Ralf Wadenström (2005)
Inför presidentvalet 2006 har nästan alla partier nominerat sina egna kandidater. De flesta kandidaterna förefaller vara totalt chanslösa i valet, så det är klart att det anses vara viktigare att vara med än att vinna. Men vad är meningen med presidentkandidaten, om denna endast tävlar om platserna 2 - 6 i ett val där bara en blir vald?
Presidentkandidaternas uppgift i presidentvalet är att representera eller snarare marknadsföra sitt parti. Redan i presidentvalet 2000 var samtliga kandidater nominerade av partier och inte av "folkrörelser", vilket var allmänt i valet 1994. Faktumet att kandidaterna representerade sina partier även i valet 2000 motsvarades dock inte av logotyperna, färgerna eller slogans på kandidaternas valaffischer och webbsidor. För att Elisabeth Rehn skulle ha en chans att vinna valet tonade men ner Svenska folkpartiets roll. Borta var de röd-gula färgerna och nyckelpigan hade flugit sin kos. Om målsättningen istället för att vinna valet hade varit att utnyttja Rehns anseende och popularitet för att öka Sfp:s marknadsandel, skulle man ha valt en annan framtoning.
Men det var inte bara Rehn som tillförde sitt parti värde. Även partiet kunde ge kandidaten mervärde. Det fanns många svenskspråkiga väljare för vilka Rehns förankring i Sfp var det starkaste argumentet för att rösta på Rehn. Att Samlingspartiet var det parti vars färger syntes bäst i presidentvalskampanjen torde åtminstone delvis kunna förklaras med att partiet inte var ute efter att få Uosukainen vald till president, utan snarare utnyttjade valet - där partitröskeln är lägre än normalt - till att värva nya anhängare och samtidigt behålla gamla väljare. Å andra sidan började Uosukainen dra fördel av anknytningen till Samlingspartiet då hennes understöd sjunkit under det procentuella understöd som partiet normalt åtnjuter.
I de två senaste valen har Svenska folkpartiet haft reella möjligheter att få sin kandidat vald till republiken Finlands president. Så är knappast fallet i valet 2006. I detta val gäller det istället för Sfp att ställa upp en kandidat som kan hålla kvar trogna Sfp-anhängare och samtidigt om möjligt erövra nya sympatisörer. Dessa två uppgifter är inte lätta att förena. För detta ändamål är Henrik Lax dock en vällämpad kandidat. Dels har han som tidigare ordförande för Folktinget och som representant för Sfp och Svenskfinland i Europaparlamentet etablerat sig som en samlande kraft, dels är han tillräckligt liberal, Nato-orienterad och tvåspråkig för att kunna vinna över även icketraditionella väljare.
Då det gäller förutsättningarna att erövra s.k. finska röster hade Eva Biaudet kanske varit en ännu bättre kandidat. Hennes stora svaghet är dock att hon kunde ha fått många traditionella svenska väljare att rösta på konkurrerande partiers kandidater. Kallis, Vanhanen och Niinistö hade fått röster från tidigare trogna Sfp-anhängare, medan Halonen däremot kunde ha förlorat en del röster åt Biaudet. Denna potentiella oönskade effekt var naturligtvis inte Biaudets syfte med att sträva efter att bli Sfp:s presidentkandidat. Så varför utmanade hon då Lax om uppgiften som partiets presidentkandidat?
Fastän Henrik Lax till en början till synes osjälviskt lät sig övertalas att ställa upp som partiets presidentkandidat, kan han - naturligtvis - även ha personliga fördelar av att kandidera. Detta åtminstone i det fall att han ställer upp även i nästa Europaparlamentsval. Och varför skulle han inte göra det? Ställer han inte upp har han slösat en massa resurser - speciellt partiets - genom att kandidera i presidentvalet. Det är svårt att genom en presidentvalskampanj vinna bestående understöd för partiet. Däremot kan en enskild kandidat skapa sig ett namn genom att kandidera i ett presidentval.
Hade Sfp ställt upp Eva Biaudet som presidentkandidat hade partiet kanske fått mera röster, men vad hade man vunnit med det? Den som hade vunnit på Biaudets kandidatur är närmast Biaudet själv. Hon hade kunnat pröva och stärka sitt understöd utanför Helsingfors, för att kunna satsa på en plats i Europaparlamentet. För Sfp hade hon i Europaparlamentsvalet dock varit en högriskfaktor.
Naturligtvis hade Biaudet genom att kandidera i presidentvalet kunnat stärka sin position även i Helsingfors, fastän åsikter som lämpar sig i ett nationellt val inte alltid går hem i huvudstaden. Biaudet skulle knappast ha sörjt över att hon skrämt bort tidigare trogna Sfp-väljare till Centern och Kristdemokraterna. Tvärtom skulle hon med sin kandidatur ha kunnat förnya bilden av Sfp, så att partiets profil bättre stödde hennes egen profil. Sfp kan inte fiska efter "finska" liberala röster utan att förlora väljare utanför Helsingfors. Däremot kan Biaudet själv vinna på att partiet stärker sin profil som ett Kansanpuolue - utan några belastande attribut.