa, en utopi som har starka rötter i verkligheten. 

    Norden har under hela efterkrigstiden varit ett område med minimala konflikter och till stora delar gemensam historia, traditioner och språk. Ändå för alla
nordiska länder i dag sin egen Europa-politik. Jämfört med Benelux, Spanien-Portugal-Italien eller Tyskland-Frankrike är situationen omvänd: de är länder med
fundamentala olikheter, men en relativt gemensam Europa-politik. 
   Situationen är alltså minst sagt märklig. Från en nordisk sammanhållning där svåra problem undvikits (Nordiska Rådet hade länge en princip att inte tala om
utrikespolitik) har vi gått över till en situation där det är mycket svårt att tala om Norden eller nordisk identitet. De nordiska samarbets formerna existerar men
tillmäts ringa betydelse. I synnerhet Finland och Norge har av olika orsaker hamnat helt utanför det nordiska samarbetet. Finland är EUs lydigaste land (utom
Åland!) och Norge igen har valt att stanna utanför allt. 
  Man kan alltså säga att Europa har splittrat Norden på ett fatalt sätt! 

Det har ofta betonats att EU befrämjar regionalismen och att regionerna blir allt viktigare. Med regioner menas då oftast regioner inom ett land: Wales, Bayern,
Norditalien eller Åland. Men överstatliga regioner har också nämnts, med Norden som en av de viktigaste. Personligen tror jag att just Norden är ett ganska
bra exempel på att EU snarare försvagar storregioner än tvärtom. Och att de regioner som blir starkare är sådana som vill och kan försvara sin identitet MOT
Europa (som tex Åland; det är inte tack vare EUs välvilja som Ålands position blir starkare!). Men jag kan inte se att Norden som region skulle kunna göra sig
gällande i Europa, tvärtom. Denna region, som tidigare hade en gemensam identitet och starka visioner, splittras ohjälpligt. 

   Europarlamentsvalens låga valdeltagande har redan diskuterats ur olika synpunkter. Partiernas ointresse, folkets ointresse, fel tidpunkt, det behövs jippon,
populism, valtvång etc. 
   Men en grundorsak är att Europa som enhet helt enkelt inte existerar. Europarlamentet är en konstruktion som vida överskrider det Europa människorna
själva upplever, dess uppgifter är oklara och dess medlemmar upplevs (med rätta) som alltför korrumperade. Felet med den europeiska unionen är helt enkelt
att den försöker uppnå omöjliga eller irrelevanta mål. 
   I stället för att bara klaga vill jag ta fram ett realistiskt alternativ: varför inte ta Norden som modell för EU? 

    Den nordiska  gemenskapen är i själva verket ett mirakel. Tänk nu: på 50-talet då allt var strikt reglerat och visum behövdes till varje europeiskt land,
instiftade de nordiska länderna en fullstän digt fri arbetsmarknad, fritt resande och handelsfrihet (att resa från Finland till Sverige i början av 50-talet var en
mycket komplicerad affär!). Det som fattades från EUs stora målsättning var väl kapitalrörelserna. Och det märkligaste: allt genomfördes UTAN någon som
helst transnationell administration, beslutande organ, eller minsta anspråk på federalism. Det var kanske bara i Nordek som ambitionen sattes något högre. 
  EN orsak till att det gick så smidigt till var att man varken ville väcka uppmärksamhet i öst eller väst, och att man redan hade olika lojaliteter: från Norges och
Danmarks beroende av NATO till Finlands beroende av Rysslands goda vilja. 
   Så var ju faktiskt fallet i den ursprungliga Stål- och kol unionen: dess medlemmar hade mycket olika utgångspunkter. Men i stället för att göra endast det som
öppet kunde göras, valde Jean Monnet & Co en annan väg. Det påstås alltid att avsikten är något helt annat än de verkliga intentionerna. Också uppenbara,
faktiska förhållanden måste alltid förnekas bestämt. Så stål och kol blev lösenordet för frihandel, den gemensamma marknaden var lösenordet för en europeisk
union, den europeiska unionen är lösenordet för United States of Europe etc. 
   Frågan lyder: kunde vi inte nu, när de europeiska folken klart har visat att EU som projekt inte intresserar dem, återgå till den ursprungliga idén? Kunde vi
inte skapa en fungerande gemensam marknad med vissa spelregler men utan ett gemensamt parlament och en kommission, utan ett rättssystem och en domstol
som ofta står över de olika ländernas domstolar och utan en centralbank som ersätter de nationella centralbankerna. Dvs. kunde vi inte använda Norden som
en modell för hela Europa? 
    Om något, skulle jag vilja kalla det här en realistisk utopi. Det är någonting som både existerar och visat sig fungera väl, medan den Europeiska unionen är en
utopi som inte existerar, inte fungerar, och, om man envisas, kanleda till ett monster som får tävla om sin plats i historiens skräck-kabinett brevid Sovjet
unionen, den eviga unionen mellan Kina och Tibet, det ottomanska riket, m.fl. 

   Och apropå: när vissa nu tycker att Nato har lyckats med Kosovo är det är skäl att komma ihåg att hundratusentals människor fick fly, över tiotusen dog och
området förstördes, fast allt det här kunde och borde ha undvikits. Det finns inga hjältar i Kosovok risen. Timothy Garton Ash uttrycker det bra i nyaste New
York Review of Books (June 24, 1999): "the leaders of Western Europe set the wrong priorities at the end of the cold war. Instead of seizing the chances and
recognizing the dangers that arose from the end of communism in half of Europe, they concentrated on perfecting the integration of the western half. We put
Maastricht before Sarajevo. Now we are paying the price." 
   Och här i Norden satte vi Bryssel före Norden. Men räkningen har inte kommit ännu. 

This is one of the most critical weeks in your life
 
 
 

“Globalization is very bad for us, the GATT and WTO agreements make life difficult”   berättar min vän från Kerala, som jag kommit for att intervjua om hans liv i Alappuzha. Denna lilla stad i mellersta Kerala är känd för att de sk Backwater trips, båtfärderna längs Keralas kanalsystem, brukar börja här. För femton år sedan skulle jag starta på en sådan båtfärd och det var så jag blev bekant med min vän. Han kom och började tala med mig på Alleppeys strand (stadens dåvarande, fransklåtande namn) och bjöd sedan mig hem till sig. Jag red på hans cykelstånd och vi svängde in på en mycket dammig  men stillsam gata och steg sedan in i ett litet hus med två palmer på gården, ett öppet kök med hål i taket ovanför eldstaden och tre rum. Huset beboddes av min väns far och mor, hustru, första dottern som var då ett litet barn, systern och hustruns far. Jag satt där, drack té, pratade engelska med dem, förstod ganska lite men insåg att de var fattiga men nöjda med tillvaron. Alla försördjes av min vän som även då jobbade som "head load worker". Han var mindre än jag, lika mager som jag (var då), men kunde bära 100 kilo på sitt huvud. Head load work har alltså en mycket konkret betydelse!

På morgonen befallde pappan att sonen skulle följa med mig med båt till nästa stad, Quilon där han skulle sätta mig i bussen till Trivandrum (nuvarande Thiruvananthapuram på malaijalam). Vi övernattade en natt tillsammans i Quilon i ett rum där han noga vaktade dörren.

Sedan dess har vi skrivit relativt regelbundet till varanda, mest om familjenyheter - han har nu tre döttrar och hans far och mor har dött. Han har varit mera trogen än jag i skrivandet, men kontakten har inte brutits. Då och då har jag frågat honom angående hans liv och fått mer eller mindre utförliga svar. Länge trodde jag att han anlitade en skrivare, eftersom handstilen var mycket vacker, men nu har jag insett att det är hans döttrar som skriver. Barnen är mycket välutbildade, med  mera kunskaper i matematik än vad vi får i gymnasiet (t.ex. en ganska avancerad kurs i statistik) och flitiga i skolan. Dessutom är de vackra, späda och mörkhåriga. Alltid när man återvänder till Europa från Indien ser man klart hur fula vi européer är, för stora, för klumpiga, röda i ansiktet men annars konstigt färglösa. Vi är som en misslyckad mutation av den riktiga människan.

Nu är jag alltså tillbaka här i Kerala, och talar med min vän om globalisering. Han är medlem i CPI (den mera moderata, tidigare sovjetvänliga versionen av Indiens kommunistparti) och aktiv i fackförbundet. Han säger at hans lön har gått ner fran cirka 3000 rupees till 2000 rupees (300 mark) sedan WTO tvingade  den indiska staten att sluta stöda den inhemska matproduktionen och partihandeln i och med att Indien vill bli medlem av WTO. Food Corporation of India, en jättelik tidigare monopolorganisation, är i stora svårigheter. Min väns utgifter är oförändrade eller högre.  Han har just tagit ett lån for 2000 rupees som han betalar 15 % ränta per månad (!)  för.

Och detta är bara början. Hans tre intelligenta döttrar går nu i skola (en välövervakad katolsk skola i närheten) och antas så småningom gifta sig. Det är något som kommer att bli mycket dyrt för fadern. (Därför slutade min vän försöka få en son efter tredje barnet - de hade inte haft råd med en flicka till.) Bröllopen är enorma affärer dit alla måste inbjudas - ett 200 människors bröllop är ingenting - men det som är ännu dyrare är hemgiften som bruden måste ha med sig till sin nya familj. En tradition som möjligen hade sin raison d'etre i ett jordbrukarsamhälle är högst disruptiv i ett urbaniserat och globaliserat samhälle. När föräldrarna bestämde allt om äktenskapet var det kanske enklare, men när som nu de flesta äktenskapen är kärleksäktenskap, medan det samtidigt krävs hemgift, uppstår det nya problem. Hemgiften är nämligen fortfarande en familje- och släktaffar, inte någonting som hämtas av bruden till brudgummen. En av mina bekanta i New Delhi råkar vara advokat just i äktenskapsfrågor och jag träffade med honom en intelligent och välutbildad kvinna som just hade flyttat ut ur ett några månader gammalt äktenskap. Orsaken var inte mannen utan hans släktingar, i synnerhet svärföräldrarna. Förteckningen över hemgiften utgör en lång lista där varje föremål har en mottagare (en ring till den och den, en mikrovågsugn till den och den). Om någon av släktingarna är missnöjd och aktiverar sig kan han eller hon förgifta hela äktenskapet. Min advokatbekant säger att detta numera är mycket allmänt.

 Jag ger min vän i Kerala rådet att skicka flickorna till Finland att studera. Där skulle de inte behöva betala någon hemgift (utom åt den finska staten då de kommer hit för att studera, minst 25 000 mark om året på bankkontot).

I Indien stöter jag också på en annan, positivare globalisering, som ingenting har att göra med WTO och GATT men allt med mobiltelefoner och internet. Den har också fört med sig en otrolig förändring. Här ser man skillnaden mycket konkret. För 15 år sedan var det så när omöjligt att ringa ett samtal fran Alleppey, det tog en dag att vänta på en internationell linje. Posten kom fram, men annars var kommunikationerna svåra. Att köpa en platsbiljett på tåg var inte heller så lätt. I dag finns det ISD/ STD satellittelefoner som man kan ringa billigt med, utan att vänta. Och förstas Internetcaféer, fast de inte är caféer här utan små butiker med två-tre datorer. Så min vän hade skickat ett svar till mig via e-mail från närmaste Internetbutk, medan jag inte ens hade tänkt på att jag kunde skicka honom min e-postaddress! Och hans äldsta flicka har gått på en datorkurs.
Det är en ny värld. Vi tittar tillsammans på foton på min hemsida i en internetbutik nara hans hem. Förstås är det tråkigt att allt detta måste hända via Microsofts monopol, att vi alla måste använda precis samma program som inte är en universell och gratis programvara. Att se Microsofts löjliga flagga på rutan mitt i Keralas djungel gör nog globaliseringen ändå ganska konkret, på gott och ont!

Man stöter ofta (senast i Hesaris stora artikel om globaliseringen och Internet) på den fatala missuppfattningen att Internet och mobiltelefonerna skulle gälla bara väst och att sådana utvecklingsländer som Indien skulle vara praktiskt taget oberörda. I indiska förhållanden är det klart att privata datorer inte är så allmänna. Däremot finns det Internetbutiker överallt och priserna är väldigt låga, särskilt för e-post. Betydligt fler människor har tillgång till Internet än vad siffrorna för datortätheten antyder. Det samma gäller telefonin. Det finns bara 6 miljoner mobiltelefoner i landet (och prognosen är blygsamma 25 miljoner inom 5 år, vilket jag inte tror på), men det är enkelt att ringa överallt i landet, tack vare samma nätverk och privat (små)företagsamhet. Och man behöver inte ens vara läskunnig för att kunna utnyttja Internet: Indien är om något ett servicesamhälle!

Den första nyheten jag läser när jag kommer till New Delhi är att Indiska Universitetsämbetet har beslutat finansiera universitetslärostolar i astrologi i flera indiska universitet. Nyheten utlöser en läsarstorm i respektabla indiska tidningar men ämbetet håller fast vid beslutet: sådana lärostolar behövs eftersom man bör kunna forska i allt på universiteten. (Vad allt har inte den relativistiska konstruktionismen och cultural studies på sitt samvete..) Inspirerad av detta kollar jag mitt veckohoroskop och det är sannerligen annat än vad man får läsa i finska damtidningar:

"This is one of the most critical weeks in your life. Can you surrender to the will of the divine or do you still believe you are running the show? Saturn in Taurus since 1998 (året då jag gifte mig med Anna R) has brought you lessons about how to work in partnership with the spirit. Use your strong will to retain these important life-lessons. You will feel more relaxed and you will have an easier time with the next passage of Saturn through Taurus in 2028. (då är jag bara 83 ...)" 

Strong stuff!

Indien är alltså ett land där man tvingas inse att det hypermoderna kan existera sida vid sida - eller vara helt sammanflätat - med ett starkt traditionellt värdesystem. Resultatet är minst sagt fascinerande. Det påmindes jag om redan första dagen här, då min indiska advokatvän tog mig med sin bil på en liten åktur i Delhi. Jag försökte spänna fast säkerhetsbältet, men han sa till mig att det inte är nödvändigt enligt lagen och att man ju dessutom inte kan undvika ödet: blir det en olycka så har Gud velat så. Alltså åker jag hela veckan i Delhi utan skyddsbälte, med bara en liten kollision. Saturnus måste ha varit i skydd för Taurus.   Dessutom har min vän ingen bak- eller sidospegel och kör  in i trafiken som om vi var i en avlägsen finsk byväg.. När jag  använder samma körstil i Helsingfors, följer en vilt blinkande man mig ända till Ring ettan ...
 

J.P.Roos
j.p.roos@helsinki.fi
 

Tillbaka till början