Om Modärniteten är fylld av oskuldsfull
tillförsikt och ogrumlad framtidsoptimism är Postmodärniteten hennes namn efter det att
förmälningen med det ofrånkomliga Ödet ägt rum: Inga gamla sanningar gäller
längre, friheten har blivit meningslös och inte ens det som Postmodärniteten i
början satt
så stor vikt vid, att allt ständigt skulle vara Nytt, är till slut ens roligt. Det
finns inget löfte i samtiden längre. Förhoppningarna, som är det kraftfält
rationalisterna orienterar sig efter, har ebbat ut. Förnuftet har kommit in i en
riktningslös
zon som saknar poler; alla riktningar är lika obestämda och lika diffusa. Och
när (den stora) framtiden saknas försvinner också (den stora) historien.
Allt blir lika giltigt men också likgiltigt.