--

Filosofer

Thales

Thales (ca 625-545 f.Kr.) betraktas traditionellt som den första (västerländska) filosofen. Han levde i den joniska staden Miletos. Thales var naturfilosof, vilket betyder att han sysslade med en primitiv, spekulativ form av naturvetenskap. Han lär dock även ha haft så stora insikter i astronomi att han lyckades förutspå en solförmörkelse. Thales är känd för att ha sagt att "allt är vatten", eller att vattnet är urämnet. Det är lite man med säkerhet känner till om Thales. Det vi vet om Thales vet vi via historikern Herodotos samt via Aristoteles.

Anaximandros

Anaximandros (ca 610-545 f.Kr), även kallad Anaximander, var liksom Thales en milesisk naturfilosof. Han ansåg att det finns ett obestämt, urämne, som han benämnde det gränslösa (to įpeiron), eller med ord som torde vara Anaximandros egna: "De varande tingens början och ursprung är įpeiron, ur vilket emellertid de varande tingens tillblivelse är och in i vilket deras förgängelse sker efter skuld, ty de ger varandra rättvisa och straff och bot för sin orättfärdighet efter tidens ordning." Det ovannämnda citatet anknyter till den grekiska uppfattningen att det i naturen råder en ordning där ytterligheter bestraffas eller går över i sin motsats.

Anaximandros är även känd för sin utvecklingslära. Enligt denna lära härstammar människan liksom alla andra djur från fiskar. 

Anaximenes

Anaximenes (ca 585-525 f.Kr.) hör liksom Thales och Anaximandros till den milesiska skolan. Anaximenes ansåg att urämnet är luft. Genom förtätning och förtunning av luft uppstår andra former av materia.

Pythagoras

PythagorasPythagoras (ca 570-500 f.Kr), som torde ha kommit från ön Samos utanför Mindre Asiens västkust, grundade i Kroton i Storgrekland (Syditalien) ett ordenssamfund, som kombinerade en disciplinerad religiös livsföring med vetenskapliga studier. Det pythagoreiska samfundet följde vissa märkliga taburegler, som bl.a. förbjöd medlemmarna att äta bönor och bryta bröd. Det är osäkert vilka tankar som är Pythagoras egna och vilka som har sitt ursprung hos andra medlemmar i samfundet.

Pythagoras och pythagoréerna hade ett betydelsefullt inflytande på Platon, speciellt när det gäller de matematiska idealen. Pytagoras matematiska tänkande kom även att inspirera Kepler och andra tidiga representanter för de exakta vetenskaperna. Matematiken var mycket viktig för Pythagoras, som ansåg att "allt är tal". Pythagoréerna kände till det matematiska förhållandet mellan tonhöjden och längden på en sträng. De tänkte sig att hela naturen inklusive himlakropparnas rörelser på motsvarande sätt bestämdes av talförhållanden. Därav uttrycket "sfärernas harmoni". Pythagoréerna tänkte sig att himlakropparna befann sig på koncentriska klot, med en centraleld som mittpunkt. När kloten eller sfärerna rör sig ger de bokstavligen upphov till harmoniska toner, som människoörat dock inte kan höra.

Pythagoras har gett namn åt Pythagoras teorem, som säger att summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan. Förhållandet mellan sidorna i en rätvinklig triangel var känt före Pythagoras, men Pythagoras lär ha varit den första som bevisade satsen. Dess värre upptäckte pythagoréerna även de irrationella talen, vilka inte stämde överens med den pythagoriska världsbilden.

Herakleitos

HerakleitosHerakleitos (ca 540-475 f.Kr), som kom från Efesos i Jonien, ansåg i motsats till Parmenides att allt ständigt förändras eller att "allt flyter". Traditionellt har man hävdat att Herakleitos i egenskap av naturfilosof betraktade elden som det ursprungliga, men det kan ifrågasättas huruvida han betraktade elden som ett urämne jämförbart med de miletiska filosofernas förslag till urämne. Överhuvudtaget är Herakleitos svår att tolkas. Han kom följaktligen redan under antiken att kallas "den dunkle". Herakleitos är även känd för att ha hävdat att man inte kan stiga två gånger ner i samma flod samt att kriget är alltings fader.

Genom att betona förändring och växelverkan mellan motsatser var Herakleitos en föregångare till de dialektiska filosoferna Hegel och Marx. Dialektiken innebar för Herakleitos alltings konstanta flöde, förändring och utveckling genom de inre motsättningarna. Herakleitos uppfattning om att ingenting är bestående torde även ha haft ett inflytande på Platons syn på fenomenens och fenomenvärldens förgänglighet.

Xenofanes

Xenofanes (ca 570-480 f.Kr.) kom från Kolofon i Mindre Asien, men han betraktas ibland som grundaren av den eleatiska skolan, eftersom han bosatte sig i Elea där han var lärare till Parmenides. Xenofanes är även känd som poet. Han ansåg att vatten och jord är urämnen. Han kritiserade de polyteistiska föreställningarna och förespråkade monoteism. Xenofanes kunskapsteori har skeptiska drag. Även om det finns absoluta sanningar kan man enligt Xenofanes inte finna dem eller veta att man funnit dem.

Parmenides

ParmenidesParmenides (ca 515-450 f.Kr.) från Elea är den ledande representanten för Eleaskolan. Parmenides ansåg i motsats till Herakleitos att det varken finns skillnader eller förändring. Således hävdade han att allt är ett. Uppfattningen att ingen förändring är möjlig bygger på antagandet att det som finns till existerar med nödvändighet och det som inte existerar inte kan existera. Parmenides ansåg vidare att det existerande inte kan upplevas med sinnena, utan endast tänkas. Såtillvida var Parmenides rationalist.

Parmenides torde ha haft ett avgörande inflytande på Platons uppfattning om idéernas och idévärldens beständighet. Parmenides föregick Platon även i det att han uppfattade tänkandet i analogi med seende. Parmenides har gett namn åt en av Platons dialoger.

Zenon från Elea

Zenon (ca 495-455 f.Kr.) var lärjunge till Parmednides, som hävdade att inga förändringar är möjliga. Genom sina berömda paradoxer försökte han indirekt bevisa att Parmenides hade rätt. Zenons paradoxer, av vilken den kändaste handlar om Akilles och sköldpaddan, återges i Aristoteles Fysik. Paradoxen om Akilles och sköldpaddan går ut på att Akilles aldrig kan springa förbi sköldpaddan om denna har ett försprång. Varje gång Akilles kommer dit sköldpaddan senast var har sköldpaddan hunnit en bit framåt. Zenon vistades en tid i Aten, där han undervisade bland andra Perikles.

Empedokles

Empedokles (492-432 f.Kr), som kom från Akragas i Sicilien, förenade synpunkter från flera tidigare försokrater. Empedokles ansåg att alla ting uppkommit ur fyra "rötter": jord, vatten, luft och eld. Genom att Platon och Aristoteles förde vidare denna teori, blev idén om de fyra elementen dominerande i många århundraden. Empedokles hade även en teori om två grundkrafter: kärlek (philia) och strid (neikos). Han är därutöver känd för sin något makabra utvecklingslära. Enligt denna lära existerade i begynnelsen de olika kroppsdelarna skilt för sig. De kombinerades sedan på olika sätt, men endast de mest livsdugliga kombinationerna blev kvar.

Empedokles var förutom filosof politiker, naturforskare, läkare och magiker. Han betraktade sig själv som en gud på tillfälligt besök i denna värld. Han sade sig komma ihåg tidigare liv, bl.a. som fågel, fisk och buske. Enligt legenden gjorde han självmord genom att hoppa ner i vulkanen Etna. Han skulle ha gjort det för att bevisa sin gudomlighet med ett mirakulöst försvinnande. Tricket avslöjades dock, emedan han lämnade sin sandal efter sig på berget.

Protagoras

Protagoras (ca 485-415 f.Kr), som är den mest berömda sofisten, kom från Abdera i Trakien, men verkade i Aten. Protagoras är känd för den så kallade homo mensura-satsen "människan är alltings mått". Protagoras blev en symbol för den sofistiska relativism som Platon vände sig mot, men det är inte självklart att homo mensura-satsen skall tolkas som ett uttryck för etisk relativism. Den kan även ses som en kritik av Parmenides syn på vad som existerar. I sin helhet lyder satsen "Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är." Protagoras har gett namn åt en av Platons dialoger.

Sokrates

SokratesSokrates (ca 470-399 f.Kr) var den första stora atenska filosofen. Han lämnade inte efter sig några skrifter, utan eftervärlden känner honom främst genom Platons dialoger. Sokrates utgör en diskussionspartner i de flesta av Platons dialoger, men det är ovisst i vilken mån han här representerar sina egna uppfattningar. I sina såkallade ungdomsdialoger anses Platon dock ge en relativt sanningsenlig bild av Sokrates filosofi.

Sokrates intresserade sig främst för analys av begrepp samt av etiska frågor. Sokrates är känd för den sokratiska metoden eller barnmorskemetoden, som Platon tillämpar i sina tidigaste skrifter. Metoden bygger på uppfattningen att människor färdigt besitter kunskap, som det gäller att förlossa. Filosofens uppgift är att som en barnmorska hjälpa fram denna kunskap. I Platons dialoger leder den sokratiska metoden dock inte alltid till några slutliga svar. Istället avslöjar dialogen hur lite diskussionsparterna egentligen vet. Sokrates betraktar sig i Apologin som visare än andra därför att han visste att han ingenting visste.

Sokrates dömdes till döden, officiellt anklagad för att inte erkänna Atens gudar och för att förleda ungdomen. Försvarstalet, som Sokrates gav inför domstolen, finns återgett i Platons Apologien.

Platon

PlatonPlaton (428-348 f.Kr.) var elev till Sokrates och lärare till Aristoteles. Platon var liksom Sokrates atenare och grundade en skola med namnet Akademin i sin hemstad. Platons litterärt högtstående författarskap finns välbevarat. (Några esoteriska skrifter, riktade till de invigda, har dock inte bevarats.) Med undantag av Sokrates försvarstal skriver Platon i dialogform. Den litterära stilen varierar beroende på diskussionspartner. Eftersom Platon i sina dialoger låter olika åsikter komma till uttryck, är det ofta ovisst vilken ståndpunkt som är Platons egen. Dessutom använder han sig av humor, ironi och metaforer. Platons egen uppfattning torde även ha förändrats med åren. Dialogerna delades åtminstone tidigare in i ungdomsdialogerna, mandomsdialogerna och ålderdomsdialogerna.

Trots att Platon betraktade det talade ordet som värdefullare än det skrivna, är Platon en lysande författare. Fastän han föraktade poeter använde han själv poetiska uttrycksformer. Av Platons rika och välbevarade författarskap skall här nämnas några verk: Apologin där Platon fritt återger Sokrates försvarstal, Faidon som berättar om Sokrates sista timmar och själens odödlighet, Staten som bland annat innehåller grottliknelsen och redogör för Platons idealstat, Symposium (eller Gästabudet) som handlar om eros, Parmenides där idéläran kritiseras, samt Timaios som berättar om världens skapelse och materien. Det sistnämnda verket, som Platon håller i sin hand i Rafaels berömda målning "Skolan i Athen", är det enda som under tidig medeltid fanns tillgänglig på latin.

I likhet med sofisterna och Sokrates intresserade sig Platon för etiska och politiska frågor, men han förde även vidare den naturfilosofiska traditionen. Platon förenade Empedokles lära om de fyra elementen med Demokritos atomlära. Atomerna är av fyra slag; de är till formen polyedrar. Dessutom inför Platon ett femte icke-egentligt element, som himmeln består av, så att antalet element är lika många som de regelbundna polyedrarna, senare benämnda de platonska kropparna.

Platons metafysik förenar på sätt och vis två motsatta ståndpunkter. I likhet med Herakleitos finner Platon sinnevärden förgänglig. I likhet med Parmenides anser Platon att det som kan tänkas är verkligt existerande och att man kan ha kunskap endast om det oföränderliga: matematiska ämnen samt idéer, vilka Platon anser vara evigt bestående. Om sinnevärden eller fenomenvärlden kan man endast ha åsikter eller meningar. Förebilden för Platons idélära och rationalistiska kunskapsteori är geometrin. Ideala geometriska figurer existerar inte i sinnevärlden. En med sinnena förnimbar cirkel är endast en bristfällig avbild av en perfekt cirkel. I likhet med ideala geometriska figurer existerar enligt Platon idéer så som godhet och skönhet i en från sinnevärlden skild idévärld. Så brukar man åtminstone tolka Platon.

Idéerna förefaller vara av två slag: egentliga idéer och allmänbegrepp. Platon använde själv det grekiska ordet eidos, som brukar översättas till form. Den "högsta" idén är godhetens idé; därefter kommer det sköna och det sanna. Tingen i fenomenvärlden avbildar och har del av de lägre idéerna, som kan tolkas som universalbegrepp.

I dialogen Staten uttrycker Platon sin idélära med en linjeliknelse. Linjen delas upp i fyra delar som representerar verkligheten i fyra plan: På det lägsta planet finns skuggor och spegelbilder, på det andra planet konkreta ting, på det tredje planet matematiska begrepp och eventuellt (andra) allmänbegrepp; på det hösta planet finns de egentliga idéerna. De två lägsta planen utgör en sinnes- eller fenneomenvärld, som man bara kan ha meningar eller åsikter (doxa) om. De två översta planen, som tillsammans har kallats idévärlden, kan man nå med förnuftet. Om tingen i idévärlden kan man således ha kunskap (episteme). Det förefaller som om Platon menar att tingen i fennomenvärlden förhåller sig till tingen i idévärlden, så som skuggor förhåller sig till konkreta ting. Platon delar nämligen upp linjen i bestämda matematiska proportioner.

Uppfattning att kunskapen nås via förnuftet och inte via sinneserfarenheterna kallas rationalism. Den platonska rationalismen stämmer överens med Sokrates uppfattning att kunskapen färdigt finns hos människan. Platon säger att själen före människans födelse vistats i idévärlden. Det är oklart huruvida detta skall förstås bokstavligt. I varje fall ansåg Platon att människosjälen är besläktad med idéerna och därmed evig. I dialogen Faidros utvecklar Platon även en själavandringslära.

I Staten argumenterar Platon för sitt politiska ideal. Platons politiska filosofi hänger starkt ihop med hans själsfilosofi och moralfilosofi. Platon hävdade att den som vet vad som är rätt även handlar rätt. Det gäller därför för förnuftet att styra viljan (eller modet) och begäret. Målet för det rätta handlandet är fysisk och psykisk hälsa. Liksom Platon delar in själen i de tre områdena förnuftet, viljan (modet) och begäret, delar han in (ideal)staten i tre samhällsklasser: de styrande filosoferna, krigarna och näringsidkarna. Liksom förnuftet bör styra över de övriga delarna av själen, bör filosoferna styra över de övriga samhällsklasserna. De olika delarna av själen har liksom motsvarande samhällsklasser sina respektive dygder. Förnuftets och filosofernas dygd är vishet, modets och krigarnas dygd är tapperhet, begärets och näringsidkarnas dygd är måttlighet.

Platon tillämpade inte bara dialogen som en litterär form, utan utvecklade den till en vetenskap eller vetenskaplig metod, dialektiken. Dialektiken går ut på att under samtalets gång bryta ner och överskrida de motsatta åsikterna, för att nå kunskap om verkligheten eller idéerna. Den dialektiska metoden har Platon vidareutvecklat från Sokrates metod, som gick ut på att låta diskussionspartnern föreslå en provisorisk definition, som dedan omkullkastas eller kompleteras. Men Platon utvecklade själv en något avvikande metod, som gick ut på att börja med ett allmännt begrepp och därifrån med hjälp av dikotomier definiera allt mera specifika begrepp. Platon delade alltså in begreppen i två grupper där den ena har och den andra saknar en viss egenskap. Aristoteles tillämpade och vidareutvecklade denna metod bl.a. för klassificering av djurarter. Även Aristoteles logik bygger på de av Platon utvecklade metoderna. Dialektik var under medeltiden en synonym till logik.

Aristoteles

AristotelesAristoteles (384-322 f.Kr.) var elev till Platon och lärare till Alexander den store. (Aristoteles inflytande på sin elev Alexander har ifrågasatts.) Aristoteles studerade vid Platons Akademi och grundade Lykeion i Aten, men han kom ursprungligen från Stagira i Trakien.

Aristoteles skrifter utgör till största delen föreläsningsanteckningar som inte varit ämnade för publicering. Skrifterna redigerades och namngavs av Andronikos några årtionden före Kristus. Till Aristoteles rika författarskap hör förutom filosofiska texter bland annat studier i zoologi och botanik samt retorik och poetik. På dessa områden var han banbrytande. Aristoteles fysik utgör däremot en tillbakagång i förhållande till atomisternas teorier och Platons matematiska vetenskapsideal. Inom metafysiken var Aristoteles den stora auktoriteten under skolastiken. Där emellan var det emellertid platonismen som gällde.

Aristoteles tog delvis avstånd från Platons idélära. Jämfört med Platon var Aristoteles realist, men hans metafysik har även betraktats som immanent idealism. Enligt Aristoteles existerar formerna inte i en översinnlig idévärld, utan de är inneboende i de enskilda tingen. Å andra sidan är så väl Platon som Aristoteles begreppsrealister, såtillvida att formernas, idéernas eller begreppens existens enligt dem inte är beroende av människan. Där Platon betraktar idéerna som primära och fenomenen som sekundära ser Aristoteles emellertid de individuella tingen eller substanserna som primära, så väl ontologiskt som epistemologiskt.

Förutom att tingen har en förverkligad form (eidos), består de enligt Aristoteles av material eller virke (hyle). Form förekommer alltid tillsammans med material, med ett enda undantag: Gud. Gud är ren form och därmed även ren aktualitet. Gud är därtill alltings orörda rörare: Han är alltings orsak, men han griper inte in i världens gång. Virke och form är relativa begrepp. Ur ett aristoteliskt perspektiv kunde barnet betraktas som form i förhållande till fostret men virke i förhållande till den vuxna människan.

Där formen utgör det "aktuella" står virket för det potentiella. Det "aktuella" kan betyda så väl det verkande (energeia) som det förverkligade (enteleki).

Den aristoteliska världsbilden är teleologisk. Processer så väl i den livlösa som i den levande naturen förklaras av ändamål. Utöver finala orsaker räknar Aristoteles även med materiella, formella och verkande orsaker. Den sistnämnda motsvarar motsvarar det man idag vanligtvis menar med orsak.

Aristoteles grundlade den formella logiken. Inom logiken var Aristoteles en dominerande auktoritet under hela medeltiden och långt in på nya tiden. Den aristoteliska logiken berör främst syllogismer, som motsvarar härledningar i modern predikatlogik. Aristoteles utvecklade även syllogismer som motsvarar härledningar i modern modallogik. Däremot försummade han de grundläggande operatorer som satslogiken bygger på.

Trots sitt intresse för formell logik, räknade Aristoteles med kunskap genom sinnesiakttagelser. Aristoteles bedrev själv empiriska studier i flera olika ämnen. Där Platon är en utpräglad rationalist är Aristoteles snarare empirist. Där Platon speciellt intresserade sig för matematik, intresserade sig Aristoteles för botanik och zoologi. Aristoteles tillämpade sin berömda klassificeringsmetod och definition genom genus proximum et differentia specifica (närmaste högre klass och särskiljande kännetecken) på djurarterna i Egeiska havet. Biologin präglar även hans teleologiska världsbild.

Den aristoteliska etiken utgår ifrån att lycka är det högsta goda. Lycksaligheten ligger i förverkligandet av förnuftet, det specifikt mänskliga. Aristoteles ansåg att man kan lära sig handla rätt genom vanan. Människan har både ett praktiskt och ett teoretiskt förnuft och därmed finns det både praktiska och teoretiska dygder. De "praktiska" dygderna kännetecknas av måttlighet, den gyllene medelvägen. Aristoteles delade in de olika disciplinerna i teoretiska och praktiska, dit bl.a. etiken hör. Indelningen i teoretisk och praktisk filosofi går tillbaka till denna Aristoteles distinktion.

Epikuros

EpikurosEpikuros (341-270 f.Kr.) föddes på ön Samos, men flyttade till Aten, varifrån hans far härstammade. I Athen grundade Epikuros en skola som kom att kallas Epikuros trädgård. Epikuros var hedonist, men inte nödvändigtvis i betydelsen livsnjutare. Enligt den epikureiska etiken gäller det framför allt att undvika olust. Den sanna lyckan ligger i sinnesfrid, ataraxi. Fruktan för döden är enligt Epikuros omotiverad. Han hävdade att "där vi är finns inte döden och där döden är finns inte vi". Epikuros var empirist, atomist och materialist.


Zenon från Kition

Zenon från Kition (333-262 f.Kr.) är stoicismens grundare. Zenon var hemma från Kiton på Cypern och var av fenicisk härkomst, men han grundade sin skola i Aten. Han undervisade i en pelargång, stoa.

Det finns flera filosofer med namnet Zenon: Zenon från Elea, Zenon från Sidon (150 - 70 f.Kr.) och Zenon från Tarsos.

Pyrrhon

Pyrrhon (ca 360-270 f.Kr.) från Elis betraktas som skepticismens grundare, fastän redan sofiesterna ofta var skeptiker. Han följde med på Alexanders fälttåg ända till Indien. Enligt Pyrrhon kan man ingenting veta om tingens natur. Därför skall man inte heller yttra sig om tingen. Denna skeptiska hållningen ansåg han vara en väg till sinnesfrid, ataraxi. Pyrrhon författade själv inga verk, men hans tankar skrevs ner av hans lärjungar.

Filon

Filon (ca 20 f.Kr. - 40 e.Kr.) var en hellenistisk jude bosatt i Alexandria. Filon förenade judendom med platonism. Han ansåg att (den judiska) Skriften skall tolkas allegoriskt. Logos, som kan betyda både ordet och förnuftet, är ett viktigt begrepp för Filon. Filon benämner Logos bl.a. "Gods son" och "Guds förstfödde". Logos är därtill den "andre guden", värdens medlare och urbild.

Plotinos

Plotinos (205 -270) studerade i Alexandria men grundade en skola i Rom. Plotinus betraktas som nyplatonismens grundare. Hans filosofi bygger alltså på Platons filosofi. Plotinos var elev till Ammonios Sakkas.

Ett centralt begrepp i Plotinos filosofi är "Det ena". Det ena kan inte ges någon positiv bestämning, men den utgör den yttersta grunden för allting, den första hypostaten. Det ena benämns även "det goda". Ur Det ena utstrålar de övriga nivåerna av varat. Den första utströmningen eller emanationen är förnuftet, nous, som samtidigt utgör den andra hypostaten. I förnuftet, som även kallas Logos, finns idéerna. Ur förnuftet utstrålar Världssjälen, som utgör den tredje hypostasen. Materien är inte en hypostas, emedan den saknar egentlig verklighet. Materien är dessutom "ond", men ondskan är inte verklig, emedan ondska endast är en privation, brist på godhet.

Augustinus

AugustinusAurelius Augustinus (354-430) var, förutom filosof, teolog och biskop. Augustinus räknas även till kyrkofäderna. Före sin sin omvändelse till kristendomen hade han varit maniké, skeptiker och till sist nyplatonist. Medan han senare starkt kritiserade manikeismen (speciellt i Contra Faustum manichaeum) och skepticismen (speciellt i Contra Academicos) tog han inte avstånd från nyplatonismen. Den hade fungerat för honom som en väg till kristendomen.

Sankt Augustinus filosofi är en syntes av platonism och kristendom. Filosofin underordnas teologin, men å andra sidan baserar sig Augustinus teologi, liksom den kristna teologin i allmänhet, på Platons och Aristoteles filosofi. Filosofin är ett redskap för tron, men tron är en förutsättning för förståelse. Augustinus epistemologi bygger på platonismen, men han räknar inte med medfödd kunskap. Enligt Augustinus illuminationsteori är det istället genom att Gud eller det eviga förnuftet upplyser vår ande som vi kan nå (objektiv) kunskap.

Petrarca betraktade Augustinus som "den första moderna människan"; i Bekännelser ger Augustinus uttryck för en "modern" subjektivitet och självreflektion. Även Augustinus filosofi innehåller "moderna" drag. Över tusen år före Descartes argumenterade Augustinus mot skepticismen med argumentet att man inte kan tvivla på att man tvivlar, eller att om någon felaktigt tror att han existerar så existerar han. 

Augustinus är berömd för sina reflektioner över vad tid är. På frågan vad tid är svarade han "Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte." Lika väl studerar Augustinus tiden så väl analytiskt som fenomenologiskt. Varken det förflutna eller det framtida är verkligt. Endast nuet är verkligt, hävdar Augustinus, men han spjälkar sönder nuet, den närvarande tiden i allt kortare tidsrymder. Lika väl räknar han med tre slag av (subjektiv) tid: förfluten, närvarande och kommande. Den förflutna tiden identifierar han med våra minnen, framtiden med våra förväntningar. Augustinus tidsuppfattning är lineär. Augustinus betonade att Kristus endast en gång har dött för människornas synder.

Augustinus kan betraktas som den första historiefilosofen. Augustinus systematiserade frälsningshistorien till ett historiefilosofiskt schema, som modifierad återfinns eller åtminstone har sin motsvarighet i så väl upplysningsfilosofernas universalhistoria som i den marxistiska historiefilosofin. För Augustinus var de politiska händelserna av mindre betydelse. Det väsentliga var för Augustinus hur Guds frälsningsplan eller providens tog sig uttryck i historien.

Det är främst i verket De Civitate Dei (Om Gudsstaden) som Augustinus redogör för sin syn på historien. Avsikten med verket var i första hand att försvara kristendomen mot anklagelserna om att kristendomen var orsaken till det romerska rikets förfall, men det omfattande verket är mycket mera än en apologi. Ett centralt tema är här kampen mellan Guds stad och den världsliga staden. Kyrkan representerar relativt sett Guds stad, medan den världsliga riket och speciellt Rom representerar den världsliga staden. Tills skillnad från manikéerna, vars sekt han hade tillhört, var Augustinus inte dualist. I likhet med Plotinos anser Augustinus att onska endast är en brist på godhet.

Thomas

ThomasThomas av Aquino (1225-1274) var dominikan och skolastiker. Han var elev till Albertus Magnus (1200-1280). Thomas lyfte fram Aristoteles som den stora auktoriteten. Thomas mest berömda verk är Summa Theologiae och Summa contra gentiles. Thomas är känd som Doctor angelicus, den änglalika läraren. År 1567 förklarades han doctor ecclesiae, kyrkolärare. År 1879 anbefallde påven Leo XIII genom encyklikan Aeterni patris en återgång till den Thomas filosofi. Detta föranledde nythomismen, den katolska kyrkans officiella filosofi. Under skolastiken var det dock endast dominikanerna som helhjärtat omfattade Thomas filosofi.

Thomas menade sig kunna bevisa Guds existens med fem Gudsbevis: tre kosmologiska bevis, ett teleologiskt bevis och ett stegbevis.

Bacon

Francis Bacon (1561-1626) betraktas ofta som grundaren av den brittiska empirismen. Bacon är berömd för orden "kunskap är makt". Han propagerade för att mäskligheten med hjälp av kunskap eller vetenskap (scientia) skulle få makt över naturen. I sitt berömda verk Novum Organum beskriver Bacon fyra fördomar eller "idoler" som förhindrar mänskligheten att nå kunskap: stammens idoler, grottans idoler, torgets idoler och teaterns idoler. Namnet på verket, "det nya redskapet" är i sig ämnat som kritik mot aristotelismen och den fruktlösa traditionella logiken. I deduktionens ställe ville han införa induktion. Trots sitt uppror mot traditionen präglas Bacons filosofi fortfarande av arvet från Platon och Aristoteles. Bacon räknas således ibland snarare som en representant för den engelska renässansen än för den "moderna" tiden.

Hobbes

Thomas Hobbes (1588-1679) är en matematiskt orienterad empirist, men han är främst känd för sin politiska filosofi. I sitt verk Levithan introducerar han begreppet samhällskontrakt.

Descartes

René Descartes (1596-1650), alias Renatus Cartesius, är en utpräglad rationalist, som ofta betraktas som den första moderna filosofen. Han är berömd för satsen "Cogito, ergo sum", som han ursprungligen formulerade på franska: Je pense donc je suis. I likhet med flera andra rationalister var Descartes förutom filosof även matematiker. Han uppfann kordinatsystemet och skapade grunderna till den analytiska geometrin.

Descartes ifrågasatte allting som han lärt sig och hela den filosofiska traditionen. Hans tvivel är dock endast tillfälligt och metodiskt, ett steg i hans sökan efter en säker grund för kunskapen. Liksom Augustinus kommer Descartes fram till att man tvivlar om man tvivlar på att man tvivlar. Descartes inser att det är utom allt tvivel att han existerar, emedan han tänker. Därmed är det slut på tvivlet. Descartes anser istället att man kan lita på allting som man inser "klart och tydligt". Därav drar han slutsatsen att Gud måste existera, vilket i sin tur garanterar existensen av en yttervärld i enlighet med sinnesförnimmelserna.

Av att jag tänker följer omedelbart att jag är är en substans med medvetande. Man kan, enligt Descartes, mycket väl tvivla på att man saknar en kropp, men inte att man saknar ett medvetande. Lika väl menar Descartes att han liksom andra människor förutom ett medvetande har en fysisk kropp. Descartes ontologi är dualistisk. Allting skapat tillhör antingen res cogitans (de medvetna tingen) eller res extensa (tingen med utsträckning). Människor tillhör båda två, men i första hand res cogitans.

Locke

John Locke (1632 - 1704) är känd både som liberalist och empirist. Liksom Bacon har Locke betraktats som empirismens grundare. Lockes viktigaste kunskapsteoretiska verk är Essay Concerning Human Understanding. Han är speciellt berömd för sin uppfattning enligt vilken människan föds som ett oskrivet blad, tabula ras och alltså inte har någon medfödd kunskap. All kunskap erhålls enligt Locke via yttre eller inre erfarenhet. Enkla idéer bildas direkt genom erfarenheter medan sammansatta idéer bildas genom kombinationer av enkla idéer. Lockes epistemologi baserar sig på hans ontologi, som är en form av kritisk realism: yttervärlden existerar, men den är inte identisk med människors upplevelse av den. Tingen har förutom primära egenskaper även sekundära egenskaper, som är beroende av iakttagaren.

Vico

Giambattista Vico (1668-1744) innehade en professur i retorik i Neapel, men han hade en akademisk examen i juridik. I sitt viktigaste verk Scienza Nouva kritiserar han starkt Descartes och den cartesiska filosofin. Vico hävdar att vi inte kan ha säker kunskap om naturen, men nog om historien, eftersom den är skapad av människan själv. Enligt Vico utgörs historien av nationella historier, som genomgår cykliska förlopp bestående av tre stadier: gudarnas, hjältarnas och människornas tidsåldrar.

Vico brukar räknas som den första (moderna) historiefilosofen. Han räknas även som kulturfilosofins grundare. Vico visade hur man via språket (etymologi) och mytologi indirekt kan nå historisk kunskap. Vico brukar anges som den första som identifierade metaforen, metonymin, synekdoken och ironin som de fyra grundläggande troperna. Olika typerna av troper kännetecknar enligt Vico olika historiska tidsåldrar.

Hume

David Hume (1711 - 1776) drog empirismen till sin späts. Hume är förutom empirist även skepticist, vilket betyder att han samtidigt fötrespråkade och undergrävde den empiricistiska kunskapsteorin. Hume ifrågasatte jagets existens och hävdade att medvetandet endast är en ström av varseblivningar. Han förkastade substansbegreppet och kritiserade orsaksbegreppet. Humas invändning mot orsaksbegreppet är nära relaterat till hans problematisering av induktionen, som brukar kallas innduktionsproblemet.

Kant

Immanuel Kant (1724 - 1804) brukar i verk i filosofins historia presenteras som en filosof som medlade mellan empirismen och rationalismen eller rentav genom sin kritik av det "rena förnuftet" upplöste dessa två riktningar, eller åtminstone rationalismen. Kant hävdade att "tankar utan innehåll är tomma; iakttagelser utan begrepp är blinda." För kunskap behövs enligt Kant så väl erfarenheter (sinnesförnimmelser) som förståndsformer. Begreppen kausalitet och substans, som Hume hade förkastat, är enligt Kant förståndskategorier. Allt som allt räknar han med tolv kategorier. Rum och tid är enligt Kant däremot åskådningsformer. Kunskap om tingen i sig (das Ding an sich) anser han inte vara möjlig. Metafysiken är därmed utanför kunskapens gränser.

I överensstämmelse med sin protestantiska och lutherska bakgrund tar Kant avstånd från alla Gudsbevis. Religionen är därmed en ren trosfråga. Lika väl ansåg Kant att man med det praktiska (till skillnad från det teoretiska) förnuftet kan postulera Guds existens. Gud är en förutsättning för en rättvis värld. I likhet med Aristoteles anser Kant att etiken hör till det praktiska förnuftets område. Kants etik är berömd för det kategoriska imperativet: "Handla endast efter den maxim, vilken du tillika kan uppställa som en allmän lag!"

Kant betraktade sin epistemologi som en "kopernikansk revolution". Han flyttade centrumet från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Därmed skapade han förutsättningar för den tyska idealismen. Kants epistemologi kallas även för kritisk idealism. Genom sin betoning av subjektets betydelse för han även vidare den subjektfilosofi som går tillbaka till Descartes.

Till Kants viktigaste verk hör Kritik der reinen Vernunft, Kritik der praktischen Vernunft och Kritik der Urteilskraft. Genom det sistnämnda verket (Kritik av omdömesförmågan) är Kant epokgörande inom ämnet estetik.

Startsida


- - http://www.wadenstrom.net/filhist07