Ralf Wadenström (1991)
Marxismen intar bland filosofier en särställning såtillvida att den indoktrinerats i ett antal socialistiska länder. Dess konkreta inverkan på gemene man i de s.k. öststaterna torde sakna jämförelse i historien. Marxismens inflytande har dock inte begränsat sig enbart till socialistiska länder, utan inflytandet har, främst genom de kommunistiska och socialdemokratiska rörelserna, nått långt över alla politiska gränser. Inte heller har de marxistiska idéerna enbart inverkat på det politiska tänkandet, utan det torde vara möjligt att spåra dess inflytande även på andra områden så som litteratur, sexualmoral och teologi.
Således är marxismen, på sitt speciella sätt, en synnerligen betydelsefull filosofisk riktning, om inte i filosofins historia så åtminstone i idéhistoria och politisk historia. Även om marxismens fanbärare inte alltid har nöjt sig med ren filosofisk argumentering, och trots att en fri filosofisk diskussion inte alltid varit möjlig i de stater där marxismen haft sitt starkaste fotfäste, är det min åsikt att marxismen kan och bör diskuteras på ett akademiskt och filosofiskt plan.
I denna uppsats begränsar jag mig till att behandla den materialistiska dialektiken. Jag har alltså tagit fasta på dialektiken i den dialektiska materialismen, eftersom jag betraktar den som marxismens kärna. Trots att jag koncentrerar mig på ett begränsat område inom marxismen ger uppsatsens längd och art inte möjlighet till annat än en ytlig behandling av ämnet. Istället för att göra en djupdykning i detaljerna har jag försökt återge en helhetsbild, som samtidigt utgör en tolkning av den materialistiska dialektiken
Med dialektisk materialism menar vi den marxistiska materialism som utvecklats av Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95). Den skiljer sig från tidigare materialistisk filosofi bl.a. genom att vara politiskt engagerande. Själv uttryckte Marx sitt förhållande till tidigare filosofer i följande ord:
Filosoferna har tolkat världen på olika sätt; vad som gäller är att förändra den.
Den traditionella s.k. mekanistiska materialismen såg världen som en stor mekanisk maskin där en progressiv förändring inte var att vänta. Anhängare av den mekanistiska materialismen hade dessutom en tendens att övergå till idealism eller åtminstone till dualism, då det mekanistiska världsalltet kunde anses förutsätta ett icke-materiellt väsen som skapat och satt igång denna enorma maskin. Den dialektiska materialismen är däremot strängt ateistisk; materiens rörelser har sitt upphov i materien själv, i dess inre motsättning.
Kort sagt: den dialektiska materialismen skiljer sig från den traditionella materialismen genom att den är dialektisk. Marx är dock inte historiens första dialektiska filosof, lika lite som han är materialismens upphovsman. Tvärtom finner vi så väl dialektiska som materialistiska filosofer redan i det antika Grekland. Det revolutionerande i marxismen ligger i att Marx kombinerade Hegels (idealistiska) dialektik med ateistisk materialism Trots att Marx starkt kritiserade Hegels dialektik är Marx materialistiska dialektik otänkbar utan Hegel. Visserligen menade Marx att hans dialektik inte enbart skiljer sig från Hegels, utan han såg den som dess rena motsats:
Meine dialektische Metode ist von der Grundlage der Hegelschen nicht nur verschieden, sondern ihr direktes Gegenteil.
Ändå är Marx dialektik nästan en direkt kopia av den hegelska, frånsett en mycket väsentlig punkt: Hegels är idealistisk, Marx dialektik är ateistisk och materialistisk.
Ordet dialektik har sitt ursprung i det grekiska ordet dialectos som betyder samtala eller argumentera. Zeno av Elea (ca 490 f.Kr.) introducerade dialektik som en konst att argumentera genom att avslöja motsättningar i opponentens ståndpunkt eller argumentering. Bl.a. påvisade han motsättningarna i ett föremåls rörelser med hjälp av denna metod, en skenbar motsättning, som Engels senare gav som exempel på materiens inneboende motsättning.
För Heraclitus (ca 500 f.Kr.) var dialektiken mera än blott konsten att argumentera. Dialektiken innebar för honom alltings konstanta flöde, förändring och utveckling genom de inre motsättningarna. Lenin betraktade Heraclitus som dialektiken grundare.
Hos Platon (428-348 f.Kr.) präglas dialektik som ett systematiskt begrepp. Platon betonar dialektiken bindning till samtalet eller dialogen. Dialektiken är ett uttryck för en konst eller en metod att under samtalets gång bryta ner och överskrida de motsatta åsikterna, för att nå kunskap om verkligheten eller idéerna.
Under hela medeltiden fanns det ingen utpräglat dialektisk filosof av betydelse. Vi får gå ända till Emanuel Kant (1724-1804) för att igen finna en filosof av större vikt som intresserade sig för dialektik. Kants dialektik innebär en tankeprocess där förnuftet skenbart motsäger sig själv, varefter ny kunskap erhålls.
För Kant är denna process emellertid inte en progressiv rörelse mot högre insikt och det föranledde Hegel att kritisera honom. Kant är dock tillsammans med Johan Gottlieb Fichte (1762-1814), som vidareutvecklade Kants filosofi, Hegels främsta föregångare. Det var Fichte som introducerade begreppen 'tes', 'antites' och 'syntes'.
George Willhelm Friedrich Hegels (1770-1831) dialektik står för världsandens eller idéns självutveckling enligt ett dialektiskt triadschema - i sig (an sich), för sig (für sich) och i och för sig (an und für sich). Dessa tre steg är allmänt kända som tes, antites och syntes, även om Hegel själv inte använde dessa begrepp. Den hegelska dialektiken är en princip för tänkandets process och utveckling lika väl som för utvecklingen i naturen och i samhället. Emellertid är andens, idéns eller tankens utveckling det primära, medan utvecklingen i naturen och i samhället, genom vilken anden eller Gud, förverkligar sig, är sekundär
Hegels betoning av idéns och tanken utveckling har medfört att man velat se den hegelska dialektiken som endast en metod, en s.k. dialektisk metod, baserad på dialektisk logik. Detta kan dock vara missvisande. Visserligen kritiserade Hegel den formella logiken, men han säger inte att den är falsk, utan endast att den inte säger oss någonting av filosofiskt intresse.
Det kan anmärkas att den formella logikens regler, t.ex. A = A och A → ~(~A), inte förnekar möjligheten att det i ett ting kunde finnas två eller flera aspekter eller delar med motsatta egenskaper. Hegels dialektik, "den dialektiska logiken", bör inte ses som ett alternativ till den formella logiken. Hegel rör sig på ett helt annat plan.
För Hegel spelade staten en mycket viktig roll. Det var genom staten och som anden förverkligade sig själv och som frihet kunde uppnås. Hegel trodde själv på den preussiska staten, som han väntade att under Fredrik den stores ledning skulle uppfylladen dialektiska processens slutmål. I förorden till sin bok Philosophie des Rechts skriver Hegel:
Was vernuftig ist das ist wirklich; unt was wirklich ist das ist vernuftig.
Två olika betoningar av detta påstående delade upp hegelianerna i två läger. De konservativa eller de s.k. gammelhegelianerna tog fasta på den senare satsen att vad som är verkligt är förnuftigt. De radikala eller de s.k. unghegelianerna tog däremot fasta på att vad som är förnuftigt är verkligt. Det som ursprungligen föranledde uppdelningen var ett arbete av David Strauss (Leben Jesu kritisch bearbeitet, 1835) där han kritiserar Hegels syn på religionen och hävdar att evangelierna innehåll endast är mytiskt. Medan gammelhegelianerna delade Hegels syn på religionen och på Guds inverkan på det historiska skeendet, intog unghegelianerna en antireligiös hållning.
Då Marx år 1836 kom till Berlin för att studera filosofi anslöt han sig till unghegelianerna. Bland de mest betydelsefulla unghegelianerna vid denna tidpunkt finner vi Ludwig Feuerbach (1804-72), som ansåg att Gud inte var någonting annat än människans eget väsen, och som således betraktade religionen ur en ateistisk synvinkel. I Das Wesen Christentums skriver han:
Gott ist das reine, das unbeschränkte, das freie Gefühl ... Das Gefül ist atheistisch in Sinne des ortodoxen Glaubens, als welcher die Religion an einemäussern Gestand anknüpt.
Således kritiserar Feuerbach Hegel -för hans uppfattning att Gud skapat den materiella världen. Enligt Feuerbach är det istället människan som skapat Gud.
Till en början var både Marx och Engels anhängare av Feuerbachs ateistiska materialism. Feuerbach var materialist så till vida att han ansåg psykets existens vara beroende av materien och inte tvärtom. Han såg dock människan framför allt som en sensuell och rationell varelse vars väsen är kärlek och förnuft. Han ansåg att de samhälleliga problemen kunde lösas med upplysning och broderlig kärlek.
Feuerbachs tro på människan och på att hennes innersta väsen är kärlek och förnuft kunde Marx emellertid inte dela. Istället kom Marx att beskylla Feuerbach för att vara materialist i teorin men idealist i praktiken. Således gick Marx längre i sin materialism än vad Feuerbach hade gjort. Marx såg ingen möjlighet till befrielse för människan ur hennes alienation om inte de materiella faktorerna i samhället först förändrades.
Enligt Marx är psykets existens inte bara beroende av materien utan konsten, filosofin och religionen är dessutom en direkt avspegling av de materiella förhållandena och de ekonomiska relationerna i samhället. Han kom därför att starkt kritisera Feuerbachs syn på religiositeten och på möjligheterna att befria människan frän religionens band genom upplysning och medmänsklig kärlek. Istället hävdade Marx att religiositeten är betingad av samhället och således inte kan övervinnas utan en genomgripande samhällelig reformation. Trots Marx starka kritik av Feuerbach var det Feuerbachska inflytandet på Marx av största betydelse, så väl när det gäller hans syn på alienationen som hans kritik av religionen.
Den materialistiska dialektiken baserar sig dels på Feuerbachs materialism i modifierad form, dels på Hegels dialektik, lika så i modifierad form. Trots att Marx är den materialistiska dialektiken upphovsman och trots att dialektiken är det centrala i den dialektiska materialismen och i marxismen som helhet, kom Marx aldrig själv att formulera sin dialektik. Det var istället Engels som tog sig an uppgiften att formulera de dialektiska grundprinciperna och beskriva den materialistiska dialektiken ur en naturvetenskaplig synvinkel.
I motsats till Hegel såg Marx dialektiken i naturen som den primära. Materiens inneboende kontradiktoriska natur förutbestämmer en dialektisk utveckling i naturen. Där Hegel placerade Gud eller den absoluta anden, där placerar Marx materien. För Hegel var de dialektiska processerna i historien och i naturen emellertid en följd och en avspegling av tänkandets dialektik. Enligt Marx hade Hegel svängt dialektiken att stå på sitt huvud. Marx menade själv att tänkandet följer den förebild och struktur som kan iakttagas i naturen.
En viktig faktor i Hegels filosofi är att det hör till naturen hos alla ting att de är en enhet av motsatser. Olika element i eller aspekter hos organiska helheter kompletterar varandra och kan inte existera oberoende av varandra. Då det sker en utveckling övergår emellertid de kompletterande motsatserna gradvis till motsägande eller kontradiktoriska motsatser. Genom att ett ting negerar sig själv i och med att dessa motsatta aspekter eller enheter motsäger varandra övergår dessa motsatser frän en relation där de kompletterar varandra till en relation där de står i konflikt med varandra.
Då Hegels dialektiska process främst gäller tanken utveckling gäller Marx materialistiska dialektik materiens utveckling. Det är därför uppenbart att begreppen kontradiktion och konflikt har en annan betydelse för Marx än vad de har för Hegel. Hegel betonade inte särskilt kontradiktionen, men gav istället vikt åt motsatsernas enhet, jämställdhet och väsenidentitet. Marx förnekade däremot motsatsernas enhet och såg mellan dem endast fiendskap.
Genom att beskriva en modell för progressiv utveckling där konflikten är det centrala, motiverade Marx sin uppfattning att samhällsutvecklingen sker genom en kamp (klasskamp) mellan två fiendeläger, som resulterar i en allt intensivare konflikt där det ena lägret slutligen utplånas. Denna dialektiska process utgör en grundsten i Marx historiska materialism.
Trots att Marx såg den dialektiska processen som en modell för materiens utveckling, kom han inte själv att närmare undersöka hur denna process fungerar i naturen. Däremot tillämpade han dialektiken och främst den hegelska negationens negation för att kunna bevisa nödvändigheten av den sociala revolutionen och upprättande av gemensam egendom. Det var istället Engels som tog sig an uppgiften att systematisera de dialektiska lagarna och bevisa den dialektiska principens giltighet i naturen, ehuru inte Heller han någonsin slutförde sin systematisering. I Anti-Dühring skriver Engels:
... dialektiken är ingenting annat än vetenskapen om de allmänna rörelse- och utvecklingslagarna för naturen, det mänskliga samhället och tänkandet.
Engels sammanfattar de dialektiska principerna i följande tre lagar:
Engels påpekar själv att det egentligen var Hegel som utvecklade dessa lagar, men hävdar att Hegel gjorde misstaget att som tankelagar föreskriva dem naturen och historien.
Den första lagen innebär att en kvalitativ förändring plötsligt äger rum då den kvantitativa förändringen överskrider en kritisk gräns. Som exempel nämner Engels förändringen i vattnets aggregationstillstånd. Han hävdar även att hela fjärde avsnittet i Marx Kapitalet inte handlar om någonting annat än om exempel på kvantitativa örändringar som medför kvalitativa förändringar inom produktion och ekonomi.
Mest förkärlek har Engels dock för kemin. Fram om andra vetenskaper hade kemin tagit ett jättesprång i utvecklingen under det nittonde århundradet. Engels ser praktiskt taget varje möjlig molekyl som ett bevis på att kvantitativ förändring medför kvalitativ förändring. Som exempel nämner han att om vi tar lustgas (kvävemonoxid, N2O) och adderar ytterligare fyra syreatomer till dess kemiska formel får vi salpetersyra (kvävepentoxid, N2O5), som har helt andra egenskaper.
Enligt den andra lagen ingår det i varje ting två motsatta element som dels behöver varandra (enhet), dels motsäger varandra (konflikt). All progressiv utveckling sker genom enheten av och konflikten mellan dessa motsatta enheter. Till skillnad från Hegel ser Engels den dialektiska processen i naturen som den primära, medan tänkandets dialektik är sekundär. I Naturens dialektik skriver Engels:
Den s.k. objektiva dialektiken härskar i hela naturen, och den s.k. subjektiva dialektiken, det dialektiska tänkandet, är bara en reflex av den rörelse i motsättningar, som gör sig gällande överallt i naturen. Det är i motsättningarnas fortgående kamp och deras slutliga uppgående i varandra respektive i högre former som naturens liv har sin betingelse.
Enligt ovannämnda synsätt ger Engels sina exempel på motsatsernas enhet och konflikt ur naturen. Som ett exempel på motsatsernas övergående i varandra nämner Engels polaritet:
En magnet, som delas polariserar den neutrala mitten, men på så sätt att de tidigare polerna består. Om man däremot delar en mask, så bevarar den munnen vid den positiva polen och bildar i andra ändan en ny negativ pol med analöppning; men den gamla negativa polen (analöppningen) blir mun, och en ny analöppning eller negativ pol bildas vid maskens andra ända. Se där hur det positiva slår över i det negativa!
Som ett annat exempel på motsägelser i naturen nämner Engels rörelser:
Rörelsen är en motsägelse, t.o.m. den enklaste mekaniska rörelse kan fullbordas endast genom att en kropp i ett och samma tidsmoment befinner sig på en plats och samtidigt på en annan plats, genom att den så väl befinner sig som inte befinner sig på en och samma plats. Och orsaken till dessa motsägelser lika väl som lösningen ur dem är oföränderligt densamma - just rörelsen.
Negationens negation innebär en progressiv utveckling uppåt. Genom att ett ting på en särskild nivå negeras transformeras den till en högre nivå. Genom en andra negation - negationens negation - sker en transformation till en ytterligare högre nivå. Engels kallar denna utveckling spiralformad. I Anti-Düringger Engels exempel på negationens negation i naturen. T.ex. då ett sädeskorn faller, i god jord och gror negeras fröet, men istället framträder en planta - negationens negation.
I Kapitalet ger även Marx flera exempel på negationens negation. Han ser den kapitalistiska privategendomen som en negation av den individuella privategendomen, medan övergången till samhällelig egendom står för negationens negation.
Det förefaller som om så väl Marx och Engels som senare Lenin och Stalin utvecklade sin filosofi för att tjäna ett speciellt syfte. Om den materialistiska dialektiken är sann, om all naturlig utveckling sker i s.k. språng då konflikten mellan två motsatser nätt en bestämd nivå, och resulterar i den enas utplåning eller uppgång i den andra, då är även den kommunistiska revolutionen den naturliga samhällsutvecklingen. Det är troligt att Marx och Engels hade politiska visioner och ambitioner innan de började utveckla sin filosofi. Åtminstone gjorde Engels sina studier och tolkningar av dialektiken i naturen efter att Marx redan hade tillämpat den materialistiska dialektiken i sin historiefilosofi och i sina ekonomiska teorier.
Både U.I. Lenin (1870-1924) och Josef Stalin (1879-1953) utvecklade dialektiken - om inte medvetet så åtminstone omedvetet - så att den tjänade deras egna intressen. Stalin, som lyckades erövra sig en diktatorisk makt, förnekade helt negationens negation. Kanske bidrog det till att den stalinistiska eran inte negerades före Stalins egen död?
Cornforth, Maurice: Dialectical Materialism. Volume One. Materialism and Dialectical Method. Lawrence & Wishart, London 1971
Dupre, Louis: The Philosophical Foundation of Marxism. Harcourt, Brace & World, U.S.A. 1966
Erigels, Frederick: Dialectics of Nature. Foreign Language Publishing House, Moskva 1954
Feuerbach, Ludwig: Das Wesen Christentums. Gesammelte Werke 5. Akademie-Verlag, Berlin 1984
Filosofilexikonet, Forum, Borås 1988
Gregor, A. James: A Survey of Marxism. Problems in the Philosophy and Theory. Randorri House; U.S.A. 1965
Hegel, G.W.F.: Förnuftet i historien. Boklaget Didalos, Lund 1987
Hegel, Fredrich: Grundlinie Philosophie des Rechts. Verlag Ullvang, BRD 1972
Hegel, G.W.F.: Werke 6. Wissenschaft der Logik II. Suhrkamp Verlag, BRD 1975
Kasymzanov, Agyn: Johdatus Leninin filosofian vihkoihin. Kustannusliike Edistys, Moskva 1977
Marx, Karl; Engels Friedrich: Filosofiska skrifter. Skrifter i urval. Bo Cavefors Boklag, Köthen, DDR 1977
Marx, Karl: Das Kapital. Verlag Ullstein, BRD 1969
Reese, William L.: Dictionary of Philosophy and Religion. Estern and Western Thought. Humanities Press, 1980