Upplysningen och romantiken

Upplysningen är ett mångtydigt begrepp. Upplysningen kan stå både för en rörelse och en epok i idéhistorien. Upplysningens tidsålder kan även tolkas som upplysningens århundrade, d.v.s. 1700-talet. Kännetecknande för upplysningen är dels sekulariseringssträvandena, dels progressivismen. Sekulariseringen och progressivismen präglar även upplysningens historiografi. Med upplysningen eller upplysningstiden kan förstås en idéhistorisk period som begränsar sig till franskt 1700-tal, men benämningen kan även omfatta den brittiska och den tyska upplysningen.

Voltaire torde vara upplysningens mest kända representant. Det var även Voltaire som introducerade begreppet 'historiefilosofi'. Voltaire kan sägas ha utvecklat den kristna universalhistorien till profan historiefilosofi, fastän han inte var den första historiefilosofen. "Filosofen" Voltaires historiefilosofi är dock inte primärt en historiefilosofi av den spekulativa modellen, utan snarare blott en sekulariserad eller "filosofisk" historia.

I Vägarnas möte uppmärksammar Gunnar Aspelin hur "den franska upplysningens historiefilosofi" har karaktären av en opposition mot kristen historiemetafysik, men han påpekar att den samtidigt kan betraktas som en fortbildning av den teologiska historieuppfattningen. Det stora augustinska dramats story och tema återfinns även i Voltaires Essai, men namnen på aktörerna har ändrats:

Låt den kyrkliga värdesättningen slå över i sin diametrala motsats, låt Ecclesia militans utbytas mot Philosophia militans, låt superstitionen intaga de onda och gudsfientliga makternas plats, och man får grundtanken i denna historiska helhetsvy, där ljusets och mörkrets banérförare, filosofen och prästen, framstå som det stora dramats huvudaktörer. Dualismen är lika radikal som hos någon kyrklig historiefilosof, om ock motsatsen tro-otro ersatts av motsatsparet förnuft-superstition.

I Världsbilder och livsideal uttrycker Aspelin den voltairska historiefilosofins centrala tema i liknande ordalag:

[Voltaire] ser historien som en kamp mellan förnuftet och de mörka makter, som bär namnen okunnighet och vidskepelse. Filosofer och människovänner är det godas målsmän; det onda representeras av ljusskygga präster och samvetslösa våldshärskare. Hos honom återkommer motsättningen mellan Civitas Dei och Civitas diaboli i medeltidens historiemetafysik.

Upplysningsfilosoferna saknade i regel sinne för den historiska dimensionen. Där man under renässansen ansåg att den antika kulturen var mera högstående än den samtida kulturen, ansåg man allmänt under upplysningstiden att samtiden var överlägsen alla tidigare perioder. Samtidigt trodde man på en utveckling mot en ännu bättre framtid.

Upplysningstiden karakteriseras även av rationalism och universalism. Universalismen betyder bland annat tro på en allmän oföränderlig människonatur, allmänmänskliga världen och internationella standarder. Ett uttryck för den franska universalismen är metersystemet. Inom historieskrivningen tar sig universalismen uttryck i indelning av historien i sekel istället för i nationellt eller kulturellt bundna epoker. Upplysningens centrum var Frankrike. Det universalistiska arvet från upplysningstiden präglar fortfarande det franska samhället och fransk politik.

Romantiken brukar tolkas som en motreaktion mot så väl upplysningen som klassicismen. Där man under upplysninstiden föraktade medeltiden, är det typiskt för romantiken att man idealiserade medeltiden. Den romantiska filosofin sammanfaller delvis med den tyska idealismen, men Hegel, som är den kändste representanten för den tyska idealismen, representerar inte nödvändigtvis romantiken.

Kännetecknande för romantiken är starka känslor, organiska metaforer och betonandet av de nationella särarterna. De tyska idealisterna uppfattade den nationella historien som en organisk utvecklingsprocess. Där upplysningsfilosoferna räknade med en oföränderlig människonatur, hade de romantiska historikerna och historiefilosoferna sinne för olika tiders särdrag. Romantikens geografiska centrum var Tyskland. Skillnaden mellan upplysningen och romantiken karaktäriseras ibland av skillnaden mellan den apollinska och den dionysiska principen, mellan Apollon och Dionysus.

Att fundera på

Vad finns det för likheter mellan upplysningen och renässansen?
Hur kan man förklara att upplysningen och romantiken hade så olika inställningar till medeltiden?
På vilka grunder kan man hävda att Voltaires världshistoria är en variant av frälsningshistorien, kristendomens stora berättelse?

Respons
deadline 6.11

Startsida