Ralf Wadenström (2006)
Det har snart gått ett år sedan jag kom ut ur skåpet och erkände att jag är traditionalist. Visserligen är det bara på min blogg som jag berättat om mina något homofoba värderingar, men i princip är bloggen tillgänglig för alla som kan läsa svenska.
I Stockholm pågår för närvarande den årliga pridefestivalen. Stockholm Pride har blivit en mainstream festival, som hela Sverige är stolt över. De som tvivlar håller sig försynt undan, med undantag av några högljudda extremister som ger homofobin ett ansikte. Biskopar och partiordföranden ställer stolt upp som talare vid Pride; banker och flygbolag tävlar om att få vara sponsorer eller officiella partners. Vid Stockholm Pride marscherar inte bara bögar i vågade munderingar, även vanliga strejta svenskar visar modigt upp sin fördomslöshet genom att gå med i den färgspektrade paraden. I kölvattnet av den nya sköna fördomsfriheten presenterar även bisexuaella och polyamoriskt orienterade glatt sin livstil. Pedofiler har dock inget här att skaffa.
Jag har ingenting personligt emot homosexuella individer. Tvärtom känner jag genom bögarnas traditionella utanförskap ett visst själsfrändskap med dem, fastän jag är beredd att försvara (monogamisk) heterosexualitet som en norm eller ett ideal. Några sympatier med gaylobbyn känner jag däremot inte. Då det gäller fjäskandet för hbt (homosexuella, bisexuella och transsexuella) är jag specieltt skeptisk till de bisexuellas sak. I det gamla Grekland förefaller de flesta medelålders fria män ha varit bisexuellt orienterade, på gränsen till det pedofila, men denna antika sexualkultur tycker jag inte att är värd att återupprätta.
Sexualmoral handlar liksom moral i allmänhet om rätt och fel, men hur kan vi veta vad som är rätt och vad som är fel? Saknar jag en fundamentalistisk övertygelse om att homosex antingen är rätt eller fel, måste jag förlita mig på traditionen - eller snarare välja en moralisk tradition att förvalta och förlita mig på. I det mångkulturella Sverige kan det finnas flera traditioner att välja mellan, men de olika traditionerna torde representera åtminstone vissa gemensamma värden, som jag för enkelhetens skulle väljer att kalla traditionella. Trohet är ett traditionellt värde som jag själv känner speciellt för.
Även om jag genom min sexuella inriktning(?) finner en del unga kvinnor mera sexuellt attraktiva än min medelålders hustru, förblir jag min hustru trogen. Om jag till min överraskning en vacker dag finner att jag är bisexuell, försöker jag ändå förbli min kvinna trogen. Trohet är kanske det främsta beviset på kärlek i ett äktenskap, men trohet kan vara svårt. För att män skall förbli sina kvinnor trogna (och kanske tvärtom) behövs det karaktär och klara moraliska regler.
Man behöver inte skryta med sin höga moral, speciellt som vi alla syndar - om inte i ord och gärningar så åtminstone i våra tankar. Däremot kan man vara stolt över sin tro på vissa moraliska dygder. Traditionalister kom ut ur skåpet!