Ralf Wadenström (2000)

Elektroniska valsedlar

I slutet av augusti ingick i tidningen Aamulehti flera artiklar där man argumenterade för "nätval" eller möjligheten att rösta i allmänna val via Internet. Tidningen publicerade även resultatet från en gallupenkät, enligt vilken "finländarna vill rösta via Internet". Åtminstone skulle över hälften önska göra det. Självaste justitieminister Johannes Koskinen ställde sig i en intervju i Aamulehti positivt till tanken, fast egentligen uttalade han sitt stöd endast för referendum via nätet. I en ledare gick Aamulehti längre än så och förutspådde rentav att valen i framtiden helt och hållet flyttar till nätet. Ännu återstår det dock vissa tekniska problem att lösa, men genom det digitala identitetsbeviset är redan ett av de största problemen lösta.

När man diskuterat val eller förhandsröstning via Internet är det de tekniska och juridiska frågorna som dominerat. Även jämlikhetsfrågor har i någon mån diskuterats, då ju inte alla har tillgång till nätet. Det vanligaste argumentet för "nätval" är att det kunde ge ett högre valdeltagande. Detta var även det centrala argumentet i Aamulehti

Ett lågt valdeltagande kan vara ett tecken på att folket eller en del av folket inte längre intresserar sig för politik. Men varför är en högt valdeltagande så viktig i sig? Intresset för politiken och tilltron till demokratin ökar inte av att deltagandet i valen blir högre. Den låga röstningsprocenten är ju inte en orsak till det bristande intresset, utan en följd där av. Istället finns det en risk med ett högt valdeltagande: Ett högre valdeltagande torde betyda att ännu flera racerchaufförer och fotomodeller blir invalda. Det är för de politiskt ointresserade väljarnas skull som valkampanjerna redan nu blivit ren show business. Även om en hög röstningsprocent skulle ha ett egenvärde, kan man fråga sig om det är värt att försöka höja valdeltagandet till vilket pris som helst.

Demokrati är mera än procent, teknik och juridik. Besöket i vallokalen är mera än en praktisk rutin. Demokratin grundar sig även på traditioner och ritualer. Ansvar, plikt och förtroende bygger på kulturella koder som inte lätt låter sig översättas till ettor och nollor. Statsöverhuvuden kommer även framöver att träffas för att underteckna avtal, fastän det hela juridiskt sett kunde skötas med en klick på datorn.

Det digitala identitetskortet möjliggör att även rutiner där det krävs legitimation och underskrift kan skötas via nätet. Med lagstiftning kan man göra en digital signering juridiskt jämställd med en traditionell underskrift. I många sammanhang skulle den elektroniska underskriften ändå vara värdelös. Det som är juridiskt bindande är inte nödvändigtvis moraliskt bindande. Och många etiskt eller moraliskt bindande avtal kan brytas utan juridiska följder. I den japanska maffian lär man svära sin trohet genom att skära av ett finger. Inga Internetuppkopplade mobiltelefoner kan här någonsin ersätta kniven. Det är uppenbart att ett ceremoniellt svuret löfte etiskt och moraliskt sett är mera bindande än ett avtal som undertecknats med ett tryck på "enter" eller en klick på "OK".

Deltagandet i allmänna val har varit och kunde förbli en högtidlig handling på samma sätt som undertecknandet av ett avtal. Så länge som man ännu minns den traditionella valsedeln av papper kanske den elektroniska valsedeln ännu kan ge en känsla av ett traditionellt val, men med tiden riskerar valsedeln att bli en död metafor, om inte förr så när valen helt och hållet har flyttats till nätet. Då kommer röstandet i allmänna val inte väsentligen att skilja sig från deltagandet i de otaliga "gallupar" och omröstningar som redan idag arrangeras på Internet.

Kanske ger oss telematiken en fungerande demokrati även i framtiden, men denna demokrati behöver inte bygga på de värderingar som vi idag förknippar med ordet "demokrati".

W