Ralf Wadenström (1999)
Den franska filosofen Jean-François Lyotard avled den 21 april i fjol. Lyotard, som hade insjuknat i leukemi, skulle i år ha fyllt 75. I år har det även gått tjugo år sedan publikationen av Lyotards mest berömda bok La condition postmoderne. Fastän boken skrevs som ett beställningsarbete vid ett specifikt "postmodernt ögonblick", är den fortfarande aktuell. Begreppet 'postmodern' är kanske inte längre så trendigt, men det postmoderna tillstånd som Lyotard beskrev är ett faktum idag minst lika mycket som för tjugo år sedan.
La condition postmoderne skrevs anmärkningsvärt nog som "en rapport om kunskapen" på uppdrag av universitetsrådet för Quebecs regering. Det tog några år innan rapporten översattes till engelska, men efter att den engelska översättningen utkommit år 1984 fick boken och dess teser en mycket stor spridning även i den engelsktalande världen. Den engelska utgåvan The Postmodern Condition är emellertid inte bara en översättning av den franska originalupplagan. Den innehåller även ett långt förord av den marxistiska litteraturvetaren Fredric Jameson samt ett appendix i form av essän "Answerin the Question: What Is Postmodernism?", som handlar om modernism, postmodernism och det sublima. Ingen av Lyotards böcker har översatts till svenska, men en dansk översättning av La condition postmoderne utkom år 1982 och en finsk översättning år 1985. Essän "Svar på frågan: Vad är det postmoderna?", som ingår som appendix i den engelska utgåvan, har på svenska publicerats i antologin Postmoderna tider? från 1986.
För en litteraturvetare har La condition postmoderne, jämfört med andra av Lyotards böcker, inte nödvändigtvis så mycket att säga. Det som gjort denna bok berömd även bland litteraturvetare är närmast Lyotards definition på det postmoderna som misstro mot metaberättelser eller "stora berättelser". Lyotards bestämning av begreppet 'postmodern' och hans användning av benämningarna 'metaberättelse' och 'stor berättelse' är dock vilseledande. Misstron mot stora berättelser behöver inte ha så mycket att göra med (den sammanhängande) berättelsens "död" i den samtida skönlitteraturen. De stora metaberättelser som Lyotard skriver om är i första hand (spekulativa) historiefilosofier eller metafysiska tolkningar av historien, med vars hjälp forskning och utbildning har motiverats och legitimerats. Då Lyotard i La condition postmoderne skriver om en "postmodern kultur" syftar han inte primärt på finkultur eller kultur innanför estetikens ramar. Rapporten La condition postmoderne redogör inte för de sköna konsternas tillstånd, utan för den vetenskapliga kunskapens villkor. Den estetiska postmodernismen nämns här inte ens vid namn. För konst- och litteraturvetenskapligt inriktade läsare av den engelska översättningen torde det främst vara appendixet och Jamesons förord som är av intresse.
Att Lyotards definition på det postmoderna slog igenom kan förklaras med att ingen före Lyotard lyckats ge en lika enkel och samtidigt allmänt användbar definition. Lyotard säger i Le Postmoderne expliqué aux enfants från 1984 att han 1979 förenklade mera än nödvändigt och att han i La condition postmoderne överdrev berättelsernas betydelse, men ännu i Moralités postmodernes från 1993 skriver han om stora berättelser. Den stora berättelsen förblev ett centralt begrepp för Lyotard.
Lyotard ansåg inte bara att de stora metaberättelserna hade förlorat sin funktion och sin trovärdighet, utan han lät även förstå att stora berättelser bör misstros. Han argumenterade mot så väl stora, övergripande teorier som konsensus. Lyotard var en gudlös païen, som trodde på etik och estetik utan fasta kriterier. I Au juste säger han att man så mycket som möjligt bör föröka de små berättelserna; essän "Svar på frågan: Vad är det postmoderna?" avslutar han med att förklara krig mot "helheten".
Inom arkitektur, litteraturteori och konstvetenskap har diskussionen om postmodernismen och det postmoderna avtagit sedan 1980-talet. Det har gått inflation i uttrycken 'postmodern' och 'postmodernism', samtidigt som kontraktionen mot modernismen har blivit allt mindre aktuell. Men om begreppet 'postmodern' inte längre är så trendigt inom estetiken, så har det istället erövrat nya områden. Även det av Lyotard myntade uttrycket 'stor berättelse' används fortfarande mycket allmänt, fastän i varierande betydelser. Och misstron mot stora berättelser - i den lyotardska betydelsen - karakteriserar i högsta grad dagens globaliserade värld.
Som en orsak till misstron mot stora berättelser föreslår Lyotard i La condition postmoderne informationstekniken. Den tekniska och teknologiska utvecklingen efter andra världskriget har enligt Lyotard betytt att forskningens inriktning förskjutits från mål till medel. I det datoriserade samhället har kunskapen blivit en handelsvara, vars värde bestäms av dess användbarhet och inte längre av några filosofiska kriterier. Lyotard ger i La condition postmoderne även en alternativ förklaring till det postmoderna tillståndet: den (postkeynesianistiska) liberala kapitalismen. I andra sammanhang har Lyotard även nämnt "Auschwitz" och "små berättelser" från GULAG-lägren som förklaringar till misstron mot upplysningens berättelse om förnuftets befrielse respektive den marxistiska berättelsen om det arbetande subjektets befrielse.
Trots att Lyotard talar om misstro mot metaberättelser, är hans egen implicita förklaring till att de stora legitimeringsberättelsernas slut i första hand att de blivit överflödiga. Forskning som är inriktad på medel istället för på allmänmänskliga ändamål behöver ingen motivering i form av berättelser om emancipation, upplysning eller framtida lyckoriken. Även hypotesen om den liberala kapitalismens betydelse för det postmoderna tillståndet kan tolkas som en funktionell förklaring: I den mån de stora berättelserna är politiska och nationella berättelser, medför även den globaliserade ekonomin att dessa berättelser förlorar sin funktion. Då nationalstatens möjligheter att styra ekonomin och utjämna konjunkturskillnader begränsats och de nationella regeringarnas främsta mål blivit att vinna marknadens förtroende, har den politiska maktens behov av historiefilosofisk legitimering och monopol på kunskapsförmedling minskat. Istället övertar marknaden makten över kunskapen och reducerar den till en handelsvara.
Den tekniska utvecklingens frukter i form av informationsteknik och telekommunikation har resulterat i en globalisering som undergrävt den suveräna nationalstaten till förmån för en avreglerad marknad. Globaliseringen betyder på det globala planet en viss homogenisering, men på det lokala planet befrämjar globaliseringen tvärtom pluralism, social fragmentering och multikulturalism, som i sin tur förhindrar föreningen av en nation kring en gemensam historia eller ett gemensamt nationellt projekt. Där den stora nationella berättelsen tidigare marginaliserat minoriteter och minoriteternas små berättelser, har på senare tid allehanda minoriteter revolterat och tagit till orda i multikulturalismens och den fria konkurrensens namn. Globaliseringen betyder inte bara en kris för stora nationella berättelser, utan medför paradoxalt nog en kris även för universalistiska berättelser. Universalismen och universalhistorien har förutsatt ett nationellt eller civilisatoriskt centrum, ett upphöjt perspektiv. Dagens globaliserade värld är emellertid - trots den amerikanska dominansen - en multipolär värld.
För en fiende av metaberättelser och universalism ger informationstekniken, den ekonomiska liberalismen och globaliseringen anledning till förhoppningar. I La società trasparente från 1989 gör den italienska filosofen Gianni Vattimo - applåderad av Lyotard - följdriktigt en högst optimistisk tolkning av det globala mediesamhället. Enligt Vattimo är de elektroniska medierna av avgörande betydelse för upplösningen av de stora berättelserna eller de "centrala perspektiven". Efter mediemogulen Silvio Berlusconis framfart i Italien år 1994 ter sig den optimistiska tolkningen något naiv, speciellt då den kommer från en tänkare som identifierar sig med politisk vänster. Vattimo har även själv delvis tagit avstånd från de optimistiska teserna i La società trasparente. Då det gäller de elektroniska mediernas betydelse för de stora berättelsernas slut är Vattimos analys från 1989 däremot fortfarande övertygande. Dess värre försvinner inte våldet, förtrycket eller manipulationen av massorna med de stora berättelserna. Men det är uppenbart att politikens villkor i det postmoderna mediesamhället är andra än de var i det "moderna" samhället.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet 20.7 1999.