J..P.Roos-Anna Rotkirch: Kabel, kokos,magasin

Kabel, Kokos, Magasin?

Under detta sekel finns det åtminstone en byggnad som får och bör rivas i Helsingfors centrum, nämligen Korvhuset. I höstnumret av tidningen Röster-Rötter-Rum fanns ett skakande fotografi av huset som stod där innan. Jag hade aldrig sett denna större och smäckrare version av Ateneum ens på bild. Lusten väcktes att göra som moskvaborna - riva planerarnas värsta misstag och återuppföra det gamla.
I stället planerar man som känt att förstöra två historiska byggnader till: magasinerna och Lappvikens sjukhus. Lappviken är tillsvidare inte hotad som byggnad men nog som funktionell helhet. Magasinerna riskerar total förstörelse. Byggnadernas enda hopp är i dag de starka folkrörelserna. Politikerna verkar däremot snarast pinsamt berörda av att medborgarna faktiskt sysslar med medbestämmande, lokal evaluering och allt annat blabla som nämns i betänkande efter betänkande gällande stadsplanering.
Det är märkligt att beslutsfattarna i Helsingfors varken lär från sina misstag eller sina fullträffar. Alla erkänner nu att Korvhuset var ett gigantiskt misstag, en, som prins Charles skulle säga, vårta intill Ateneum. Men majoriteten av Helsingfors fullmäktige, med samlingspartiet och socialdemokraterna i spetsen, stöder att man river magasinerna och bygger nytt.. Ändå har vi flera exempel hur man ska återuppliva gamla miljöer. I regel måste det tydligen ske mot beslutsfattarnas vilja. Så var det med Kabelfabriken i väst, och så var det med dess nyfödda syskon i öst, Teaterhögskolans nya utrymmen i den så kallade Kokosfabriken. Fabriksgården i Hagnäs har med ett glastak och träbitsgolv blivit en fantastiskt välkomnande, rogivande, kreativ plats med sydeuropeisk stämning. Varje rivningsglad fullmäktigemedlem borde besöka Kokosfabriken för att se vad som kunde göras med magasinerna. Medlemmen kunde också tänka på att byggnaden stod tom i flera år och hade rivits om inte Oranssi idkat civil olydnad och ockuperat den.

I Kokoshuset har arkitekterna dock hämnats genom att göra omöjliga interiörer. Administrationen sitter i ett förfärligt kontorslandskap med tre kvadratmeter arbetsyta, full insyn till varandra, dålig luft och ständigt oljud. -Jag ringer igen när du kommit till jobbet, föreslog jag efter att förgäves ha försökt tala med någon jag trodde gick bland trafiken på Sörnäs strandväg. -Men jag är på jobbet, svarade hon olyckligt.

Liknande kontorslandskap planerades då flera av universitetens institutioner flyttade till gamla byggnader i centrum. Forskarna vägrade till all lycka blankt. Vi kunde ändå inte hindra arkitekterna från att göra väggar med glasfönster. Fönstren täcktes förstås genast av planscher och bokhögar men gör ändå så att varje uttalat ord hörs till grannen.

Liksom Tapani Ritamäki har sagt är arkitekturen den enda konstform som lever nästan helt utanför sådana kulturella kärninstitutioner som tidningarnas recensioner. Arkitekternas och planerarnas välde är långt mindre ifrågasatt än andra experters. Förskräckligheter triumfas igenom, senast Sanomahuset och Scandics hotell. Och inuti husen sitter människor i miljöer som kanske passar på en arkitektbyrå, men inte för administratörer, forskare eller skribenter.

Magasinerna måste också ses som en del av omgivningen, den marklinje som professor Tom Simons lyfte fram i samma nummer av RRR. Det finns starka intressen som vill förstöra den nuvarande öppna vyn från järnvagsstationen till Riksdagshuset. Det utgör en viktig orsak till att man vill riva magasinerna: ifall de låga magasinerna bevaras blir det svårare att fylla området med nya byråhus, t.ex Sanomats andra hus. Som det är formar magasinerna en naturlig front för Riksdagshuset, fast Sanoma I numera vräkigt häver sig till vänster.

Diskussionen om huvudbiblioteket kunde också anknytas till denna debatt. Posthuset har föreslagits som nytt bibliotek. Men varför inte Sanomahuset? Där har vi en byggnad vars nuvarande arbetare också klagar över trånga men samtidigt oskyddade arbetsutrymmen men som kunde fungera idealiskt som bibliotek och allaktivitetshus. Sanomat klagar ju redan över att byggnaden är för liten för dem, och kan säkert lätt skaffa sig något annat hus. Och Aatos Erkko behöver, precis som Amos Andersson tidigare, symboliskt kapital i stället för mera av det materiella. Att Andersson lät förstöra Svenska teatern var kanske inte det bästa sättet att bli ihågkommen på, men historien kunde kanske förlåta Erkkos Sanomahus om det fick en viktig och central funktion i staden.

Anna Rotkirch & J.P.Roos
(publicerad i HBL 24.9.00 )

Back to beginning