Kotisivulle

Homepage

Curriculum Vitae

Research

Teaching

Exam results

Publications

Unpublished texts
 
 
 
 
 

‘Händelserna’ I New York
 

Sällan har man sett ett så klart fall där de  "intellektuella" och "folket" (och dess "ledande politiker") har varit så långt från varandra som under den första månaden efter 11.9, och särskilt i USA och England.

  "Folket" (dvs. egentligen de som tittar på TV i USA och läser tabloider i England) anser att WTC-attacken var ett verk av onda terrorister, en galen liten grupp som inspireras av islam, som är en ond religion. USA och dess president har full rätt att göra allt för att en gång för alla eliminera terroristerna och deras beskyddare i världen. Alla tänkbara medel är tillåtna: krig, bombningar som drabbar civilbefolkningen, lönnmord och andra former av hemlig krigsföring, etc. USA och Europa är i samma båt och Europa måste stöda USA, om inte annat så moraliskt och politiskt.  Attackerna hade ingen orsak utom ett religiöst inspirerat hat mot allt vad västliga värden heter. Intifadan i Palestina har samma orsak och måste även den nu slås ner.

De kritiska intellektuellas position var från första början alldeles annorlunda:

"Händelserna i New York" var att vänta (om än inte i dylik skala) och en direkt följd av USA:s politik, både före och efter kalla kriget. USA har själv byggt upp terrorismen, i Ben Ladens fall helt konkret, genom att stöda Saudi Arabien, Pakistan och talebanerna i Afganistan, men också mera allmänt genom att aktivt utveckla ett orättvist världssystem där västvärlden använder en oproportionerlig del av världens resurser och där det är omöjligt att resten av världen någonsn kunde åtnjuta dessa resurser i lika hög grad per capita. USA är också ett land där den absoluta majoriteten av befolkningen lever en ytterst slösaktig tillvaro, konsumerar massvis med energi och råvararor utan att bry sig om framtiden. Dess själviskhet är het enkelt obeskrivlig. Och dess nuvarande president har visat en sällsynt stor oförståelse gentemot världens problem.
En direkt orsak till terrorismen har också varit USA:s politik mot Israel: man har okritiskt stött och konkret finanserat Israels agerande i Mellanöstern, dess hänsynslösa och extremistiska politiker, dess undertryckande och rasistiska politik gentemot plaestinierna. Israel har med sin politik gjort sig medskyldigt till det hat som nu finns mot USA och "väst". 

Dessutom är USA i sig en rövarstat. Man är långt ifrån verklig demokrati (vilket Bushs väg till makten väl bevisar). Oskar Lafontaine skriver i sn senaste bok at en stabil demokrati förutsätter en välfärdsstat. Detta får Timothy Garton Ash att ogillande kommentera i NYRB (Nov 1, 2001): "So much for the future of democracy in America". Men just så är det ju. USA har inga egentliga partier, politikerna ägs i praktiken av olika privata finansiärer, media fungerar på samma finansärers villkor, den störta delen av folket bryr sig inte ens om politik och röstar inte, utom i presidentval där röstdeltagandet är ytterst lågt, båda de stora partierna har fundamentalistiska och farliga krafter och det är inte omöjligt att en politiker av typ Ariel Sharon dyker fram och nappar presidentämbetet. De flesta andra ledande politiska poster innehas redan av mycket begränsade och farligt tänkande män , typiska exempel har varit Newt Gingrich eller Jesse Helms, som hade ett stort inflytande.
De europeiska politikerna tar stora risker då de binder EU med USA:s politik och genom NATO underkastar sig dess militärmakt. Kanske de tänker att de annars inte kan "kontrollera" USA, men det kan ju också få motsatt resultat.

 Det är i och för sig inte oväntat att USA's intellektuella skulle ha en helt annan syn på saken än alla andra. Men reaktionen var oväntat stark. Jag skrev till några vänner i USA halvt väntande att de skulle ha ryckts med i den bushska retoriken. Men det var precis tvärtom.  Fredsrörelsen i USA och i synnerhet New York var från början stark, och växer till sig (och samlar förstås en del av  "folket" också). Och New York Review of Books har varit praktiskt taget tyst om 11 september (utöver mycket konstiga, snarast tekniska artiklar om hur skyskrapornas luftfiltrering bör åtgärdas och dylikt). The New Yorker publicerade bland annat Susan Sontags starka fördömande av USA:s politik - varför ska vi visa vår styrka, frågade hon, vi vet ju att Amerika är starkt, kanske det vore dags att bli något annat också? De patriotiska utgjutelserna fattades så gott som helt.
Men det bästa exemplet kommer från England. London Review of Books som är min favorittidskrift (efter Ny Tid) publicerade sex sidor av kommentarer från dess medarbetare, främst amerikanska och engelska samt några från tredje världen.  En del av dessa berättade om personliga erfarenheter men den största delen tog upp ansvarsfrågan, dvs. USA:s terrorism och förtryckande av demokratier, USAs Israelpolitik och Israels politik gentemot palestinierna, de kommande bombningarna, etc. De innehöll några ganska konstiga uttryck, som att tala om händelsen inom citattecken, “the recent 'events' “(Fredric Jameson), "I am not sure what is more frightening, the horror that engulfed NYC or the apocalyptic rhetoric emanating daily for the White House" (Eric Foner) eller "however tactfully you dress it up, the United States had it coming" (Mary Beard). Att läsa dem så kort tid efter händelserna var en upplevelse - så tänkte jag också men inte skulle jag ha vågat skriva det i tidningen (hos oss vågade Trygve Söderling ju ta upp dessa problemställnigar på ett elegant sätt).

Men reaktionen var också snabb. I följande nummer av LRB kunde vi läsa Mary Perloffs långa brev där hon efter att ha felaktigt påstått att dödssiffran var närmare 9000 förebrår författarna för en monumental okänslighet och ansvarslöshet och säger att hon (som har prenumererat på LRB sedan dess början) tänker säga upp prenumerationen och uppmana sina studenter (hon undervisar i Stanford) att boykotta tidskriften. Och en viss Todd Ojala från Minneapolis skrev "When I visit England sometime I'm going to stop by your offices and shove your loony leftist faces into some dog shit" (det här var hela e-posten).
Intressant var att följande nummer av LRB innehöll en rad artiklar där Perloff kritiserades hårt (särskilt när hon använde sin mexikanska trädgårdsskötare som "folkets röst") - och en ursäkt av Todd Ojala som förklarade att han skickat sitt brev i "in a fit of passion", som en reaktion mot att författarna kyligt hade analyserat orsakerna när man borde ha tänkt på offren.  Och att han är glad att LRB existerar. Länge leve det finska (hätska) temperamentet!

 I Frankrike har Le Monde Diplomatique och Ignacio Ramonet skrivit en del mycket fina bidrag i samma analytiska anda som Todd Ojala reagerade mot (även publicerade i tidskriftens svenska utgåva). Detta fick en skribent i Liberation att utbrista att det har känts så skönt när tidningarna inte varit så anti-amerikanska, men nu tycks man ha återvänt till det normala ...

 Här i Finland har de intellektuella varit relativt lågmälda men jag känner mycket få som inte innerst inne skulle tänka att US had it coming och att landet självt är den främsta orsaken till denna katastrof. Men vi har varit mera försiktiga än de amerikanska intellektuella och det har varit skönt att läsa Erkki Tuomiojas mycket precisa kommentarer där han på ett elegant sätt sätter Paavo Lipponen eller Tony Blair på plats. De är ett mysterium hur Tuomioja kan sitta i denna regering!

Förstås har vi  i Finland haft några intellektuella som reagerat precis tvärtom (som Tapio Varis och Anja Snellman), men här kunde man egentligen säga att "politikerna" är ensamma mot "folket" och "intellektuella", dvs. de  förstnämnda har gått längst i kraven att godkänna allt vad USA gör (Esko Aho lärde sig åtminstone detta i USA, och Kimmo Sasi har ju direkta ekonomiska intressen).

Det värsta - förutom offren - är kanske att attackerna mot New York har släppt anden ur flaskan. Det är klart att det inte är sista gången som kapade plan används i syfte att bomba något mål. Den värsta skenarion är att ett kapat plan skjuts ner och störtar på ett kärnkraftsverk i närheten av en storstad. Le Monde har noterat att den franska kärnavfallsfabriken le Hague är ett ännu bättre mål. Följderna skulle vara hundrafaldiga jämfört med ett vanligt kärnkraftsverk. När man i Hbl påpekade risken, blev ju reaktionen närmast hysterisk från kärnkraftsförespråkarnas sida. Men militärerna tänker antagligen mera realistiskt.

Här i Finland kan vi fundera på  följande skenario. De tjetjenska självständighetskämparna kapar ett finskt flygplan och flyger det mot Sosnovy Bor för att få till stånd en stor kärnolykca så nära St Petersburg som möjligt. Som följd härav blir vårt land, särskilt dess södra delar helt obeboeliga långt in i framtiden. 

Nu skall jag till slut beträda den mark där alla varningsklockor ringer. Dvs. frågan om "händelsernas" positiva sida. (I samma bemärkelse som, ur israelisk synvinkel, Israel inte skulle ha uppstått utan Holocaust)
Den här listan är mycket brokig.
- Känkraftbyggande har troligen fått det sista dödstötet
- Bankerna blir kanske tvungna att avstå från den absoluta bankhemligheten, eller här i Finland sprängs anonymiteten av utländska aktieägare
- Skatteparadisen kommer äntligen att regleras, åtminstone inom EU och USA:s vasallländer
- Israel kommer att tvingas att sluta med sin vidriga statsterrorism (som i mina ögon är långt värre än den individuella terrorism som de själva är utsatta för)
- Bush blir tvungen att ta hänsyn till miljön 
- Ryssland går med i NATO som får de baltiska länderna (och Polen!) att tänka om. Själv skulle jag vara mot anslutning till NATO även när Ryssland är medlem, och jag tror att största delen av folket skulle vara av samma åsikt. Att bli beroende av BÅDE USA och NATO är ännu värre än att vara beroende av bara USA (eller Ryssland)!
- Och om bombningarna misslyckas med sin målsättning, som de ser ut att göra - och även amerikanarna vänder sig mot dem - så kanske får vi vänta ett tag förrän USA börjar bomba något annat ställe i världen.