|
. |
Kan styckmord förträngas? Per Lindeberg: Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren. Fischer & Co Stockholm 1999 Det såkallade recovered memory syndromet spred sig i USA i slutet
av 1970- och början av 80-talet, i samband med att man började
tala öppet om incest och mäns sexuella övergrepp mot
barn. Diskussionen om familjevåld är i sig viktig, medan de
‘återvunna’ minnena representerar en oerhört skadlig avart.
Vissa terapeuter lockade sina patienter - i regel unga kvinnor - att med
terapeutens hjälp framkalla minnen av hur de hade utnyttjats sexuellt
av sina fäder eller andra släktingar eller bekanta i familjen.
Det hette att patienten tidigare förträngt sina minnen. För
att stärka pålitligheten av de nyvunna minnesbilderna grävde
man fram Freuds ursprungliga förförelseteori: redan Freud skulle
ha avslöjat att fadern ofta missbrukade sin lilla dotter, men sedermera
reviderat teorin. Nu visste man bättre (för en fullständig
version av hela problematiken se Israels 1999).
När det rättsdrama Per Lindeberg beskriver i tegelstensrapporten “Döden är en man” tar sin början, 1984, hade dessa frågor inte ännu diskuterats ingående. Incestproblematiken hade redan nått offentligheten, men den mera rättsäkra metodiken att intervjua barn hade inte utvecklats. (Det finns fortfarande terapeuter som inte har någon aning hur man borde gå tillväga och det finns fortfarande intervju”paket” som lovar att man från svaren lätt kan avgöra ifall ett barn utnyttjats eller inte. I Finland utgavs t.o.m. nyligen den ökända boken Courage to Heal - något av recovered memoryrörelsens bibel - på finska.) Det är viktigt att känna till den här bakgrunden när man diskuterar fallet med “Obducenten och allmänläkaren” eller “Catrine och rättvisan”, efter Hanna Olssons kända bok om fallet. Fallet innehåller nämligen alla väsentliga element från 80-talets könsdebatter om sexualitet och våld: incest, utnyttjandet av ett mycket ungt (två-årigt) barn, barnets utsagor av händelser, sexuellt utnyttjande av prostituerade, sexuell styckning av offren, tom. seriemördartemat (obducenten och allmänläkaren figurerar numera i ett uppslagsverk om seriemördare som mördare och styckare av flera prostituerade), kombinationen av klass- och könsperspektivet (det utbildade klass- och manssamhället mot värnlösa och outbildade lågstatuskvinnor). Det är också viktigt att säga att jag för några år sedan läste Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan och tycket att bokens beskrivning av fallet var mycket övertygande. Det var helt klart att två sexuellt perversa män hade dödat en prostituerad, styckat hennes kropp på det mest vidriga sätt, och vad ännu värre (om möjligt) gjort detta i närvaron av en tvåårig flicka, vars pappa också hade utnyttjat henne sexuellt. Det var också klart att den svenska rättsprocessen hade gjort en hopplös soppa av det hela, så att de skyldiga gick fria, nästan återfick sina läkarlegitimationer, och den ene mannen t.o.m. fick ersättning av staten! Till all lycka hade Hanna Olsson avslöjat denna komplott och fått till stånd att allmänheten mycket väl visste vad de två männen hade gjort. Efter att man läst Olssons bok uppstår det lätt en emotionell barriär där man inte ens vill höra på någon som säger att "obducenten" och "allmänläkaren" skulle vara oskyldiga. Männens riktiga namn gavs ut i media när rättegångarna
var över. Dena ena mannen lever nu under en ny identitet medan den
andra vägrar göra detta. Obducenten håller numera en noggrann
“loggbok” över vad han gör och när, sparar alla kvitton
etc (trots det har han beskyllts för att igen ha besökt Malmskillnadsgatan
och förlorade i en ärekränkningsprocess trots att han kunde
bevisa att påståendet inte stämde). Intressant nog använder
Lindeberg i sin bok de två männens riktiga namn. Här skall
jag nöja mig med yrkesbeteckningarna.
I somras läste jag i Moderna Tider (nr 115, maj 2000) att det kommit ut en ny bok om fallet och att dess författare anser sig ha bevisat de två männens oskuld. Författaren Per Lindeberg (en vetenskapsjournalist som finansierats av Brottsförebyggande rådet) berättar i Moderna Tider att hans bok blivit föremål för en hatkampanj i vissa tidningar (de som tidigare aggressivt hade utnyttjat fallet): hans bok gav uttryck for kvinnohat och kvinnoförtryck, dess innehåll var rena tarvligheter och pornografi, mm. Hanna Olsson beskrev boken som helt partisk: “jag hör obducentens röst bakom texten”. Till bokens kritiker hör också Jesus Alcala som tyckte att bokens faktainnehåll var “ett exempel på ensidig, högröstad och utlämnande journalistik” Forfattaren hade enlig Alcala “missat chansen att sakligt och nyanserat diskutera rättssäkerhet och medieetik”. Det kan hända att Alcala har kommit på andra tankar efter mediadebatten om hans egna oegentligheter. Debatten i Sverige är alltså i mycket hög grad låst. Tyvärr vet jag inte om Lindeberg blivit emotsagd med några konkreta faktaargument - han nämner i alla fall inga sådana i sin artikel. Min position var också urspungligen den att Obducenten och Allmänläkaren, eller Tom O och Torsten A som Hanna Olson kallar dem, är överbevisade som skyldiga. Men å andra sidan har jag under denna tid blivit allt mer medveten om att det sker märkliga saker just inom barnskyddet och incestforskningen och att myndigheterna alltför ofta litar på rent spekulativa utlåtanden utan faktaunderlag. Senast har vi i Finland haft ett uppmärksammat fall där myndigheterna omhändertog ett barn direkt från förlossningssalen, inte tillät att barnets pappa fick vårdnaden fast det var mammans tillfälliga mentala problem som hade förorsakat omhändertagandet, och envist fortsätter att vägra ge barnets biologiska föräldrar rätten att träffa barnet under normala förhållanden. Finland har fällts i detta fall av Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg. Ett annat fall som ligger närmare det svenska fallet gällde ‘Niko’, en 5-årig pojke som omhändertogs pga incestmisstankar och hölls omhändertagen i flera år trots att rätten hade friat pappan från alla anklagelser. I det fallet var den urspungliga undersökningen gjord på ett sätt som bara kan betecknas som skandalöst (se Lena Hellblom Sjögrens analys om intervjuerna). Gemensamt för dessa fall är att bevismaterialet bygger på lösa antaganden av ‘sakkunniga’. I båda fallen har vårdprofessionen och terapifolket också slutit sina led mycket tätt. Man vägrar att erkänna att några fel skulle ha begåtts eller ens att fallen vore värda en kritisk diskussion. Därför är jag numera på min vakt gentemot den sortens påståenden på vilka Hanna Olssons bok vilar: att barnet som tvååring skulle ha kunnat beskriva sina upplevelser på ett entydigt sätt, att barnpsykiaternas utsagor skulle vara pålitliga, att en “logisk” tankekedja är den enda rätta. Olsson ansåg det bland annat vara graverande att obducenten var fascinerad av våldsporrvideon, medan Lindebergs lista över de videon obducenten sett tillsammans med sin hustru är allt annat än chockerande: Emmanuelle, Motorsågsmördaren och New York Ripper, alla den tidens kultfilmer, som även jag har sett (och det finns faktiskt mycket mer kvinnohatiska filmer i den genren!). Eftersom Catrine da Costa hade styckats sadistiskt och sexuellt, så är det logiskt att anta att Catrine hade mördats, att mördaren var obducenten, som var fascinerad av våldsporr, att allmänläkaren hade hjälpt honom med sin dotter i barnvagnen att stycka offret och kasta henne i plastpåsar längs vägen för att gäcka polisen. Och då var det väl också bara självklart att allmänläkaren måste ha utnyttjat sin dotter sexuellt även tidigare om han nu har låtit henne närvara i ett (sexuellt betonat) mord och en styckningsoperation... Vad framgår ur Lindebergs bok? För det första kan boken mer än väl beskrivas på samma sätt som Hanna Olsson beskrev sin bok: “Hur såg det egentligen ut? Hur fattades de rättsliga besluten och på vilket underlag?” För det andra framgår det att flera av de väsentliga vittnesmålen är mycket vagt underbyggda. Och att ifall så mycket som ett av dessa faller så faller hela beviskedjan. Det lönar sig mycket väl att läsa Olsson parallellt med Lindeberg: de flesta av de säkra fakta eller beviskedjor som Olsson framför hamnar i ett nytt ljus. Och Olsson visar sig ha använt delvis ohederliga medel, då hon t.ex. inte nämner att “ett medelålders par med hunden” i själva verket var Jovan Rajs och hustrun, dvs. en av Obducentens ihärdigaste förföljare inom yrkeskåren. Att barnet faktiskt skulle ha varit närvarande och bevittnat någonting är mycket osannolikt. Allt baserar sig på mammans ständiga utfrågande av barnet och tolkningar av hennes utsagor. Det finns ingen egentlig utfrågning av barnet av specialister. Vittnesmål om två män med en barnvagn i närheten av rättsläkarstationen var minst sagt suspekta (noteras skall att i alla vittnesmålen är dateringen ett stort problem: här gällde det sannolikt fel år). Då barnet förs till rättsläkarstationen - där hon påstås ha bevittnat styckningen - reagerade hon överhuvudtaget inte på något särskilt sätt. Detta tolkas av experter som “en tillkämpad oberördhet på gränsen till uppspelthet”, en “försvarshållning mot att våga berätta eller minnas”. Det finns heller inga bevis för att allmänläkaren och obducenten skulle ha känt varandra mer än ytligt. Det är föga troligt att två män tillsammans skulle göra ett mord och en styckning om de inte före det haft en intensiv kontakt. Att obducenten skulle ha varit en regelbunden gäst vid Malmskillnadsgatan och Catrines stamkund finns det inga bevis för (han fanns inte i hennes anteckningsbok där de andra stamkunderna hade sina telefonnumror). Inga pålitliga vittnesmål om detta föreligger, endast en massa berättelser efter att saken blev rikskänd och det spreds fotografier av både obducenten och allmänläkaren bland prostituerade. Catrine var sannolikt vid liv den lördag då åklagaren ansåg att hon redan hade mördats. Om det stämmer, blev det mycket kort tid (endast måndagen) för allmänläkaren och obducenten att mörda och stycka henne tillsammans med barnet eftersom pingstsöndagen var utesluten (allmänläkaren var hela dagen på födelsedagsfest, dvs. efter att ha mördat Catrine enligt polisens första version). På en vardag skulle inget av detta ha varit möjligt, eftersom båda var heltidsarbetande och gjorde långa arbetsdagar och rättsläkarstationen kunde inte användas (i domslutet sägs att mordet och styckningen hände “under pingsthelgen eller i anslutning till denna” - en mycket märklig tidsbestämning). Att foton skulle ha tagits av händelsen och utvecklats i en fotoaffär är enligt Lindeberg osannolikt: fotoaffärens ägares vittnesmål är i sin ursprungliga form mycket osammanhängande och vittnets identifiering av allmänläkaren skedde med direkt hjälp av polisen. Kvinnan som vittnade om detta har stämt den svenska staten för de skador som processen har åstadkommit (och ångrar djupt att hon någonsin steg fram med sina avslöjanden). Inga foton har någonsin hittats. Vi bör också minnas att de två beskyllda gärningsmännen hela tiden ihärdigt nekat till allt (även om de pressats mycket hårt). Intressant nog frågade obducenten själv en gång allmänläkaren i ett gemensamt förhör om denna eventuellt kunde minnas händelsen och bekräfta alla dessa beskyllningar eftersom det var ju möjligt att han (obducenten) hade förträngt denna händelse ur minnet. Dvs. Freuds repressionsteori figurerar även här! Å andra sidan fortsatte obducenten länge med att göra sina egna efterforskningar för att få fram bevis som skulle fälla hela korthuset, utan resultat. Det är svårt att hitta bevis på sin oskuld då man inte vet när mordet begåtts eller offret styckats (paradoxalt är det så att om Obducenten varit skyldig, då kunde han eventuellt ha kunnat få fram bevis mot sin skuld, eftersom han satt inne med nödvändig information). Lindeberg nämner en ledtråd som polisen i ett tidigt skede lämnade (efter att de blivit övertygade om Obducentens skuld); en polsk slaktare som tidigare hade gjort sig skyldig till tre mord, varav ett styckmord. Slaktaren hade använt sig av samma metoder i styckningen som i da Costas fall, inklusive liknande likdelar i påsar och ett försvunnet huvud. Slaktaren hade bevisligen rört sig vid Malmskillnadsgatan och uppträtt hotande. Mannen är numera död. Hans förehavanden undersöks dock nu noggrannare av polisen, enligt Lindeberg. Om Lindebergs uppgifter stämmer, kullkastar de Olssons argment om hur rättsväsendet automatiskt skyddar männen ur den sociala eliten - en polsk slaktare och återfallsförbrytare var givetvis mindre ansedd än två högt specialiserade läkare. Kvar av den första versionen blir alltså endast det faktum
att Catrine da Costas kropp hade styckats på ett sexuellt sadistiskt
sätt. (Lindeberg vill inte utgå från att den som styckade
henne mördade henne, fast man här kan tycka att Olssons argumentering
om de sexuella styckmordens logik är trovärdigare.) Det stämmer
också att obducenten hade varit kund hos de prostituerade på
Malmskillnadsgatan, någonting som enligt Lindeberg gjorde att spanarna
inte ville ha honom som rättsläkare och därför i ett
tidigt skede läckte information till tidningar. Det övriga finns
det enligt “Döden är en man” inget belägg för, och
särskilt den såkallade “Barnets berättelse” är helt
gripen ur luften. Detta barn är för övrigt i skrivande
stund 20 år gammalt och man kan undra hur hon påverkats
av den enorma publicitet som omgivit henne (som incestoffer) samt av det
faktum att modern varit orsaken till att hennes far fortfarande stämplas
som “styckmördare”. Hon lever enligt Lindeberg tillsammans med
sin mor, under ny identitet (och fyller snart 20).
Det finns flera otroligt dramatiska vändpunkter i historien. Den första var den fällande domen som ogiltigförklarades eftersom nämndemännen avslöjade att de insåg att bevismaterialet var för svagt - men hade ändå förklarat männen skyldiga. Just när åklagaren skulle informera allmänheten om att målet inte skulle tas upp på nytt kom den feministiskt-psykosexuella vändningen där Barnets berättelse och de prostituerades ofta osannolika berättelser (samt en högst sannolikt fiktiv dagbok) gavs en central plats och rättegången återupptogs. Det ledde som känt till att obducenten och allmänläkaren friades, samtidigt som rätten ändå förklarade dem definitivt skyldiga till styckningen och sannolikt skyldiga till mord - en formellt friande dom som de därmed inte kunde överklaga. På denna dom kom sedan fråntagandet av läkarnas legitimation. Olsson beklagar även att åklagaren inte hade formulerat inceståtalet mera oprecist, eftersom då kunde han eventuellt ha blivit fälld! I detta skede hade de blivit symboler för den rena ondskan: styckmördare som hade gjort brottet bara för att gäcka samhället och hämnas på kvinnor. Även vår egen Yrsa Stenius har utmärkt sig i rapporteringen av detta fall. Det är egentligen ganska intressant att även om hon ofta velat försvara medians oskyldiga offer typ Sundqvist, har hon ingen förståelse för obducenten och allmänläkaren och hyser inget tvivel om deras skuld (hon lär ha numera ändrat åsikt). Å andra sidan måste det sägas att Lindeberg som normalt är ganska återhållsam angående Hanna Olsson eller journalisterna som drivit saken mot Obducenten, här tillåter sig en hänvisning till Stenius egna psykiska problem (med argumentet att hon med kännedom av sina egna problem inte borde ha tillåtit sig sådana påhopp). Lindeberg ser också gärna fallet som en feministisk konspiration - hans titlar, ‘Döden är en man’ och ‘Rättvisan är en kvinna’, verkar strunta i det faktum att den riktiga mördaren högst troligt var just en man, medan både män och kvinnor, feminister och icke-feminister, var inblandade i det mediedrev och de polisundersökningar som ville sätta fast de två läkarna. Själv finner jag ändå grundargumentet i Lindebergs bok mycket övertygande. Det finns inga bindande bevis för att Obducenten och Allmänläkaren skulle ha något att göra med Catrine da Costas död.. Däremot finns det finns många och övertygande bevis för att de få fakta som framförts till stöd av domen inte håller. Denna bok ger tillräckligt och mångsidigt faktamaterial för att dra en sådan slutsats. De två männen har högst sannolikt utsatts för ett rättsmord, eller snarare en veritabel massaker: i 15 år (!) har de figurerat med sina namn och bilder som styckmördare i offentligheten, på löpsedlarna, i radio och TV. De har omvandlats till rent mytiska figurer som knappast någonsin helt kan avtvå sig den sataniska aura som de omgetts med. Lindebergs avslutande mening “Så länge kammarrättens dom mot (de två läkarna) står kvar orubbad kan Sverige inte göra anspråk på att betraktas som en rättstat” är därmed riktig. Här är egentligen ett fall som starkt påminner om inte bara medeltida häxprocesserna utan även om de berömda moskvarättegångarna på 1930-talet där de anklagade fick representera ondskan själv till den grad att åklagaren får obducenten att tvivla på sitt eget minne och undra om han inte förträngt hela händelsen. En slående hänvisning till den genomslagskraft teorin bakom de ‘återupplivade minnena’ haft. Det vore kanske dags att ta upp också de mål i Finland där rätten med svaga bevis har dömt i incest- eller pedofilifall. Hit hör bland annat det fall som Sven Olof Karlsson tog upp i Hbl för ett halvt år sedan i en kolumn med namnet “Min vän pedofilen”. Vad vi egentligen behöver är inte nya rättegångar utan en rehabiliteringskommission som skulle gå igenom materialet och uttala sin uppfattning. Och massmedia som sedan skulle ta ansvar för vad de har gjort (och inte gjort). JP Roos
Wilhelm Agrell: Innebörden av “helt normal rapportering” HBL 4.10.2000
Back to beginning |