Ralf Wadenström (2000)

Presidentvalet: ett bildligt och bokstavligt spel

Det har hävdats att ideologin i vår tid har ersatts av imagologin: istället för idéer är det bilder som behärskar vår verklighet. Åtminstone inom politiken förefaller bilder och image ha blivit viktigare än budskap och politisk lära. Men idéerna har inte försvunnit. Även i nutiden styrs våra tankar och våra handlingar av tankeformer, om än dessa kanske inte längre formar en enhetlig ideologi. Våra begrepp är i grunden bildliga, men i en betydelse som har föga med TV-bilder och image att göra. Istället baserar sig begreppen och idéerna på metaforer - liksom de alltid har gjort. När den yttre verkligheten förändras förändras även metaforerna. När tekniken och kommunikationsmedlen förändras därmed även tankeformerna.

För att förstå eller få grepp om någonting nytt, okänt eller abstrakt, lånar vi modeller från redan kända och mera påtagliga ting. När rymdskeppet var en nyhet föreställde man sig det som ett skepp för rymdfärder, liksom luftskeppet hade varit ett skepp för färder i luften. Mobiltelefonen (kännykkä) uppfattas - trots mångfalden av funktioner - av många ännu som en resetelefon (matkapuhelin), liksom den bärbara transistorradion i tiden uppfattades som en reseradio. Vi säger fortfarande att vi "lägger på luren", fastän vi bara trycker på en knapp. Vi ringer fortfarande och telefonen "ringer" - även på svenska - vilken melodi den än spelar. I framtiden kommer vi kanske att ha andra ord och andra metaforer. Datavirus uppfattas i dag allmänt som virus, som smittar. I framtiden kommer man kanske tvärtom att föreställa sig organiska virus som programvara, som man bör skydda sig mot med (organiska) antivirusprogram.

Ett just nu nytt fenomen som är aktuellt i Finland är valet av republikens president. Även här tyr man sig till metaforer och analogier. Före presidentvalet 1994 hade Finlands folk (om man bortser från den teoretiska möjligheten av direkta val i en omgång år 1988) inte valt president genom direkta folkval. Problemet med det direkta folkvalet är att det bygger på element som saknar så väl traditioner som juridiska och statsvetenskapliga definitioner. Processen genom vilken presidenten numera väljs kan indelas i minst tre delar: uppställandet av kandidater (inklusive den egentliga nomineringen), valkampanjen (eller kampanjerna) och själva valet (i en eller två omgångar). Hela processen inför valet år 2000 började redan omedelbart efter det senaste presidentvalet med opinionsundersökningar och spekulationer om kandidatuppsättningen. Presidentvalet har politiskt sett inte blivit viktigare, men intresset för valet förefaller vara större än någonsin. Vad är då egentligen denna uppmärksammade process; vad skall vi benämna detta utdragna spektakel? Kan det i sin helhet längre alls uppfattas som ett val, där man i grundlagsenlig ordning utser president och där folket ger (den ny- eller omvalda) presidenten sitt mandat?

Valet av president har blivit ett spel. Benämningen 'presidentspel' har på en kort tid blivit ett etablerat begrepp. Visserligen har man även tidigare talat om maktspel och politiskt spel, om Moskvakort och svarta hästar. Redan Julius Caesar använde sig av en spelmetafor när han hävdade att "tärningen är kastad". Aldrig förut har man dock så långtgående som nu utvecklat idén om att ett bestämt val är ett spel. Idag används benämningen 'presidentspel' som om det vore ett lika självklart begrepp som 'riksdagsval' eller 'ishockey'. Man förefaller inte reflektera över huruvida presidentspelet är ett bokstavligt spel eller ett spel bara i överförd bemärkelse. Det behöver dock inte vara antingen eller, utan kan vara båda två - bokstavligt och bildligt - på en gång.

Det är inte alltid entydigt vad som är bokstavlig och vad som är bildlig mening. Det är klart att det finns en bildlig likhet mellan en söt flicka och ett sött bär, men båda kan hävdas vara så väl bildligt som bokstavligt söta. Medlemmarna i en klass behöver inte förenas av en för alla gemensam egenskap, utan istället kan de sammanbindas av ett nätverk av familjelikheter och analogier. Ludwig Wittgenstein, som introducerade begreppet 'familjelikhet', nämner just spel som ett exempel på hur familjelikheter håller ihop begrepp. Schack och fotboll behöver inte sinsemellan ha någonting essentiellt gemensamt, men de har flera olika gemensamma drag med andra former av spel. Wittgenstein betraktade själv även användandet av språk som ett spel eller egentligen många olika. Beroende på språkspelets art följer ordväxlingen olika regler; ett yttrande kan tolkas som ett drag i ett bestämt språkspel. Tillämpat på presidentvalet blir varje yttrande av en presidentkandidat ett drag i ett politiskt språkspel.

Det är lätt att finna analogier mellan presidentvalet och olika typer av spel.  Presidentspelet är inte bara ett verbalt spel, utan dragen eller flyttningarna kan även utgöras av val av bilder, färger och look. Oberoende av varför en politiker  säger eller gör någonting tenderar åtminstone medierna att tolka handlingarna som om de ingick i ett politiskt spel. När Paavo Väyrynen i tiden började bära glasögon gav ingen journalist någon medicinsk eller funktionell förklaring. Istället tolkades "draget" som ett medvetet försök att ge doktor Väyrynen en mjukare och mera intellektuell image. När Sauli Niinistö dröjde med att svara ja till presidentkandidaturen, tolkades det inte som ett uttryck för änkemannens privata dilemma, utan som ett taktikerande som ingick i presidentspelet.

Genom att använda uttrycket 'presidentspel' låter man förstå att presidentvalet är ett spel, men frågan om vilket slag av spel det är lämnas öppen. Ett politiskt spel förstås i regel som ett regelstyrt spel av typen bräd- och bollspel, där det gäller att flytta pjäser, göra taktiska drag och om möjligt slå ut sin motståndare. Presidentspelet är i första hand ett spel i denna bemärkelse, men man kunde även tolka presidentspelet som ett hasardspel, ett sällskapsspel, ett skådespel eller rentav en parningslek. Tolkningsmöjligheterna begränsas dock av att svenskans spel inte alltid kan översättas till finskans peli. Å andra sidan kan även vissa lekar och sporter som varken på finska eller svenska kallas för spel betraktas som spel i en vidare bemärkelse.

Även inom kategorin regelstyrt spel finns det många tolkningsmöjligheter. Beroende på om vi jämför presidentvalet med schack eller amerikansk fotboll får spelet helt olika karaktär. Beroende på om vi identifierar presidentkandidaterna med passiva spelpjäser - kungar, drottningar, hästar - eller med schackspelare får vi lika så helt olika bilder av spelet. Så väl partiernas som kandidaternas roll är beroende av med vilken analogi eller vilken metafor man gestaltar valet. Även väljarna kan, beroende på analogi, vara så väl spelare som publik. Att presidentvalet uppfattas som ett spel är ett faktum som inte bara beror på några objektiva strukturella likheter med andra spel, utan är i högsta grad massmediernas och den s.k. hästkapplöpningsjournalistikens förtjänst. Spelet är vår tids ideologi, så väl när det gäller politik som när det gäller ekonomi.

Det nuvarande sättet att välja republiken Finlands president hade varit otänkbart så länge Sovjetunionen fanns till. För att ha Moskvas förtroende behövde Finland en stark president, vars (åter)val inte fick avgöras av några nyckfulla folkopinioner. Sovjetunionens upplösning och Finlands anslutning till Europeiska unionen har på 1990-talet gjort den starka presidentmakten onödig och omöjlig. När det inte längre var så viktigt vem som väljs till president, införde man direkta folkval. Reformen, som förespråkades av pressen, motiverades med demokratiska ideal och folkets vilja, men ur mediabolagens synvinkel handlande det även om att göra presidentvalet mera publikvänligt och underhållande.

Idag intresserar valet av republikens president mera än presidentens politiska roll eller presidentämbetet i sig. När Martti Ahtisaari valdes till president fick han rollen som den regerande mästaren eller titelförsvararen inför valet år 2000. Omedelbart efter valet började man jämföra hans understöd med understödet för andra tänkbara kandidater. Gallupresultat publicerades i en jämn ström. Ahtisaaris framgång analyserades enligt hur han förvaltade sina aktier inför följande val. Presidentskapet föreföll vara en sekundär roll jämfört med kandidatskapet. Ett stöd för denna tolkning har Ahtisaari själv gett i sin kritik av medierna och i sitt förslag att begränsa presidentens regeringstid till en mandatperiod. Ironiskt nog fick Ahtisaari de finska mediernas respekt och erkänsla först efter att han meddelat att han inte försvarar titeln i presidenttävlingen 2000. President Ahtisaari trädde fram.

Införande av direkta val gav upphov till ett ej tidigare skådat taktikerande eller spel inför presidentvalet 1994. (Vid tidigare val hade spelet till största delen försiggått i det fördolda.) Pressen skrev allmänt om presidentspel eller presidenttipeli på finska. Efter 1994 fick benämningen presidenttipeli en ny, utvidgad betydelse: presidentspelet (i bestämd form). Presidentspelet blev ett spel i vilket hela folket kan deltaga genom gallupar, premiärval och omröstningar i två omgångar. På finska har presidenttipeli i denna betydelse även fått en synonym i benämningen presidenttikisa (presidenttävlingen). (Även varianterna presidenttikilpa och presidenttikilpailu förekommer.) Det finns dock en viss betydelseskillnad mellan uttrycken: Presidenttikisa är en tävling som strängt taget bara presidentkandidater deltar i, medan partierna, medierna, vadslagarna och alla röstberättigade kan deltaga i presidenttipeli.

Till presidenttävlingen anmäler man sig, om än startskottet går långt före de officiella kandidaterna utses eller ens anmäler sin vilja att ställa upp. Presidenttävlingen har även jämförts med ett maratonlopp (t.ex. i HS 10.9 1999), där den verkliga tävlingen börjar först under den sista milen. Liksom i riktiga maratonlopp gäller det i presidenttävlingen att hålla en låg profil i början av loppet. Annars kan det gå som det föreföll gå för Riitta Uosukainen, som (tillfälligt) kroknade innan hon ens officiellt hade nominerats till kandidat. Fastän det för en stor del av publiken bara är guld som gäller, delas det i presidenttävlingen även ut (slut)finalplatser, som garanterar minst silvermedalj. Också silver anses vara en bra prestation, fastän silvermedaljören förväntas vara revanschsugen. Att inte söka revansch i nästa val vore ett lika stort svek mot publiken som att inte ställa upp för att försvara titeln. (Till Ahtisaaris försvar kan dock sägas att han genom sina låga gallupsiffror blev utslagen redan före socialdemokraternas premiärval våren 1999.)

För att tillfredsställa nutidens krav på spänning och underhållning utses presidentspelets finalister genom play off-spel eller knock out-omgångar i form av publikomröstningar. De första officiella utslagningstävlingarna är partiernas premiärval, i vilka även ickemedlemmar kan rösta mot en liten avgift. Före det egentliga presidentvalet avgörs sedan de verkliga deltagarna i slutspelet genom gallupresultat och vadslagningsodds. De kandidater som i opinionsundersökningarna visar sig vara chanslösa lönar det sig ju inte att satsa på. De svarta hästarnas tid är förbi. Det gäller att satsa på kända, beprövade kort snarare än på okända hästar.

Om presidentvalet för presidentkandidaterna är ett maratonlopp, där det gäller att hålla tillbaka i början för att kunna avancera mot slutet, är valet för partierna ett kortspel, där det gäller att satsa på rätt kort, spela sina kort rätt eller göra rätta drag. Även här har vi passiva kungar och drottningar, fastän vi talar om kort istället för om pjäser. Partiet (eller partiordföranden) har ett begränsat antal kort på handen, men kortpacken kan innehålla så väl jokrar som idel Svarte Pettrar. (Hbl 11.9 1999)

Presidentspelet är i högsta grad även ett mediespel. Efter semifinalen i valet 1994 kritiserade den bittra förloraren Paavo Väyrynen medierna för "mediespel" (mediapeli). Med uttrycket riktade han kritik mot MTV:s nyheter, som i sista stund inför valet offentliggjorde en "nyhet" om Centerns Sovjetrelationer, men han kritiserade även Hufvudstadsbladets sena publicerande av manipulerade gallupsiffror, som missgynnade så väl Väyrynen som Raimo Ilaskivi. I vissa länder har ju publicering av gallupresultat varit i lag förbjudet de närmaste dagarna före val. Väyrynen, som enligt egen utsaga hade gjort en lyckad kampanj, passerades på slutrakan av Elisabeth Rehn och kom därmed inte med till finalen. Den övermotiverade presidentkandidaten hade dock missuppfattat the name of the game eller pelin henki som det heter på finska. Då Väyrynen en gång hade gått med i leken, fanns det ingen orsak att klaga på att även medierna deltog i spelet. Presidentvalet 1994 var uttryckligen ett spel på mediernas villkor. Istället för elektorerna var det nu folket (och speciellt de borgerliga väljarna) som taktikerade, men till det behövdes det sent uppdaterade gallupsiffror. Omedelbart efter presidentvalet introducerade MTV3 ett nytt interaktivt diskussionsprogram, som visade sig bli en verklig publikframgång: Mediapeli med Peter Nyman som programvärd. Mediespelet hade förklarats allmänt accepterat.

Till mediernas makt hör även möjligheten att tolka gallupresultat, samt rätten att låta bli att publicera resultat som inte tilltalar uppdragsgivaren. Vem vet hur många gallupundersökningar som aldrig fått publicitet? Att Rehns understöd rasade från över 30 % till under 10 % berodde inte bara på Uosukainens come back och Rehns NATO-uttalanden, utan i högsta grad på mediernas publicering och tolkning av gallupresultat. När Rehns siffror plötsligt sjönk under 30 % kunde man på löpsedlarna läsa att Rehns undderstöd "rasat" och att hennes understöd "starkt sjunker", fastän ingen just då med säkerhet kunde veta att hennes understöd skulle fortsätta sjunka. Trots Rehns relativt stora stöd, förlorade hon sin trovärdighet på grund av "raset". Det är inte bara siffrorna i sig som har betydelse, utan även den trend som man tror sig kunna läsa ur gallupresultaten påverkar i högsta grad opinionen. För att vara "inne" eller trendig, måste en kandidat förefalla ha en uppåtgående trend. Här är presidentkandidaterna helt i mediernas händer. Men det är inte bara medierna som fått en oproportionerlig makt i presidentvalet: vid en kritisk tidpunkt kan några galluputfrågares obetydliga fusk avgöra hela presidentvalet.

För att politiska val skall uppfattas som legitima förutsätts det ofta att valen följer en inrotad tradition. I presidentvalet 1994 fanns det dock ingen tradition att följa. Spelets regler var nu helt andra än vid Väyrynens presidentvalsdebut sex år tidigare. Att personvalet med dess imagekampanjer, alla dess TV-shower och allt dess taktikerande trots allt uppfattades som legitimt berodde på ett paradigmskifte. Valet jämfördes inte i första hand med elektorsval eller andra tidigare politiska val i Finland, utan med presidentval i andra länder och med publikomröstningar i rena underhållningstävlingar. Telekommunikationen och informationstekniken har ju möjliggjort allehanda omröstningar i allt från misstävlingar till val av kvällens film i TV. Vad som uppfattas som just vid omröstningar i allmänhet uppfattas även som just vid politiska val. I underhållningsindustrins tidevarv är presidentspelet bara ett spel bland andra.

Presidentspelet är, till skillnad från elektorsvalet, inte ett val där folket högtidligt går till valurnorna för att ge någon sitt mandat. En stor del av de röstberättigande poströster - då man ju ännu inte kan rösta per telefon eller via Internet. Emedan knappast någon kandidat får över hälften av rösterna i första omgången, röstar man åtminstone två gånger. Att i första omgången rösta sin kandidat (eller den man vill satsa på) till andra omgången är inte att ge kandidaten sitt mandat. I andra omgången tvingas igen en stor del av väljarna att välja mellan två kandidater som ingendera representerar den egna politiska övertygelsen.

Förutom i det egentliga valet erbjuds det även möjligheter att rösta i partiernas premiärval. En stor del av medborgarna röstar dessutom via opinionsundersökningar. Den som inte av slumpen utses att svara på gallupenkäter, som erbjuder större möjligheter att påverka än de egentliga valen, kan självmant galluprösta via Internet eller genom att ringa avgiftsbelagda telefonsamtal. Och inte att förglömma: man kan deltaga i presidentspelet genom vadslagning. Presidentspelet är, speciellt om det utvecklas till en jämn duell, ett spel som överträffar t.o.m. ishockey-VM och Formula 1. Här kan ju spelarna själva, genom att rösta, direkt påverka spelets utgång.

Vid sidan av det riktiga presidentspelet har det även uppstått en del mindre "presidentspel" så som Yles frågelek i TV2, Iltalehtis oneline-omröstning och datorspel på Internet, vilka alla bär namnet 'Presidenttipeli'. Med dessa små presidentspel eller uppvärmningar kan man fördriva tiden i väntan på att det stora presidentspelet skall komma upp i varv. Frågan är om det längre finns någon väsentlig skillnad mellan dessa mindre spel och det stora presidentspelet. Själva presidentvalet har blivit en interaktiv show, en gameshow. Spelet är inte längre bara en metafor, utan det har blivit ett dominerande paradigm. Presidentvalet har blivit ett spel även i en bokstavlig bemärkelse.


Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 1 2000.

W