av Ville Holopainen
Vad är det vi ser då vi ser på TV? Själva ordet Television syftar ju på sätt och vis på att TV:n är en slags förlängning av vår syn. Man kan dessutom lätt tänka sig att det är så, speciellt i fråga om t.ex. dokumentärt material; "Det som händer är det vi ser." Detsamma gäller också andra medier, man brukar ju säga att kameran aldrig ljuger, även om det knappast är någon som helt och hållet tror på det.
Man kunde säga att processen med ett TV program går (förenklat) till på följande sätt (jag räknar inte med det rent tekniska, eftersom det i detta sammanhang inte har så stor betydelse): En "auteur" väljer vad som visas, auteuren kan oftast sägas vara producenten eller regissören, men det behöver förstås inte vara en enskild individ. Eftersom det i tillkomsten av ett TV-program är många olika faktorer som spelar in kan auteuren vara t.ex. TV-teamet som helhet. Auteuren vill visa en viss sak och filmar det på ett sånt sätt att han får med just det han vill visa. När tittaren ser TV-programmet är det han kan se alltså just det som auteuren eller regissören valt ut. Om det är fråga om en dokumentär kan man alltså säga att tittaren inte egentligen ser vad som verkligen händer utan det som regissören väljer att visa. Det man ser är alltså regissörens synvinkel.
Det finns dock flera problem med detta. Det är alltså inte riktigt så enkelt. I och med att regissören medvetet eller omedvetet väljer en viss synvinkel, betyder detta inte alls med nödvändighet att tittaren förstår (upplever) det han ser i TV:n på samma sätt som auteuren har menat. Man kunde dessutom, för att göra det hela ännu mer invecklat, i detta sammanhang ta upp Derrida, som talar om "den faderslösa texten", som i och för sig handlar om litteratur, men jag tycker att den nog går att tillämpa på TV också, eftersom det också är ett medium. Begreppet "den faderslösa texten" innebär en syn på text som går ut på att texten frigör sig från sin upphovsman och från varje given kontext. Detta handlar alltså om att en text, eller t.ex. ett TV-program inte nödvändigtvis säger det som upphovsmannen menar, TV-programmet eller texten får på sätt och vis ett eget liv. Denna syn är inte nödvändigtvis något jag personligen skulle skriva under, eftersom jag kanske ändå hellre vill tänka mig att det är möjligt att kommunicera just det man menar (förutsatt att lyssnaren förstår en på rätt sätt förstås), men det är en intressant tanke.
Det vi ser i TV kunde kanske på sätt och vis sägas vara en kombination av auteurens synvinkel, sättet man själv upplever eller förstår det på, och kanske också det som TV-programmet "egentligen" säger, huruvida det nu över huvudtaget går att bevisa på något sätt. Vi blir på sätt och vis när vi ser på ett TV-program tvungna att inta auteurens perspektiv, eftersom det är det enda vi kan se, som t.ex. i ett nyhetsinslag från ett krig; vi kan inte se vad som egentligen händer, vi ser på sätt och vis bara det auteuren (om det är hans avsikt) menar att egentligen händer. Det är då en annan sak huruvida man godtar auteurens synvinkel eller inte, den är i alla fall den enda tillgängliga, eftersom han har möjligheten att välja perspektiv.
Vidare kunde man ta upp att det i detta avseende inte finns någon väsentlig skillnad mellan fiktiva och non-fiktiva TV-program. Sättet auteuren presenterar på är avgörande, inte vad han presenterar. Auteuren har ett visst perspektiv på stoffet som presenteras, och detta gäller såväl en filmmakare som gör en fiktiv film såväl som ett nyhetsteam som presenterar en händelse, och detta perspektiv är avgörande för hur man upplever stoffet (TV-programmet...).
Man kunde här ta in det intentionella objektet, som i detta sammanhang är TV-programmet. Auteuren, som kunde kallas medvetande 1, skapar, gör, avser någonting, och publiken, som kan kallas medvetande 2, ser, inser någonting. Själva stoffet är det intentionella objektet dit båda parterna är riktade. En situation mellan auteur och publik där rollerna på sätt och vis blir diffusa kunde sägas vara t.ex. interaktiv improvisationsteater, där publiken aktivt deltar i utformningen av pjäsen under pjäsens gång. Där kan man ju fråga sig vem som egentligen är auteuren. Pjäsen är alltså det intentionella objektet dit auteuren och publiken riktar sig. Lösningen på detta problem kunde sägas vara att det nog i alla fall är den urprungliga auteuren som är auteur, och inte publiken, eftersom publiken egentligen inte påverkar pjäsen (det intentionella objektet), utan auteuren påverkar publiken, som i sin tur först sedan påverkar pjäsen.
Jag tänkte här ännu komma tillbaka till huruvida ett TV-program uppfattas såsom auteuren har avsett, och jag tänkte ta som exempel amerikanska dokumentära polisserier som t.ex. "Cops", som de av någon underlig anledning visar i finlands TV. Programmet är uppenbarligen gjort med allvarliga intentioner, men det har en synvinkel som gör att det onekligen kan upplevas som lustigt. Programmet framställer poliserna närmast som muskulösa verkliga hjältar, och brottslingarna betraktas definitivt inte som människor utan endast som dåliga saker som måste undanröjas, och jag har svårt att tro att många kan undgå ironin i sammanhanget, medan programmet uppenbarligen ändå är gjort med allvarliga intentioner. Jag tog upp detta som ett exempel eftersom jag tycker att det är ett bra exempel på att auteuren avser en sak, men publiken förstår kanske det på ett annat sätt. Detta kunde förstås också bara vara ett exempel på att auteuren underskattar sin publiks förståelse.