Ordet 'renässans' betyder pånyttfödelse. Renässansen har fått sitt namn därför att tidsperioden ansetts representera en pånyttfödelse av den antike kulturen. Renässansen karakteriseras av ett sekulariserat tänkesätt, som utmanade den medeltida världsbilden och den kristna frälsningshistoriens position som den dominerande myten eller stora berättelsen i Europa.
Under renässansen vaknade ett intresse för den antika kulturen, som man ansåg överträffa den samtida "moderna" kulturen. Sedan Thomas av Aquinos tid hade Aristoteles varit den dominerande auktoriteten på filosofins och vetenskapens område. Under renässansen blev Platon åter aktuell. I Florens grundades en "Akademi" med den av Platon i Aten grundade Akademin som förebild.
Under högmedeltiden hade man i Europa läst latinska översättningar av Aristoteles och andra grekiska filosofer. Dessa översättningar hade ofta förmedlats av araberna. De muslimska araberna var under högmedeltiden på många sätt mera bildade än de kristna européerna. Under renässansen började man i Europa och speciellt i Italien igen läsa de grekiska klassikerna på originalspråket. Man sökte sig "tillbaka till källorna".
Samtidigt som intresset för den klassiska antika litteraturen vaknade till liv i Italien och speciellt i Florens, började framstående florentinska författare skriva på folkspråket, dvs på en lokal variant av vulgärlatin. Därmed lade de florentinska författarna grunden till det italienska språket.
Med renässansen förstår man ofta det samma som den italienska renässansen. De flesta centrala representanterna för renässansen var italienare, närmare bestämt florentinare. Under renässansen bestod Italien av statsstater och republiker liksom Grekland under den hellenska tiden. Den politiska ordningen aktualiserade den antika politiska teorin.
En av de mest berömda representanterna för renässansen är Niccolò Machiavelli. I sin återgivning av historien bortsåg han från den augustinska historiefilosofins och den thomistiska filosofins, och betraktade istället historien från en realistisk maktpolitisk synvinkel.
Det finns ett starkt samband mellan renässansen och reformationen. Båda rörelserna utmanade den medeltida ordningen och världsbilden. Samtidigt representerar de rakt motsatta värderingar. Renässansen var profan, reformationen religiös. Renässansen orienterade sig tillbaka till antiken, reformationen står för ett definitivt brott med den klassiska antiken. Där renässansen lyfte fram arvet från Aten, omhuldade reformationen arvet från Jerusalem. Renässansen hade sitt centrum i Sydeuropa, reformationen var en nordeuropeisk rörelse. Under renässansen var påvarna mera intresserade av klassisk bildning och maktpolitik än av religion. Reformationen kan åtminstone delvis ses som en reaktion mot påvarnas världsliga leverne.
Både reformationen och renässansen tog sig nationalistiska uttryck. I ännu högre grad än renässansen lyfte reformationen fram folkspråken. Detta har ett samband med uppfinningen av boktryckarkonsten, som möjliggjorde massproduktion av Bibeln och andra skrifter. Där reformationen omfattade vanligt folk, var renässansen emellertid en elitistisk rörelse. Reformationen gav i sydeuropa upphov till en motreformation, en återgång till den katolska läran och ett fromt liv. Därmed kom reformationen att indirekt medföra renässansens slut.
Renässansen och speciellt Machiavellis historieskrivning och samhällsfilosofi fick medeltidens stora berättelse att förlora i trovärdighet, utan att erbjuda en ersättande berättelse eller sammanhållande, legitimerande myt. De följande århundradenas nationalism och nationalistiska historieskrivning kan ses som ett svar på det tomrum som medeltidens ideologi lämnade efter sig.