Medialäskunnighet

av Jan Nyström

Ett sätt att se på medier är att betrakta dem som informationskanaler. Det genom och med hjälp av, vilket informationen flöder. Utan luft som bär ljudvågorna skulle talade språket inte vara möjligt. Att det finns en kanal är ett nödvändigt, men inte tillräckligt grund för att någonting kan kallas för ett medium. Mediet kan alltså inte likställas med informationskanalen, en radiostation är ju mera än sin våglängd. Det måste finnas en teknisk apparat, en sändare, vanligtvis finns det också människor som sysslar med radioproduktionsverksamhet.

Det här utgör ännu inte ett medium men vi kan fastslå att det är ett nödvändigt egenskap för ett medium att det har en materiell realisation. Det är en välkänd faktum att vissa materiella objekt hos människor påkallar beteendemönster som inte kan förklaras endast utgående från dessa objekters materiella natur. Detta har lett många till att uppfatta dessa objekt som meningsbärande, som pekande utöver sig själv till någonting annat.

Vad som skiljer meningsfulla materiella objekt från andra objekt har att göra med deras besynnerliga kausala krafter. Om någon producerar ljudsignaler som konventionellt kan nedskrivas som "Öppna fönstret, Kalle" Så har vi inte ännu i vår rymdtidens är 2001 lyckats i att fastslå vilken fysikalisk kausalkedja det är som leder till att Kalle faktiskt går och öppnar fönstret.

Saken kunde förklaras om det bara handlade om reflexer som utlöses av ljudimpulserna under passliga omständigheter. Mot detta talar att på budet kan varieras oändligt och Kalle kan ändå klara av uppgiften. T.ex. "Öppna fönstret om 2+2=4". Saker och ting kan vara meningsfulla endast om det finns ett medvetande som uppfattar dem som sådana. Detta har lett många till att tänka att det finns mentala tillstånd som binder ihop att materiellt objekt med ett annat, så att t.ex. ett ord kan peka mot någonting i världen, dvs. mena det.

Det kan tänkas att det är dessa medvetandeinnehåll som medierna överför genom att använda materiella objekt som deras bärare. Dessa materiella objekter kunde kallas för tecken när de framstår för medvetandet som meningsfulla. Är det här också fallet med TV? Genom televisionen vi sas det ju åt oss bilder av verkliga händelser och inte bara tecken.

I alla fall verkar det vara så som om det vi i TV:n såg faktiskt skulle vara tecken. Vi vet ju nämligen t.ex. att människorna som i Palestinien slåss mot varandra är normalstora, fast de åtminstone i min TV-mottagare är högst 20 cm långa. Vi har också skäl att tro att de är 3-dimensionella, i själva verket tvivlar vi inte ens på det. Det vi ser på TV:n är tecken som C. S. Peirce kanske skulle ha kallat för ikoner.

Det kan invändas att också i vanlig varseblivning kan människor från ett avstånd verka vara 20 cm långa, på natten kan de vara kolsvarta om man är berusad kan man se dem dubbelt. Ett sätt att lösa problemet är att åberopa ett paradigmatiskt normalförhållande, som kunde bestämma hurdana sakerna på riktigt är. Willfrid Sellars påstår att vi faktiskt använder sådana antaganden om normalförhållanden när vi t.ex. bedömer vilken färg någonting har. Med detta vill han visa att vår varseblivning alltid är begreppsligt strukturerad.

Det verkar vara så, att de antaganden som styr vårt seende av fysiska objekt omkring oss inte är helt de samma än de som vi har när vi ser på TV. Förståelsen av TV bilden förutsätter nog de antaganden vi har om vanlig varseblivning men dessutom tycks där vara någonting extra, några utvidgningar som består av färdigheter och konventioner som är kännetecknande åt just TV som ett medium. Viktigaste skillnaden är, att vi vet att, bilderna på TV föreställer någonting annat, de är tecken. Vårt handlande visar att vi vet det. Vi ser t.ex. Jasser Arafat genom ett tecken om vi faktiskt ser Jasser Arafat och inte bara vissa elektromagnetiska fenomen och samtidigt inte är styrda av falska antagandet att Jasser Arafat är trängd inuti TV-apparaten. Om vi tror det, så ser vi faktiskt inte ett tecken uten vi styrs av helt andra antaganden. Vi tänker inte att han är i Palestina, utan försöker hjälpa honom bort ur klämmet, kanske börjar vi även och koka kaffe åt gästen.

Medierna tycks alltså kräva att vi har medialäskunnighet. När det gäller skrift kan detta krav delvis tas bokstavligt. Mera allmänt kunde medialäskunnighet betyda att man har de färdigheterna och känner till de konventionerna som krävs av mottagaren av tecknet för att skulle kunna mena med tecknet samma sak eller ting som sändaren har avsett att mena med tecknet, förutsatt att mottagaren har all relevant kunskap. Med relevant kunskap menar jag att man måste känna till de saker och ting som det är tal om och också de tecknen som står för dessa. Man kan ju inte binda hop namnet Mao med en viss kines om man aldrig har hört talas om honom. Om jag däremot vet vem Mao Tse-tung var så vet jag genast vem det är tal om när jag i Huvfudstadsbladet ser rubriken "Ny forskning avslöjer: Mao åt småbarn till lunch". Men om jag ser en rubrik som lyder "Mai var en stor ekonomisk geni" så är jag inte så säker på vem det är tal om, eller åtminstone anar jag att det är någonting skumt bakom rubriken och man borde inte ta det bokstavligt. Dels beror det här på att jag har relevant kunskap som gör det svårt att tro att någon kunde kalla den Mai som jag känner för ett ekonomiskt geni, dels är det här en fråga om medialäskunnighet, om vilka antaganden jag bör ha när jag läser Huvfudstadsbladet.

Det här betyder att det inte räcker att man lär sig läsa en typ av medium för att kunna läsa alla dess undertyper. Det finns ju dagstidningar, veckotidningar, tidningar med olika politiska smak osv. Också olika sektionerna bildar sina typer och undertyper. Dessa olika medier kan ses som utvidgningar av tidningsmediet.

Kraven för läskkunnighet av olika undermedier kan på detta vis bli väldigt komplicerade och specifika. I allt större grad har också humor och vitsar börjat bygga på brytandet mot de koder sotyr vårt läsande av medier i stället för sociala koder. Var går då gränsen mellan dessa? Jag skulle vilja sätta sociala koder under rubriken relevant kunskap. Detta är inte en del av medialäskunnighet, utan utgör kontexten där den antingen fungerar eller inte fungerar.

Medialäskunnighet tillsammans med relevant kunskap krävs alltså för att veta vad de tecken vi stöter på i medier betyder och för att överhuvudtaget veta att de är betydelsefulla tecken. Detta kan bra jämföras med förståelsen av ett språk. Lyckad kommunikation kräver att de kommunicerande delar åtminstone några delar av samma språk, fast det skulle bara handla om kroppsspråk. I princip kunde man tänka att det är likgiltigt vilket medium man använder för att överföra sina tankar åt andra, det som ger liv åt tecknet, dess mening, förblir det samma oberoende med hurdana tecken man överför det. Tanken bakom detta är att det finns objektiva tankar eller propositioner som är oberoende om de tecken i vilka de förkroppsligas, även oberoende om hur de te sig för olika medvetanden.

Det här kan ses som en medicin mot en sådan radikal relativism som t.ex. Marshall McLuhan representerar med sin slogan "Medium är budskap Det är intressant att människor som förespråkar läran om meningarna objektivitet också ofta är intresserade i att konstruera idealspråk som skulle vara fria från naturliga språkets tvetydigheter. Man kan undra om idealspråket är ett sätt att vaska fram de objektiva meningarna eller ett bevis på att det alls inte finns sådana. Objektiva meningarna skulle inte bli förvrängda av mediet om språket skulle ha en otvetydig logisk struktur. När natuliga språk inte har en sådan behövs det ett idealspråk. Idealspråket kunde funktionera som en fast grund för all vetenskaplig tankeformulering och på detta sätt vara en garanti mot relativismen.

Ett annat sätt att förklara hur vi kan förstå varandra, som inte är lika optimistisk när de gäller våra möjligheter att motverka relativismen används t.ex. av Heidegger och Gadamer och för dem är det centrala inte objektiva delade meningar utan en gemensam horisont av förståelse som _är någonting vi inte kan gå utöver. Det kan tänkas att vårt umgående med världen utgår från en begreppsligt strukturerad förförståelse. Den här synen implicerar att det är omöjligt att förstå radikalt annorlunda kulturer och teckensystem, det är intressant att W. V. Quine som en svuren propositionshatare också bygger sin bevisföring mot dem på tankegånger som antyder det samma.

Husserl som känt var en ivrig anhängare av objektiva meningar men hade också ett horisontbegrepp som inte är absolut olik den hermeneutiska. David Smith och John McIntyre har också sett likheter mellan Serls horisontbegrepp och sådana tankegångar kring meningsproblematiken som använder möjliga världar. Det har varit ganska populärt på senare nittonhundratalet att explikera vad mening är just med hjälp av möjliga världar. Det här kan fungera så att man uppfattar mening som en funktion från möjliga världar till objekt. Om man nu tänker på mening som någonting som bestämmer ett uttrycks extension t.ex. för en sats dess sanningsvärde, för en predikat alla de föremål som har ifrågavarande egenskapen, då kan man tänka att mening borde vara någonting som klarar av att föra oss till rätta extension också i sådana situationer där en annan uppsättning av relevant kunskap gäller.

Dessa olika uppsättningar av gällande relevant kunskap kunde kallas för möjliga världar. Satsen "Finlans president är en kvinna" kommer på detta sätt att få sanningsvärdet sann eller falsk beroende på hur det förhåller sig i frågavarande världen. Det här verkar en ganska tilltalande sätt att förklara vad mening är utan att alls behöva åberopa medvetandeinnehåll.

För Husserl är horisonten huvudsakligen den mängden av föremål som den som varseblir inte är riktad men som han kunde rikta sig mot, kan uppfatta det här som subjektens värld relative varseblivningakten. Om man tillämpar den här tanken på propositionella attityder så ser man att horisonten måste vara beroende av subjektens bakgrundsfattningar. Om vi har t.ex satsen "Johanna tror att Mai aldrig borstade sina tänder" så kan man ju inte byta ut Mai mot något annat uttryck med samma extension och vara säker på att den bevarar sin sanningsvärde när vi inte vet vad allt Johanna vet om Mai. Det här kan man som ett fall där Johannas bakgrundsuppfattningar sätter gränser för hennes troendeakts horisont, det här gäller ju förstås också för varblivning vilket gör det speciellt intressant för mediafilosofin.

David Smith och John McIntyre har kombinerat en liknande Husser inspirerad horisontsyn med Jaakko Hintikkas version av möjliga världar viktigt för den är, att man för att klara problemerna som intensionala kontexter ställer, begränsar uppsättningen av möjliga världar till de som gör ihop med vad subjekten kan tro, just i sådana kontexter.

Jag uppfattar det så, att man begränsar sig till den horisonten av relevant kunskap som är tillgängligt åt subjekten när man försöker fastslå vad subjekten menar.

Vår horisont av relevant kunskap är starkt beroende av medier och särskilt av graden av medialäskunnighet vi har. Om man skulle följa mera hermeneutiska linjer borde man kanske likställa medialäskunnighet med horisonten, uppfattat som någonslags förförståelse. Det är ändå kanske bra att skilja mellan två horisontbegrepp. Mellan en horisont som vi lever i, ett slags medium som vi nödvändigtvis alltid ser allting genom och som färgar allt vi ser, och en horisont som är omkring oss och som vi kan betrakta från olika synvinklar genom att vända på huvudet. Frågan är om det är möjligt att vända på huvudet mot nya horisonter på ett sätt som inte gör den möjliga nya horisonten till vår horisont i den första betydelsen av horisont, dvs är vi fångar av vårt medium?

Svaret på frågan beror på våra möjligheter att få kunskap och medier. Saken är mest diskuterad när det gäller språket, det kanske grundläggande av medierna. Kan det finnas metaspråk där språkets meningsrelationer får en objektiv tolkning? Kan man uppfatta språket som en kalkyl med tecken vars syntax och semantik kan beskrivas som varje annan naturfenomen, eller är språket någonting så grundläggande för mänsklig exinteng, att vi aldrig kan komma utanför det för att studera dess meningsstrukturer. Det är belysande att se att Husserl syn påminner den första alternativen, Heideggers och Gadamers den senaz Marshall McLuhan tycker jag, är också klart av den senare åsikter man kan bra från den här synvinkeln se hans anknytningar till de hermeneutiska traditionen, inte minst i det att han inte bara är intresserad i de "riktiga" medierna utan också av medel, som verktyg, som formar vår tillvaro i världen. McLuhan tycker att vi endast kan få kunskap om medier genom konsten, alltså genom känsla och förståelse, i genom objektiverande vetenskaplig forskning.

Att vi kanske är fångar av språket kan man ännu förstå, men så djupt inne kan vi väl inte vara i andra medier, ingenting är väl lättare än att stänga TV: eller radion? McLuhan säkert medvetet överdriver mediernas betydelse i formandet at våra sätt att tänka och handla men i det har han rätt att en sådan mediakritik som bara koncentrerar sig på "innehållet" är ganska onödigt. Före man intresserar sig i vad innehållet gör åt oss, borde man veta vad vi måste bli för att överhuvudtaget skapa eller få tag på ett innehåll dvs. hurdan medialäskunnighet vi måste ha. En internaliserad medialäskunnighet tycker jag _är det som McLuhan måste mena att påverkar oss om det inte är innehållet.

Källor

David Woodruf Smith & John McIntyre: Husserl and Intentionality
D.Reidel Publishing Company, Dordrecht 1984

Martin Kusch & Jaakko Hintikka: Kieli ja maailma
Kirjapaino osakeyhtiö Kaleva, Oulu 1988

Jaakko Hintikka: Kieli ja mieli
Otava, Keuruu 1982