av Marianne Airisniemi
Vår tid är präglad av fart. Vi rusar fram i vårt teknologidjungel. Använder ord som e- mail, IT, nymedia, nyekonomi. Många av oss vet inte ens vad de betyder och står för. Hursomhelst vill alla ändå vara med i utvecklingens framfront, ha någonting att säga i det hela, inte bli lämnade utanför. Så att även om allt skulle bara vara ett skickligt bedrägeri och nonsens, ett påhitt av giriga yrkesmän och företagsledningar för att garantera progressiviteten i marknadslivet, ett blint kastande ut i en värld av teknologi och virtualvärld som människan mycket väl skulle kunna klara sig utan så vill vi alla vara med, om inte annars så i alla fall för säkerhetens skull. T o m den lilla livsmedelsbutiken i Punkaharju vill ha sin egen websida så att de tjugotal kunder som använder sig av butikens tjänster kan skicka in feedback genom e - post och på så sätt bli en del av den globala fanatismen och rörelsen, den enorma revolutionen som vi kallar för Internet och nymedia. Jag använder mig av ordet fanatism dels för att polemisera och dels för att jag faktiskt anser att det hela nymediahypet har fått alldeles skrattretande enorma proportioner. Det börjar likna en ny religion i vars namn vi svär. Vi behöver någonting fast att luta oss mot, att ta tag i. Vi har ingen gud, inga fastställda moraliska rättesnören, inga vetenskapliga formler att leva enligt, men vi har den ständiga informationsfloden, den alltjämt smattrande skärmen, datorn, faxmaskinen, mobiltelefonen, detta underbara Nätet som erbjuder hela världen inom räckhåll. I en värld där det sägs vara svårt att behålla sina värden och hoppet, moralen mm. klamrar vi oss fast vid idén av att kunna ha allt på samma gång, inte behöva avstå från något. Varför utesluta något när vi kan omfamna allt? Vi är en del av något större när vi hoppar in och surfar bland web-sidorna, i nätet hittar vi svaret till meningen med livet. Vi spelar dataspel och fyller vår vardag med underhållning, vi söker njutning på pornografiska "saitter" och chattar med våra anonyma vänner i olika chatrooms. Teknologin och kommunikatorn i fickan lugnar ner oss. Vi säger att nätet befrämjar yttrandefriheten, vi blir mer och mer oberoende av det politiska samhället, den kultur vi lever i. Vi kan skaffa oss information om vad som helst när som helst. Men kan man inte tänka sig att på samma gång blir vi förslavade av denna mäktiga teknologi, detta omänskliga system, detta Nät som ingen kontrollerar, som ingen förmår sig att kontrollera. Kan det hända att detta Nät slutligen börjar leva sitt eget liv och att det blir mer än summan av dess delfaktorer? Att vi blir fast i teknologin och inte klarar av att leva utan den? Att vi hela tiden måste veta vad som pågår på andra sidan Atlanten och i rummet intill? Och vad händer sen när hela systemet rasar ihop och upphör att fungera? Katastrofer inväntas.
Vi började kursen med att behandla frågan huruvida vi anser att vi nu lever i brytningen mellan gammal och ny media, om det är nödvändigt att börja tala om nymedia till skillnad från det gamla, vad dessa skillnader är för något osv. Vi blickade tillbaka till historien och diskuterade Marshall McLuhans historiefilosofiska uppfattning om mediernas inverkan i de olika historiska perioderna. Vi analyserade förflyttningen från den orala kulturen genom den skriftliga kulturen till det tryckta ordets kultur och slutligen till den elektroniska kulturen där vi anses leva i nu. Och vi frågade oss om det håller på att ske en märkvärdig brytning till något alldeles nytt, en ny period. En ny era, ett nytt teknologiskt genombrott som påverkar alla mänsklighetens sfärer, det ekonomiska, det sociala, det kulturella, det politiska. Denna brytning skulle leda till formandet av en global by, en globalisation utan like i världshistorien. Har de nya medierna en sådan kraft att de kan förskriva sig en sådan förändring i samhället, i hela världen? Antagligen blir frågorna besvarade först någon gång långt in i framtiden då människan kan blicka tillbaka igen och reflektera och analysera den verkan som de så kallade nya medierna ska komma att ha för de kommande generationerna.
Vad är det då för slags väsensskillnader mellan de gamla och de nya medierna? Nya medier erbjuder former av kommunikation som inte varit möjliga förut och upplöser en del av de traditionella mediernas begränsningar och tillåter ändå gamla former att pågå. I ny media finns inte den skarpa distinktionen mellan interpersonal kommunikation och massmedia. Med samma medel kan vi nå både en enskild människa eller flera miljoner om så önskas. Ett mera personligt interaktivt agerande blir möjligt med de nya medierna. Men vad menas med mera personligt? Betyder det enbart att informationen och responsen förflyttar sig med större hastighet? Och vad skulle då vara väsensskillnaden till det gamla? Och det här hemska ordet interaktivitet… Om vi ser interaktivitet som en form av aktivitet där sändarens och mottagarens roller är konvertibla med varandra och anser också interaktiviteten vara ett av de största skillnaderna mellan gammal och ny media så bankar vi nog huvudet i väggen igen. I så fall skulle ju t ex telefonen i högsta grad vara ett interaktivt medium. Kanske borde vi istället tala om den mängd av information som förflyttas med ofattbar hastighet och till en oerhörd mängd av människor, men nej… någon väsensskillnad hittar vi ändå inte. Men oberoende de här definitionssvårigheterna är det klart att till en viss mån nya sätt att sprida, sända, skapa och motta information har i och med de nya teknologiska framsprången överlåtits oss. Om det sen är riktigt värt all den här uppståndelsen är en helt annan fråga.
Ett intressant problem är huruvida vi kan kalla användandet av datorer (t ex ett videospel eller ett textbehandlingsprogram) för kommunikation eftersom det i kommunikation alltid är fråga om informationsväxlande mellan personer. Och så långt i utvecklingen är vi väl ändå inte att vi kan personifiera datorer. Vi kan dock tänka oss att datorerna blir i allt större grad ett identifikationsobjekt för människan och att PC :n kan börja likna ett extra, nödvändigt organ, en extension av människans sinnen som det blir omöjligt att leva utan. (detta har då antagligen redan skett i Finland genom våra små nokior) Alla medier både de gamla och de nya är ju extensioner av människans sinnen, men skulle de nya medierna vara det på något mera grundläggande sätt? Ett barn som växer upp i en miljö fylld av maskiner och datorer och som lär sig att se de här apparaterna som en nödvändig del av sig och sitt liv, skulle detta barn möjligtvis ha en annorlunda uppfattning om sig själv som en mänsklig varelse än ett barn som växt upp utan dessa teknologiska under? Man tycker sig inte se ett likadant problem om man tänker på pennor, tidningar, radion eller telefoner. Eller är vi också bara så till vida tidens barn att vi inte kan se pennan eller telefonen som något märkvärdigt? Skulle mitt sätt att uppleva mig själv vara annorlunda om jag inte kunde använda mig av en penna eller se på nyheter? Men sen igen… vad skulle då vara det väsentligt nya i dessa nya medier om redan alla dess "biverkningar" redan upplevts medföljande de gamla? Och något som jag särskilt tycker vi gått miste om i detta betonande av den nya teknologin är människans känsel. Genom dessa nya kommunikationsmedel får vi information och upplevelser som vi erfar audiovisuellt, vi lever i en värld av visioner och en omätbar mängd av ljud. Men en aning sentimentalt (och humant) efterlyser jag känseln. Man kan inte bli berörd, helt fysiskt, via en dataskärm.
De samhälleliga konsekvenserna är förstås enorma. Om det verkligen håller på att ske en märkvärdig historisk omvandling av den mänskliga civilisationen så måste påverkningarna vara avsevärda. Globalisationen är en av de populäraste framtidsscenarier som är fast förbunden med utvecklingen av kommunikations- och informationstekniken. Ett flertal experter och forskare har uttalat sig om möjligheten att bilda ett kosmopolitanskt demokrati, en slags sammansmältning av nationalstater. Då skulle i princip de demokratiska självständiga staten så småningom försvinna helt. En betydande roll i denna transformation skulle spelas av den utvecklade teknologin och möjligheten till kommunikation. Folkomröstningar och liknande skulle ordnas elektroniskt och olika slags grupper av människor eller samhällen skulle kunna bildas i virtuella världar även om personerna ifråga skulle befinna sig i helt olika delar av jordklotet. Möjligheten att aktivt delta i globala angelägenheter skulle möjliggöras osv. Vad skulle i sådana fall hända med u – länderna och andra länder som omöjligt kan följa med den våldsamma utvecklingen? Skulle de lämnas utanför de förenade staterna? Skulle det formas en ännu starkare tudelning mellan högt teknologiserade och mindre eller inte alls teknologiserade länder? Sociologen Manuel Castells uttalade sig i en intervju i Helsingin Sanomat om hurudana samhällen han ansåg överleva och klara sig i denna tid av förändring och vi finnar kan sucka av lättnad för han rankade nog Finland till en av de ideala samhällen och profeterade en ljus framtid. De samhälleliga konsekvenserna kan dock vara betydande också inom Finlands gränser. En skrämmande bild av framtiden skulle vara ett samhälle delat i grupper enligt förmågan att använda sig av datorer och teknologi; de som har de nödvändiga resurserna så att de kan påverka, leva ett aktivt deltagande liv och lyckas, och de som blir lidande och lämnas utanför utvecklingen, människor som aldrig har skickat e – post eller investerat i dot.com – företag. Kommer man att i framtiden klara sig utan denna nyteknologi eller måste man helt enkelt hoppa in i virveln? Nymedia borde adopteras in efter behov. Och jag vill i alla fall försöka skapa mina behov själv utan hjälp av Jorma Ollila och jag tänker absolut klara mig utan en WAP – telefon. Ja, minsann… mediet är budskapet. Och det här var mitt budskap… som jag skrev på min egen PC. (Han heter James.)
Källor
Aktivist 28/2000, Uusi Talous – artikel
The New Media; Ronald E. Rice, SAGE Publications, 1987