Lars D Eriksson: Motströms. Texter i urval av Marcus Floman, Markus Haakana

och Dan Eskil Jansson. Åbo Nation 2002

Lars D Eriksson: Otänkta tankar PQR-kultur 2002

Ny Tids kolumnist och juridikprofessorn Lala Eriksson har skrivit mycket men publicerat ganska lite annat än fackpublikationer. Nu har han plötsligt kommit ut med två böcker avsedda för en mindre utvald publik. Den ena boken är en samling artiklar till Lalas ära som Åbo Nations långvarige inspektor. Den andra boken innehåller som namnet säger, “tankar”, aforismer och annan kortprosa.

Motströms är en samling artiklar av Lala Eriksson, valda av Åbo Nations aktivister och bekostad av Åbo Nations vänner. Artiklarna kretsar delvis kring händelser och tillställningar vid Åbo Nation (festtal etc) och den äldsta texten härstammar från år 1960, då Lala var rätt så ung. Såsom redaktörerna säger, har de “aldrig publicerats i en liknande sammansättning förut”. Och det är verkligen sant, i mer än en mening.

Den första delen av Motströms innehåller olika tal som publicerats i Veritas & Jocus och som i mycket påminner mig om Lalas sätt att prata. Texterna är mycket roliga men också mycket tidsbundna. T.ex tänkte Lala på 60-talet att våldsdebatten borde befrias från sitt moraliska innehåll och göras till en “teknisk” fråga. Till all lycka blev det inte så....

Det må också sägas att Lala alltid följt tidsandan nästan alltför väl: han blev tidigt marxist, pacifist, foucauldian, textualist, konstruktionist med mera. Till all lycka skrev och talade han bra (fast föreläsningarna var nog delvis ganska torra såsom jag minns dem!).

Talet on behovet av bränder (inspektorns festtal 1988) eller till Fans lov (1990) är verkliga juveler, oberoende av om man är ense med tankarna. Det sista publicerade talet, ’Världen som text’ (1991), försöker i ett ganska tidigt skede övertyga åboenserna om att det inte finns sanningar, bara texter och tolkningar.

Den andra delen av boken innehåller Lalas teoretiska artiklar där äldre och alldeles färska artiklar turas om. En färsk text från 1999, ’Moralens rätta plats’, kritiserar Kaarlo Tuoris kritiska rättspositivism ur ett relativistiskt och kontingensperspektiv. För Lala kan det inte finnas någon relativt oföränderlig moral utan dagens moral är alltid annorlunda än gårdagens moral och därför blir “djupstrukturen” alltid efter. LDE:s förslag är en ad hoc lösning, all things considered- moral. Hän gör det lite lätt för sig, en klyftig formulering är för honom ofta viktigare än en verklig lösning! Intressant nog nämner Lala här Edvard Westermarck, som numera blivit aktuell i den återupplivade diskussion om moralens och samhällets universaler.

I Motströms tredje del kommer sedan kortare allmänna artiklar och kolumner från Hbl, Ny Tid, mm. De utgör den innehållsmässigt mest varierande delen men kretsar förstås kring sådana älsklingsteman som rätt, moral, flyktingar, språk.

De finaste texterna för en icke juridiskt orienterad läsare är utan vidare kolumnerna i Ny Tid. Där ger Lala sitt bästa. ’När mörkret fallit’, ’Är Finland trots allt bättre’ eller ’Universitetskrisen’ är lysande texter och jag minns flera färska kolumner som tyvärr inte hann med i boken.

’Perspektiv på 80-talet’ (skrivet 1978) är vitsig: arbetarklassen omstruktureras men blir inte medelklass och arbetslösheten kommer att öka till kanske en halv miljon, en polissat kan uppstå. I själva verket blev 1980-talet vårt hittills bästa årtionde för arbetslöshetens del, då man talade om en kommande brist på arbetskraft. Bättre gissar Lala då han efterlyser en utveckling av teknologisk stordrift: “uppenbart är att Finland måste satsa på export av teknologi i framtiden” -! Fast i hans vision är den i statlig ägo och bankerna kontrolleras av staten. Det finns dock en risk att både de arbetslösa och arbetarna inom de nya yrkena drivs bort från den traditionella arbetarklassen. Men om allt går väl så proklameras den nya konstitutionen för den socialistiska republiken i Finland 1989!

Så Lala hade mellan 30 och 50% rätt i sin prognos, men tyvärr dramatiskt fel i några rätt så avgörande detaljer.

I en annan text, från 1994, förespråkar Lala en konfrontation mellan marxism och psykoanalys där de båda skulle förnyas. Till all lycka tycks båda snarare vara på väg till muséet som irrelevanta ideologier.

En oroväckande och återkommande tanke är Lalas idé att vänstern alltför högt har bundit sig vid rättigheter i stället för förpliktelser och att däri också ligger felet med välfärdsstaten. Som exempel jämför han med Sverige, där man inte behöver hjälpa någon i nödsituation medan vi i Finland har en sådan lag - alltså är Finland bättre. Man kan ändå fråga sig om den här lagen överhvudtaget behövs: det är ju fråga om en moralisk och mänsklig förpliktelse. Det skulle vara intressant att kolla var, i Finland eller i Sverige, mänskor faktiskt hjälper varandra mera i nödsituationer.

Boken avslutas med en mycket förtjänstfull Snellmankritik. Att Snellmans rättsfilosofi var så hyperkonservativ är inte något man skulle tro när man läser alla respektfulla hänvisningar till hans tankar. Enligt Lala var Snellman en klar föregångare till totalitära och nazistiska tankegångar. Samtidigt innebär det att både Paasikivi och Kekkonen som Snellmans arvtagare framstår i ett lite annat ljus. För Lala är det värsta hos Snellman och Paasikivi att de såg det nationella oberoendet som absolut, medan dagens melodi nu är internationalism och “kanske t.o.m. moral”. För mig ter sig däremot internationalismen i dagens situation som mycket ambivalent. Den internationalism vi måste visa i förhållande till EU är sällan något att glädja sig åt.

I motsats till Motströms som är en ful och tidskriftsmässigt layoutad volym, är Otänkta tankar en estetisk pärla. Carl Warghs (en gammal vän från Socialdemokratiska studentföreningen!) pärm och Kaj Lindströms illustrationer är geniala, papperet av fin kvalitet och utgivaren dessutom åländsk.

I företalet berättar Lala att boken tillkommit som följd av att han numera börjat tänka på ett annat sätt: i stället för att söka tankar, kommer de till honom. Resultatet är “otänkta tankar” grupperade i tre stora kategorier: personliga tankar, filosofiska tankar och “praktiska” (och mindre praktiska) tankar. Mig tilltalar de filosofiska tankarna mest, men alla är roliga att läsa. Såsom Lala varnar finns det inte mycket konsekvens i dem. (Jag minns alltid att Lala på 60-talet kritiserade mig för att skriva helt inkonsekvent. Nu har han själv äntligen insett värdet i detta. Ähäkutti!).

Som vi alla vet är detta bokformat svårt. Man börjar tycka om sina egna tankar och kan inte stryka dem. Otänkta tankar innehåller en mängd platta och redan tusen gånger tänkta tankar. Fast kanske är det meningen att visa även detta: att människor tänker likadana tankar? Det finns också en del tankar som jag faktiskt inte kan se tanken i (men då kan jag vara dum och ignorant). Men en tredejdel är jättefina och det är kanske ett bra resultat om en läsare hittar en tredjedel fascinerande tankar hos en annan.

Och förstås är det bra att läsa tankar som man är absolut oense med. Till exempel

“Stig aldrig upp för tidigt. De flesta drömmar är bättre än verkligheten” är helt enkelt fel: de flesta drömmar är enligt den nyare empiriska drömforskningen obehagliga, eftersom deras funktion är att förbereda oss för att möta olika risksituationer.

“Det är inte mycket begärt att vara hygglig. Men varför är hyggligheten så ovanlig” (eller “att vara hygglig är något besynnerligt”). Igen säger erfarenheten mig att de flesta människor nog är relativt hyggliga, åtminstone i personliga relationer.

“Hur ens liv utformas beror mer på slumpen än på ens egna medvetna val.” Det här är förstås bara sant om slumpen innehåller även vår biologiska sammansättning och omgivning, av vilka ingendera är slumpmässigt utformade.

Jag är också tveksam över några av Lalas grundidéer: livet som slöseri, lagen som vertikal och moralen som horisontal (och “bättre”) eller det som kanske är hans credo: “entydighet är undantagslöst stupiditet” (och dess kompanjon, “Det finns ärliga människor. Så ärliga att man ibland tycker synd om dem”). Varför måste det vara så? Varför är entydiga tankar så dåliga?

De här är alltså inte på något sätt “fel”. Värre är de triviala tankarna, som man egentligen kunde ha kastat ut ur boken. Jag tar risken att nämna några av dem (för kanske är de mindre entydiga än vad jag ser dem):

“Det som i det ena fallet är en dygd är i det andra fallet en odygd”

“Ökad kunskap ger större förståelse men mindre självsäkerhet”

“Det finns inte några svar. Det finns bara en oändlig mängd meningsfulla frågor.” (Det här är kanske inte så mycket trivialt som fel.)

“Det bästa vi kan göra är att vara lyckliga för stunden”

“Den obesvarade kärleken är inte kärlek” (nå ja, nog kan jag tänka mig att det finns situationer där kärleken kan vara ensidig ...)

Men sen kommer många tankar som jag helhjärtat skriver under och som dessutom är mycket fint formulerade, som: “Det finns bara ett oemotsägligt: vi har rätt att leva.”.

Förstås skriver jag också under allt det dystra som Lala kommer med - det är bara förvånande att en sån hygglig kuf som han kan vara så dyster och tycka så illa om sig själv och en del andra...

“Att tro på det omöjliga, det människovärdiga livets enda alternativ”, är förstås varje Ny Tid-läsares (för att inte tala om redaktörernas) motto.

Och till sist: ju flera gånger man läser dessa tankar, desto djupare känns de, desto mera vill man debattera, desto mera minns man sin gamla glada vän Lala (fast han tydligen innerst inne inte är så glad ändå). Det som tydligt stiger fram ur dessa två böcker är att mannen har en habitus som är förvånansvärt oföränderlig och som alltid tänker på samma sätt, även om innehållet varierar. Talet om det oöverskådligt fragmenterade livet och evigt föränderliga identiteter är därmed, som han själv skulle uttrycka det, ”skräp”.

J.P.Roos