De postmoderna villkoren
Det har förflutit över tjugo år sedan Jean-François Lyotard (1924-1998) publicerade sin rapport om "kunskapen i de högst utvecklade samhällena", boken La condition postmoderne. Sedan 1979 har samhället genomgått stora förändringar, inte minst som en följd av utvecklingen på informationsteknikens område. Lika väl är de lyotardska teserna om det postmoderna tillståndet eller de postmoderna villkoren fortfarande aktuella.
La condition postmoderne är känd för sin "extremt förenklade" definition på det postmoderna som "misstro mot metaberättelser", men boken handlar i första hand om den vetenskapliga forskningens och utbildningens villkor i "datoriserade samhällen". De metaberättelser eller "stora berättelser" som Lyotard här skriver om är historiefilosofiska berättelser eller scheman med vars hjälp den "moderna" vetenskapen har legitimerats. De stora berättelserna har emellertid även haft till uppgift att legitimera politiska institutioner och politisk maktutövning.
Lyotard skiljer i Le Postmoderne expliqué aux enfants från 1986 och i L’inhumain från 1988 på två slag av legitimerande berättelser: myter och metaberättelser. Medan myten, som är karakteristisk för den traditionella kulturen, handlar om en befrielse eller en händelse som redan har ägt rum, handlar metaberättelsen, som är kännetecknande för den moderna kulturen, om en framtida befrielse eller ett framtida mål. Förenklat kunde man säga att konservativa legitimeringsberättelser är myter, medan progressivistiska och radikala berättelser är metaberättelser. Man inser dock lätt att berättelser enligt Lyotards definition samtidigt kan vara både myter och metaberättelser. Exempelvis handlar den marxistisk-leninistiska berättelse vars uppgift var att legitimera proletariatets diktatur i Sovjetunionen om både befrielsen från tsarismen och det kommande kommunistiska lyckoriket.
Den italienska filosofen Gianni Vattimo har tagit fasta på att Lyotard med stor berättelse i första hand förstår historiefilosofi eller universalhistoria. Vattimo förbinder således postmoderniteten med "historiens slut", vilket för Vattimo betyder just (den spekulativa) historiefilosofins slut. Vattimo har även tolkat det postmoderna som "ett ifrågasättande av det metafysiskt-historiska legitimeringssättet". I Utöver tolkningen (utgiven på svenska år 1997) säger han att den politiska vänstern för det mesta har inspirerats av historiefilosofier. Som exempel på dylika historiefilosofier eller stora berättelser nämner han upplysningens, positivismens och marxismens historiefilosofier. Dessa har emellertid, enligt Vattimo, idag blivit ohållbara, därför att historien inte längre kan föreställas som ett enhetligt förlopp. Därmed har vänsterns ideologiska villkor fundamentalt förändrats.
Lyotard erbjuder i La condition postmoderne två alternativa
förklaringar till de stora berättelsernas nedgång: den
tekniska och teknologiska utvecklingen samt den liberala kapitalismen.
I La società trasparente från 1989 föreslår
Vattimo att det framför allt är de elektroniska medierna som
förorsakat sönderfallet av de stora berättelserna eller
de "centraliserande perspektiven". För postmodernister och
nietzscheanska perspektivister som ogillar konsensus och totaliserande
metaberättelser ger utvecklingen av informationstekniken och de elektroniska
medierna anledning till förhoppningar. Vattimo gör i La fine
della modernità från 1985 liksom i La società
trasparente följdriktigt en högst optimistisk tolkning av
"televisionens era" och det samtida mediasamhället. Belåtet
talar han i La fine della modernità om en förökning
av "historiens centra" eller de makter som har förmågan att
samla och förmedla information. I La società trasparente
skriver han att utvecklingen av medierna, trots en koncentration av kapitalet,
har inneburit att allehanda subkulturer och minoriteter kunnat ta till
orda. Det postmoderna, "genomskinliga" massmediasamhället är
trots det stora informationsutbudet inte upplyst, utan kaotiskt, men just
däri ligger enligt Vattimo hoppet om frihet. I det postmoderna media-
eller marknadssamhällets babyloniska atmosfär får de stora
berättelserna och de officiella sanningarna ge vika.
Vattimos optimism rimmar dåligt med händelserna i hans eget
hemland Italien år 1994: mediamogulen Silvio Berlusconi, som från
förut ägde samtliga tre riksomfattande privata TV-kanaler, grundade
ett eget parti, valdes till premiärminister och erhöll i princip
kontrollen även över de tre statsägda TV-kanalerna. Det
inträffade fick Vattimo att ifrågasätta optimismen eller
de "nietzscheanska förvillelser" som han ger uttryck för i La
società trasparente. I Utöver tolkningen skriver
Vattimo om "fundamentalismens återkomst" och om det italienska högerblocket
som en blandning av "konsumism" (representerad av Berlusconi) och fundamentalism
(representerad av bl.a. Lega Nord).
Den fundamentalismens återkomst som Vattimo påtalar betyder dock inte en återkomst av stora berättelser, åtminstone inte i betydelsen officiella eller för hela samhället gemensamma berättelser. Och vänsterns stora berättelser lyste i Italien år 1994 med sin frånvaro. Högerns frammarsch fick dock den vänstersinnade Vattimo att i någon mån omvärdera det postmoderna massmediasamhället. Men koncentrationen av kontrollen över medierna i Italien motbevisar inte Vattimos förklaring till de stora berättelsernas upplösning. Berlusconis snabba politiska erövringar utan egentligt politiskt eller ideologiskt budskap var möjliga just därför att de stora berättelserna hade förlorat sin makt. Dess värre försvinner inte manipulationen av massorna med de stora berättelserna. När historien eller den stora berättelsen inte längre erbjuder en bestående gemenskap, drivs människor lätt med i tillfälliga masspsykoser föranledda av popkoncerter, fotbollsturneringar eller annan massunderhållning.
Vi behöver inte gå till Italien för att stöta på ett koncentrerat ägande av medier. Fusioner och uppköp av tidningar, radiokanaler och mediabolag har på 1990-talet varit en global trend. Ofta är ägandet av mediakoncernerna även koncentrerat till enskilda personer eller familjer. Till skillnad från Berlusconi har de flesta ägare dock inte direkt blandat sig i politiken. Där tidningarna tidigare i regel var politiska organ, har istället ägarnas intressen blivit rent kommersiella.
Det kan förefalla som om utvecklingen i mediabranschen skulle motsäga Vattimos påstående om ett ökat antal centra med makt att insamla och förmedla information. Det ökade antalet centra gäller i högre grad historieskrivningen än journalistiken. På ett globalt plan har, vad journalistiken beträffar, antalet centra inte nödvändigtvis ökat, men på det lokala planet har de regionala och nationella mediabolagen fått konkurrens av multinationella bolag. De enskilda mottagarna av information tillhör inte längre en bestämd allmänhet eller publik, utan kan samtidigt tillhöra flera olika (transnationella) målgrupper. Globaliseringen betyder på det globala planet en viss homogenisering, men på det lokala planet medför globaliseringen snarare ökad pluralism och mental urbanisering. Pluralismen och den babyloniska atmosfären motverkar i sin tur förtroendet för stora berättelser, ehuru pluralismen även kan föranleda motreaktioner i form av fundamentalism hos en del politiska och religiösa sekter.
För tjugo år sedan, då Lyotard publicerade sin La condition postmoderne, och ännu för tio år sedan, då Vattimos La società trasparente kom ut, hade Internet ännu inte blivit en konkurrent till televisionen eller pressen. Internet och integrationen av Internet och digital television kommer i en nära framtid att radikalt öka antalet (tillgängliga) informationsförmedlande centra. Riksdagsvalet 1999 var det första valet i Finland där Internet spelade en betydande roll. Även om man inte går in för de former av direkt demokrati som informationstekniken i princip möjliggör, kommer Internet att förändra politikens villkor. Utbudet på tillgänglig information blir allt brokigare. Även marginella synpunkter och mycket partikulära nyheter (utan lokaltidningens regionala förankring) kan publiceras i Internet. Skillnaden mellan pålitliga och opålitliga källor, liksom mellan fakta och rykten, blir diffus. Enskilda personer utan journalistisk utbildning eller erfarenhet kan själva söka informationen direkt från källorna och sprida informationen vidare. Aktionsgrupper kan åstadkomma träffsäker skadeverkan genom i princip lagliga e-postkampanjer. "Valmaskiner" kan hjälpa osäkra och lättlurade väljare att finna kandidaten med de rätta åsikterna.
Datoriseringen betyder för kunskapens och informationens del att det tillfälliga tränger ut det bestående, online texten ersätter den tryckta texten. Tillgång till information och förmåga att utnyttja information har blivit viktigare än kunskap eller innehav av information. Vare sig spelet gäller vadslagning om ishockeymacher, placeringar på börsen eller valet av budskap och innehåll i politiska tal gäller det i det datoriserade samhället att ta del av ständigt uppdaterad information, för att kunna satsa rätt eller sända rätt signaler vid rätt tidpunkt. Det tryckta ordet tenderar här att föråldras innan det ens är tryckt.
Vattimo skriver i La società trasparente inte bara om en upplösning av de centraliserande perspektiven och en förökning av historiens centra, utan även om hur medierna och informationstekniken, via direktsändningar och tillgång till information i realtid, reducerar historien eller händelsernas förlopp till "simultanitetens plan". Samtidens eller den samtida världens "samtidighet" ("contemporaneità" del mondo contemporaneo) ligger enligt Vattimo där i att allt tenderar att slätas ut till ett "samtida" eller simultant plan. Ironiskt nog kännetecknades det politiska spelet i Italien år 1994 inte bara av historielöshet och avideologiserad politik, utan även av Berlusconis bemästrande av samtiden och samtidigheten.
Denna text ingår i artikeln "Politikens villkor i datoriserade samhällen", som publicerats i Finsk Tidsskrift, H. 1 2000.