De finländska vetenskapskvinnorna har under drygt hundra år genom sitt vetenskapliga arbete gjort en tung insats i formandet av vårt samhälle och vår kultur, en arbetsinsats som är värdefull och som blir ännu värdefullare när vi beaktar de många hinder och det motstånd som många vetenskapskvinnor hade att övervinna för att kunna förverkliga sin kallelse till forskaryrket. Ännu i slutet av 1800-talet måste kvinnor ansöka om dispens hos tsaren för att få börja studera vid ett universitet.

De finländska vetenskapskvinnorna har alltid varit mycket internationellt inriktade och språkkunniga. Flera av våra vetenskapspionjärer som var verksamma i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet disputerade och forskade utomlands. Knappast kunde Maikki Friberg, som disputerade i Bern 1897 på en avhandling om folkhögskolornas födelse, ana att Helsingfors universitets jämställdhetspris skulle få hennes namn knappt hundra år senare, eller Alma Söderhjelm, Finlands första kvinnliga professor, att hennes doktorsavhandling om tidningspressen under franska revolutionen, som hon presenterade på franska år 1900, skulle komma ut i en nyutgåva ännu 1971.

Kvinnorna i Finland har deltagit i den högre undervisningen och det vetenskapliga arbetet intensivare och i större omfattning än kvinnorna i de flesta andra länder. I Finland blev det också vanligt att kvinnor bedrev universitetsstudier tidigare än i det övriga Europa.

Den finländska kvinnan är för närvarande mer utbildad än den finländske mannen. Flickornas andel av gymnasieeleverna och kvinnornas andel av universitets- och högskolestudenterna har ökat stadigt. I själva verket har det ända sedan 1950-talet varit en kvinnomajoritet som tagit emot studentmössan. Sedan slutet av 1980-talet har majoriteten av de nyutexaminerade magistrarna varit kvinnor. Kvinnornas andel av alla som disputerar har ökat snabbt under de senaste åren. I ljuset av denna statistik kan man konstatera att situationen är ganska god, Finland är ett modelland när det gäller jämställdhet.

En närmare granskning visar dock att det också finns en annan verklighet bakom statistiken. I arbetslivet - och alltså också inom vetenskapssamfundet - förekommer det fortfarande olikställdhet och kvinnodiskriminerande drag. Den uppdelning som börjar i och med utbildningen tar sig uttryck i en tudelning i arbetslivet och som en följd därav också i löneskillnader. Kvinnor och män placerar sig på olika nivåer i arbetsplatshierarkin. Kvinnors karriärutveckling stannar upp utan någon synlig anledning. Det är alltså rätt att tala om ett glastak. I forskarkåren och i lärarkåren vid universiteten utgör kvinnorna fortfarande en klar minoritet, för att inte tala om de högsta posterna i universitetsvärlden. Det är en klen tröst att fenomenet är världsomspännande.

Vid FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking för fem år sedan gjordes en viktig linjedragning: kvinnors rättigheter blev nu också juridiskt sett mänskliga rättigheter. De tre huvudprinciperna i Pekingprogrammet är förbättrandet av kvinnornas situation och respekten för deras värdighet, genomförandet av kvinnornas mänskliga rättigheter och främjandet av jämställdheten genom beaktande av jämställdhetsaspekten i hela samhället.

Europeiska unionens - och alltså också Finlands - jämställdhetspolitik grundar sig på denna tanke som formulerades i Peking. Inom vetenskapspolitiken betyder detta utöver lagstiftning mot diskriminering och konkreta jämställdhetsfrämjande handlingar - som utställningen Vetenskapskvinnor - ett engagemang för att integrera principen om jämställdhet mellan könen i alla vetenskapliga institutioners verksamhet: i strukturer, kultur, program och praxis.

Europeiska unionen har under de senaste åren på ett synligt sätt fäst uppmärksamhet vid att kvinnorna är underrepresenterade och att det råder bristande jämställdhet mellan könen i EU-ländernas forskarkårer. Kommissionen och ministerrådet har konstaterat att det behövs effektiva åtgärder för att främja jämställdheten mellan könen inom vetenskapsvärlden, såväl inom enskilda samfund som på regional och nationell nivå. Dessa ställningstaganden begränsar sig inte endast till förbättringar i vetenskapskvinnornas situation, utan omfattar också frågor som rör innehållet i forskningen: vi måste finansiera forskning som fyller alla medborgares, både kvinnors och mäns, behov, och särskilt "gender"-forskning som går på djupet med kvinno- och mansfrågorna samt jämställdhetsfrågorna.

Kvinnornas underrepresentation och annan olikställdhet inom forskarkåren är ett problem som inte löser sig av sig självt när fler kvinnor blir kompetenta. Finland som är ett land med välutbildade kvinnor är ett bra exempel på detta. För att problemet skall kunna lösas behövs många slags åtgärder, bl.a. en integrering av jämställdhetsaspekten i alla sektorer av samhället, som jag tidigare nämnde. Den bristande jämställdheten mellan könen och kvinnornas underrepresentation inom vetenskapssektorn kan ses förutom som en människorättsfråga och en samhällsekonomisk fråga även som en för vetenskapsvärlden intern fråga om kvaliteten på forskningen och den högre undervisningen.

Detta blir man övertygad om när man bekantar sig med denna utställning och de livsverk som här presenteras: många vetenskapskvinnor har inte nöjt sig med att söka vetenskapssamfundets godkännande och skapa sig en tjänstekarriär genom att följa enbart gamla, trygga stigar. Utställningen presenterar flera vetenskapskvinnor som oförväget förnyat frågeställningarna och forskningsfältet inom sitt ämnesområde. Erkännandet har beklagligt ofta kommit sent, ibland först på senare generationers initiativ.

Ett 2000-talets Finland som bygger på kunskap, kompetens och utbildning kan nå framgång bara om våra vetenskapskvinnor - och vetenskapsmän - garanteras möjlighet att utnyttja sin skapande potential fullt ut. Detta är en utmaning för universiteten, forskningsinrättningarna och finansiärerna. Våra välutbildade och språkkunniga kvinnor skall ses som Finlands trumfkort i en värld som blir allt internationellare.

Med dessa ord förklarar jag utställningen Vetenskapskvinnor öppnad.

Hem