Ironi

När man är ironisk menar man vanligtvis inte det man bokstavligen säger. Istället ifrågasätter eller tar man avstånd från det man bokstavligen säger eller menar rentav det raka motsatta. Man säger t.ex. att man är "glad" när man är urförbannad. Ofta är ironin mycket mera sofistikerad än så här. En metafor kan vara ironiskt syftad så som när en lärare kallar sina busiga elever för sina änglar eller som då någon när en försenad ordförande anländer till ett möte utbrister "habemus papam". Liksom andra troper kan ironiska uttryck missförstås, så att de tolkas bokstavligen. Där metaforer bygger på likheter bygger ironi på olikheter. Ironi tolkas ibland som ett direkt förnekande av det som bokstavligen säges, men ironi kan även stå för dubbla koder, så att budskapet avsiktligen är tvetydigt. Ironin kan här även stå för kluvenhet eller skepticism.

När man förhåller sig ironiskt ifrågasätter man utan att erbjuda ett bättre alternativ. Kierkegaard bestämde ironin som "den oändliga absoluta negationen", eftersom den inte bara negerar någonting enstaka. Kierkegaard förstod med ironi även ett existensstadium mellan det etiska och det estetiska stadiet. Enligt Vicos historiefilosofi präglas den tredje perioden i den historiska cykeln av ironi.

Ett ironiskt uttryck kan vara sant på ett bokstavligt plan. När man säger att någon inte precis är en ängel är påståendet även bokstavligen sant. Det samma gäller om man - för att citera Hufvudstadsbladets ekonomisida - påstår att börsdagen inte bjöd på någon "klang och jubelföreställning".

Startsida

  http://www.wadenstrom.net/metaforer    ralf.wadenstrom@helsinki.fi