Förra våren prickade vi ut en rutt i Norge som gick mitt ibland de höga norska topparna, mellan Markusfjellet och Markusmalla. På rutten skulle finnas höga toppar, stora höjdskillnader samt besök på en glaciär. Övernattning på glaciären diskuterades, likaså sannolikheterna för att hamna ut för snöstorm, dimma eller NATO-manöver. Att resans namn skulle bli "Mardu-93" var så självklart att det dröjde till augusti innan Ann-Marie sa ut det.
Intresse fanns för att rava och för att åka bil, så planerna inkluderade för en stund en kombination av båda samtidigt. Ekonomiska skäl gjorde dock snabbt att planerna reducerades till vandring i fem dagar och bilåkning i tre dagar efter vandringen. Deltagarlistan inkluderade till en början 14 namn, men i bästa Agatha Christie-anda föll en efter en bort, så att vi till slut bara blev 8 stycken; Åsa, Niklas, Markus, Ann-Marie, Kai, Hans och Maria på vandringskeikkan, samt de fem förstnämnda plus Olle på bilkeikkan.
Vandringstarten sker genast efter att taxin lämnat oss. Stadig stigning, 300 meter på 5 kilometer skall avklaras ännu samma kväll. Vädret är perfekt till en början, Åsa och Kai kan genast briljera med sina nyanskaffade solglasögon. Rättitauko för att minska på klädseln och tälja vandringskäppar behövs nästan genast. Rutten följer för det mesta norska armevägar, som emelllanåt slutar mitt i ingenstans, en gång i en enorm metalldörr i sidan av ett litet fjäll.
Efter en svettig stigningm övernattning i duggregn och stadig blåst ner från Rieppegaisi, samma fjäll som på en tidigare resa gav upphov till det spektrala ordet rippe. Hans och Niklas tillverkar sin första portion av inre file, som borde vara verkligt "hyvin riippunutta" efter transport hela vägen upp till Norge.
På söndag förmiddag ytterligare en norsk armeväg fram till Gåvdajavri. Spår av manövrar syns överallt; bildelar, kvarlämnad piuha, en hanske, bunkrar här och där. Men fjällena är ståtliga, vi går i en dal som omges av fem fjäll som varenda en är lika rippe som Saana, det bästa Finland har att erbjuda. Lunch vid Gåvdajavri, där skillnaderna i de fyra matlagenas näringsfilosofi tydligast kommer fram. Maria och Kai, som båda hör till Alex skola "när man ravar så ravar man", har ätit varsin lämmin kuppi, diskat och packat ihop förrän de andra ens fått sitt vatten att koka.
Efter Gåvdajavri skiljs rutten äntligen från vägen, och vi ravar i mitten av absolut ingenting. Tältet sätts upp vid en liten sjö invid Oksefjellet, rinkkorna lämnas dit, varefter följer en "kort liten promenad" till Markusfjellet. Niklas och Kai, som för det mesta ansvarar för orienteringen, får en nyttig läxa i att man aldrig skall lita på att "detdär ser ju ut som en bra rutt". Denna gång resulterar detta i att vi går en kilometereller två längs med en starkt sluttande fjällsida med massor av lösa stenar. Hans är smart och vänder tillbaks, vi andra fortsätter. Tur att ingen har anlag för svindel.
Vädret har klarnat upp, och vi kan betrakta fantastiska vyer från fjället. Nästan exakt varannan sjö nedanför oss har starkt turkosfärgat vatten, medan de andra är helt normala. "Någon mineral" är allt vi kommer på som förklaring. Efter en tung vandring kommer vi slutligen fram till dalen invid Markusfjellet, och är ense om att det var värt besväret. Vi kastar några snöbollar på varandra på en liten glaciär, funderar över årsringarna på en större och är helt begeistrade över Mardus flera hundra meter höga lodräta klippväggar. Återfärden till tältena visar sig vara problemfri då vi väljer den rutt vi ursprungligen tänkte oss nere i dalen.
Följande dag, måndagen den 30 augusti, gassar solen från en molnfri himmel. Vi stiger först upp till en kilometers höjd, och börjar därefter sakta gå neråt mot Stordalen. Vi hittar snart en idyllisk fjällsjö mellan Markusfjellet och Markusmalla, som omges av vackra gräsbevuxna sluttningar. Någon efterliknar platsen mycket träffande med vyerna i den schweiziska TV-serien "Lilla Heidi". Det är vindstilla och varmt nog för att gå omkring barfota. Alla är ense om att hålla lunchpaus där.
Markus tar tillfället i akt och tillkännager sin förlovning med Ann-Marie. Ringar utbyts, gratulationer flöder, bilder tas och skumppa dricks ur den flaska som Markus burit med sig hela vägen upp. Ann-Marie efterlyser fler förlovningar, men ingen ställer upp på rak arm.
Efter en lång paus fortsätter färden ner till dalen. Trädgränsen nås vid 500 meters höjd, och Stordalselva äntligen efter ett par hundra meter till neråt. Här följer resans otrevligaste överraskning: det visar sig att älven befinner sig på bottnen av en 50-100 meter djup kanjon med lodräta väggar, vilket inte på något sätt framgår ur kartan. Efter diverse svordomar över nivån på norsk kartografi sätts tältena upp för natten. Niklas och Kai far och rekognoserar uppströms, men hittar endast en ogenomtränglig Vietnamskog.
Följande morgon klivning tillbaks upp till trädgränsen, vandring några kilometer uppströms där uppe, varefter Niklas och Markus går och söker en vadningsplats. De hittar en, men strömmen är så strid att vi måste tömma rinkkorna och lägga sakerna i plastpåsar som halas över med hjälp av snören. Maria och Hans tvivlar först skarpt på de övrigas sunda förnuft, och funderar ren på att gå egna vägar, men övertalas till sist av de andra att följa med. Själva operationen går helt perfekt, allt kommer torrt över och ingen faller i.
Efter lunchpausen är klockan redan sex på kvällen, och vi har en par hundra meters stigning framför oss. Berget är trappformat, men varje trappa är omkring 10 meter hög, vilket gör det minst sagt krävande. Kai far först och rekognoscerar en rutt, finner den nästan omöjlig att bestiga men fortsätter ändå upp längs med den, och berättar efteråt ivrigt om Cliffhangerliknande bedrifter. Niklas hittar en stig som är lätt att bestiga, men tappar kontakten till de andra, som under ledning av Markus söker en tredje rutt längre borta. Niklas och Kai är snabbt uppe, blir oroliga när de inser att det snart blir mörkt och de andra är bara halvvägs, så de börjar springa tillbaks neråt för att söka de andra. Det visar sig vara värt det, när alla lyckligt återförenats går resten av stigningen snabbt med gemensamma krafter.
När alla är uppe är det redan mörkt, det är flera kilometer kvar till den norska fjällstuga som är målet, och terrängen visar sig inte vara så lätt att gå som vi trodde. Det följer en tre timmars nattvandring i mörkret, som tar musten ur de flesta. Ann-Marie hinner bli allvarligt fittig på det hela och Åsa demonstrerar sin förmåga att explodera ordentligt när hon faller i ett videbuskage. Orienteringen utförs noggrannt denna gång, och lyckas perfekt; efter en tid börjar ljusena i fjällstugans fönster synas och dessa gör att alla orkar till slut. De norska stugorna visar sig vara verkligt lyxiga, och deras mjuka madrasser och soffor ger en väl behövd god nattsömn.
På onsdagen en väl utmärkt norsk vandringsrutt mot treriksröset. Vi träffar folk som vet berätta att den norska hytten nära röset är i sin helhet reserverad åt norska kungen med följe; på torsdagen skall han, Carl Gustaf samt Manu viga "Kalottrutten" på Treriksröset. Vi besluter oss för att gå raka vägen till den finska fjällstugan vid Treriksröset, och hoppas på att Manu int är så grym att han kastar ut sina egna medborgare från ödemarksstugor. Det visar sig att vi har rätt; visserligen kommer det en jappe med helikopter till stugan med en lapp att stugan är reserverad för republikens president, men han kastar int fysiskt ut oss, och efter att han farit kommer det inga fler.
På torsdagen är hela omnejden en enda bordell. Alla båtar från Muonio norrut har körts till Kilpisjärvi för att kuska pressen och höjdarna över sjön till treriksröset. Det kryllar av journalister som har splitternya små rinkkor och vandringskläder som genast avslöjar att de aldrig varit i fjällen förr. Vi ser på dem med en äkta fjällvandrares föraktfulla blick. Hans, Maria och Kai får gratiskjuts till Kilpisjärvi med en av pressens båtar. De övriga vandrar genom Malla naturpark och möter en massa norska rojalister som har nästan omöjligt att förstå varför nån vandrar bortåt från den plats där Kungen och Drottningen kommer att befinna sig.
Väl framme vid retkeilykeskus i Kilpisjärvi, efter att Maria och Hans åkt bort, tar vi övriga och sätter i oss några öl, badar bastu och blir och vänta på Olle och Hünkel. Niklas ringer hem till Jonttu, som vet berätta att Hünkel uteblir pga. stukad fot, men att Olle nog ensam är på väg att möta oss med den från Rovaniemi hyrda minibussen. När klockan börjar närma sig åtta och ingen Olle syns till hinner vi ren bli oroliga, men just när vi börjar försöka ringa efter honom dyker han upp. Orsaken till förseningen visa sig vara inget farligare än litet bensin i tanken, som gjorde att han körde långsammare än vanligt.
Följande morgon åker vi tillbaks till Kilpishalli för mat- och öluppköp, varefter färden fortsätter mot Norge. Olle kör, Kai agerar kartläsare, bakbänken börjar i sakta mak pimpla i sig öl. Först Skibotn, där vi tar bränslepåfyllning med den billiga norska dieseloljan. Sedan den norska fjordkusten norrut längs med den enda väg som existerar. Vyerna är fantastiskt snygga, paus för att beundra utsikterna måst hållas med jämna mellanrum, då bakdelen av bilen är försedd med nånsorts polariserande glas som förvränger färgerna. I sakta mak kommer vi norrut, kustens kringlande form spelar lustiga spratt emellanåt: vägen kan vara klart och tydligt synlig ett par kilometer framför en på andra sidan fjorden, men ändå måste man köra 70 kilometer för att komma dit. Ishavet beundras, tidsvatten och möjligheten att se nordpolen diskuteras och huvudet skakas åt norrmännens vilja att bosätta sig på de mest omöjliga platser.
Litet före Alta når vi resans nordligaste punkt, en söndersprängd tysk bunker från andra världskriget som väl skyddat Tirpitz eller något sådant i tiderna. Nu duger bunkertaket fint som underlag för pünschen. Kai och Niklas vetär, och får årets rekordtid, 53 s. Efter Alta börjar vi på allvar söka tältplats, och hittar en till slut nära en soptipp. Mörkret, korparna som kretsar kring oss och hundarna som ylar i Alta skapar en smått kuslig stämning för natten.
Lördagen för med sig igen en dag med lysande solsken. Färden fortsätter söderut med Markus bakom ratten och Ann-Marie som kartläsare. Vyerna är inte längre något särskilt speciellt, så bakbänken koncentrerar sig på att vetä. I Karasjok görs de sista uppköpen på norska sidan, bl.a. getost och billig dieselolja inhandlas. På finska sidan åker vi långt söderut, tältet sätts upp litet söder om byn Pokka, denna gång inte vid en soptipp. Efter middagen görs en ordentlig roihu upp av fallna träd i skogen och lärvighetsgraden är tämligen hög. Olle och Niklas vetär pünschen med ölkorgar som underlag, tiden blir också denna gång bra, 57 s. Kai hittar ingen att vetä pünschen med, så han tömmer sin nästan fulla kodare istället. Resten av natten sitter de andra vid brasan, dricker öl och lyssnar på Kai som kryper omkring nånstans i skottan och spyr.
Söndagen gryr och möter en massa bleka lapplandsresenärer, som är betydligt mindre ljudliga en dagen innan. Vi klarar dock bra av att åka den korta biten till Olles syster och hennes man Velo, som bjuder oss på bastu hemma hos sig vid Somasjärvi. Velo, som är den mest sanna "jänkhäjoonas" som vuxit upp i Tölö vi nånsin mött, berättar juttur om Moska och sina egna jänkhäkeikkor, och uppvisar stolt den enormt stora granitugn han byggt i deras hus. Efter besöket hos Velo åker vi till Rovaniemi och tar tåget tillbaks till Helsingfors, dit vi anländer på måndagmorgon.