|
(HBL Under Strecket, Måndag 1 Oktober 2001)
Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle?
Artikel 8, Europeiska konventionen om skydd om de mänskliga
rättigheterna:
1. Var och en har rätt till skydd av sitt privat- och familjeliv,
sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet
annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle
är nödvändigt med hänsyn till ... skydd för hälsa
eller moral, eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter
Prinicipen om de mänskliga rättigheterna har slagit igenom
på många områden tack vare avtal om mänskliga rättigheter.
Vi har i Finland (liksom i andra Nordiska länder, se www.nkmr.org
(Communique to Unicef)) ansett oss vara ett mönsterland i detta avseende:
här behöver man inte oroa sig för hot mot mänskliga
rättigheter. Är det verkligen så?
Jag vill här ta upp ett område där mänskliga rättigheter
sätts på undantag, där staten fungerar som en förmyndarstat,
och där individens rätt att försvara sig mot orättvis
behandling starkt begränsats. På detta område har myndigheten
följande befogenheter:
1. Myndigheten har rätt att samla information utan tillstånd
från den som informationen gäller (i princip borde myndigheten
informera om detta, men i praktiken görs det långtifrån
alltid).
Denna information behöver inte vara kontrollerad eller pålitlig.
Det räcker att myndigheten själv tror på informationen.
2. Vem som helst kan göra en anmälan, också anonymt.
Anmälan kan leda till åtgärder från myndigheterna.
Alla medborgare uppmuntras att fungera som informanter, myndigheter
är till och med förpliktade till detta.
3. Samma myndighet undersöker, fungerar som första gradens
domstol, besluter om åtgärder och förverkligar dessa.
4. Myndigheten är en aktiv part i fallet, men antas samtidigt
ansvara opartiskt för hela fallet. Bara denna myndighet har rätt
att bestämma om undersökningar, sakkunnigutlåtanden osv.
5. Även om fallen ofta gäller kriser och andra situationer
där tiden är en väsentlig faktor finns det inga som helst
bindande föreskrifter om att ett fall skall tas till behandling inom
utsatt tid; myndigheten har tvärtom utomordentliga möjligheter
att förhala processen om den så vill.
6. En ‘fällande dom’ gäller för obestämd tid och
det är klientens sak att bevisa att han eller hon redan är ‘botad’,
inte myndighetens sak att bevisa att det finns skäl att förlänga
åtgärden. Även om båda parter är överens
om att skälen för den ursprungliga åtgärden inte längre
existerar behöver myndigheten inte skrida till några som helst
åtgärder.
Sammantaget är det alltså både enligt lag och i praktiken
mycket lätt för myndigheten att föra sin sak, men mycket
svårt för den som önskar överklaga myndigheternas
beslut.
Jag antar att ingen som läser ovanstående punkter vill råka
ut för att stå mot myndigheterna i en dylik process. Dylikt
sker ändå i Finland och är till stora delar fullt lagenligt.
Det handlar om socialmyndigheterna och omhändertagandet av barn.
Detta regleras i Finland av flera relativt nya lagar, vilka delvis
redan är föråldrade, delvis står i konflikt med varandra.
Jag har tidigare tagit ställning till
enskilda i mitt tycke problematiska fall. I den här artikeln vill
jag gå igenom de mest skriande missförhållandena på
ett allmänt plan och föreslå några av de mest brådskande
åtgärder som behövs.
Frågan gäller inte enbart tvångsåtgärder,
dvs. motvilliga omhändertaganden, utan hela den gråa zon som
kallas för öppenvårdens stödåtgärder, också
sådana åtgärder för placering av barn som sker s.a.s.
frivilligt. ‘Frivillighet’ kan i praktiken betyda att föräldern
inte vet vad ett omhändertagande innebär (hur svårt det
t.ex. kan vara att upphäva beslutet) eller att hon utlovas ‘förmåner’
(rätt att se barnen oftare) om hon inte formellt motsätter sig
omhändertagandet.
Som jag ser det finns här tre stora problemområden:
hur
principen om barnets intresse tillämpas, socialnämndernas verksamhet,
och socialmyndigheternas bevisföring.
Det första problemet gäller frågan om barnets
intresse så som den uppfattas av myndigheterna. Myndigheten ges rätt
och förpliktas att först och främst ta hänsyn till
barnets intressen, i avsikt att garantera barnets mänskliga rättigheter.
Principen är givetvis bra, men frågan är hur den tillämpas.
I finska handböcker definieras barnets intresse som någonting
avskilt från hela familjens eller föräldrarnas intressen
(se Taskinen 1999). Enligt dem finns det situationer där föräldrarna
inte förstår vad barnets intresse är, och då är
det myndighetens sak att representera detta intresse.
Det finns ändå inga klara definitioner av barnets intresse,
eller hur myndighetens representant i konkreta fall definierar det. ‘Barnets
intresse’ används lätt som ett luddigt men avgörande argument
som ger myndigheterna rätt att ingripa. Det anses överskrida
andra mänskliga rättigheter, t.ex. den om rättvis behandling
eller rätten att försvara sig mot godtycklig behandling.
En alternativ, möjlig tolkning av barnets intresse är att
man kräver att barnets intresse måste tillgodoses redan ifrån
dess födelse. Då skulle kommunerna vara förpliktade att
se efter barnens intressen genast när familjerna råkar i svårigheter,
och erbjuda effektiva tjänster i krissituationer (t.ex. vård
för hela familjen, ekonomiskt stöd, bostäder, stöd
i form av sociala nätverk etc. – stödåtgärder som
alla redan finns men i ytterst blygsam skala).
Socialarbetarna har själva ofta påpekat att omhändertaganden
i dag sker då det redan är för sent. Men problemet är
att eftersom socialarbetarna konstruerar sig som representanter för
barnets intressen gentemot den övriga familjen vill flera föräldrar
av förståeliga skäl inte ha något med barnskyddet
att göra. Därför finns det inte möjligheter att
agera i tid, eftersom krisen måste bli akut.
Det andra stora problemet är den mycket märkliga kombinationen
av rättslig, professionell och lekmannatradition i omhändertaganden.
Socialnämnden eller dess utskott, där politiskt valda lekmän
sitter och besluter om människors liv, är inte den rätta
instansen för vare sig beslut eller verkställande. Medlemmarna
är beroende av tjänstemännen för allt förberedande
arbete, och de har inte kompetens att skaffa sig tillräckliga kunskaper
utan måste lita på de sakkunniga som anlitats av tjänstemännen.
Det positiva som i princip finns i socialnämndsproceduren, nämligen
att ‘vanliga’ människor måste befatta sig med andra vanliga
människors liv, försvinner när de sakkunniga berättar
för nämnden hur den borde tänka. Det är ändå
dessa lekmän som har ansvaret för att barnen tas bort från
sina familjer och kanske aldrig återvänder. Senare rättsinstanser
kan bara försöka reparera skadan i de fall då övergrepp
skett.
Det tredje stora problemet gäller bevisföring och rättsbehandling
i socialnämnden.
Då den nya klientlagen antogs år 2000 var det endast myndigheternas
rätt att få information om skatter och bankkonton som väckte
bredare intresse. Socialmyndigheternas rätt att få tillgång
till annan intim information är minst lika problematisk. Socialmyndigheterna
kan be att få tillgång till vilka som helst läkarutlåtanden,
något som flera läkare och sjukhus lär ska ha opponerat
sig mot.
Myndigheterna kan också anlita t.ex. psykiatrisk expertis som
ger utlåtanden om familjemedlemmar utan att ha träffat dem (vilket
är förbjudet i andra länder). Myndigheterna kan också
upprepa hörsägen utan någon som helst plikt att bevisa
eller kontrollera dessa påståenden.
Uppgifter inringda av släktingar, grannar eller barnvårdspersonal
används som entydiga bevis. Föräldrarna har ingen möjlighet
att producera motbevis eller motexpertis – de har t.ex. inte rätt
att be en utomstående psykolog ge ett utlåtande om barnet eller
dem själva. De kan endast bestrida påståendena. Även
här kan man säga att när det gäller barnets bästa
så måste man kunna använda osäkert material och påståenden,
men är det verkligen barnets bästa det gäller om medlen
är tvivelaktiga (och opålitliga)?
Vad bör göras?
1. Tvångsomhändertagande borde förstås som en
rättsprocess med de rättsliga garantier som ges för andra
processer, inklusive rätt till fri rättegång.
2. Den lekmannadomstol som socialnämnden (eller grundtrygghetsnämnden)
utgör borde avskaffas. Nämnden borde enbart få behandla
och övervaka fall där omhändertaganden är frivilliga
(och eventuellt ingripa om ‘frivilligheten’ är suspekt).
3. Redan den första behandlingen angående tvångsomhändertagande
och andra tvångsåtgärder borde ske vid allmän domstol,
inte i administrativa domstolar.
4. Familjernas ‘egna’ socialarbetare skall inte vara involverade i omhändertaganden.
De skall inte heller vara tvungna att berätta vad de vet om familjen.
Liksom läkarna måste de förstås rapportera om det
finns misstanke om misshandel eller dylikt.
5. Fallen måste komma till behandling och avgöras inom en
fastslagen tidsperiod, socialmyndigheternas rätt att överklaga
och utnyttja tidsfrister bör begränsas. Ärendet skall komma
upp till behandling lika snabbt som för under 18-åriga förbrytare,
dvs. inom två veckor.
6. De påståenden som presenteras av socialmyndigheterna
måste vara kontrollerade, inga uppgifter i andra hand får
framföras som bevis. Det måste finnas en tidsfrist efter vilket
‘brottet’ är föråldrat, dvs. informationen raderas ur klientens
personakt.
7. Föräldrarna skall ha rätt att kalla egna sakkunniga,
eller rätt att inlägga veto om de sakkunniga som socialnämnden
använder och som får göra utredningar och ta del av det
samlade materialet (eftersom barnet inte bör utsättas för
upprepade undersökningar).
8. Sakkunnigutlåtanden skall gälla endast verkliga förhållanden
och empiriskt bevisbara sammanhang, inte lösa teoretiska antaganden.
Sakkunnigutlåtanden om en individ kan inte ges utan att den sakkunnige
träffat individen.
9. All insamling av information måste i praktiken ske så
öppet som lagen föreskriver: klienterna måste få
veta vilken information man samlar in om dem. Konfidentiell information
får samlas enbart efter tillstånd av domstolen, precis som
tillstånd för t.ex. telefonavlyssning.
10. Omhändertaganden bör alltid vara tidsbundna så
att det är myndigheternas sak att argumentera för en fortsättning,
inte barnens eller föräldrarnas sak att argumentera för
upphävning.
j.p.roos@helsinki.fi
Alkuun
|
