Kotisivulle

Homepage

Curriculum Vitae

Research

Teaching

Exam results

Publications

Unpublished texts
 
 
 
 
 
 
 
 
 

HBL kolumn 26.8.2002
 

    Professor Quijote mot välfärdsstaten

Paul Lillrank hör till de skribenter som gör att Hbl inte precis kan kallas vänstervriden utan antagligen med nöje läses av dem som i likhet med Jutta Zilliacus inte vet vad sekoboltsi betyder. Enligt Lillrank har välfärdsstaten nått sin ände efter två generationers “enorma” bygge. Projektet bygger enligt Lillrank på två livslögner: att Gauss-kurvan inte existerar och att människor inte reagerar på incentiv.
 Motsatsen till dessa två “livslögner” är en trångt socialdarwinistisk och ekonomistisk människosyn, som påstår att människans kapaciteter fördelar sig kumulativt och enligt Gauss-kurvan (dvs bara en bråkdel är kunniga och resten medelmåttor eller värre). Denna syn tror också att människan reagerar reflexmässigt på ekonomiska stimuli.
  Det här kallas för behaviorism och har för länge sedan visat sig vara vetenskapligt ohållbar. Däremot har det Lillrank ser som “lögner” under senare årtionden bevisats empiriskt. Vi vet numera att människan är ett djur med en mängd inbyggda vanor, instinkter, sociala beteenden. Men just inget av dessa grundläggande mänskliga beteenden följer den stimulus-respons teori som Lillrank ser som allenarådande. Människan fungerar på ett mycket mera komplicerat sätt, till all lycka.
 Den klassiska ekonomistiska tankegången säger att ifall människan ges en banan till belöning så jobbar hon hårdare, om man sedan hotar ta ifrån henne bananen jobbar hon också hårdare (men smiter genast om kontrollen upphör), medan om hon hela tiden får bananer utan någon relation till utfört arbete, så slutar hon arbeta. Men den teorin håller inte - vår lust att arbeta har flera andra rötter än direkt materiell belöning.
 Gauss-kurvan eller dess mer eller mindre sneda versioner gäller inte heller universellt.. Det finns en massa väsentliga mänskliga egenskaper som INTE är  fördelade enligt Gauss-kurvan.. Praktiskt taget varje människa lär sig tala, kommunicera med andra, älska, tävla, tänka moraliskt och massor av färdigheter som kräver koordinering av hand, öga och hjärna. Största delen av dessa väsentliga egenskaper är jämnt fördelade, eftersom evolutionen har gallrat bort de sämre egenskaperna. I det långa loppet har människans egenskaper alltså distribuerats jämnare, inte ojämnare. .
 Det moderna samhället har gjort utjämningsprocessen avsevärt snabbare, samtidigt som det möjliggör skillnader i egenskaper som inte längre är livsviktiga. Också Lillrank torde känna till mycket intelligenta och kunniga handikappade människor, som i hans idealsamhälle hade dött för länge sedan eller inte ha haft någon möjlighet att gå i skola eller delta i politiken. Bara välfärdsamhällets beklagliga “ineffektivitet” har gjort detta möjligt.

Ingen förnekar att det finns skillnader i människornas allmänna och specifika intelligens. Men det finns ingen orsak varför just “intelligens” borde leda till distributiv belöning. I själva verket förespråkar Lillrank att flit skulle belönas mest, fast flit och intelligens inte alls fördelas lika. Alla vet vi att de mest framgångsrika äffarsmännen inte var särskilt klyftiga (eller flitiga) i skolan, särskilt om de råkade vara finlandssvenskar. Eller Lillrank själv:: han måste vara intelligent eftersom han har blivit en professor. Ändå skriver han dumheter som varje människa som vet hur välfardsstaten fungerar, kan påvisa som sådana. 
Den nyaste forskningen (t.ex. Veli- Matti Ritakallio) har också visat att fattigdomen och misären är störst och välfärdstaten som ineffektivast där var åtgärderna riktas mot de mest behövande... USA har procentuellt sätt 3-4 gånger flera fattiga än Finland, medan vår arbetslöshet är mycket högre. För Lillrank är detta förstås beviset på ineffektivitet: i Finland blir man inte fattig även om man inte arbetar, medan i USA är en avsevärd del av den arbetande befolkningen fattig, fast den arbetar!.
Det är bara i Lillranks (mar)drömvärld som välfärdsstaten koncentrerar sig på en sysslolös underklass som betjänas av en växande skara socialarbetare. Den största delen av socialstatens utgifter går till den flitiga arbetande medelklassen: universitet, skolor, hälsovård, barndagvård, arbetspensioner etc. Bara en liten bråkdel går till de som Lillrank är så rädd för, dvs. de svaga, dumma, och lata i arbetsför ålder. 

Den nordiska modellen visar att ett välfärdssamhälle i vilken medelklassen känner sig delaktig fungerar bäst och effektivast. Jag tror att även Paul Lillrank inte skulle tycka om ett Finland där alla är rädda för varandra, underklassen hålls i fängelser och enbart privata skolor duger - fast han beundrar just detta i USA!
. 
 
 

J P Roos
är professor i socialpolitik
    

(Paul Lillranks svar: HBL 30.8.)
 

(HBL 3.9.2002)
Det gläder mig att få svara på Paul Lillranks  skriverier (30.8.; jag har lärt mig att flera helt vettiga personer inte vet vad sekoboltsi betyder - virrhuvud är väl den mest exakta översättningen).  Ju mera Lillrank skriver, desto klarare är det att han vet ytterst lite om hur välfärdstaterna fungerar. Om Lillrank t.ex. tror att det i Centraleuropa produceras mycket välfärd utan statligt styre så misstar han sig grundligt. De centraleuropeiska modellerna är generösare än den finska välfärdsstaten och skillnaderna finns närmast i hur välfärden administreras och hur den anknyts till “familjeförsörjaren”(mannen) och arbetsplatsen i stället för till individerna. Också i Finland har statsstyrningen minskat dramatiskt sedan 1980-talet. Många anser att  just detta är en orsak till de serviceproblem vi nu brottas med (en ofullständig marknad behöver styrning, helt enkelt). Jag kan bara rekommendera Lillrank några böcker om hur välfärdsstaten egentligen fungerar i Europa: t.ex. Anneli Anttonens och Jorma Sipiläs bok “Suomalaista sosiaalipolitiikkaa”, som diskuterar Finland, Tyskland och USA, eller Raija Julkunens fina böcker om välfärdsstaternas senaste förändringar. Kännedom av t.ex. Mikko Kauttos och Matti Heikkiläs  jämförelser om välfärdmodellerna i Europa skulle också korrigera Lillranks grova visioner avsevärt (om hans skriverier är beroende av fakta).
Det verkar också vara en nyhet för Lillrank att välfärdsstaten i huvudsak gynnar medelklassen. Detta är ingen “ytterligare livslögn” och något jag “medger”, utan trivia i varje introduktionskurs i socialpolitik. Det betyder förstås ingen “rundgång”, utan något de flesta finländare sedan länge insett och fortsatt att stöda - nämligen principen att du kan räkna med ett skyddsnät i vissa situationer (sjukdom, vård av barn och åldringar, arbetslöshet, etc.) som är i relation till dina tidigare inkomster.
Lillrank vidgar i sitt genmäle incentivbegreppet betydligt. Egentligen tror jag nog att  han tänker på pengar -  välfärdsstaten med “enorma resurser” vs att bestämma “om sina egna pengar”. Om man som incentiv räknar “människans självbestämmande och värdighet”, att hon kanske vill byta pengar mot tid eller meningsfulla uppgifter, så hamnar vi rakt i en mycket generösare välfärdsstat än den nuvarande, ett samhälle där en grundinkomst låter mänskorna förverkliga sig fritt så länge de inte skadar andra. 
Lillrank vägrar också förstå min kritik mot Gauss-kurvan. Ur min synvinkel uttryckligen gäller frågan NÄR det är relevant att belöna minsta skillnad (eller bestraffa för minsta brist). Själv tror jag att tidningarnas debattspalter är intressanta just för det inte är förmågan att skriva som är viktig utan själva saken. De “professionella” skrivarna behandlas relativt jämlikt med de icke professionella. Talangjakten och synen på de “begåvade” som extra förtjänta kan slå grovt fel. Det amerikanska företag som i flera år tillämpade en konsekvent ‘belöna för talang’-politik heter, som Lillrank väl måste veta, Enron.
 
Den lillrankska kritiken av välfärdstaten kan sammanfattas så här: vissa typer kan slippa att jobba i otrevliga förhållanden om de presenterar sig som svaga, medan vissa typer ostraffat kan bråka och göra livet otrevligare för andra, och detta gör samhället ineffektivt.. I det första fallet förespråkar Lillrank att dessa människor inte skulle få stöd utan borde arbeta (frågan är om de får arbete och om lönen i så fall är tillräcklig). Då glömmer han att en del av dessa människor,  som enligt Lillrank är så  kunniga i att uttnyttja välfardsstatens förmåner, kanske skulle uttnyttja sina talanger till att röva pengarna direkt från Lillrank och tvinga honom att kräva statliga/kommunala motåtgärder, precis som han kräver mot dem som bråkar i skolorna. Frågan är om det är mera effektivt (och billigt) att ge stora resurser till polis och fängelser än att investera dem i goda skolor, bra hälsovård, bra dagvård etc (i USA investerar man mycket mindre i skolor och universitet än i fängelser och de är ju skattepengar som tas mest av medelklassen och där om någonstans kan man tala om behov som alltid överstiger resurserna).

När Lillrank skriver så vackert om frihet, så glömmer han  att det han egentligen förespråkar är tvång: tvång att arbeta, tvång att klara sig utan något stöd ur svåra situationer, tvång för medelklassen att själv ordna sitt skyddsnät, och extremt tvång för dem som inte klarar sig i form a fängelser och straff. 
 

J.P.Roos
.
(Lillranks svar:  HBL 4.9.2002)
 

   Professorn i produktionsekonomi Paul Lillrank har äntligen funnit säker mark: för att kunna konsumera måste man producera. Det är så sant, men tyvärr kan produktionen inte sysselsätta tillräckligt med folk, med de löner som de skulle behöva för att kunna konsumera. Lillrank borde nu bestämma sig: vill han ha full frihet med mångsidiga incentiv, så att alla själva får bestämma om de lönearbetar eller gör något annat meningsfullt, eller är alla tvungna att enbart jobba för att få så mycket pengar som möjligt för eget bruk.
Exemplet USA är förstås orättvist då det till all lycka tillsvidare är så långt från vår egen verklighet. Men där har vi en bra modell på vad som händer när man konsekvent väljer kriminalpolitik i stället för socialpolitik för de fattiga. Om Lillrank tror att man i Finland kunde dra bort allt stöd från de svaga i samhället utan några negativa konsekvenser för honom själv (utan att tala om de negativa konsekvenserna för de utsatta!), så har han fel. Vi behöver socialpolitik och vi behöver välfärdstaten - men den kan gärna bli effektivare och smidigare. Och stekta sparvar brukar man inte äta i Finland, utan i Italien. 
 

J P Roos
professor i socialpolitik