Om Modärniteten är fylld av oskuldsfull tillförsikt och
ogrumlad framtidsoptimism är Postmodärniteten hennes namn
efter det att förmälningen med det ofrånkomliga Ödet ägt rum:
Inga gamla sanningar gäller längre, friheten har blivit
meningslös och inte ens det som Postmodärniteten i början
satt så stor vikt vid, att allt ständigt skulle vara Nytt, är till slut
ens roligt. Det finns inget löfte i samtiden längre.
Förhoppningarna, som är det kraftfält rationalisterna orienterar
sig efter, har ebbat ut. Förnuftet har kommit in i en
riktningslös zon som saknar poler; alla riktningar är lika
obestämda och lika diffusa. Och när (den stora) framtiden
saknas försvinner också (den stora) historien. Allt blir lika
giltigt men också likgiltigt.