Ralf Wadenström (2000)
Det har förflutit över tjugo år sedan Jean-François Lyotard (1924-1998) publicerade sin rapport om "kunskapen i de högst utvecklade samhällena", boken La condition postmoderne. Sedan 1979 har samhället genomgått stora förändringar, inte minst som en följd av utvecklingen på informationsteknikens område. Lika väl är de lyotardska teserna om det postmoderna tillståndet eller de postmoderna villkoren fortfarande aktuella.
La condition postmoderne är känd för sin "extremt förenklade" definition på det postmoderna som "misstro mot metaberättelser", men boken handlar i första hand om den vetenskapliga forskningens och utbildningens villkor i "datoriserade samhällen". De metaberättelser eller "stora berättelser" som Lyotard här skriver om är historiefilosofiska berättelser eller scheman med vars hjälp den "moderna" vetenskapen har legitimerats. De stora berättelserna har emellertid även haft till uppgift att legitimera politiska institutioner och politisk maktutövning.
Lyotard skiljer i Le Postmoderne expliqué aux enfants från 1986 och i L’inhumain från 1988 på två slag av legitimerande berättelser: myter och metaberättelser. Medan myten, som är karakteristisk för den traditionella kulturen, handlar om en befrielse eller en händelse som redan har ägt rum, handlar metaberättelsen, som är kännetecknande för den moderna kulturen, om en framtida befrielse eller ett framtida mål. Förenklat kunde man säga att konservativa legitimeringsberättelser är myter, medan progressivistiska och radikala berättelser är metaberättelser. Man inser dock lätt att berättelser enligt Lyotards definition samtidigt kan vara både myter och metaberättelser. Exempelvis handlar den marxistisk-leninistiska berättelse vars uppgift var att legitimera proletariatets diktatur i Sovjetunionen om både befrielsen från tsarismen och det kommande kommunistiska lyckoriket.
Den italienska filosofen Gianni Vattimo har tagit fasta på att Lyotard med stor berättelse i första hand förstår historiefilosofi eller universalhistoria. Vattimo förbinder således postmoderniteten med "historiens slut", vilket för Vattimo betyder just (den spekulativa) historiefilosofins slut. Vattimo har även tolkat det postmoderna som "ett ifrågasättande av det metafysiskt-historiska legitimeringssättet". I Utöver tolkningen (utgiven på svenska år 1997) säger han att den politiska vänstern för det mesta har inspirerats av historiefilosofier. Som exempel på dylika historiefilosofier eller stora berättelser nämner han upplysningens, positivismens och marxismens historiefilosofier. Dessa har emellertid, enligt Vattimo, idag blivit ohållbara, därför att historien inte längre kan föreställas som ett enhetligt förlopp. Därmed har vänsterns ideologiska villkor fundamentalt förändrats.
Lyotard erbjuder i La condition postmoderne två alternativa förklaringar till de stora berättelsernas nedgång: den tekniska och teknologiska utvecklingen samt den liberala kapitalismen. I La società trasparente från 1989 föreslår Vattimo att det framför allt är de elektroniska medierna som förorsakat sönderfallet av de stora berättelserna eller de "centraliserande perspektiven". För postmodernister och nietzscheanska perspektivister som ogillar konsensus och totaliserande metaberättelser ger utvecklingen av informationstekniken och de elektroniska medierna anledning till förhoppningar. Vattimo gör i La fine della modernità från 1985 liksom i La società trasparente följdriktigt en högst optimistisk tolkning av "televisionens era" och det samtida mediesamhället. Belåtet talar han i La fine della modernità om en förökning av "historiens centra" eller de makter som har förmågan att samla och förmedla information. I La società trasparente skriver han att utvecklingen av medierna, trots en koncentration av kapitalet, har inneburit att allehanda subkulturer och minoriteter kunnat ta till orda. Det postmoderna, "genomskinliga" massmediesamhället är trots det stora informationsutbudet inte upplyst, utan kaotiskt, men just däri ligger enligt Vattimo hoppet om frihet. I det postmoderna medie- eller marknadssamhällets babyloniska atmosfär får de stora berättelserna och de officiella sanningarna ge vika.
Vattimos optimism rimmar dåligt med händelserna i hans eget hemland Italien år 1994: mediamogulen Silvio Berlusconi, som från förut ägde samtliga tre riksomfattande privata TV-kanaler, grundade ett eget parti, valdes till premiärminister och erhöll i princip kontrollen även över de tre statsägda TV-kanalerna. Det inträffade fick Vattimo att ifrågasätta optimismen eller de "nietzscheanska förvillelser" som han ger uttryck för i La società trasparente. I Utöver tolkningen skriver Vattimo om "fundamentalismens återkomst" och om det italienska högerblocket som en blandning av "konsumism" (representerad av Berlusconi) och fundamentalism (representerad av bl.a. Lega Nord).
Den fundamentalismens återkomst som Vattimo påtalar betyder dock inte en återkomst av stora berättelser, åtminstone inte i betydelsen officiella eller för hela samhället gemensamma berättelser. Och vänsterns stora berättelser lyste i Italien år 1994 med sin frånvaro. Högerns frammarsch fick dock den vänstersinnade Vattimo att i någon mån omvärdera det postmoderna massmediesamhället. Men koncentrationen av kontrollen över medierna i Italien motbevisar inte Vattimos förklaring till de stora berättelsernas upplösning. Berlusconis snabba politiska erövringar utan egentligt politiskt eller ideologiskt budskap var möjliga just därför att de stora berättelserna hade förlorat sin makt. Dess värre försvinner inte manipulationen av massorna med de stora berättelserna. När historien eller den stora berättelsen inte längre erbjuder en bestående gemenskap, drivs människor lätt med i tillfälliga masspsykoser föranledda av popkonserter, fotbollsturneringar eller annan massunderhållning.
*
Vi behöver inte gå till Italien för att stöta på ett koncentrerat ägande av medier. Fusioner och uppköp av tidningar, radiokanaler och mediebolag har på 1990-talet varit en global trend. Ofta är ägandet av mediekoncernerna även koncentrerat till enskilda personer eller familjer. Till skillnad från Berlusconi har de flesta ägare dock inte direkt blandat sig i politiken. Där tidningarna tidigare i regel var politiska organ, har istället ägarnas intressen blivit rent kommersiella.
Det kan förefalla som om utvecklingen i mediebranschen skulle motsäga Vattimos påstående om ett ökat antal centra med makt att insamla och förmedla information. Det ökade antalet centra gäller i högre grad historieskrivningen än journalistiken. På ett globalt plan har, vad journalistiken beträffar, antalet centra inte nödvändigtvis ökat, men på det lokala planet har de regionala och nationella mediebolagen fått konkurrens av multinationella bolag. De enskilda mottagarna av information tillhör inte längre en bestämd allmänhet eller publik, utan kan samtidigt tillhöra flera olika (transnationella) målgrupper. Globaliseringen betyder på det globala planet en viss homogenisering, men på det lokala planet medför globaliseringen snarare ökad pluralism och mental urbanisering. Pluralismen och den babyloniska atmosfären motverkar i sin tur förtroendet för stora berättelser, ehuru pluralismen även kan föranleda motreaktioner i form av fundamentalism hos en del politiska och religiösa sekter.
För tjugo år sedan, då Lyotard publicerade sin La condition postmoderne, och ännu för tio år sedan, då Vattimos La società trasparente kom ut, hade Internet ännu inte blivit en konkurrent till televisionen eller pressen. Internet och integrationen av Internet och digital television kommer i en nära framtid att radikalt öka antalet (tillgängliga) informationsförmedlande centra. Riksdagsvalet 1999 var det första valet i Finland där Internet spelade en betydande roll. Även om man inte går in för de former av direkt demokrati som informationstekniken i princip möjliggör, kommer Internet att förändra politikens villkor. Utbudet på tillgänglig information blir allt brokigare. Även marginella synpunkter och mycket partikulära nyheter (utan lokaltidningens regionala förankring) kan publiceras i Internet. Skillnaden mellan pålitliga och opålitliga källor, liksom mellan fakta och rykten, blir diffus. Enskilda personer utan journalistisk utbildning eller erfarenhet kan själva söka informationen direkt från källorna och sprida informationen vidare. Aktionsgrupper kan åstadkomma träffsäker skadeverkan genom i princip lagliga e-postkampanjer. "Valmaskiner" kan hjälpa osäkra och lättlurade väljare att finna kandidaten med de rätta åsikterna.
Datoriseringen betyder för kunskapens och informationens del att det tillfälliga tränger ut det bestående, online texten ersätter den tryckta texten. Tillgång till information och förmåga att utnyttja information har blivit viktigare än kunskap eller innehav av information. Vare sig spelet gäller vadslagning om ishockeymatcher, placeringar på börsen eller valet av budskap och innehåll i politiska tal gäller det i det datoriserade samhället att ta del av ständigt uppdaterad information, för att kunna satsa rätt eller sända rätt signaler vid rätt tidpunkt. Det tryckta ordet tenderar här att föråldras innan det ens är tryckt.
*
Vattimo skriver i La società trasparente inte bara om en upplösning av de centraliserande perspektiven och en förökning av historiens centra, utan även om hur medierna och informationstekniken, via direktsändningar och tillgång till information i realtid, reducerar historien eller händelsernas förlopp till "simultanitetens plan". Samtidens eller den samtida världens "samtidighet" ("contemporaneità" del mondo contemporaneo) ligger enligt Vattimo där i att allt tenderar att slätas ut till ett "samtida" eller simultant plan. Ironiskt nog kännetecknades det politiska spelet i Italien år 1994 inte bara av historielöshet och avideologiserad politik, utan även av Berlusconis bemästrande av samtiden och samtidigheten.
I början av 1990-talet föranledde det kalla krigets slut indirekt – via det kommunistiska partiets trovärdighetskris och de nu politiskt möjliga avslöjandena av kristdemokraternas förbindelser till maffian – en uppgörelse med hela den efterkrigstida politiken i Italien. De två partier som hade dominerat i Italien sedan andra världskrigets slut splittrades och antog nya namn. I detta politiska tomrum lyckades Berlusconi med hjälp av sitt medieimperium och fansen till det av Berlusconi ägda fotbollslaget AC Milan under loppet av några månader organisera ett helt nytt politiskt parti, som lade beslag på premiärministerns taburett och som mindre än ett halvt år efter partiets grundande – som regeringsparti(!) – fick hela 30 % av rösterna i Europaparlamentsvalet.
Berlusconis politiska framgångar år 1994 baserade sig i hög grad på hans kontroll av TV-kanaler, dagstidningar, fotbollslag och annan ekonomisk verksamhet, men Berlusconi hade även en osannolik tur och förmåga när det gällde synkronisering av framgångarna. Partiets namn Forza Italia var speciellt gångbart ett år då det ordnades VM i fotboll och då italienska fotbollsklubbar med AC Milan i spetsen hade framgångar i de europeiska fotbollscuperna. Italienarna är ju kända för att hålla ihop och identifiera sig med Italien bara när det gäller fotboll. Som om det var för att bevisa Vattimos tes om en reduktion av händelsernas förlopp till "samtidighetens plan", valde slutligen det italienska parlamentet Berlusconi till premiärminister samma kväll som hans AC Milan spelade – och vann – UEFA-cupens final. Medan en av Berlusconis TV-kanaler sände cupfinalen avbröts sändningen i en annan av hans kanaler för att – naturligtvis i direktsändning – delge stämningarna från segern i parlamentet.
*
Vid ett besök i Finland våren 1996 kritiserade Vattimo – vis av Berlusconis framfart två år tidigare – idén att införa direkta presidentval i Italien och varnade för möjligheterna till manipulation via direkt eller omedelbar växelverkan. Vattimo var knappast insatt i sättet att välja president i Finland, med det är lätt att dra paralleller från parlamentsvalet i Italien 1994 till presidentvalet i Finland samma år.
Det kalla krigets slut medförde stora politiska omvälvningar även i Finland, fastän det här bara var det kommunistiska partiet som upplöstes eller bytte namn. Trots att de gamla partierna i det stora hela behållit sina positioner, genomgick även den finska politiken stora förändringar i början av 1990-talet. Införandet av direkt val av republikens president var möjligt endast efter Sovjetunionens upplösning, då medierna nu (i "folkets" namn) kunde diktera politikens spelregler istället för att låta sig dikteras av presidenten. Mediernas och framför allt televisionens stärkta roll gynnade i sig en personifiering av valet, men den personifiering av politiken som slog igenom vid presidentvalet 1994 var även en följd av politikens avideologisering.
Till skillnad från Berlusconi ägde varken Martti Ahtisaari eller Elisabeth Rehn några egna medier, men det var i princip politiskt obundna mediers bevakning och publicering av gallupresultat som bestämde spelets villkor. Det var medierna och gallupenkäterna som lyfte fram Ahtisaari till presidentkandidat; det var även Ahtisaaris klumpiga framträdande i TV-rutan som var hans största svaghet.
Liksom vid parlamentsvalet i Italien förändrades opinionerna vid det finska presidentvalet oerhört snabbt. Det är allmänt känt att sena trender tenderar att förstärkas i det egentliga valet, men för att det skall kunna finnas några trender måste det publiceras gallupresultat som visar stigande eller sjunkande siffror. Det gäller att få siffrorna upp till val! Liksom den bittra förloraren Paavo Väyrynen under valvakan efter första omgången med sitt tal om "mediaspel" lät förstå, lyckades lilla Hufvudstadsbladet, genom att vid optimal tidpunkt publicera ett gallupresultat som visade Rehns chanser att besegra Ahtisaari, avgöra utgången av den första omgången.
*
Efter Rehns och Svenska folkpartiets framgångar i presidentvalet hoppades partiet kunna utöka sitt väljarstöd i kommande val. Partiet, eller åtminstone vissa liberala representanter för partiet, ville tolka stödet för Elisabeth Rehn som ett stöd för ett liberalt alternativ, men det var knappast för att Sfp var ett liberalt parti, utan snarare för att väljarna var liberala nog att stöda Rehn trots hennes parti, som de röstade på henne. En tydligare profilering som ett liberalt parti skulle inte nödvändigtvis ha ökat partiets väljarstöd. De urbaniserade, "rörliga" väljarna i det postindustriella mediesamhället väljer inte partiet, utan människan.
För att erövra finska röster uppmanade "Folkpartiet" inför riksdagsvalet 1995 de potentiella finska väljarna att inte rösta på ett parti, utan på en människa (eller kvinna), liksom de hade gjort i presidentvalet. Valkampanjens finska slogan var "Valitse ihminen". Sfp – eller snarare Rkp – erbjöd välvarna ett galleri av typer – eller "människor" i motsats till (parti)maskineri och (politiska) broilers. Sfp ville dock naturligtvis inte att alla skulle förakta partipolitiker eller strunta i partiet. De traditionella svenska väljarna uppmanade man istället att liksom förut rösta på partiet vars partiprogram hade titeln "Tro på människan" och som tidigare hade gått till val under slogan "Människan i centrum". Denna gång var (den svenska) slogan "Välj människan".
Även om de rörliga väljarna blir allt flera och väljarna allt mera likgiltigt inställda till politiska ideologier, behöver partierna fortfarande sina symboler och traditioner för att behålla sina trogna väljare och supporters. Svenska folkpartiet behöver fortfarande "Modersmålets sång", hur olämplig den än skulle vara på en mediebevakad kampanjstart eller valvaka. De stora berättelsernas och de politiska ideologiernas påstådda död betyder inte att alla har förlorat sina partipolitiska identiteter eller att de politiska identiteterna inte längre är värda att bevara. För partier gäller det att balansera mellan kortsiktiga erövringar av nya väljare och långsiktiga investeringar i trogna partianhängare, även om det senare har blivit en allt svårare uppgift.
Riktigt så avideologiserad som det kunde förefalla vid det senaste riksdagsvalet har den finska politiken ännu inte blivit. Samlingspartiets slogan "Suomi ei tarvitse sanoja vaan tekoja" (Finland behöver inte ord, utan handlingar) var minsann inte ämnad att utmana den fåordige socialdemokratiska statsministern. Några finlandssvenska socialdemokrater använde sig av en liknande paroll i sin valreklam. Andemeningen i slogan var närmast att Finland inte behöver oppositionen (eller dess kritik av regeringen), utan regeringspartierna, vare sig dessa är höger- eller vänsterpartier. Oppositionen hade naturligtvis ringa handlingar, gärningar eller prestationer att visa upp från den gångna regeringsperioden.
I en koalitionsregering med så väl höger- som vänsterpartier kan "handlingarna" inte motiveras ideologiskt. Det gäller därför att spara på orden. Regeringens politik motiveras med den (enda) "rätta riktningen" och ekonomiska nödvändigheter", fastän prioriteringarna görs på basen av kompromisser och ideologiska värderingar. När även det ledande oppositionspartiet, som blivit utfryst av cityfronten, måste värna om sina relationer till regeringspartiernas kritikkänsliga partiledare i hopp om att bli accepterad, kan man inte förvänta sig någon speciellt livlig politisk eller ideologisk debatt. Men när partierna åter samlas till sina årliga partistämmor plockas de gamla fanorna och sångerna fram igen. Att de stora berättelserna har förlorat sin trovärdighet och sin legitimerande funktion betyder inte att alla gamla symboler, traditioner eller värden har förlorat sina anhängare, fastän leden blivit glesare.
Misstron mot metaberättelser medför däremot förändringar i sättet att legitimera politiken. Det politiska spelets regler härleds inte längre från metaberättelser eller politisk filosofi, utan istället lånas reglerna från andra spel. Vad som är rätt i allmänhet uppfattas även som just vid regeringsbildningen och de politiska valen. Att den kandidat eller det alternativ som får mest röster "vinner" och att den som vinner belönas hör i det postindustriella mediesamhället till spelets regler, vare sig omröstningen gäller tittarnas val av musikvideo i TV, Eurovisionens schlagerfestival eller Miss Finland. Spelets vinnare och förlorare avgörs dock inte bara på basen av det absoluta resultatet, utan även på basen av trenden, liksom aktiebolag vars börsnotering stiger är en vinnare, medan den aktie som idag noteras till ett lägre värde än igår hör till dagens förlorare. Efter de finska riksdagsvalen gäller det för partierna och blocken att med en eller annan motivering utropa sig till valets segrare eller "vinnare" (voittaja) för att legitimera sin plats i regeringen. Det gäller att gå framåt för att vinna, men även en tillbakagång på 170.000 röster kan vid behov tolkas som en "framgång".
Även i folkomröstningar och direkta presidentval lånas spelreglerna från icke-politiska spel. Liksom den kommersialiserade sporten skall även de politiska omröstningarna och valen idag vara spännande och underhållande. I nutiden avgörs finalisterna i mån av möjlighet genom publikvänliga utslagstävlingar eller knockoutomgångar. Play off-spelet garanterar publiken underhållning, mediebolagen ett säkert publikunderlag och reklambyråerna kunder.
*
Den postmoderna misstron mot metaberättelser betyder även en misstro mot progressismen eller "myten om framsteget". I industrisamhället var det främst de socialistiska partierna som representerade progressism. Socialiseringen betydde "framåtskridande", medan de politiska motståndarnas strävanden var "reaktionära". Men även nationella borgerliga partier har grundat sin politik på stora berättelser om (nationellt) framåtskridande, fastän de uppfattat socialisterna som ett hot mot den rådande ordningen. När den socialistiska ideologin inte längre är ett hot, har emellertid de borgerliga legitimeringsberättelserna blivit överflödiga. I den globala ekonomin har den nationella ideologin rentav blivit en belastning. Däremot kräver den ekonomiska konkurrenskraften fortfarande tro på "utvecklingen".
Att de socialistiska partierna inte längre stöder sig på progressism och berättelser om framåtskridande kan delvis förklaras med att de har uppnått sina mål och att den ekonomiska välfärden byggts med lånade pengar, så att de ekonomiska realiteterna nu sätter stopp för en fortsatt utveckling. Socialdemokratin har blivit en konservativ kraft, som gått in för att bevara (de fackligt anslutna och fast anställda lönetagarnas) uppnådda förmåner. Men progressismens slut kan även förklaras med att historiefilosofin har förlorat sina förutsättningar. I det globaliserade mediesamhället är det svårt att föreställa sig historien som ett sammanhängande förlopp. Utan en gemensam historia är det inte längre meningsfullt att tala om en ny tid eller ett övervinnande av det förflutna. Ej heller övertygar berättelser om framtida lyckoriken. Framtida mål kan inte längre legitimera politiska medel eller maktutövning.
Postmoderniteten och progressismens slut går även att skönjas i marknadsföringen av varor. För att en vara skall vara in måste den kanske visa en uppåtgående trend, men det trendiga behöver inte längre vara nytt. Istället för att vara modern eller bryta med det förgångna gäller det att synka med nuet. I den postmoderna tiden finns det rum för många olika epoker och historiska stilar. Inte ens nya tekniska produkter marknadsförs längre bara med modernitetens idé om framåtskridande och det nya som ett värde i sig. Även i släppandet eller lanserandet av nya, bättre tekniska produkter utnyttjas den nutida kulten kring det samtidiga, som ofta står för en massiv återkomst av någonting gammalt och bekant.
För att skapa ett samtidigt eller aktuellt fenomen behövs det mera än en händelse. Detta kan man åstadkomma genom att på förhand planera händelser så att de synkroniserar med varandra. Produkter kan komma ut på marknaden samtidigt med en händelse så som en film, en musikvideo eller en turnering, som de associeras med. Genom timing kan samarbetspartners tillsammans åstadkomma aktualiteter, trender och boomer.
Liksom de nutida konsumenterna är de nutida väljarna attraherade av aktualiteter och trender, men för de flesta politiska partier är det svårt att samordna kampanjer med några partners. De finlandssvenska institutionerna och det finlandssvenska kapitalet erbjuder däremot unika möjligheter till samordnad marknadsföring. Oberoende av om timingen var medveten eller ej, torde så väl musicalen Hype som Hufvudstadsbladets reklamkampanj med budskapet "Ta en risk – förälska dig i en finlandssvensk" ha främjat Sfp i respektive samtida val. Man måste naturligtvis skapa goodwill även mellan valen, men speciellt gäller det att få understödet att stiga just inför valet och att vid optimal tidpunkt nå all time high.
Man kan göra många invändningar mot det nuvarande sättet att välja republiken Finlands president, men det kan inte förnekas att direkta val skapar chanser även för små partier. Personvalet eller det direkta valet av republikens president betyder emellertid samtidigt – trots att presidenten nu har folkets mandat – att presidenten får mindre makt. Intresset för presidentvalet är inte längre i första hand politiskt, utan kan snarare jämföras med intresset för skönhetstävlingar och andra tävlingar vars syfte är ren underhållning.
"Konsumismen" genomsyrar politiken. Liksom idrotten tenderar politiken inför valen att bli show busines medan partiernas verksamhet förvandlas till entertainment industry. Den största skillnaden mellan sport och politik är att idrottsmännens samarbetspartners vill synnas, medan politikernas sponsorer tillsvidare inte önskat publicitet. I det postmoderna samhället förutsätter även framgångar i val en sofistikerad marknadsföring. Det gäller att vara trendig och att anpassa sig till den senaste gallup- eller marknadsundersökningen, samtidigt som man måste differentiera de potentiella väljarna i ett flertal målgrupper. Men liksom affärer i längden behöver stamkunder, behöver politiska partier även trogna väljare och medlemmar. Dessa måste kunna känna igen och identifiera sig med sitt parti.
*
För att en nationell myt eller metaberättelse skall kunna förena ett folk, måste den ge rum för flera tolkningar. Finlands historia har sammanbundit finnar och finlandssvenskar, lutheraner och ortodoxa, borgare och socialister till ett enda folk med en gemensam historia, men detta har varit möjligt endast därför att (den gemensamma) historien erbjuder flera olika tolkningsmöjligheter. Det samma gäller kollektiva minnen, namn, högtidsdagar och nationella symboler. Nationen har inte ett innersta väsen eller ett givet centrum, utan den förenas framför allt av gemensamma, men mångtydiga symboler.
Inte heller ett parti behöver ha ett givet centrum. Uppfattningen om vad partiet väsentligen står för varierar från partimedlem till partimedlem. Ett partiprogram är alltid en kompromiss mellan olika uppfattningar om vad partiet bör stå för. Snarare än en bestämd ideologi eller bestämda politiska målsättningar är det namnet, symbolerna och traditionerna som utgör partiets själ. Svenska folkpartiet är från tidernas begynnelse en allians mellan kultur- och bygdesvenska intressen. Och det är inte bara herrskapsfolket och allmogen som behövt varandra för att trygga sina intressen: För att berättiga svenska språkets ställning har det behövts flera än en legitimerande ideologi. En ideologisk likriktning skulle skada de svenska intressena.
För vissa urbana politiker kan partiets kulturella kapital – de gamla traditionerna – upplevas som en belastning, som stör den egna kampanjen eller motverkar den egna önskade imagen. Men endast ensaksrörelser och partier med en starkt dominerande ledare kan hålla ihop utan förenande traditioner. Traditioner och symboler kan däremot ges flera olika tolkningar och varierande innehåll, utan att förlora sin betydelse. Liksom den nationella flaggan och nationalhymnen hos olika personer kan väcka helt olika associationer, men ändå förena dem, kan partiets fana och sång förena medlemmar med mycket olika erfarenheter, sympatier eller politiska uppfattningar. I en postmodern tid, då projekten, ideologierna och de stora berättelserna förlorat i betydelse, ökar betydelsen av bestående namn, symboler och traditioner. En enhetlig användning av logotyper, färger, slogans och brands ger partiet trovärdighet, men utöver den yttre imagen behöver partiet även djupare traditioner och bestående symboler, som anhängarna kan identifiera sig med och som vädjar till deras lojalitetskänsla.
Vid ett presidentval är det kanske inte så viktigt att lyfta fram kandidatens parti. Det direkta presidentvalet är ett personval, där partilojaliteten får ge vika för personliga sympatier och antipatier. Speciellt ett litet parti med en seriös kandidat måste redan i första omgången koncentrera sin marknadsföring på andra än de traditionella väljarna. Men om partiet vill vinna förtroende på längre sikt, kan det inte ge sig ut för att vara någonting som det inte är. Alla partier förenas av traditioner som för en utomstående kan kännas främmande, ålderdomliga och rentav löjliga, men som är livsviktiga för partiet. Även om Sfp, för att vinna nya anhängare, ibland måste tona ner de rödgula färgerna, bör partimedlemmarna fortfarande frimodigt kunna sjunga "Modersmålets sång". Vad gagnar det partiet om det vinner valet men förlorar sin själ?
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 1 2000.