av Jan Nyström
Hegel riktar sin kritik i inledningen till Andens Fenomenologi mot en syn på kunskap som ett medel eller medium som står mellan oss och världen. Det här är enligt honom ett grundläggande tankefel både bakom skeptisismen och de svar man har försökt ge till den, genom att försöka ge en säker grund åt vår kunskap om världen.
Hegels idé är att vi inte kan ställa oss utanför vetandet och därifrån rätta de förvrängningar som detta påstådda medium orsakar. Det finns inget medium eller med andra ord mediet är budskapet, dvs budskapet- vår kunskap om världen är beroende av vår medvetandets utvecklingsstadie. Detta medvetande upphävs när vi handlar enligt den och möter begränsningar som antyder att den inte tillräckligt bra kan begripa världen som sådan den är. På detta sätt kunde Hegel genom olika medvetandets och den kollektiva andens utvecklingsstadier härleda filosofins slutgiltiga subjekt, den absoluta anden.
Marx vände Hegel på huvudet och gav åt mänskliga arbetet den roll som Anden spelade hos Hegel. Det betyder att människan inte är vad hon äter (mekanistisk materialism), utan det vad hon hamnar att göra för att få äta (historisk materialism). Detta var en farlig idé för den gav åt slaven som byggaren av världen också de bästa möjligheter att vara medveten om den. Nietszche protesterade också därför mot en dylig slavmoral och hävdade att det inte alls finns någon sanning om världen, utan det är den starkares ord som gäller.
Efter Hegel, Marx, Nietszche, Einstein och två världskrigar är vi dagens människor så bra relativiserade att vi knappast har någon intresse i ting i sig. Skeptisismen är väl ändå en så grundläggande mänsklig beteendemönster att man inte har nöjt sig med att tänka att världen är sådan som den verkar vara åt oss. Vår syn på världen får v i nämligen genom olika medier. Vi kan erkänna att i princip bestäms lönearbetarnas syn på världen av det att de är lönearbetare, men problemet är att arbetarnas medvetande förvrängs av kapitalistägda medier. På detta sätt har vi samma gamla kunskapsteoretiska problem på ett annat nivå, ingen påstår att våra sinnen inte skulle bedra oss eller att vårt vetande skulle kunna vara objektivt, men medierna förvränger själva denna vår relativa syn på världen. Det här gör de inte endast i den meningen att någon som äger ett medium medvetet lurar människorna med dess innehåll, utan mediets form påverkar vår syn på världen. En av McLuhans exempel är den tryckta texten, som ger oss en intryck av en linjär och delbar värld. Men liksom Hegel, ifrågasätter McLuhan strävan efter oförfalskad kunskap eller budskap. Enligt honom är påängen inte att mediet förvränger budskapet, fast den nog gör det, utan det att mediet är budskapet. Media som också kan uppfattas som medel är inte mellan oss och vår syn på världen. Våra medel är delar av oss, som vi använder för att handskas med världen.
Därför måste vi rikta vår uppmärksamhet mot medel om vi vill förstå varför folk ser på världen så som de gör. McLuhan kritiserar det att man fäster all uppmärksamhet iinnehållet av mediet. Våra medel bygger vårt medvetande, inte deras innehåll. På samma sätt ändrade Hegel synvinkeln från relationen vetande subjekt-objekt i världen till själva vetandets former som innesluter både subjektets och objektets exaktare bestämningar.
Det kan tänkas att man borde nogrannare skilja mellan media som medel och media som tex. företag som styr medel. För McLuhan är media alltid medel, de är människans nödvändiga utvidgningar som uppstår som resultat av interna tryck. Ägarens intresser skulle vara viktiga om han kunde kontrollera vår syn på världen genom att kontrollera innehållet, men medlet innehåller bara ett annat medel. Medel uppstår genom tryck på människan som orsakas av andra medel. McLuhans tänkande har klara holistiska och deterministiska drag som påminner om Hegel. Tydliga likheter finns också i McLuhans modell om de- och re-tribalisation och den globala byn, med Hegels lära om återkomst till en ursprunglig enhet på en högre nivå. Båda lär ha ha fått denna idé från Vico. Skillnaden till Hegel är att Vicos och McLuhans historia inte har någon höjdpunkt, ingen absoluta andens ställning och möjlighet till sträng dialektisk logik. I stället betonar McLuhan i stil med Schelling konstens roll i att ge oss kunskap om världens grundsanningar. Konsten kan förutspå hur medlen kommer att utvecklas.
Vad får man då ut ur medierna om man koncentrerar sig på medier som medel och inte bryr sig om innehållet? En fruktbar upptäckt som McLuhan gör genom att följa denna metod, är distinktionen mellan sval och het media. Heta medel är sådana att de inte ger åt användaren många möjligheter till deltagande i formandet av budskapet. Tryckt text är tex hett och handskrivet är svalt. Den primitiva stamgemenskapen kännetecknas av att svala medel är dominerande, här har örat och den talade språket en stor betydelse. Bilder är ikoner, de tilltalar huvudsakligen känselsinnet. I en litterär kultur är ögat det viktigaste, medel är heta, dom involverar inte fullständigt och därför finns det rum för individualism. McLuhan menar att stamgemenskapen håller på att komma tillbaka genom de elektriska medierna. När det gäller TV har McLuhan faktiskt orginella tankar: TV:n är allt annat en passiverande, den är mycket sval och därmed involverande. Den får människor att tänka i djuphetsdimension i stället för att tänka lineärt i termer av orsak och följd. Det här beror på att TV bilden är så oskarp och erbjuder så liten mängd detaljer. Det kan hända att TV bilden redan har blivit så skarp att detta inte mera stämmer, men i stället har det kommit många nya svala medier. Fast internet mycket grundar sig på texter har det ändå en betydande djuphetsdimension.
Källor
McLuhan, Marshall: Ihmisen uudet ulottuvuudet. WSOY, Borgå 1968
Westphal, Kennet R: Hegels Epistemological Realism. Kluver Academic Publishers, Dordrecht 1989