Ralf Wadenström

Innehåll | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte läsningen | Litteratur

27. Multikulturalism och europeisk partikularism | 28. Den tidsenliga medeltiden | 29. Två Europa | 30. Hemkomstem till skolan | Noter

Sjätte läsningen. Europa.

27. Multikulturalism och europeisk partikularism

I "Lessons in Paganism" kallar Lyotard (den sovjetiska) intelligentsian för "the masters of the meta-narratives" och säger att dess roll var att rättfärdiga den kommunistiska maktens historia.1 Den marxistiska metaberättelsen har även haft anhängare i väst, men den hade (långt före Sovjetunionens upplösning) ätits upp av "tusentals små historier" från de länder där den var kanoniserad och förväntades vara husbonde (the master). Lyotard syftar med små historier här speciellt på Alexandr Solsjenitsyns berättelser om hjältar från de sibiriska fånglägren, men de små historierna eller berättelserna behöver inte vittna om GULAG eller andra grymheter för att hota den stora herreberättelsen. Det räcker med att de nonchalerar den stora berättelsen. I "Lessons in Paganism" uppmärksammar Lyotard studentupproret år 1968:

Thousands of unknown narrators, narratees and actors were beginning to tell stories, listen to stories and act out stories without obtaining permission to do so from anyone.2

Upprorsmakarna följde inte det gamla marxistiska konceptet, utan började på egen hand berätta berättelser. Studentupproret 1968 var delvis en medvetet anarkistisk revolt, men det avgörande i detta sammanhang är att upproret tog sig anarkistiska uttryck på det narrativa planet. Även de berättade berättelserna var anarkister, som vägrade att underkasta sig några stora herreberättelser. Även berättelserna krävde egalité. Den okända berättaren ville vara jämlik även i egenskap av berättare.

I den moderna eller prepostmoderna kulturen är det en stor berättelse och en stor historia som dominerar. Såvida samhället är demokratiskt, är den stora berättelsen och den kanoniserade tolkningen av historien i regel en berättelse som den statsbärande folkmajoriteten kan identifiera sig med. Denna berättelse utgör en grund för folkets sammanhållning och den kollektiva identiteten. Men samtidigt som den stora berättelsen förenar folkets majoritet, utestänger den minoriteter som inte kan eller inte vill identifiera sig med majoriteten eller dess stora berättelse. Minoriteternas berättelser marginaliseras och förblir små berättelser. Ifall minoriteten är förskingrad och ifall den, till skillnad från judarna, saknar en helig bok, kan den rentav sakna en gemensam större berättelse och historia. Minoritetens historia förblir oskriven och kanske inte ens berättad. Därmed saknar minoriteten även en grund för legitimering av sin existens.

Multikulturalism är namnet på en metaideologi eller kulturpolitisk åskådning, enligt vilken olika kulturer i princip är eller bör vara jämställda - och enligt vilken minoriteter inte bör anamma majoritetskulturen eller majoritetens berättelse. Multikulturalismen tar ställning för det multikulturella i betydelsen ett mångkulturellt samhälle där olika kulturers röster får komma till uttryck. Termen 'multikuturalism' kan även beteckna det multikulturella tillståndet i sig, men en multikulturalist i betydelsen en anhängare av multikulturalism behöver inte själv vara mångkulturell. Multikulturalisten kan ha en stabil etnisk, religiös eller kulturell identitet, men då hans egen grupp är i minoritetsposition kritiserar han majoritetskulturens privilegier och ifrågasätter dess rätt att förtrycka eller marginalisera minoritetskulturerna. Multikulturalismen kan - så länge det existerar en privilegierad majoritetskultur - förena anhängare av kulturella, etniska, religiösa och sexuella minoriteter, som inte har någonting annat gemensamt än att vara i minoritet.

Det finns ett klart samband mellan postmodernism och multikulturalism. I ett multikulturellt samhälle kan staten och de statliga institutionerna inte så lätt legitimeras med en stor berättelse. Det finns inte en emancipations- eller legitimeringsberättelse som alla medborgare kan omfatta.

Även som filosofi är multikulturalismen nära besläktad med postmodernismen. Detta är speciellt uppenbart i USA, där multikulturalismen utmanar den vita, protestantiska, manliga, heterosexuella och engelskspråkiga majoritetskulturen. Den amerikanska majoritetskulturen har inte bara betraktats som överlägsen andra kulturer, utan dess värden har även uppfattats som universella. Förenta staternas och den amerikanska konstitutionens legitimitet har baserat sig på den vita protestantiska befolkningens befrielse från det brittiska imperiet, samt på naturliga - och därmed metafysiska - rättigheter, som dock ursprungligen gällde endast vita män. Den amerikanska historien, på vilken den amerikanska identiteten baserar sig, är de vita protestantiska heterosexuella männens historia. Denna uppfattning förfäktar åtminstone postmoderna feminister och andra multikulturalistiska representanter för "The School of Resentment".

Under de senaste åren har olika amerikanska minoriteter krävt rätt till en egen historia och en egen identitet. Det amerikanska samhället fungerar inte längre som en smältdegel, hävdar man. Samhället fragmenteras och den offentliga majoritetskulturens hegemoni vacklar. Denna utveckling stöds av mångfalden av privata TV- och radiokanaler, vars målgrupper ofta är olika minoriteter och subkulturer som talar olika (tal)språk eller slang. I det elektroniska mediasamhället kan även minoriteter som är utspridda i det fysiska rummet ta till orda.

I den moderna kulturen har staternas och andra institutioners legitimitet eller anspråk på legitimitet grundat sig på historien. Historikernas uppgift har varit att tolka händelser så att de bekräftar den stora legitimerande historien och därigenom ger institutionerna legitimitet. Liksom institutionerna varit beroende av historien, har historikerna varit beroende av institutionernas behov av legitimitet för att motivera sin egen verksamhet. Den stora nationalistiska berättelsen har inte bara givit nationalstaten legitimitet, utan den har även genom sitt behov av bekräftelse berättigat en nationalistisk historieskrivning. I ett multikulturellt samhälle, där multikulturalismen har upphöjts till officiell ideologi, kan historieskrivningen inte bekräfta den enda rätta historiesynen. Multikulturalismen befriar historikern från den förpliktande nationalistiska mästerberättelsen, men den fråntar samtidigt historieskrivningen dess motiverande metaberättelse. Den enskilda partikularistiska historiens utformning måste motiveras lokalt, med små berättelser.

Den nationalistiska eller nationalstatscentrerade metahistoriens nedgång hindrar inte att det fortfarande kan finnas hovhistoriker, vars historier avsiktligt eller oavsiktligt formas så att de ger den politiska maktens temporära strävanden och den samtida politiska linjen berättigande, eller undanröjer det hinder som en förlegad historiesyn kan utgöra. Inte heller fråntar multikulturalismen den etnocentriska nationalistiska historien helt dess berättigande, eftersom även folkmajoriteten i likhet med andra folkgrupper kan förtjäna en historia, fastän den inte längre är den enda rätta historien.

Multikulturalismen har varit speciellt påtaglig i Förenta staterna, men det är inte bara där som icke-europeiska folkgrupper har ifrågasatt den europeiska hegemonin och de västerländska myterna. Thomas Hylland Eriksen skriver i Historia, myt och identitet att förutom i USA även i Kanada och Australien en "monologisk, hegemonisk mytologi" håller på att ersättas av en mångfald av mytologier.3 Och det är inte bara i länder med en etniskt europeisk majoritet som de icke-europeiska kulturernas representanter har funnit anledning att erbjuda alternativ till den europeiska "mytologin". Multikulturalismen dök upp i Amerikas förenta stater i samband med tvåhundraårsjubileet år 1976, men mera allmänt kan multikulturalismen tolkas som ett resultat av den europeiska kolonialismens slut och som en reaktion mot europeisk kulturimperialism. Först förlorade européerna den politiska makten i sina kolonier, därefter även den ideologiska. De lokala kulturerna har gjort uppror mor den "universella" europeiska civilisationen. Eriksen skriver om kulturalismens följder:

Det börjar bli trångt om utrymme på den mytiska marknaden, det var lättare när imperialistmakterna och de vita staterna hade ensamrätt på att kränga myter i höga upplagor. Nu talar alla i munnen på varandra och alla som har en myt att berätta kan ställa krav på att bli hörd. Och striden om rätten att definiera det förflutna har just börjat. ...

Det är som om locket på Pandoras ask öppnats. Ut strömmar en miljard ursprungsmyter, som ofta står i öppen konflikt med varandra.4

Fastän den amerikanska multikulturalismen kritiserar eurocentrismen, kan multikulturalismen finna sympatier hos anti-amerikanska kontinentaleuropéer. Den amerikanska eurocentrismen representerar i första hand den nordeuropeiska och engelskspråkiga protestantiska kulturen och inte den europeiska kulturen i allmänhet. I den globala mediaunderhållningens och masskulturens värld är alla europeiska språk, frånsett engelskan, minoritetsspråk.

I Europa kan multikulturalismen användas som ett argument för regionernas och minoriteternas befrielse från nationalstatens förtryck och från den nationella metaberättelsen eller legitimeringsmyten. Multikulturalismen kan stöda den europeiska integrationen bl.a. genom att undergräva den suveräna nationalstatens legitimitet och upplösa den nationella historien. Men trots att den kulturella mångfalden har betraktats som ett essentiellt inslag i det europeiska, kan den kulturella mångfalden och multikulturalismen aldrig bli en grund för en gemensam europeisk identitet. Om alla etniska och religiösa grupper säkras rätten till en egen historia, är det inte möjligt att skriva en för alla européer gemensam historia. En historia måste alltid berättas för någon och av någon från någons perspektiv.

Då Europa inte lägre är världens ekonomiska, politiska eller kulturella centrum kan, trots skillnaderna, även "det europeiska" lyftas fram som någonting partikulärt. Då de europeiska staterna har förlorat sina kolonier och inte längre dominerar världspolitiken och -ekonomin och då franskan inte längre kan tävla med engelskan, är det bäst att motsätta sig alla former av [engelskspråkig] kulturimperialism. Istället för att i universalismens namn föra den franska civilisationens talan, slår man i mångfaldens och partikularismens namn vakt om det (kontinental)europeiska, fastän långt ifrån alla fransmän är beredda att betrakta det franska som någonting partikulärt. Universalismen ersätts av regionalism.

Europa är inte längre betjänt av en modern världshistoria, som handlar om de europeiska nationalstaternas eller kolonialmakternas tävlan om världsherravälde och deras rätt där till. Det postmoderna Europa, som har förlorat sina kolonier, söker inte sin identitet i nya tidens världshistoria och universalism, ej heller i en universalhistoria där ljuset vandrat från öst till väst för att från Europa spridas över hela världen.

Den partikularistiska europeiska historien är dock svår att skriva och etablera, därför att partikularismen tenderar att ta sig uttryck i flera partikularismer. Multikulturalismen erbjuder argument för partikularistisk historieskrivning, men multikulturalismen får, liksom postmodernismen, historien att falla sönder i många små historier. Den partikularistiska europeiska historien upplöses inte bara i en mångfald av partikulära nationella och provinsiella historier, utan även i en mångfald av partikulära europeiska historier, alla berättade från partikulära perspektiv.

Till skillnad från Amerikas förenta stater saknar Europeiska unionen en stor historia. Det finns inte ett stort europeiskt perspektiv, utan bara många små perspektiv - och ett par lite större. Det finns ingen europeisk identitet, utan bara europeiska identiteter. Frågan är om denna europeiska mångfald - mångfalden av "Europa" och "Europas historia" - inte gör Europeiska unionen till en koloss på lerfötter.5

Europeiska unionen skapar en efterfrågan på europeisk historia, men den skapar även en kollision mellan olika historiska perspektiv, paradigm och metaberättelser. I den postmoderna kulturen uppfattas konflikter mellan olika historier inte alltid som ett problem, då man inte längre tror på en enda rätt historia. I dagens Europa upplever dock även många den kulturella mångfalden och mångfalden av historier som ett hot. Staten och dess territorium tas ifrån det egna folket. För att försvara sin rätt till sitt fädernesland eller åtminstone trygga sin identitet söker man sig till rasistiska och populistiska förenklingar av historien. Eriksen skriver i Historia, myt och identitet:

Den postmoderna fragmenteringen och nostalgin är två sidor av samma sak. Den skoningslösa fragmenteringen av det förflutna skapar hemlöshet och antiintellektuella motreaktioner i stora befolkningsgrupper över hela världen ...6

28. Den tidsenliga medeltiden7

Från att bokstavligen ha varit en medeltid eller mellanperiod, har medeltiden förvandlats till en synnerligen viktig epok i Europas historia, den tid då (det politiskt och kulturellt enhetliga) Europa skapades. Medeltiden upplever en renässans.8 Istället har nya tiden blivit en mellanperiod, som man ogärna identifiera sig med.

Medan orden 'modern' och 'antik' har haft en relativt positiv innebörd, har begreppet 'medeltida' tills nyligen oftast haft en negativ, reaktionär klang i svenska språket, trots att the Dark Age (i ordets exklusiva betydelse, som ej inbegriper högmedeltiden och senmedeltiden) inte existerar i nordisk historia. (Under the Dark Age, då de germanska barbarerna härjade i Sydeuropa, hade skandinaverna ännu inte tyglats av den romersk-katolska kyrkan och därmed inte inträtt i medeltidens värld.) Den europeiska integrationen har tillsammans med andra faktorer resulterat i att medeltiden även på svenska getts ett attraktivt innehåll.

Omvärderingen av medeltiden och nya tiden till medeltidens fördel saknar inte politisk betydelse. Medan ett idealiserande av nya tiden på medeltidens bekostnad har tjänat nationalstatens syften, stöder ett förhärligande av medeltiden den europeiska integrationen.

Europeiska unionens två dominerande makter Tyskland och Frankrike har i det förflutna varit bittra fiender. Det är svårt att ur nya tidens historia finna stöd för en gemenskap mellan tyskar och fransmän eller en förebild för axeln Paris-Bonn/Berlin. Från medeltiden kan man dock finna ett rike som så väl fransmän som tyskar kan identifiera sig med: Karl den stores imperium. Det karolingiska riket omfattade efter Karls erövringar förutom Beneluxländerna och Schweiz största delen av Frankrike och Tyskland samt halva Italien. Det täckte således ett område som i stora drag motsvarar det ursprungliga EEC, de första sex medlemsländernas gemensamma territorium.

Fastän, enligt en vanlig tolkning, kungadömet Frankrike eller France uppkom med Hugo Capets trontillträde år 987 e.Kr. då den (germanska) karolingiska dynastin i Västfranken ersattes av den (romanska) capetingiska, ser fransmännen gärna Karl den store och hans far Pippin som franska kungar. Karolingernas rike var ett frankiskt rike, ur vilket det franska France (på tyska Frankreich) utvecklades. Det frankiska riket grundades av Klodvig (död år 511), som gjorde Paris till huvudstad och som underkuvade största delen av Gallien (dock inte Burgund). Klodvig, som omvände sig till den romersk-katolska kristendomen och efter en seger över alemannerna (som för att stärka den gallo-franska självkänslan gett Tyskland dess franska namn, l'Allemagne) lät döpa sig (troligen år 496), räknas åtminstone av praktiserande katoliker gärna som Frankrikes grundare.9 Merovingerna, som härskade i Frankiska riket tills Pippin den lille och karolingerna (även officiellt) tog över år 751, har fått sitt namn från Klodvigs farfar Merovik.

Så väl Klodvig som Karl den store var emellertid av frankisk börd, inte gallo-romansk eller fransk. Till skillnad från Hugo Capet, vars stora äktfranska förtjänst är att han inte behärskade germanernas språk, talade så väl merovingerna som karolingerna ett germanskt tungomål. Det var frankerhövdingen Klodvig och hans germanska eller tyska stam som besegrade Galliens sista romerska härskare och grundade det frankiska riket, vars härskande klass var germansk. Tack vare Karls erövringar kom Frankerriket att omfatta största delen av det nuvarande Tyskland och så gott som hela Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland fram till år 1990). Karl gjorde dessutom Aachen till sin residensstad. Det var även i det germanska Austrasien som karolingerna hade sina rötter. Och när Frankerrikets definitiva delning var ett faktum kom Austrasien att tillhöra det östfrankiska riket, som skulle utvecklas till dagens Tyskland.

Efter att den karolingiska dynastin dog ut i det östfrankiska riket år 911 valdes Konrad till det östfrankiska rikets kung och efter hans död valdes år 919 Henrik av Sachsen till kung. Henriks son Otto den store lät sig år 936 väljas till kung i Karl den stores residensstad Aachen för att stärka kungamaktens frankiska tradition och år 962 kröntes han till kejsare i Rom. Ottonernas rike blev åtminstone till namnet ett nytt Imperium Romanum och från och med 1157 även ett "heligt" romerskt imperium. (Ordet sacrum lär dock ha varit ämnat att markera att makten var given åt kejsaren direkt av Gud, vilket skulle göra kejsaren oberoende av påven i Rom.) Det var således det tyska eller östfrankiska riket, inte Frankrike, som kom att förvalta karolingerrikets romerska och kejserliga tradition, medan det västfrankiska riket utvecklades till ett självständigt franskt konungadöme. Det tyska kejsardömet kom att bestå ända tills Napoleon år 1806 upplöste det, efter att han i Paris 1804 inför en förödmjukad påve (för att inte upprepa Karl den stores "misstag") själv hade krönt sig till kejsare. Det finns således även skäl att, så som tyskar gärna gör, betrakta Karl den store som en tysk härskare.

Det är lätt att i det karolingiska riket se en förebild för Europeiska unionen. Därmed kan perioden av delningen mellan "det östfrankiska riket" och "det västfrankiska riket" eller mellan Tyskland och Frankrike fram till Europeiska ekonomiska gemenskapens grundande ses som en enda lång period av delning av det karolingiska riket eller rentav av det västromerska riket. I Hjärnridån från 1995 skriver Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström att efter den slutliga delningen av det frankiska imperiet år 887 "delning[en] av det västromerska riket varar i drygt 1000 år, fram till Romfördraget 1957".10 I sin kolumn i Hufvudstadsbladet "Feodalism" skriver även Klinge att "efter det västromerska imperiets definitiva fall 472 återuppstod det västliga kejsardömet först kring 750 med karolingerna, för att hundra år senare igen upplösas ...".11

Då EEC/EG/EU:s och den europeiska integrationens förebild och mytiska förflutna hittas i medeltiden, måste medeltiden omvärderas. Medeltiden var ingen medeltid (i bokstavlig bemärkelse). Således skriver författarna i Hjärnridån:

De tusen år som följde efter Västroms fall har i efterhand kommit att kallas för "medeltiden". Upphovsmän till denna benämning är de intellektuella kretsar i norra Italien som på 1400-talet gjorde anspråk på att ha återuppväckt de antika dygderna, och att därmed ha introducerat en "renässans". Ur vårt perspektiv är det dock viktigt att understryka att denna syn på "medeltiden" som en anomali, som ett slags "mörker" (på engelska känt som the Dark Ages) mellan antik och renässans, är en historiefilosofisk konstruktion.
Med avseende på rättslig, politisk och ekonomisk utveckling har det aldrig funnits någon medeltid. Hundraårskriget 1338-1453 kunde inte, lika lite som trettioåriga kriget, napoleonkrigen eller de båda världskrigen, hindra den västliga civilisationens linjära utveckling.12

Förutom att Karl den store, "rex, pater Europea", förenade Tyskland och Frankrike i ett gemensamt imperium, lade han grunden till medeltidens katolska enhetskultur, som andligt och kulturellt förenade Västeuropa. Utan alliansen mellan Petri stol och den frankiska kronan, som befästes under Pippin den lilles och Karl den stores regeringstid men som går tillbaka till Klodvigs dagar, skulle den romersk-katolska kristendomen ha haft mycket svårt att besegra arianismen (som goterna i regel var anhängare av), den keltiska kristendomen och de hedniska religionerna, som långt in på medeltiden hade ett starkt fotfäste i Europa. Själva termen 'Europa' fick under Karl den stores tid för första gången en politisk innebörd: Den betecknade det karolingiska rikets territorium - ett romersk-katolskt territorium till vilket islam inte ägde tillträde. Sverker Sörlin jämför i Ett nytt Europa Europeiska Gemenskaperna (EG) med det karolingiska riket:

Vill man, kan man således se en kontinuitet, alldeles särskilt på fransk botten, för en europeisk freds- och enhetstanke vars rottrådar löper ner till det krigs- och konflikttrötta Europa som föddes ur Napoelonkrigen [sic]. Något diffusare, kan linjen tecknas ända tillbaka till den världsliga europeiska maktens riktiga ursprung: Karl den store. Likt EG mer än ett årtusende senare hade också det karolingiska riket sitt centrum i gränstrakterna mellan det frankiska och det germanska Europa. Och likt EG inkorporerade det och bevarade goda förhållanden till den katolska maktens centrum: Rom.13

De nordiska länderna var, liksom de brittiska öarna, aldrig en del av Karl den stores imperium. På Karl den stores och karolingernas tid hade den västeuropeiska eller västromerska civilisationen inte nått Skandinavien. I Skandinavien var det ännu vikingatid. Under den tid som i nordisk historia kallas medeltiden eller katolska tiden hörde emellertid även Norden till den latinska kultursfären. Den medeltida kulturen och dess arkitektoniska monument, i Finland främst de medeltida kyrkorna, utgör därför ett arv som förenar oss med det övriga Västeuropa.14

För Finland har det faktum att landet under medeltiden hörde till den latinska kultursfären varit ett viktigt argument för ett medlemskap i Europeiska unionen, fem århundraden av lutherdom till trots. Även för f.d. öststater i Centraleuropa är tillhörigheten av den västromerka civilisationen ett viktigt argument för ett framtida medlemskap i unionen.

I de gränsöverskridande nätverkens tidsålder upplever medeltiden plötsligt en renässans även i Norden. Fastän inte Det heliga tysk-romerska riket och inte ens de tyska riddarordnarna, som under medeltiden hade makten i Baltikum, sträckte sitt territorium till Fennoskandien, var de nordiska länderna under slutet av medeltiden via tyskt inflytande starkt integrerade med Kontinenten. Det var inte bara den romersk-katolska kyrkan som sammanknöt Norden med Europa, utan även Hansaförbudet förenade Skandinavien med Kontinentaleuropa, eller åtminstone med Tyskland. Idealiseringen av medeltiden stöder förutom den europeiska integrationen i sin helhet även ett återupprättande av transnationella regioner och nätverk.

I "Europe since 1945: crisis to renewal" i The History of the Idea of Europe nämner även Ole Wæver flera likheter mellan det samtida (eller framtida) Europa och det medeltida Europa. Wæver betonar speciellt de (enskilda) politiska myndigheternas begränsade makt i det "nymedeltida" Europa.15

Liksom det i den medeltida feodala världen i jämförelse med den moderna världen inte fanns centrum och periferi, är den postmoderna "elektriska världen" decentraliserad. Då nationalstaten decentraliseras upplöses de nationella gränserna. I det nymedeltida Europa blir gränsen mellan det nationella och det internationella liksom mellan inrikes- och utrikespolitik diffus. Samtidigt glider staten och samhället, som speciellt i Norden varit starkt förenade, ifrån varandra.

Skälet till att "den medeltida metaforen" används är enligt Wæver "primarily to free our minds from the confines of the modern state system", men jämförelsen mellan det samtida och det medeltida europeiska samhället har även en (annan) politisk och ideologisk betydelse: likheterna mellan medeltiden och samtiden gör medeltiden tidsenlig och hjälper därmed till att förhärliga medeltiden. Ett förhärligande av medeltiden tjänar i sin tur den europeiska integrationen. Idealiserandet av medeltiden och talet om en ny medeltid betyder även ett argument mot det moderna och den moderna progressismen, som stått i vägen för "europeiskheten".

I Östersjövärlden (Itämeren maailma) från 1995 hävdar Klinge att progressismen ännu under de senaste årtiondena avskilt de nordiska länderna från det katolska Europa:

På många håll i Europa och kanske allra tydligast i Sverige dominerade från och med 1960-talet en andlig blockbildning, som bestod av utvecklingstro, antireligiositet, utbildningsoptimism, egalitarism och pragmatism. Den förstärktes genom att de humanistiska vetenskaperna hade en svag ställning; forskningen präglades av anglo-amerikanska analytiskt-positivistiska förebilder. Progressismen förenade i själva verket de nordiska länderna, Förenta Staterna och Sovjetunionen mot det katolska Europa.16

På 1980-talet skedde det emellertid "överallt i den protestantiska världen" en reaktion mot progressismen:

På 1980-talet upplevde religion och historia en renässans, andliga värden och europeiskhet betonades i protest mot progressismen.17

I "Nordens betydelse för Europa", som ingår i antologin Frihetens källa - Nordens betydelse för Europa, hävdar Klinge att det ideologiska innehållet i det "världens samvete" som Sverige på 1960- och 1970-talet strävade att fungera som, huvudsakligen härstammade från USA18, men att "på 1980-talet bidrog de gröna rörelserna och den allmänna europeiseringen till att den vedertagna framstegsoptimismen snabbt relativerades."19

Då det postmoderna och de stora berättelsernas fall betyder ett slut på progressismen, skapar den postmoderna kulturen förutsättningar för europeisering och ett närmande till det kontinentaleuropeiska etoset. Medan den moderna historieskrivningen, genom att uttrycka en tro på utvecklingen, upplysningen, nationalstaten och det nya, tenderade att svartmåla medeltiden, erbjuder postmodernismen förutsättningar för en omvärdering av så väl "europeiskheten" som medeltiden. Därmed skapar postmodernismen genom historieskrivningen även betingelser för en europeisk identitet.

Upplysningsfilosoferna, som betraktade sina egna värderingar som uttryck för ett universellt förnuft, såg med förakt på medeltiden. Det förflutna bedömdes utgående från samtidens ideal. Till skillnad från upplysningsfilosoferna hade romantikens idealister känsla för de historiska tidsåldrarnas egenart. Romantikens tänkare bedömde det förflutna utgående från dess egna villkor. Denna historiska medvetenhet möjliggjorde det för romantiken typiska förhärligandet av medeltiden. Romantiken sammanträffade dessutom delvis med den franska restaurationstiden (1814-1848) då den gamla franska regimen restaurerades. I Frankrike var förhärligandet av medeltiden ett sätt att rättfärdiga upprättandet av den gamla kungamakten, som var allt annat än bonapartisk.

Avståndstagandet från progressismen och myten om framsteget betyder en ökad medvetenhet om de samtida målsättningarnas och värderingarnas relativitet. Då de egna värderingarna och det egna inflytandet är på frammarsch tror man gärna på universella världen och framåtskridande, men när man tvingas retirera förlorar så väl universalismen som progressismen sina betingelser. Postmodernismen står för ett avståndstagande från så väl det universella förnuftet som framåtskridandet. Därmed skapar postmoderniteten även förutsättningar för ett värdesättande av medeltiden.

Trots att nationalismen är ett modernt fenomen (i motsats till katolskt och medeltida) har det funnits former av nationalism även före reformationen. Judarna var ofta nationalister redan under gamla tiden. Den judiska nationalismen har flera moderna drag. Den baserar sig på historien, på framtidslöften och på tron på det utvalda folket. Den är relativt egalitaristisk. Lagen betonar att (även) Herrens egendomsfolk har varit en träl i Egyptens land.20 Den hebreiska nationalismen var under den romerska tiden i likhet med den typiska moderna nationalismen även riktad mot Rom, som på Jesu tid förhindrade ett återupprättande av Davids tron. I själva verket har den judiska nationalismen varit en direkt förebild inte bara för den puritanska och den amerikanska nationalismen, utan även för den finska nationalismen.

Medan den judiska typen av nationalism var sällsynt före nya tiden, var teokratin desto allmännare. Regenten hade ofta en sakral roll. Den statliga suveräniteten kan dock sägas ha uppkommit först med det romerska imperiet. Med Romarrikets fall och medeltidens början fick även suveränitetsidén ge vika för den katolska kyrkans anspråk. Medeltiden (eventuellt med undantag av medeltidens sista århundraden) var i Västeuropa en unik mellanperiod, såtillvida att den nationella makten var svag och i princip underordnad en övernationell allmännelig kyrka. Orsaken till det världsliga rikets svaghet var inte bara det feodalismen, utan även religionen, som förutom att den kunde legitimera den feodala ordningen gjorde de världsliga furstarna beroende av Petri stol. Machiavelli såg med saknad tillbaka på de hedniska regimerna, där religionen stärkte härskarens makt istället för att försvaga den. Under medeltiden hade det dock även i den kristna världen funnits en teokrati där den världsliga och den andliga makten sammanföll och där härskaren hade en sakral roll, nämligen Bysans. Det östromerska riket var dock, trots att dess territorium krympte till ett obetydligt område, inte en nationell stat. Det förblev till sitt fall, åtminstone i princip, ett "universellt" romerskt imperium. Ett annat undantag då det gäller förening av andlig och världslig makt är Kyrkostaten, som under den italienska renässansen utvecklades till en anmärkningsvärt modern stat, men Kyrkostaten är naturligtvis ett unikt specialfall.

Enligt Bertrand Russell är lojaliteten mot (stads)staten kännetecknande för de gamla grekerna. Russell hävdar i Västerlandets filosofi att "det grekiska tänkandet fram till Aristoteles behärskas av en religiös och patriotisk hängivenhet mot staten" och att "tänkesätten i moraliska frågor utgår från människan i egenskap av medborgare och är starkt politiskt färgade".21 Den kosmopolitiska kultur som Alexander den stores rike gav upphov till förändrade emellertid tänkesättet. Russell säger att det kosmopolitiska betraktelsesättet inom filosofin börjar med stoikerna, men i verkligheten redan med Alexander. I den västerländska idéhistorian utgör perioden från Alexander den store eller från Zenon fram till Machiavelli och Luther en mellanperiod då den nationella rätten underordnas en universell rätt, vare sig denna universella rätt (med Russells ord) var endast "ett brutalt faktum" så som i det romerska imperiet eller blott "en oförverkligad idé" så som i den medeltida katolska världen.22

Vad som gällde de jure var under medeltiden sällan helt förverkligat, då den romerska kyrkan hade monopol på (romersk) bildning, rätt och officiell sanning, medan den politiska makten innehades av barbariska germanska härskare. Kyrkans ideologi och stora berättelse legitimerade inte det rådande tillståndet, utan stod tvärtom i uppenbar konflikt med den barbariska verkligheten. Hegel skriver i Föreläsningar över historiens filosofi:

[Det germanska riket börjar] med den oerhörda motsägelsen mellan den andliga, religiösa principen och själva den barbariska verkligheten. Ty anden som medvetande om en inre värld är i sin början ännu abstrakt: det världsliga överlåts därigenom åt råheten och godtycket. ... till konkret verklighet har den germanska världens princip utbildats först genom germanska nationer. Motsatsen mellan den andliga principen i det andliga riket och det råa och vilda barbariet i det världsliga finns också här förhanden. Det världsliga bör stå i överensstämmelse med den andliga principen, men endast bör...23

Lika väl kunde även västeuropeiska härskare under medeltiden legitimera sig med kyrkans och religionens hjälp. Det var påven Zacharias som löste frankerna från deras ed till den sista merovingen Kilderik III och därmed möjliggjorde upphöjandet av rikshovmästare Pippin den lille, som de facto redan hade den politiska makten, till frankernas kung. I Norden gick kristendomens erövringar hand i hand med kungamaktens expansion. Kristendomen tjänade kungens syften bättre än den hedniska religionen hade gjort. Vi kan finna exempel på helgonkungar så som den norske kungen Olav den helige och den svenske kungen Erik den helige, genom vilkas helgonförklaring kyrkan gav kungariket sitt stöd. Relationen mellan det andliga och det världsliga regementet var dock allmänt taget konflyktfylld.

Fram till reformationen rådde det i Norden liksom i det övriga Västeuropa en spänning mellan internationellt och inhemskt, prästerskap och världslig härskare, universell kyrka och landskyrka, kanonisk rätt och kungens strävan till makt över kyrkan. (Spänningen var i Norden dock inte lika påtaglig som på Kontinenten, där påven intog en aktivare roll.) Dualismen var ett centralt element i den katolska världsbilden, men den representerade även en konkret konflikt. Enligt universalkyrkans dualistiska syn och den kanoniska rätten var det kyrkans sak att välja och utnämna biskopar. Denna rätt respekterades inte alltid av den världsliga makten. Inte heller respekterades individens rätt att testamentera all sin jord åt kyrkan. Lika väl hade kyrkan en stark ställning som motpol till den världsliga makten. Religionen var således minst lika mycket ett hinder som ett hjälpmedel för kungen och kungariket att rättfärdigade sin makt eller sitt anspråk på makt.

Av de världsliga regenterna hade kejsaren en särställning. Enligt Sankt Augustinus, som tillsammans med Ambrosius lade grunden till medeltidens centrala politiska doktrin, bör kyrkan böja sig för kejsaren i timliga angelägenheter, men i alla andliga och moraliska frågor ha oinskränkt makt.24 Det västromerska kejsarriket gick under inte så långt efter S:t Augustini död. Kyrkan kunde därmed i Västeuropa säkra en av den världsliga makten relativt oberoende ställning i enlighet med den helige Augustini lära. Situationen var en annan i Konstantinopel där den andliga och den världsliga makten smalt samman till en teokrati, så att kejsaren bestämde om så väl de andliga som de världsliga angelägenheterna. Officiellt utsträckte sig den östromerska kejsarens auktoritet, åtminstone i timliga frågor, även till biskopen i Rom.25 Ännu på 700-talet lydde staden Rom nominellt under Bysans. I Västeuropa blev påven lika väl den romerska kejsarens efterträdare genom att han gjorde den eviga staden till sin residensstad och antog titeln och ämbetet pontifex maximus. Dock satt påven de jure inte på Caesars tron, utan blott på Petri stol, fastän han av kejsaren hade ärvt den världsliga makten över Kyrkostaten (som han de facto erhöll av Pippin den lille) genom ett (förfalskat) testamente av Konstantin den store. Inte heller är den katolska kyrkans Rom det samma som Romarrikets Rom. Kyrkans Rom är inte det nya Babylon eller världens stad. Istället för brodersmördaren Romulus26 betraktar kyrkan martyrerna Paulus och Petrus som Roms sanna fäder. Det är deras martyrdöd i Rom som enligt kyrkan ger staden - och dess biskop - dess unika ställning.

Den augustinska läran fick ny aktualitet då Hans Helighet påven Leo III juldagen anno Domini 800 i den gamla Petersbasilikan i Rom krönte Karl den store till imperator och basileus. Enligt den medeltida världsbilden var det visserligen en gudomlig princip att det blott fanns ett kejsardöme (vilket i sig inte förhindrade att det kunde finnas två kejsare) liksom det fanns allenast en katolsk eller allmännelig kyrka. Caesars stol, den östromerska kejsartronen, kunde emellertid vid denna tidpunkt anses vara vakant, emedan Bysans styrdes av en kejsarinna eller "kejsare" av kvinnligt kön, som brutalt hade tagit makten av sin egen son.

Kröningen av Karl den store var inte avsedd att legitimera den frankiske härskarens makt för dennes egen skull, utan ett viktigare motiv till Leo III:s handling torde ha varit påvens önskan att befria sig själv från sitt principiella beroende av den bysantinska kejsaren, vars världsliga styre han de jure var underställd, fastän påvarna sedan mitten av 700-talet inte längre kunde förlita sig på bysantianernas beskydd mot longbardierna. Den frankiska kungen var påven de facto redan beroende av. Karl påstås ha blivit överraskad av den plötsliga kröningen och efteråt rentav upplevt sig bedragen. Påvens kröning av Karl den store till kejsare kan rentav tolkas som ett sätt för påven att befästa sina anspråk på överhöghet över det karolingiska riket och över hela den kristna världen.27 Karl själv föredrog att betrakta sitt rike som ett kristet imperium, imperium Christianum, eller rentav som ett europeiskt rike, regnum Europae, framom ett romerskt kejsardöme. Karl den store var för sin samtid i högre grad en ny kung David28 (som av påven lät välsigna sig där den ursprunglige David smordes av domaren Samuel) än en ny Gajus Julius Caesar. Medan Karl den stores gudfruktige far Pippin den lille (sonson till Pippin av Héristal) erövrade den frankiska kronan åt karolingerna med påvens hjälp och lät sig smörjas av påvens representant Winfrid Bonifatius (och en andra gång av det nya påven själv), krönte Karl själv sin son Ludvig till kejsare. Detta lär dock inte ha gjort sonen mindre gudfruktig, för han gick till historien under namnet Ludvig den fromme. Ludvig lät sig även av påven en andra gång (om)krönas till kejsare.

Då kejsaren fick sin makt av Gud och då kyrkan, prästerskapet och påven var förmedlare mellan Gud och människa, var kejsaren i princip beroende av påvens välsignelse. Under flera århundraden kom kejsaren (in spe) av Det heliga romerska riket av tyska nationen till Rom för att låta kröna sig till romersk kejsare, även då han de facto valdes till det tysk-romerska rikets kung genom de tyska kurfurstarnas val, som ägde rum i Frankfurt am Main. Det var säkert inte av en ren händelse som Romfördraget fick välsignelse just i staden Rom. Att Frankfurt utsågs till säte för den europeiska centralbanken torde däremot vara blott historiens ironi.

Fastän de tysk-romerska kungarna lät kröna sig till kejsare i Rom, gjorde de i praktiken kyrkan till ett statens redskap. I konflikt med kyrkans anspråk på överhöghet utnämnde kejsaren själv biskopar inom sitt rike. Denna kejsarrikets kyrkopolitik kom att leda till en svår investiturstrid när Kristi ställföreträdare Gregorius VII i en proklamation år 1075 förbjöd världslig investitur. Möjligheten att utnämna biskopar var viktig för alla världsliga regenter i Europa, men den var speciellt viktig för den tyska kejsaren, vars administrativa system byggde på kontrollen över den tyska kyrkan. Som ett resultat av Henrik III:s vägran att godkänna påvestolens förbud av världslig investitur, bannlyste, avsatte och förödmjukade Helige fadern den tysk-romerska kejsaren, som tvingades till bot och bättring för att återfå sin kejsarvärdighet.

Medeltidens två ledande institutioner, påvedömet och kejsardömet, gynnade inte den världsliga makten. Det feodala systemet gav inte heller kejsaren särdeles stor makt över sitt imperium. Feodalismen var å andra sidan även en följ av kungens och statens svaghet. Medeltidens tankevärld och institutioner var ett hinder för uppkomsten av starka centraliserade territorialstater. Enligt den medeltida världsbilden var kyrkans hierarkiska system ett uttryck för en universell och gudomlig kosmisk ordning. Filosofins strikta indelningen av begreppen i genus och species motsvarades inom teologin och i den (högre) ecklesiastiska hierarkin av en indelning i högre och lägre från påven och kardinalerna till de lägsta klerikala skikten. Den (lägre) feodala ordningen med dess hierarkiska följd från kejsaren till de livegna var likaså en universell ordning, som hade sin förebild i den celesta hierarkin så som den beskrivits av Pseudo-Dionysios.29 Självaste Thomas ab Aquino (1225-1274) visade att feodalväsendet var både rationellt och i enlighet med Guds vilja, genom att det befrämjade stabila förhållanden och garanterade så väl härskarnas som undersåtarnas rättigheter.

I den feodala hierarkin hade kungen eller kejsaren den högsta posten, men i praktiken hade han föga makt över folket. Liksom det romersk-katolska prästerskapet och helgonen genom sin roll som förmedlare mellan Gud och människa i praktiken inte bara förenade, utan samtidigt även fjärmade människorna från Gud, fjärmade feodalherrarna folket från kungen eller kejsaren. Medeltidens kung eller kejsare, som saknade så väl krut som tryckeri, hade svårt att få sin röst hörd.

Man kunde kanske säga att den medeltida tankevärlden legitimerade det feodala systemet, och det finns naturligtvis marxister som menar att den medeltida ideologin och metafysiska överbyggnaden var feodalherrarnas påfund eller åtminstone var ett resultat av feodalismen. Det visade sig även att dels borgare och bönder, dels kungar och mäktiga furstar, vid övergången till nya tiden kom att se den medeltida doktrinen som ett hinder för sina politiska strävanden. Men även om vi väljer att betrakta den medeltida världsbilden som en grund för feodalsamhällets legitimitet, kan den kosmiska ordningen inte gärna sägas vara en legitimeringsberättelse. Den hierarkiska ordningen baserar sig nog i högsta grad på analogier, metaforer och metafysik, men analogin, metaforen eller metafysiken är inte i sig berättelse. En berättelse har en början, en mitt och ett slut30 eller berättar åtminstone om (minst) en handling, händelse eller förändring. Metafysiken är inte i sig narrativ, fastän berättelser kan vara metafysiska och fastän myter kan utvecklas till metafysik.

Medeltiden hade nog sin stora berättelse, men denna handlade inte om världsliga ting. Istället handlade den om syndafallet och människans skuld, om frälsningen, om den yttersta domen och om det eviga livet - eller helvetets eld. För människans frälsning spelade den världsliga positionen liksom förhållandet till kungen och fosterland en undanskymd roll. Det världsliga regementet kunde inte skänka människan evig salighet eller ens förkorta lidandet i skärselden. Det kunde däremot det andliga regementet, som av Sankte Per hade ärvt himmelrikets nycklar. Till skillnad från den skatt som kronan bar upp, kunde en slant i kyrkans skrin påskynda färden genom skärselden. Således kom kyrkan att vinna en rikedom som väckte den timliga maktens begär.

Även den augustinska historieteologin kan betraktas som en stor berättelse. Berättelsen om kampen mellan Guds stad och världens stad legitimerade dock minsann inte det världsliga regementets ambitioner. Historiens mål var, liksom den enskilda människans mål, lokaliserad till evigheten och inte till den timliga världen. Vad gagnade det den medeltida människan om hon vann den timliga överhetens gunst, men förlorade sin själ?

Då kungen eller kejsaren inte hade kontrollen över kyrkan hade han inte heller makten över undersåtarnas moral och samveten. Moralen baserade sig på människans gudomliga bestämmelse och frälsningen, inte på hennes plikter inför kungen och fosterlandet. Genom de av kyrkan övervakade universiteten, de transnationella munkordnarna, de högst internationella klostren och latinet, som fram till år 1962 var det universella liturgiska språket i den romersk-katolska kyrkan och fortfarande är dess administrativa språk, stärkte religionen den transnationella samhörigheten på den nationella solidaritetens bekostnad. Utan den förändring av ideologin och världsbilden och utan den andliga splittring av Europa som reformationen innebar, hade uppkomsten av starka, homogena och suveräna nationalstater varit osannolik.

Medeltidens slut sammanfaller i svensk och finsk historia med Kalmarunionens definitiva upplösning. Det är självklart att (berättelserna om) befrielsen ur Kalmarunionen, som namnet till trots var en personunion och inte ett statsförbund, liksom befrielsen ur påvedömet utnyttjandes för att legitimera Gustav Vasas centraliserade rike. Unioner av Kalmarunionens slag var i överensstämmelse med den katolska kyrkans fredspolitik, som gick ut på att upphäva gränser. Även i Sverige hade unionspartiet sitt starkaste stöd bland (det katolska) prästerskapet. Det nationella partiet, som var emot Unionen, stöddes däremot av bönderna, som i Sverige hade det bättre ställt än bönderna i Danmark hade.

Förutom att Kalmarunionen var ett katolskt projekt, motsvarades denna nordiska gemenskap av det år 1104 grundade nordiska ärkebiskopsdömet med säte i Lund (som på 1800-talet blev skandinavismens högborg). Det kan förefalla som om den omvärdering av medeltiden och katolicismen som hänger samman med Finlands medlemskap i Europeiska unionen skulle medföra ett förhärligande av Kalmarunionen. Så är dock inte nödvändigtvis fallet.

Även de tyska borgarna i Sverige stödde det nationella partiet, som motarbetade Kalmarunionen. Ett splittrat Norden låg i Hansans och tyskarnas intresse. Och för befrielsekriget mot Danmark fick Gustav Vasa låna pengar i Lübeck. Kalmarunionens syfte hade från första början varit att försvara Nordens gemensamma intresse att minska Hansans inflytande och att trygga Danmarks sydgräns mot Tyskland.

Där en finsk EU-anpassad historieskrivning lyfter fram medeltiden, den romersk-katolska kyrkan och Hansan kan den förringa Kalmarunionens betydelse.31 Trots att Kalmarunionens upplösning sammanfaller med nya tidens början och den centraliserade svenska statens uppkomst och trots att Unionen hade den katolska kyrkans stöd, passar den nordiska unionen inte riktigt in i den Europabejakande historieskrivningen. Kalmarunionen var inte bara ursprungligen riktad mot Hansan och det medeltida Tyskland. Kalmarunionen kom dessutom på 1800-talet att utgöra en förebild för den skandinaviska kulturnationalismen eller panskandinavismen. Även på 1800-talet försökte Danmark försvara sin sydgräns mot Tyskland med hjälp av ett nordiskt försvarssamarbete, medan skandinavismen för Sveriges del rättfärdigade unionen med Norge. I Finland var igen (de finländska) skandinavisterna (speciellt under Krimkriget) Kejsarens och Imperiets inre fiender. Och inför folkomröstningarna år 1994 om Finlands, Sveriges och Norges eventuella medlemskap i Europeiska unionen lyftes Norden fram som ett alternativ till EU.

Norden har under detta århundrade framför allt representerat den moderna socialstaten. Det svenska socialdemokratiska evangeliet har ofta predikats i Nordens namn. Norden har ställts i kontrast mot det reaktionära, katolska Sydeuropa, men samtidigt har de nordiska länderna sökt sitt gemensamma ursprung i den förkristna vikingatiden. Även vikingarna står i opposition mot den (väst)romerska civilisationen. I sin artikel "Feodalism" uttrycker Klinge det tillspetsat:

Både på 400-talet och på 800-900-talen var det huvudsakligen de germanska barbarerna, stödda av motsvarande krigar och rövarfolk från östern, som lyckades förstöra den romerska staten och statligheten. Det romerska imperiets kulturella arv förstördes i den mån det inte omhändertogs av kyrkan, som ensam representerade det universella, inte minst genom att upprätthölla [sic] latinet...
Den djupaste klyftan mellan den gamla och den nya [feodalistiska] tiden torde kunna tidsfästas vid 900-talet, vid det karolingiska rikets definitiva sönderfall. Det var igen rövare från norr, de av Nordiska ministerrådet och andra instanser så varmt omhuldade "vikingarna" eller norrmannerna, samt motsvarande barbarfolk österifrån som lyckades förstöra statligheten, det karolingiska försöket att skapa ett enhetligt juridiskt, administrativt och kulturellt system och att öka den individuella tryggheten.32

Genom att Norden, den skandinaviska kulturnationalismen och den svensk-nordiska socialdemokratin har stått i ett motsatsförhållande till Europa och det europeiska, har Kalmarunionen ett tvivelaktigt värde i det europeiska sammanhanget. Istället lyfts Östersjön, Östersjöregionen och Hansan fram som alternativa medeltida ramar, trots att det i Finland aldrig har funnits några hansestäder. (Helsingfors grundades av Gustav Vasa för att konkurrera med hansestaden Reval.) Havet förenar, men bergskedjan (mellan Sverige och Norge) skiljer åt.33 De "euroskeptiska" länderna Danmark och Norge är inte orienterade mot det europeiska innehavet Östersjön, utan mot Atlanten.

29. Två Europa

I artikeln "Ja till Europa" från november 1995 skriver Matti Klinge:

Som finsk och europeisk medborgare svarar jag för min del: ja, Europa skall vara starkt och inte splittrat.
Utomeuropeiska krafter skall inte få bestämma om europeiska angelägenheter. Därför bör Unionens inre struktur stärkas, dess ekonomi förenhetligas - och Unionen skall utvidgas österut, för att småningom omfatta hela Europa.
Av största betydelse är att dess kulturella identitet fördjupas, allt det som förenar oss tas fram och ges plats i undervisningen, det mediala utbudet och i symbolernas värld. Identitetsutvecklingen leder till ett bejakande av satsen: Finland är mitt mindre fosterland, Europa är mitt större fosterland.34

Vad är det? I sin essä "Tuleeko Eurooppa?" - den svenska översättningen heter redan Europa på kommande - från år 1988, som har publicerats i Romanus sum från 1991 (respektive 1992), låter Klinge ordet 'Europa' stå inom citationstecken, eftersom begreppet i sig är mångbottnat.35 Klinge påpekar att Europa på det praktiska planet ofta står för tre eller fyra saker: Pro primo står Europa för Europeiska gemenskapens eller Europeiska gemenskapernas Europa (Euroopan Yhteisöjen Euroopa)36, pro secundo står Europa för ett Europa som bildas av Europarådets medlemsländer, pro tertio kan Europa stå för ett vagare Europabegrepp (Eurooppa-käsite), som även inkluderar de västra områdena i "Östeuropa". Ett fjärde Europa integrerar (ottaa mukaan) hela det "geografiska Europa".37

Europa är namnet på en världsdel, men Europa är mycket mera än bara ett geografiskt område. Även som ett geografiskt område saknar Europa en entydig definition. Europa är namnet på en kontinent, eller på en del av den eurasiska kontinenten. I egenskap av en kontinent är de brittiska öarna inte en del av Europa. Förstår vi med kontinent (continent) det samma som världsdel, kan de brittiska öarna kanske tillhöra kontinenten Europa (även om de strängt taget inte är en del av den), men låter vi continent stå för ett sammanhängande landområde eller ett fastland, hör öarna inte till the continent. Inte heller är det självklart att Fennoskandien är en del av kontinenten Europa. Till Kontinentaleuropa hör definitivt varken Finland eller Storbritannien. Cypern (den grekiska delen) har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen, men även om Cypern är en europeisk stat hör ön Cypern knappast geografiskt till Europa. Rysslands och Turkiets territorium befinner sig delvis innanför världsdelen Europas gränser, men huruvida dessa länder identifieras som europeiska eller inte beror i hög grad på andra än geografiska faktorer. Israel ligger definitivt helt och hållet utanför världsdelen Europas gränser, men lika väl är många nationella israeliska organisationer medlemmar i europeiska takorganisationer.

Betydelsen av begreppet 'Europa' har varierat genom historien, men även i vår samtid har namnet 'Europa' många betydelser. I en ny inofficiell betydelse är Europa ett annat namn för Europeiska unionen, liksom Amerika i vardagsspråket ofta betyder det samma som Amerikas förenta stater. Då Europeiska ekonomiska gemenskapen EEC grundades sammanföll gemenskapens territorium i stora drag med Europa i en exklusiv bemärkelse, med historiska rötter tillbaka till Karl den stores rike på 800-talet. Fastän de nyare medlemmarna Storbritannien, Spanien, Portugal, Danmark och Grekland ligger utanför detta exklusiva Europas gränser, var de under det kalla krigets dagar en del av Europa i betydelsen Västeuropa. Trots att Grekland så väl religiöst och kulturellt som geografiskt snarare hör till Östeuropa, var Nato-medlemmen Grekland politiskt en del av väst. Genom medlemskapet i NATO, det sekulariserade statsskicket och de kyliga relationerna till Sovjetunionen och arabvärlden kunde rentav det icke-kristna Turkiet höra till Europa, trots att hela det antika Asien ligger innanför Turkiets gränser och huvuddelen av Turkiets territorium utgörs av Mindre Asien, där även huvudstaden Ankara ligger.

Då Finland 1989 upptogs som medlem i Europarådet blev även Finland ett europeiskt land i betydelsen västeuropeiskt land, fastän Finland ekonomiskt och kulturellt sett alltid mera eller mindre har hört till Västeuropa. Då Finland anslöts till Europeiska unionen stärktes ytterligare Finlands identitet som ett västeuropeiskt land, samtidigt som landet blev en del av Europa i betydelsen Europeiska gemenskaperna/ Europeiska unionen. Sedan slutet av 1980-talet har begreppet 'Europas' innehåll dock förändrats, medan dess tyngdpunkt förskjutits mot nordost. Detta är inte bara en följd av Finlands, Sveriges och Österrikes medlemskap i EU, utan även en direkt följd av Tysklands (åter)förening, järnridåns upplösning och de före detta öststaternas medlemskap i Europarådet. Även marknadsföringen av Östersjön som ett europeiskt hav har här betydelse. Trots att begreppet Europa har utvidgats, kvarstår dock den exklusiva betydelsen av Europa som ett av begreppets många betydelser.

Politiskt har Europeiska unionens tyngdpunkt legat på axeln Paris-Bonn. Sedan 1989 har även denna tyngdpunkt förskjutits mot nordost. Tyngdpunkten har ytterligare förskjutits - åtminstone symboliskt - då Berlin stegvis övertagit Bonns roll som det återförenade Tysklands huvudstad. Medan Paris är orienterat mot Medelhavet, har Bonn/Berlin försökt styra EU:s pengar, unionens expansion och själva begreppet 'Europas' utvidgning och tyngdpunktsförskjutning i östlig riktning. Det område som tidigare (från ett västeuropeiskt perspektiv) låg öster om Europa eller på sin höjd kallades Östeuropa, kallas nu Mitteleuropa eller Centraleuropa. När man i Finland var stolt över att ha blivit en fullvärdig medlem i det västerländska Europa hade begreppet 'Europa' blivit mindre exklusivt. Detta är framför allt Tysklands förtjänst.

Europa har inte ett politiskt maktcentrum. Bryssel är än så länge främst ett byråkratiskt centrum. Det fysiska avståndet till Bryssel är inte av avgörande betydelse för den europeiska identiteten eller för inställningen till de europeiska unionerna och europeisk integration. Trots att London fysiskt inte ligger långt från Bryssel, ligger Förenade konungarikets och Brittiska samväldets huvudstad politiskt och mentalt i Europas periferi. Irländarna (frånsett de protestantiska nordirländarna) och skottarna torde lättare än engelsmännen anta en europeisk identitet, eftersom Irlands respektive Storbritanniens medlemskap i Europeiska unionen gör dem mindre beroende av London.

Det är länder i Europas periferi som, för att markera sin distans till en icke-europeisk eller öst-europeisk granne, ivrigare än andra har betonat sin (väst)europeiskhet. Finländarnas ambition att framstå som europeiska och iver att tillhöra Europeiska unionens "hårda kärna" förklaras inte bara av de säkerhetspolitiska motiven, utan även av viljan att komma ifrån den under det kalla kriget allmänna bilden av Finland som ett östeuropeiskt eller med Sovjetunionen allierat land. Finländarna har till skillnad från svenskarna föga skäl att med nostalgi blicka tillbaka på neutralitetspolitikens glansdagar. Där Danmark på grund av sin närhet till Tyskland på senare tid har omhuldat sin nordiska identitet, är många i Finland efter det kalla krigets slut och medlemskapet i EU beredda att byta ut Norden mot "Europa" för att slå vakt om sin västerländska image och Finlands självständighet gentemot den stora östra grannen. Ett hypotetiskt ryskt medlemskap i EU skulle omedelbart ånyo aktualisera den nordiska identiteten och det nordiska samarbetet även i Finland. Redan följande utvidgning av EU österut kan på nytt skapa ett behov för Finland att i egenskap av ett nordiskt eller rentav skandinaviskt land skilja sig från de övriga östliga medlemsländerna.

Katalanerna hör tillsammans med tyskarna till de ivrigaste förespråkarna för ett regionernas Europa, där nationalstatens roll har minimerats. Även i Norditalien finns det en stark opinion för en upplösning av nationalstaten, åtminstone den italienska. Här är skälen främst ekonomiska, men lika väl är norditalienarna ofta måna om att uppmärksamma de stora kulturella skillnaderna mellan norr och söder. Medan det italienska nationella eller "nyfascistiska" partiet, som förespråkar nationell sammanhållning, har ett starkt stöd i Mezzogiorno, betraktar anhängarna av Lega Nord och de potentiella medborgarna av Padania sig själva som européer för att markera kontrasten till det "afrikanska" Restitalien. Fastän man från ett finländskt perspektiv lätt uppfattar Rom som Europas andliga hjärta eller "europeiskhetens" centrum, räknar man på Poslätten gärna största delen av den apenninska halvön till Afrika. För övrigt hörde Syditalien inte till det karolingiska riket.

Den europeiska ekonomiska och monetära unionen EMU skapar på ett ekonomiskt plan ett inre och ett yttre Europa. Samtidigt som Economic and Monetary Union ger upphov till ett nytt europeiskt maktcentrum, en europeisk centralbank i Frankfurt am Main, uppstår det en kärna och en periferi bestående av ins och outs. De länder som går med i valutaunionen avstår från en viktig nationell institution och symbol för att ansluta sig till Europa i en ny bemärkelse: euroområdet eller Euroland. EMU handlar inte bara om ekonomi och politik, utan även om image och identitet. Genom avskaffandet av den nationella valutan blir de nationella gränserna ytterligare osynligare, samtidigt som Europa i omvärldens ögon får klarare yttre konturer. Termen 'euro' får en ny specifik betydelse och den europeiska identiteten ett nytt centralt innehåll. Och Europa får en ny förenande symbol och en gemensam herre att tjäna. Rovaniemi kan bli en europeisk stad, medan Köpenhamn och London hamnar utanför "Europa". I "flexibilitetens" och den "differentierade integrationens" Tvåtaktseuropa kan Finland bli en del av EU:s "inre kärna", fastän Finland geografiskt och kulturell hör till Europas periferi. En annan sak är att Finland trots medlemskapet i den monetära unionen kan förbli i Europas ekonomiska utkanter så till vida att konjunkturväxlingarna i Finland är långt efter växlingarna i Rhendalen.

Den inre marknaden, den monetära unionen och Schengensamarbetet raderar nationalstatens gränser. Det europeiska samarbetet har en upplösande effekt på nationalstaten, vilket lär vara en bidragande orsak till det flerspråkiga Schweiz' ovilja att deltaga i samarbetet. Den europeiska integrationen torde i längden även ha en upplösande effekt på det tvåspråkiga Finland och rent av på Svenskfinland, som har förenats just av statsgränsen. Ju mera Europa integreras, desto mera decentraliseras nationalstaten. Nationalstaterna splittras upp i regioner på landskapsnivå. I Finland ökar landskapsförbundens betydelse, medan länsförvaltningens inflytande minskar. Regionerna blir mindre beroende av (den nationella) huvudstaden och kan på egen hand förhandla med Bryssel och EU:s administrativa organ - och ansöka om pengar. Regionerna kan även - med EU:s ekonomiska stöd - samarbeta med regioner utanför (det nationella) rikets gränser. Det bildas transnationella regioner, s.s. Kvarkenregionen, som småningom får egna identiteter. En mindre transnationell region kan i sin tur ingå i en större region, så som Kvarkenregionen (enligt den Europaanpassade geografin) utgör en del av Östersjöregionen. Till skillnad från stater och län saknar regionerna ofta skarpa territoriella gränser. Olika regioner kan även gå in i varandra. Identifieringen med den transnationella Östersjöregionen och dess nätverk - "Nya Hansan" - är av stor betydelse för att de finländska kustregionerna skall anta en europeisk identitet.

Den europeiska regionalismen är delvis en följd av integrationen på ett europeiskt plan, men den är även ett medel att splittra och decentralisera nationalstaten för att kunna förena och centralisera Europa. Regioner som underkuvats eller splittrats av nationalstater är EU:s bästa vänner. Europeiska unionen torde aldrig själv bli en starkt centraliserad stat. Detta förhindrar bl.a. subsidaritetsprincipen. Bryssel blir aldrig ett nytt Rom, trots att Romarriket utgör en förebild för Europeiska unionen. Att EU inte blir lika centraliserat som nationalstaten varit torde även informationssamhällets nätverksstruktur garantera. I simultanitetens elektroniska tidsålder38 förlorar de fysiska avstånden i betydelse. Samtidigt ersätts hierarkiska strukturer med horisontala nätverk. Regioner, städer, företag och ideella organisationer länkar sig över politiska och geografiska gränser. De globala informationsnätverken har inga geografiska centra och inga territoriella gränser.

Det är inte bara Europa som integreras. Internationell och transnationell integration är ett globalt fenomen. Den transnationella ekonomiska integrationen innanför Europas gränser är ett argument för en politisk integration. Å andra sidan stöder Bryssel medvetet en fortsatt ekonomisk integration, som i sin tur ytterligare ökar behovet av och legitimiteten för en politisk integration. Euroregioner och andra regioner som har delats av politiska gränser och som ligger i nationalstaternas utkanter bildar nya centra för ekonomisk tillväxt - och tysk expansion. Periferi förvandlas till (tillväxt)centra i det gränslösa "regionernas Europa". Men även det "gränslösa" Europa har sina utkanter. Regioner i Europeiska unionens periferi länkar sig över EU:s yttre gränser, vilket gör att gränserna blir diffusa. Och det är inte bara unionens utkanter som idkar samarbete över EU:s gränser. Det blir allt svårare att lokalisera företag och sociala grupper i det fysiska rummet. Den fysiska (hem)orten får en allt mindre betydelse för identiteten. Vi identifierar oss i allt mindre grad med ett specifikt territorium, ett land(område). Det territoriella hemlandet har fått konkurrens av den virtuella hemsidan. Europa torde redan av denna anledning aldrig bli ett hemland.

Den europeiska identiteten består av många element. Dessa element kan förenas på olika sätt. Även om den europeiska identiteten i framtiden blir viktigare än den nationella identiteten, kan den europeiska identiteten i Sydeuropa klart skilja sig från den europeiska identiteten i Nordeuropa.

Historien är en av de viktigaste identitetsskapande faktorerna. I historieskrivningen blir Europa och transnationella europeiska regioner nya viktiga ramar. Betydelsen av europeisk historia ökar på den nationalstatscentrerade historiens bekostnad, men på olika håll och på olika språk berättas Europas historia ur olika synvinklar. Olika historier om Europas förflutna utgör grunder för olika europeiska identiteter.

En europeisk identitet kan även basera sig på gemensamma särdrag, men då Europa jämfört med nationalstater är mycket heterogent är det svårt att finna gemensamma egenskaper som är uteslutande europeiska eller västeuropeiska. Det romerska alfabetet används också i Amerika (men inte i Grekland). Även om de flesta européer vore kristna, är inte heller kristendomen längre någonting partikulärt europeiskt. Det samma gäller den sekulariserade staten. Att skapa en gemensam negativ identitet torde därför vara lättare än att skapa en positiv identitet. Det är lättare att finna gemensamma element att ta avstånd ifrån än att finna gemensamma (exklusivt europeiska) element att förena sig kring. Det lättaste sättet att skapa samhörighet i en grupp är ofta att trakassera och tala illa om ett gemensamt offer, som får fungera som gruppens Det andra.

Dess värre varierar Europas Det andra från land till land och från tid till tid. För dagens fransmän liksom för Matti Klinge är Europas l'autre framför allt Amerikas förenta stater med dess engelska språk, kommersialism, materialism, ytlighet, progressism, pragmatism, rättframhet, puritanism och folklighet. Tyvärr är Finland och de nordiska länderna mera "amerikanska" än "europeiska". För italienarna är Europas Det andra Afrika. För grekerna är Det andra Turkiet, medan Det andra för turkarna är den övriga islamiska världen.

För att det skall kunna existera några "vi européer" måste det finnas några "de andra", icke-européer. Den europeiska identiteten har, i den mån det överhuvudtaget existerat någon europeisk identitet, ofta grundat sig på medvetenheten om ett gemensamt yttre hot. Det yttre hotet har varierat. Ofta har det varit turkarna eller muslimerna i allmänhet som hotat Europa, men det upplevda hotet har också utgjorts av greker, ryssar och britter. Även Frankrike har tidvis varit den gemensamma fiende som förenat Europa. Under det tjugonde århundradet har den gemensamma fienden framför allt varit Sovjetunionen och kommunismen. Under det kalla krigets dagar var Europa därför ofta det samma som det fria Västeuropa, där mänskliga rättigheter respekterades - fastän Spanien länge förblev en (höger)diktaturer. Idag är det hotande Det andra framför allt de ekonomiska supermakterna Japan och USA. Även Ryssland och den muslimska världen upplevs som yttre hot.

Efter det kalla krigets slut och Tysklands återförening uppfattas även Tyskland - som nu hotar Frankrikes ledande ställning i Europa - som det hot som legitimerar den europeiska integrationen, men Tyskland är inte ett yttre hot. Att förhindra framtida krig mellan Tyskland och Frankrike var ett aktuellt argument för EEC då gemenskapen grundades, men fastän hotet om ett tyskt militärt angrepp idag är synnerligen avlägset, görs den behjärtansvärda fredsidén fortfarande till ett argument för en fördjupad integration. Man hävdar att Tyskland måste oskadliggöras genom att europeiseras. Faran för en tysk dominans i Europa skapar välvilja för Frankrikes ledande roll, men Frankrikes ställning är de facto helt beroende av det exklusiva samarbetet med Tyskland. Till skillnad från en fördjupad integration i sig torde en utvidgning av unionen österut ha en verklig betydelse för bevarandet av freden i (världsdelen) Europa, men utvidgningen är mera av tyskt än av franskt intresse.

I samtliga västeuropeiska länder inklusive England förhåller man sig kritiskt till den amerikanska masskulturens och den amerikanska engelskans dominerande ställning. Det är dock framför allt fransmännen som i Europa vill se en allians mot den angloamerikanska dominansen. I denna allians eller i detta "Europa" står Frankrike i centrum, medan Storbritannien, för vars mångåriga högerregering Europa bara varit en "allmän" eller gemensam marknad, lätt hamnar utanför. För fransmännen är Bryssel och EU det franska språkets fästning mot engelskan. Även för Tyskland kan EU fungera som ett medel att driva egna nationella intressen, men av historiska skäl är tyskarna mera försynta än fransmännen. Kritiker har dock talat om en tysk expansion "i Europas namn".

Efter Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning har Centraleuropa blivit en region av centralt ekonomiskt och politiskt intresse för Tyskland. Mitteleuropa är emellertid mitten i ett Europa som radikalt skiljer sig från det kalla krigets politiskt definierade Europa, vars östra gräns gick vid järnridån. Det kalla krigets Europa bestod framför allt av Europeiska gemenskapernas medlemsländer, men kunde även inbegripa alla medlemmar i Europarådet och alla europeiska medlemmar i NATO. Efter 1989 har Europa, åtminstone i tyskt språkbruk, utvidgats österut tillsammans med EG/EU och Europarådet. Det tyska begreppet 'Europa' är dock snarare ett nygammalt begrepp än en utveckling av det kalla krigets politiska Europabegrepp. Genom att förbinda eller förväxla det politiska begreppet med det rent geografiska begreppet, i enlighet med vilket Mitteleuropa (som i sig inte är ett opolitiskt begrepp) ligger i mitten av Europa, har Tyskland kunnat förespråka en utvidgning av Europeiska unionen för Europas skull.

Det "mångbottnade" Europa som Klinge talar om i Romanus sum kan ännu tolkas som ett koncentriskt Europa, där de olika "bottnen", nivåerna eller cirklarna har ett gemensamt politiskt eller civilisatoriskt centrum. I detta Europa ligger Frankrike och treenigheten Bryssel-Strasbourg-Luxemburg i centrum liksom Paris utgör det centralistiska Frankrikes centrum. Själva begreppet Mitteleuropa utgör en motsägelse till det franska Europa. Det tyska Europa, i vars obestämbara mitt Mitteleuropa ligger, är varken koncentriskt eller centralistiskt. Där det centralistiska Frankrike står modell för det centralistiska l'Europe des patries eller de suveräna nationalstaternas Europa under franskt ledarskap, är det tyska Europa ett decentraliserat regionernas Europa med det federalistiska Tyskland som förebild. I det sistnämnda Europa finns inga andra centra än geografiska och även den geografiska mitten är högst diffus.

Det har funnits flera skäl för Tyskland att driva på en utvidgning av Europeiska unionen österut. Utvidgningen måste dock - tack vare den fransk-tyska axelns logik - ske till priset av att Frankrike, som desperat försöker bevara la grandeur de la France, genom EMU får ett större inflytande över ekonomin. Utöver Tysklands ekonomiska och säkerhetspolitiska motiv till en utvidgning finns kulturnationalistiska motiv. De tyska gränserna kan efter andra världskriget (och efter Östtysklands uppgång i förbundsrepubliken) aldrig mera flyttas för att tyska minoriteter i grannländerna skall förenas med sitt tyska Vaterland. Även en Anschluß av Österrike är otänkbar. En tysk förening och utbredning kan endast ske genom ett avskaffande av politiska gränser. Förbundsrepubliken Tyskland måste för att driva sina intressen hålla en låg profil på nationalstatlig nivå, men föbundsrepubliken ger istället möjligheter för sina delstater eller Länder att relativt självständigt bedriva en egen "utrikespolitik" och bygga transnationella nätverk av typ den nya Hansan. Denna decentraliserade politik stämmer väl överens med visionerna av ett regionernas Europa och den har en historisk förebild i Det heliga tysk-romerska riket.39

Där Tyskland, vars intressesfär ligger i Centraleuropa och nordöstra Europa, bedriver en (inom Europa) inåtvänd politik, har den f.d. kolonialmakten Frankrike världspolitiska ambitioner. Frankrike skulle gärna bedriva den egna politiken i så väl Frankrikes som Mänsklighetens namn, om bara de egna musklerna räckte till. När Frankrike blivit för litet och svagt måste Frankrike förena sig med andra (kontinental)europeiska nationer, för att försvara det fransk-europeiska och därmed de värden som i Frankrike betraktas som allmänmänskliga.40 Trots att franska filosofer dominerar den postmoderna filosofin, medan dess mest kända opponent är en tysk filosof41, är det franska Europaprojekt ett modernt, universalistiskt och upplysningsfilosofiskt projekt jämfört med det tyska mera postmoderna, nymedeltida och romersk-katolska projektet.

Det land som tydligast har omhuldat en fransk syn på Europa är Turkiet. Turkiet, som genom sitt medlemskap i Atlantpakten och genom sitt strategiskt sett oerhört viktiga landområde på den europeiska sidan av Bosporen under det kalla kriget respekterades som ett fullvärdigt västeuropeiskt land, har på 1990-talet utsatts för diskriminering, speciellt från tyskt håll. Tack vare sin extremt sekulariserade konstitution och sin helhjärtade anslutning till upplysningens och franska revolutionens sekulariseringsprojekt (då det gäller att hålla stat och religion i sär) uppfattar regeringen i Ankara Turkiet som ett sant europeiskt land. Av de övriga mera eller mindre sant europeiska länderna är det främst Frankrike som har visat förståelse för Turkiets krav på att få deltaga i det europeiska samarbetet. Skälen till Frankrikes försvar av Turkiet är dock inte enbart ideologiska, utan i högsta grad även ekonomiska.

Man kan även föreställa sig att Frankrike gärna ser Europeiska unionen som en ny (naturligtvis sekulariserad) romersk kyrka, där Tyskland vill se unionen som ett nytt tysk-romerskt rike eller ett karolingiskt rike. Bryssel är det nya Rom eller Avignon42, kommissarierna är kardinaler, kommissionen ordförande, som bör vara fransk eller åtminstone franskspråkig, är påve. Liksom Paris under medeltiden stödde påvens maktanspråk (utanför Frankrikes gränser), men samtidigt de facto gjorde Heliga stolen beroende av det franska konungariket, stöder dagens Frankrike i princip den europeiska unionens maktanspråk (när de inte står i konflikt med den franska suveräniteten), men hoppas att fransmännen tack vare sin överlägsenhet i diplomatins och politikens konst (och tack vare stödet från de övriga, politiskt svaga Medelhavsländerna) de facto skall ha makten i Bryssel.

De nationella linjerna är i praktiken mycket mera komplexa än de ovan karikerade modellerna. I själva verket motsvarar den tyska modellen delvis fransmännen Jean Monnets och Robert Schumanns idé om en europeisk federation, medan den ovanbeskrivna "franska" modellen snarare motsvarar det tänkande som de facto har styrt Paris. Så till vida har Frankrike förblivit Monnets och Schumanns ideal troget att medan Tyskland har varit den viktigaste drivkraften bakom en utvidgning av EU (och Europa utan Turkiet) har Frankrike tillsammans med andra sydeuropeiska länder drivit på ett fördjupande av det europeiska samarbetet.

Den "tyska" modellen av Europa torde i Frankrike relativt lätt finna understöd bland praktiserande katoliker, som jämfört med fransmän i allmänhet förhåller sig positivt till Europeiska unionen och en fördjupad europeisk integration och som har orsak att förhålla sig kritiskt till den turkisk-franska Europaidén. Det katolska Frankrike behöver inte känna sig hotat av att beslutsfattandet decentraliseras eller flyttas från Paris till Bryssel. Den tyskvänliga tolkningen av historien, där Klodvig och Karl den store intar centrala roller på bekostnad av gallerhövdingen Vercingetorix, Hugo Capet och franska revolutionen, är lättare att acceptera för praktiserande katoliker än för sekulariserade franska patrioter. Den tyska modellen motsvarar även delvis en decentralistisk federalism, som stöds av kristdemokrater, där den franska modellen motsvarar en socialdemokratisk centralistisk federalism. Å andra sidan har Frankrike till skillnad från Tyskland även betonat nationalstatens - eller åtminstone Frankrikes - suveränitet, fastän det på senare tid främst är Storbritannien som öppet har motsatt sig överstatligheten. Frankrike torde trots allt vara villigare än det atlantiskt orienterade Storbritannien att - för att motverka den amerikanska dominansen - avstå en del av sin suveränitet för Europas skull.

Även de nationella åsikterna om Europa är splittrade i ett flertal opinioner. Det finns katolska, socialdemokratiska och konservativt nationalistiska fransmän så väl som det finns tyskar med olika religiösa och politiska hemvist. Och det finns, liksom det finns olika tyska Länder med olika utrikespolitiska intressen, olika franska regions med olika intressen, fastän Paris sällan gett de perifera regionerna någon möjlighet att ta till orda. (Idealtypen för en region i "regionernas Europa" motsvarar inte Frankrikes regions, utan snarare Tysklands Länder.) Och utöver fransmän och tyskar finns det andra folk, som i sin tur är splittrade i olika opinioner.

Klinge ställer i Östersjövärlden "europeiskheten" i motsatsförhållande till progressismen. Själv har jag i denna avhandling skildrat likheter mellan Europeiska unionen och det medeltida Europa och hävdat att den postmoderna kulturen och progressismens tillbakagång gynnar europeisk integration. Lika väl har EU och den europeiska integrationen även tolkats som ett modernitetens projekt. I "Ajan merkkejä Euroopassa" i Euroopan henkinen tila ja tulevaisuus från 1996 skriver Paavo Löppönen att det för femtio år sedan började europeiska projektet (Euroopan projekti) är (ett) upplysningens projekt, dels genom att det är ett gemensamt sätt att organisera gemensamma lösningar på problem, dels genom att det föddes som ett samarbete mellan upplysningen och 1800-talets tre stora politiska ideologier: liberalismen, konservatismen och socialismen.43 Löppönen antyder även att upplysning(en) skulle vara en synonym till modernitet(en).44 Lika väl hävdar han att den tid som vi lever i är en romantisk tid eller en romantikens tid, som han tolkar som en reaktion mot upplysningens universalism.45 "Europas projekt" skulle således inte vara något tidstypiskt projekt. I en annan artikel, "Sulkea jättiläisen luomet" i samma antologi hävdar emellertid Jari Ehrnrooth att kontinenten Europa, kring vilken världen förr roterade, har blivit postmodern och föreslår att den europeiska integrationen är en reaktion på att framåtskridandets tyngdpunkt har flyttat (från Europa) och Europa har förlorat sitt världsherravälde.46

I Ett nytt Europa säger Svenner Sörlin att Europa förblir modernitetens projekt snarare än identitetens och frågar sig vad annat EG är än ett regelverk och en förhandlingsapparat för att fastställa den moderna kapitalismens arbetsvillkor.47 Om med modernitetens projekt menas strävanden att skapa målrationella institutioner och allmängiltiga regelverk för den kapitalistiska ekonomin, kan EG/EU och den europeiska integrationen sägas vara ett modernitetens projekt. Den brittiska högerregeringens Europapolitik motsvarade väl ett dylikt modernt projekt. Moderniteten har bara tagit steget från en nationell till en europeisk nivå. Europeiska unionen och speciellt EMU är dessutom även ett socialdemokratiskt projekt, som går ut på att i den globala ekonomins tidsålder med dess multinationella koncerner, dess frihandelsavtal och dess avreglerade valuta- och kreditmarknad försvara den politiska makten mot de globala marknadskrafterna. Europeiska unionen och den europeiska integrationen handlar dock om mycket mera än bara ekonomisk integration och politikens anpassning till en transnationell kapitalistisk ekonomi.

Den europeiska integrationen är inte ett projekt. Det finns inget innerst inne som den europeiska integrationen och unionen egentligen handlar om - såvida det inte är en gudomlig försyn eller en djävulsk komplott som styr integrationsprocessen. Det finns inte ett jordiskt maktcentrum som gör upp framtidsplanerna eller bestämmer målsättningarna. Det finns mycket olika intressen och förhoppningar bakom integrationen, och målsättningarna står ofta i direkt konflikt med varandra. I den mån kapitalet dikterar riktningen är den europeiska integrationen kanske ett modernitetens projekt, men i den mån integrationen formas enligt katolska socialfilosofiska modeller, är integrationen knappast ett modernt projekt. Minister Robert Schumann och Europas första hedersmedborgare Jean Monnet, vars integrationspolitik baserade sig på funktionalistiska teorier, såg den integrerade ekonomin som ett medel att skapa en europeisk union av romersk-katolsk modell. Att börja med ekonomin och "de facto solidaritet" istället för en institutionell eller politisk integration var bara ett taktiskt val, som helgades av ändamålet. Marxister tolkar däremot den politiska integrationen som en anpassning till (den transnationella) ekonomin enligt senkapitalismens logik.

Väljer vi ett vulgärmarxistiskt perspektiv eller en materialistisk historiefilosofi, som ställer de ekonomiska faktorerna i centrum, handlar integrationen ytterst om modernisering på kapitalets villkor. Integrationens mål är blott det ena: kapitalets sanna väl allena. Den katolska socialfilosofin, som vill begränsa nationalstatens ansvarsområde, är då ingenting annat än reaktionär nyliberalism. Räknar vi däremot med andens primat över materien, handlar integrationen snarare om ett fredsprojekt, upprättandet av en ny romersk fred, pax romana.

Men även om det bakom den europeiska integrationen finns medvetna romersk-katolska syften och sammansvärjningar, är det katolska integrationsprojektets framgång beroende av kapitalets stöd. Medan det tidigare var nationalstaten och protestantismen som gynnade den ekonomiska utvecklingen, är det idag faktiskt unionen och katolicismen som förefaller att skapa de bästa förutsättningarna för ekonomin. I dagens Europa finns de främsta ekonomiska tillväxtcentrumen i katolska regioner.

Även om vi väljer att tolka europeiska integrationen som ett modernitetens projekt, kan vi se att just postmoderniteten stöder detta modernitetens projekt. Och det modernitetens projekt som den europeiska integrationen eventuellt representerar bidrar till att skapa ett postmodernt tillstånd, genom att det upplöser ramarna för den nationella identifikationen och historien.

Bakom den europeiska unionen finns många motstridiga visioner och projekt, som delvis kan stöda varandra, men aldrig samtidigt helt realiseras. Det har sagts om den europeiska integrationen att den är som en velociped: om rörelsen upphör faller cykeln. Cykelteorin kan jämföras med den socialdemokratiska idén att rörelsen är viktigare än målet. I "Ajan merkkejä Euroopassa" hävdar även Paavo Löppönen att den gamla bernsteinska arbetarrörelsens "visdom" att rörelsen är viktigare än den slutliga målsättningen stämmer väl överens med integrationen.48 Men även om den fortsatta integrationen och byggandet av Europa för socialdemokrater är viktigare än ett slutligt mål, finns det många modeller och visioner av ett framtida Europa. Europeiska unionen står idag för det aktuella, som inte i sig entusiasmerar. Europa står däremot för ideal och visioner, det potentiella. Så länge visionerna förblir oförverkligade kan integrerationsprocessen fortsätta och cykeln hållas i balans. Så länge som Europa identifieras med oförverkligade idéer och ideal kan det underbara namnet Europa förena européer i en gemensam lovprisan. Föreställningsvärldens Europa är inte en idé, utan många.

Europa saknar en singulär stor historia. Inte heller har Europeiska unionen en moralisk eller filosofisk grund eller en legitimerande metaberättelse. Europeiska unionen berättigas inte av en allmängiltig idé, utan av ett mångfald av lokala och temporära föreställningar, mål och historier. Europas kulturella tillstånd är allt för heterogent och dess opinion är allt för splittrad för att Europa skulle kunna integreras enligt en entydig modell eller genom entydiga principbeslut. Mångtydigheten är en förutsättning för den europeiska integrationen.

Mångtydigheten är i sig inte ett fenomen som kommer först med den postmoderna världen, fastän det är först på senare tid som mångtydigheten har uppmärksammats. Thomas Hylland Eriksen skriver i Historia, myt och identitet att "Just för att alla samhällen består av många olika grupper med olika intressen måste myterna och de rituella symbolerna vara flertydiga för att alla skall kunna identifiera sig med dem."49 Europas flagga, de europeiska "informationskampaniernas" slagord och rentav namnet 'Europa' kan tolkas som rituella symboler vars integrerande förmåga ligger just i mångtydigheten, men även de nationella symbolerna är ofta flertydiga. Till skillnad från det postmoderna Europa har nationalstaterna dock i regel burits upp av metaberättelser, stora historier eller legitimeringsmyter som åtminstone en majoritet har kunnat identifiera sig med. Inte ens den mest mångtydiga berättelse kan förena tillräckligt många européer för att (på ett paneuropeiskt plan) vara integrerande snarare än splittrande. Den postmoderna kulturen gör det emellertid möjligt att ersätta den singulära (om än flertydiga) stora berättelsen med ett nätverk av många mindre berättelser. Liksom de politiska partierna i den postmoderna politiska kulturen måste Europeiska unionen rikta sin "information" och sitt tvetydiga "budskap" till många olika målgrupper och ge dem olika alternativa idéer och berättelser.

Det finns många föreställningar om Europa och det finns många historier om Europa. De europeiska historierna motsäger ofta varandra, men de kan lika väl berättas sida vid sida eller i (en diskontinuerlig) sekvens. De postmoderna villkoren och den postmoderna kulturella logiken ger rum för många paradoxer. Det finns inte blott en europeisk verklighet, utan många europeiska verkligheter. Det finns inte allenast en offentlighet, utan många offentligheter. I den postmoderna kulturen har den stora historien förlorat sin trovärdighet, men i dess ställe har vi många små historier.

Det "mindre fosterlandet" Finland har ofta för den enskilde medborgaren representerats av den ännu mindre, ofta perifera hembygden eller heimat. Det "större fosterlandet" Europa, kan däremot knappast på samma sätt representeras av det "mindre fosterlandet", fastän även Finland, speciellt under "kejsartiden", har utsatts för klassisk bildning. Den europeiska hemorten är inte landsbygden, utan staden. Där fosterlandet Finland är ett land med moar, fjäll och skär50, Europa de kulturella städernas världsdel är.

Det råder en stark motsättning mellan Klinges två fosterland, mellan det natursköna Finland och det kulturella Europa, men Europa är även i sig ett motstridigt fosterland. Begreppet 'Europa' är inte bara mångbottnat, utan även kontradiktoriskt. Om det finska fosterlandet är en tvetydig idé, så som Klinge har avslöjat i Kaksi Suomea och Runebergs två fosterland, så är det minsann ingen överdrift att tala om tvenne Europa.

Att Europa trots allt håller ihop beror på att två modeller av Europa höjer sig över de övriga. Det finns många Europa, men ur mångfalden kan två ledande idéer ändå urskiljas: ett tyskt decentraliserat regionernas Europa med kristna övertoner och ett franskt centraliserat Europa med sekulära universalistiska ambitioner. Om det finns en europeisk hegemoni, är den en kompromiss mellan en fransk och en tysk idé. Axeln Paris-Bonn/Berlin representerar inte bara en inofficiell allians mellan två nationalstater, utan även ett förbund mellan tvenne Europa.

30. Hemkomsten till skolan

Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke. Och allt folket skall säga: "Amen".
Femte Moseboken 27:17

Solen sjunker bakom molnen ned i det lugna havet. Likt en fågel återvänder jag från min resa genom Europa tillbaka till min hembygd i nord. Vad allt har jag icke lärt och sett, sedan den morgonen i januari år 1995, när jag satt i flyget till Rom och tänkte på det obegripliga namnet Europa!51 Nu känner jag det, men känner det ändock ej. Jag vet icke ens om Europa är värt att älska eller varför jag borde älska det. Måste jag hedra Europas stormän, på det att jag må bliva Europa värdig och kunna tjäna det i hela mitt liv?52

Ju mera jag tänker på vad jag har sett och hört under min underbara resa genom Europa, desto mindre förstår jag vad Europa är. Det är dock visst, att mitt stora fosterland Europa aldrig blir det mindre fosterlandet likt. Den folkliga fosterländskhet och nationella sammanhållning som gemene man i Norden har fostrats till kan ej odlas på ett europeiskt plan. Europa blir aldrig ett folkets fosterland, aldrig vårt gemensamma stora hem53. Ett imperium kan Europa bli, kanske rentav ett patria, som Euro Class resenärer, europeiska byråkrater och Europaparlamentariker - samtidens patricier - kan känna en patriotisk kärlek till. Men ett menighetens fosterland lär Europa icke bli.

För att föra vårt land eller vår huvudstad närmare Europa och för att flytta Europas tyngdpunkt mot nordost, bör vi tona ner vår nordiska särprägel och istället betona Östersjögemenskapen och banden till kontinenten. Och emedan vårt ja till Europa kan lokaliseras långt österut på den fransk-tyska axeln, skall vi vara taktfulla även i vår bekännelse till Europa. Istället för att låta vår sköna sång ljuda högt och fritt, bör vi uttrycka oss diplomatiskt. Men här uppstår ett dilemma: Bildningen och den kulturella odlingen måste ha stöd i folkets identitet och i synen på historien. Det är gott att det finns kloka, kultiverade och språkkunniga landsmän som kan tala de stora och förnäma europeiska nationernas tungomål, som känner deras ärorika historia och som vet hur man smickrar deras vördnadsbjudande elit. Men varför skulle jag, som blott är en liten fattig plebej, blygas för min fosterbygds nordiska särprägel. Visst trängtar jag ibland till de eviga vårarnas land, men varför skulle jag förneka att min bygd i nord icke blott geografiskt och klimatologiskt, utan ock historiskt, sedligt och kulturellt ligger fjärran från Fastlandseuropa och mitt andra näste vid Medelhavets strand?

Bort det, att jag skulle föredra den nordiska kulturen framom den sydeuropeiska och därför omhulda det nordiska! Genom att avstå från den nordiska tillhörigheten och den nordiska seden till förmån för en vag kontinentaleuropeisk gemenskap och etikett, kan vi emellertid ej göra den nordiska kulturen fastlandseuropeisk. Vår kultur är en frukt av en lång historisk process och ett resultat av yttre omständigheter, som har gynnat protestantisk individualism och luthersk fosterländskhet.

För mig, som talar svenska språket, är det icke allenast av vikt att vårt land bevarar sin nordiska hemvist. Det är även viktigt att finnarnas nationella medvetande fortsättningsvis har sitt starka fäste i historien och geografin - icke blott i det finska språket. Om det nationalstatliga och territoriella medvetandet fördunklas till förmån för Europa, då inträder finländarna lätt återigen i det primitiva finska stamlivet och den statsbyggande finländaren blir blott en nomadisk finne igen.54) Då blir jag såsom en främling på jorden, en människa på vida havet utan hamn55, ty då är mina fäders land icke längre mitt.

Jag ser fädernestranden dyka upp bakom horisonten. O, vad allt är sig likt, och vad allt är vackert!56 Framåt, framåt, - o, att kunna flyga! Innan flygplanet landar i Sjöskog (Helsinki-Vantaa) gör det en sväng över sydvästra Sibbo. Jag ser Sibbo skärgård och Simsalö, där jag har mitt barndomshem. Jag ser även skymten av den gamla röda skolbyggnaden. O, vad jag längtar tillbaka till skolan!

Jag är ej född i de eviga vårarnas land, där de glödande druvorna gro. Ej heller är jag uppvuxen bland huvudstadens empirebyggnader och kejserliga monument. Sibbo mihi patria est! Här har jag mitt heimat; här har jag min klippa, till vilken jag tager min tillflykt. Gud vare lovad att inga länsslakter eller tvångssammanslagningar, inga flyttanden av fädernas råmärken57 kan utplåna min hembygds heliga namn!

Som barn fick jag ej höra om hur Kejsaren hade gynnat vårt land och dess bildning, men nog om hur Eugen Schauman på Simsalö hade planerat sitt dåd. Jag fick aldrig undervisning i latin eller franska. Fastän jag flitigt läste min läxa, lärde jag mig icke ens att tala finska språket, som var fastlandsbornas, sommargästernas och stadsdamernas språk. Men Lasse Virén och Juha Mieto var mina avgudar, vad språk de än talade.

Skolan lärde mig både att älska och känna vårt land. Finlands elva län kan jag ännu räkna upp. Morgonbönens psalmsång skall jag ävenså aldrig förgäta. Bevare Gud vårt fosterland!

Nu är vårt land medlem i Europeiska unionen, men jag har icke lärt mig att hålla det nya fosterlandet dyrt och kärt. Jag har mången gång besökt Europas fastland, men jag har icke blivit en europeisk fastlandsbo. Jag har studerat europeisk idéhistoria och historiefilosofi, men mitt studium har icke gett mig svar på frågan 'Vad är Europa?' Jag förstår ej Europas historia rätt, ty europeiska folket äger ej en stor historie.

Härmed är ock min egen lilla historia slut.

Till Litterturförteckningen
Till Innehållsförteckningen
Till början av Sjätte läsningen
Till Ralf Wadenströms hemsida

Noter till Sjätte läsninge

1. Lyotard (1989) s. 128
2. Ibidem s. 129
3. Eriksen (1996) s. 97
4. Ibidem ss. 91-92
5. Daniel 2:31-33
6. Eriksen (1996) s. 111
7. Detta avsnitt baserar sig på en artikel med samma namn, publicerad i Finsk Tidskrift H. 4 1996.
8. 'Medeltidens renässans' är rubriken för Max Engmans ledare i Historisk Tidskrift för Finland 3/1994, som är ett temanummer med Finlands medeltida kyrkor som tema. I sin artikel "Under Pendeln", som publicerats i Hufvudstadsbladet den 16. mars 1994 och på finska under rubriken 'Foucault'n pendeli' i Kävelyllä Pariisissa från 1995, skriver Matti Klinge om "Medeltidsrenässansen" och kallar 1980-talet för "medeltidsrenässansernas decennium" (keskiaikarenessanssin vuosikymmen). (Klinge (1994a) s. 2, Klinge (1995d) s. 52)
9. I sin artikel "Under pendeln" från 1994 skriver även Matti Klinge att "merovingerna var den första franska kungaätten". (Klinge (1994a) s. 2) I den finska översättningen "Foucault'n pendeli" skriver Klinge att "Merovingit olivat ensimmäinen frankkilainen eli ranskalainen kuningassuku." (Klinge (1995d) s. 54)
10. Gerner/Hedlund/Sundström (1995) s. 42
11. Klinge (1998) s. 4
12. Gerner/Hedlund/Sundström (1995) s. 42
13. Sörlin (1991) s. 36 Att tala om gränstrakterna mellan det romanska och det germanska Europa hade varit riktigare än att tala om gränstrakterna mellan det frankiska och det germanska, då ju frankerna brukar betraktas som en germansk stam och det frankiska riket även kom att omfatta största delen av det nuvarande Tyskland. I Europa och folken plagierar Ingmar Karlsson den olyckligt formulerade satsen och skriver: "Likt EU mer än ett årtusende senare hade också det karolingiska riket sitt centrum i gränstrakterna mellan det frankiska och det germanska Europa." (Karlsson (1996) s. 23) Lika väl skiljer Karlsson i samma bok mellan francone eller de tyska frankerna och franci eller fransmännen. (Ibidem s. 96)
14. Lämpligt år 1994 publicerade Historiska föreningen r.f. ett temanummer av Historisk tidskrift för Finland (3/1994) med temat Finlands medeltida kyrkor.
15. Wæver (1995) s. 193
16. Klinge (1994) s. 167
17. Ibidem s. 169
18. Klinge (1992a) s. 29
19. Ibidem s. 30
20. Femte Moseboken 15:15, 24:18
21. Russell (1994) s. 13
22. Ibidems. 514
23. Hegel (1973) s. 187
24. Liedman (1989) s. 65
25. Ibidem ss. 5-6
26. Liksom den första (världsliga) stadens grundare Kain dräpte sin broder Abel, mördade Roms grundare Romulus sin broder Remus. Denna parallell uppmärksammades redan av Augustinus. Tiden för mordet på Remus räknas som tidpunkten för staden Roms grundande och därmed som den varronska tideräkningens början. Romulus, som skänkte staden dess namn, blev enligt legenden även Roms första kung. Romulus hette för övrigt även Västroms sista kejsare, som regerade åren 1228 och 1229 ab urbe condita.
27. Johansson (1992) s. 53
28. Chydenius (1965) ss. 49-50, 68
29. Cassirer (1983) s. 132
30. Jfr Aristoteles (1961) s. 34.
31. Se Klinge (1994b).
32. Klinge (1998) s. 4 Det karolingiska rikets sönderfall var inte bara ett resultat av de barbariska folkens invasion, utan i högsta grad en följd av den karolingiska dynastins inre konflikter. En invasion är ofta ett resultat av ett inre sönderfall.
33. Hegel (1973) ss. 178, 180
34. Klinge (1995) s. 2
35. Klinge (1991) s. 11, Klinge (1992b) s. 11
36. Euroopan Yhteisöjen Euroopa har till svenska översatts till Ekonomiska Gemenskapens Europa.
37. I The Finnish Tradition gör Klinge en något annorlunda tolkning av tre olika Europabegrepp: "We have, pro primo, the geographical concept of Europe, pro secundo, a concept of Europe based on organizational and communications relationships, and, pro tertio, a concept of Europe that is a subjective interpretation and perhaps expresses better what we think Europe ought to be than describes how we see it." (Klinge (1993) s. 19)
38. McLuhan (1969) s. 298
39. Detta tyska eller "tyskromerska" Europa motsvarar även det av professor Panflosk i Pirkko Lindbergs roman Candida omhuldade axeln Berlin-Rom. (Lindberg (1996) s. 14) I likhet med professor Panflosk menade Leibniz (liksom Pangloss), som Voltaire kritiserar i sin satir Candide, inte bara att vi lever i "den bästa av världar", utan ansåg även att Europa borde organiseras med det medeltida tyskromerska kejsardömet som förebild. Professor Panflosk är för övrigt även författare till det deklamatoriska verket Västeuropeus sum. (Ibidem s. 13)
40. Wæver (1995) s. 184.
41. Jürgen Habermas
42. På 1300-talet (och ända fram till revolutionskrigen) låg Avignon de jure utanför Frankrikes territorium, liksom Vatikanstaten idag ligger utanför Italiens territorium.
43. Löppönen (1996) s. 244
44. Ibidem s. 232
45. Ibidem s. 231
46. Ehrnrooth (1996) ss. 96-97
47. Sörlin (1991) s. 62
48. Löppönen (1996) s. 244
49. Eriksen (1996) s. 37
50. "Vårt land" av J. L. Runeberg, vers 2
51. Boken om vårt land av Z. Topelius, nästsista avsnittet (198 eller 199, "Hemkomsten från skolan")
52. Jfr Boken om vårt land, avsnitt 198 eller 199, Andra Moseboken 20:12, Femte Moseboken 5:16.
53. I Boken om vårt land, avsnitten 2 och 3 kallar Topelius fäderneslandet "vårt stora hem".
54. Jfr McLuhan (1967b) s. 42, McLuhan (1967a) s. 45
McLuhan talar i den svenska översättningen Media bokstavligen om hur västerlänningen återigen inträder i det primitiva finska stamlivet i de gamla finnarnas spår, men på engelska i Understunding Media hur "Western man enters his tribal, or Finn cycle once more, following the track of the old Finn", eftersom McLuhan refererar till James Joyces Finnegans Wake. The old Finn torde dock snarare vara Finnsägnens eller den gaeliska hjältesagocykelns Finn, byggmästaren och jätten Finn, vars gaeliska namn är Fion, än "den gamla finnen", även om namnet Finn kan stå för finne i den gamla betydelsen vandrare, finne eller same. När den kvasivicska historiska cykeln är slut (fin, fine) börjar cykeln igen (again) och Bygmester Finneagan, eller "Mister Finnagain" som skall bli "fined again" och Finn igen (Joyce (1966) ss. 28-29)), återvänder från människornas till gudarnas tidsålder, till Finncykeln, som inte är en cykel i betydelse historiskt krättslopp, utan en cykel i betydelse samling av sagor. Men Fin(n) torde även stå för början på en ny historisk cykel eller ricorso för de nordiska västerlänningarna, som återvänder till stamstadiet. Den förmodligen oavsiktliga felöversättningen i Media är hur som helst helt i linje med Joyces fria, drömaktiga associerande. I den finska översättningen Ihmisen uudet ulottuvuudet har Finn cycle och the old Finn översatts till Finn-piiri respektive vanha Finn. (McLuhan (1969b) s. 57) McLuhan skriver i Media även: "Den gutenbergska tekniken hade på 1500-talet gett upphov åt ett nytt slag av visuell nationell enhet, som efterhand allt mera genomsyrades av industriell produktion och expansion. Telegraf och radio neutraliserade visserligen nationalismen, men frammanade istället forntida stamgudar (archaic tribal ghost) av det mest kradtfulla slag. Det är exakt uttryckt ett möte mellan öga och öra, av explosion och inplosion, eller som Joyce uttryckte det i Finnegans Wake: "In that earopean end meets Ind." (McLuhan (1967b) s. 290, McLuhan (1967a) ss. 321-322)
55. Topelius (1983) s. 177
56. Boken om vårt land, nästsista avsnittet
57. Flytta icke ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder hava satt upp./ Flytta icke de gamla råmärken, som dina fäder gjort hava. (Ordspråksboken 22:28) Detta salomonska ordspråk citerar även Topelius i tredje avsnittet i Boken om vårt land. Jfr även Ordspråksboken 23:10, Femte Moseboken 19:14 och Femte Moseboken 27:17

Till Litteraturförteckningen
Till Innehållsförteckningen
Till början av Sjätte läsningen
Till Ralf Wadenströms hemsida