Om Modärniteten är fylld av oskuldsfull tillförsikt och ogrumlad framtidsoptimism är Postmodärniteten hennes namn efter det att förmälningen med det ofrånkomliga Ödet ägt rum: Inga gamla sanningar gäller längre, friheten har blivit meningslös och inte ens det som Postmodärniteten i början satt så stor vikt vid, att allt ständigt skulle vara Nytt, är till slut ens roligt. Det finns inget löfte i samtiden längre. Förhoppningarna, som är det kraftfält rationalisterna orienterar sig efter, har ebbat ut. Förnuftet har kommit in i en riktningslös zon som saknar poler; alla riktningar är lika obestämda och lika diffusa. Och när (den stora) framtiden saknas försvinner också (den stora) historien. Allt blir lika giltigt men också likgiltigt.