http://www.wadenstrom.net/filosofihistoria
Begreppet medeltiden myntades under renässansen för att beteckna en mellanperiod (och mindre viktig period) mellan antiken och den antika kulturens pånyttfödelse i samtiden. Medeltiden sträcker sig alltså från 400-talet till 1400- eller 1500-talet. I västeuropeisk historia börjar medeltiden ofta med Roms plundring 410 eller det västromerska rikets upplösning 476. I grekisk östeuropeisk historia följer den bysantiska tiden efter den romerska tiden. Den bysantinska tiden kan börja med den definitiva delningen av det romerska riket i ett öst- och västromerskt rike år 395 eller med den av kejsar Justinianus påbjudna stängningen av Platons Aklademi år 529. Om man med den bysantinska tiden förstår en tid som slutar med Bysans fall 1453, sammanfaller bysantinska tiden med medeltiden.
Med begreppet medeltiden syftas främst på en tid i Väst- och Centraleuropas historia. Den "medeltida" världen domineras därför av romersk-katolska kyrkan. I väst var kyrkan relativt självständig i förhållande till den världsliga politiska makten. Det var kyrkan som förvaltade vad som fanns kvar av den klassiska bildningen. Vad som gällde de jure var under medeltiden sällan helt förverkligat, då den romerska kyrkan hade monopol på (romersk) bildning, rätt och officiell sanning, medan den politiska makten innehades av barbariska germanska härskare. Ideologin och historieskrivningen representerade därför kyrkans perspektiv, men idealen och den officiella sanningen stod ofta i konflikt med den barbariska verkligheten. Bertrand Russel skriver i Västerlandets filosofi att medeltidens värld kännetecknas av dualism mellan det andliga och det världsliga, mellan det latinska och det germanska, mellan Guds rike och det världsliga riket, mellan påven och kejsaren. Dessa dualiteter hänger alla samman med varandra.
Augustinus, vars filosofi byggde på nyplatonismen, var den dominerande filosofen och teologen fram till 1200-talet då Aristoteles verk blev tillgängliga på latin. Med Thomas av Aquino ersattes den platonska filosofin delvis av Aristoteles filosofi och Thomas egna kommentarer till Aristoteles. Aristoteles blev på filosofins och vetenskapens område en auktoritet vars rang är jämförbar med Bibelns auktoritet på religionens område.
De två viktigaste perioderna för den medeltida filosofin är kyrkofädernas tid och skolastiken. Under skolastiken studerade och kommenterade man mycket nogrant vissa erkända klassiker, från och med högskolastiken speciellt Aristoteles verk. Skolastikens viktigaste centra var Paris och Oxford. Skolastiken varade ungefär från 1100 till 1500. Skolastiken delas ytterligare in den tidiga skolastiken, högskolastiken och den sena skolastiken.
En viktig filosofisk diskussion under medeltiden gällde idéernas eller allmänbegreppens existens, eller existensen av universalia. Därav benämningen universalstriden. Det förekom fyra olika uppfattningar: platonsk begreppsrealism (universalia ante res), aristotelisk begreppsrealism (universalia in rebus) konceptualism (universalia post rem, universalia in rebus) och nominalism (universalia post rem, ”flatus vocis”). Uppfattningen om allmänbegreppen hade stor betydelse för synen på den heliga nattvarden. Enligt transsubstantiationsläran förvandlas brödets och vinets substans (och väsen) till Kristi kropp och blod medan dess partikulära accidens (tillfälliga egenskaper så som smak och utseende) förblir det vanliga brödets och vinets.
http://www.wadenstrom.net/filosofihistoria