Ralf Wadenström (1997)

Postmodernistisk problematisering av distinktionen mellan hög- och lågkultur

Att postmodernister problematiserat distinktionen mellan hög- och lågkultur är inte speciellt intressant. Vilka dikotomier har postmodernister inte problematiserat? Om man lyckas upplösa motsatsparen förnuft/galenskap, heterosexualitet/homosexualitet och manlighet/kvinnlighet så skall det väl inte vara så svårt att dekonstruera dikotomin högkultur/lågkultur. Man behöver inte vara postmodernist för att inse att gränsen mellan högkultur och lågkultur eller mellan populär masskultur och exklusiv finkultur är flytande. Vad som däremot kan vara av större intresse är att postmodernismen både i betydelsen postmodernistisk teoretisk diskurs och i betydelsen social och kulturell postmodernitet har överbryggt klyftan mellan å ena sidan populär och kommersiell masskultur och å andra sidan elitistisk högkultur. Jag skall lika väl inledningsvis studera logiken för en dekonstruktion av dikotomin högkultur/lågkultur.

De postsrukturalistiska, antiessentialistiska och dekonstruktivistiska postmodernisterna är kända för att kritisera och dekonstruera binära motsatser och speciellt dikotomier där den ena parten underordnas den andra. Dikotomin högkultur/lågkultur är just ett dylikt motsatspar. En annan liknande hierarkisk ordning är dikotomin man/kvinna. Dekonstruktionen av dikotomin betyder samtidigt en dekonstruktion av båda parterna. Mannen existerar som begrepp därför att det finns människor som inte är män. Det finns människor som har vissa egenskaper som gör dem till män och det finns människor som saknar dessa egenskaper och därmed tillhör kategorin mannens Det andra. För att dekonstruera mannen behöver vi bara ta ett manligt exemplar och stympa det. Om den (mans)lemlästa mannen fortfarande är en man, kan innehavet av ett konkret fallos inte vara en väsenbestämd eller en essentiell egenskap hos mannen. Då måste det finnas någon väsentligare manlig egenskap, något annat essentiellt innehåll i begreppet 'man', eller så existerar det överhuvudtaget inga essentiella manliga egenskaper. Om det senare är fallet, vilket antiessentialisterna hävdar, finns det inte heller någon essentiell skillnad mellan man och kvinna. Och då existerar det ingen legitimerande grund för diskriminering av kvinnan. På ett liknande sätt kan vi hävda att högkulturen saknar ett väsenbestämt innehåll och därmed rätt att privilegieras på lågkulturens bekostnad.

Språket och diskursen som marginaliserar kvinnan och gör henne till Det andra är ett mannens språk och en mannens diskurs, som utgår från mannens perspektiv. Då kvinnan stiger in på scenen och tar till orda utmanas det manliga perspektivet och den manliga diskursen. På ett analogt sätt kan populärkulturen utmana den högkulturella diskursen då populärkulturens röst får komma till uttryck. Det är högkulturens metadiskurs som gjort lågkulturen till Det andra. Naturligtvis är det inte skräplitteraturens författare som själva talar om skräplitteratur. Inte heller är det kompositörerna eller utövarna av underhållningsmusik som hittat på begreppet 'seriös musik'. Men då populärkulrens företrädare själva börjar tala om populärkultur i positiva ordalag och då masskulturens representanter tilldelas åtråvärda pris på basen av försäljningssiffror, då för högkulturens representanter inte längre egenmäktigt ordet.

I den värld där masskulturen tagit över kommandot bildar den exklusiva elitkulturens anhängare ingen elit, utan istället sekter för inbördes beundran. Kanske har högkulturen i dagens värld de facto marginaliserats till den grad att lågkulturens representanter inte längre på det teoretiska planet behöver dekonstruera dikotomin högkultur/lågkultur. Högkulturens diskurs har överröstats av masskulturella röster och uppfattas inte längre som förtryckande. Populärkulturens eller masskulturens ställning var emellertid ännu på 1950- och 1960-talet en annan. Postmodernismens genombrott kan i själva verket sägas sammanfalla med en omvärdering av genrer som tidigare klassificerats som mindre värdefull lågkultur.

Upplösning av den hierarkiska ordningen mellan högkultur och lågkultur betyder inte att det inte skulle finnas skillnader mellan kultur som kallats högkultur och kultur som kallats lågkultur. Även om det inte skulle finnas någon essentiell olikhet mellan t.ex. pornografiska bilder och seriös konst så återstår det fortfarande avsevärda skillnader. Det finns fortsättningsvis även skillnader mellan läsarnas egna pornografiska berättelser i herrtidningar och de noveller som kan ge skribenten ett författarstipendium.

Överbyggandet av klyftan mellan högkultur och lågkultur har ägt rum på så väl ett praktiskt som ett teoretiskt plan. På det teoretiska planet kan vi se ett genombrott för en dekonstruktivistisk och antiessentialistisk diskurs, som erbjuder möjligheter att dekonstruera dikotomin högkultur/lågkultur. På det praktiska planet kan vi se en förökning av diskurser och konkurerande berättelser. I den stora högkulturella metaberättelsens ställe har vi många mindre berättelser.

Vi kan alltså tala om postmodernism på två nivåer: en teoretisk och en praktisk. Men det hela är mera komplicerat än så. Postmodernismen står även för en upplösning av distinktionen mellan teoretisk och praktisk nivå. Även motsättningen mellan teoretisk och narrativ diskurs har dekonstruerats.

Problematiseringen av distinktionen mellan högkultur och lågkultur kan jämföras med problematiseringen av andra dikotomier så som väst/öst, man/kvinna, euroamerikan/afroamerikan och heterosexuell/homosexuell. Representanter för den marginaliserade parten har utnyttjat postmodern teori för att kritisera den förtryckande ordningen, men samtidigt har de kommit till orda och fått sin egen röst hörd, så att de även i praktiken problematiserat den förtryckande metadiskursen.

Lågkulturen skiljer sig från afroamerikannerna, från de homosexuella och speciellt från kvinnorna såtillvida att lågkulturen är ett mycket diffust begrepp. Postmodernismen och den antiessentialistiska feminismen till trots är det i de flesta fall oproblematiskt att skilja på män och kvinnor. Den karaktersitiska postmoderna människan är visserligen en afroamerikansk bisexuell transvestit, som låtit bleka sin hy, men lika väl sjunger att det inte är någon skillnad om du är svart eller vit. Transvestiten förblir dock en raritet - och kvinnorna förblir kvinnor, om än betydelsen av att vara kvinna kan variera från sammanhang till sammanhang.

Till skillnad från begreppet 'kvinnan' är begreppet 'lågkultur' svårt att definiera och har väl alltid varit mångtydigt. Lågkulturen skiljer sig från andra marginaliserade kategorier även såtillvida att lågkulturen, åtminstone i betydelsen kommersiell massunderhållning, inte alls alltid har befunnit sig i ett ekonomiskt eller politiskt underläge. Högkulturen kan, men behöver inte vara, överklassens kultur. Under 1900-talet har den elitistiska högkulturen tvärtom ofta representerat den politiska vänstern, medan masskulturen varit kapitalisternas kultur eller ett opium för folket. Den elitistiska finkulturen har även kunnat vara samhällets kritiska röst. Trots att den högkulturella metadiskursen varit en härskande diskurs, har den inte behövt vara den härskande samhällsklassens diskurs. Av denna orsak har det inte funnits så starka skäl att på ett teoretiskt plan angripa dikotomin högkultur/lågkultur.

Termerna 'postmodern' och 'postmodernism' har blivit allmänna på många områden. Inom vissa discipliner är dessa begrepp relativt entydiga, men inom flera discipliner är de synnerligen problematiska och mångtydiga. Åtminstone inom skönlitteraturen har det postmoderna flera olika betydelser. Den postmoderna romanen kommer inte bara efter den estetiska modernismen. Den postmoderna litteraturen kan även lokaliseras till en kulturell epok som kommer efter en modern tidsålder som går ända tillbaka till nya tidens början eller åtminstone till René Descartes. Medan den postmodernistiska konsten och kulturen av bl.a. Fredric Jameson tolkats som en kultur som kommer efter den modernism som kom efter realismen, har Jean-François Lyotard tolkat den postmoderna kulturen som en kultur som kommer efter en modernitet som har sin början i upplysningen eller rentav i kristendomen. Lika väl kan innehållet i dessa på basen av olika moderna eller modernistiska kulturer definierade postmoderna kulturer helt eller delvis sammanfalla. Å andra sidan behöver postmodernismen inte i sig höra hemma i någon bestämd epok. Postmodernismen kan tvärtom rentav betyda en upplösning av begreppet 'epok'. Åtminstone behöver förhållandet mellan modernismen och postmodernismen inte vara kronologisk.

Att begreppet 'postmodern' är mångtydigt beror inte minst på mångtydigheten av begreppet 'modern', eftersom det postmoderna vanligtvis betyder någonting som kommer efter det moderna. Varje tid definierar på nytt begreppet 'modern', men det finns även många olika samtidiga definitioner av begreppet. Detta kan redan förklaras med att det finns många olika historier med olika kronologier. Konsthistoriens "moderna" period (eller "moderna" perioder) sammanfaller t.ex. inte med den "moderna" tid som i allmän historia på engelska heter Modern Age. Att ett verk är modernt eller postmodernt betyder inte heller nödvändigtvis att det skapats under en bestämd tid. Kriterierna på modernitet och postmodernitet utgörs oftast av vissa karaktärsdrag.

Postmodern konst och kultur kännetecknats åtminstone på 1970-talet ofta av en upplösning av motsättningen mellan elitkultur och populärkultur. Att överbyggnad av motsättningen mellan hög- och lågkultur kännetecknar postmodernismen är en av postmodernismens många paradoxer. Den självreflekterande metafiktiva romanen utgör ett exempel på postmodern elitistisk kultur, men den postmoderna historiografiska metafiktionen kan samtidigt vara en populär bestseller. Medan den postmoderna metafiktiva romanen på en exklusiv nivå reflekterar över romanskrivandets villkor och problematik, kan den samtidigt berätta en story som upprepar mönstret från populärlitteraturen. Samma litterära verk kan rentav samtidigt vara en elitistisk metaroman och en populistisk bestseller.

En förklaring till att en och samma roman kan vara elitistisk och populär är att den är ironisk, men så att den inte av alla uppfattas som ironisk. Andra förklaringar till att den postmoderna konsten har upphävt motsättningen mellan elitkultur och masskultur är att den använder sig av s.k. dubbla koder eller att den innehåller berättande på flera plan. Men att dikotomin elitkultur/populärkultur upplösts kan även bero på den avsaknad av kriterier på god konst och sanning som de stora berättelsernas slut medfört.

Det postmoderna inom arkitekturen har ofta utgjort ett paradigm för det postmoderna inom konsten. Arkitekturens historia eller åtminstone arkitekturens skrivna historia är mycket enkel jämfört med konstens historia. Epokindelningen är rentav så entydig att Charles Jencks kunnat hävda att den moderna arkitekturen dog i St. Louis, Missouri den 15. juli 1972 klockan 3.32 pm (lokal tid). Det var för övrigt samma Jencks som utvecklade idén om den postmoderna arkitekturens dubbla koder. Dubbelkodad arkitektur är en arkitektur som bl.a. kombinerar det moderna med det traditionella och det internationella med det lokala. Idén om dubbla koder har senare även tillämpats på postmodern konst och litteratur.

Då poparkitekturen kallades postmodern kallade man även den samtida popkonsten postmodern. Liksom den postmoderna arkitekturen är eklektisk är den eklektiska konsten postmodern. Det som motiverar oss att kalla dubbelkodad konst postmodern kan alltså vara analogin med den postmoderna arkitekturen, så att förhållandet mellan modern och postmodern konst liknar förhållande mellan modern och postmodern arkitektur, eller eventuellt bara så att den postmoderna konsten liknar den postmoderna arkitekturen. I det senare fallet saknar begreppet 'postmodern konst' en förankring i konsthistorien. Det är även möjligt att det före den moderna arkitekturen eller rentav före den konst som kallas modern har funnits konst som har likheter med den postmoderna arkitekturen och därmed kan kallas postmodern. Analogin mellan konsten och arkitekturen behöver lika väl inte vara enkelriktad. Det postmoderna inom arkitekturen kan även förstås analogt till det postmoderna inom konsten.

Det postmoderna inom konsten är inte lika väldefinierat som det postmoderna inom arkitekturen. Liksom den postmoderna arkitekturen är en arkitektur som kommer efter den moderna arkitekturen, är postmodern konst i första hand konst som förväntas komma efter den moderna eller modernistiska konsten, men där modern arkitektur mera eller mindre är det samma som funktionalistisk arkitektur är modern konst ett högst mångtydigt begrepp.

Den moderna eller modernistiska konsten var elitistisk genom att vara avantgardistisk och experimentell. I den postmoderna tiden har det nya blivit rutin och därmed trivialiserats. Det är strikt taget inte längre möjligt att vara före sin tid, då vi inte längre lever innanför en sammanhängande historia och tiden inte längre är lineär. Den postmoderna konsten måste istället synka med nuet. Den avantgardistiska och experimentalistiska konsten kunde per definition inte vara populistisk eller kommersialistisk. Det kan däremot den postmoderna konsten vara.

En av de mest inflytelserika om inte den mest inflytelserika definitionen på det postmoderna är Lyotards definition av det postmoderna som en misstro mot metaberättelser. De moderna metaberättelserna är emellertid kännetecknande för en modern kultur och en modern tidsålder som till sin utsträckning i tiden inte alls sammanfaller med den modernistiska estetikens epok, åtminstone inte om man så som Jameson med modernismen menar en kulturell period som kommer efter realismens stadium. I La condition postmoderne, där Lyotard ger sin berömda definition av det postmoderna som en misstro mot metaberättelser, syftar Lyotard med kultur på kultur i en mycket vid bemärkelse. I sin artikel "Svar på frågan: Vad är det postmoderna?", som publicerats som appendix i den engelska upplagan av The Postmodern Condition, skriver Lyotard även specifikt om modernistisk och postmodernistisk konst, men här gör Lyotard en tolkning av det postmoderna som har föga gemensamt med det postmoderna i betydelsen misstro mot metaberättelser. Den förvirring som publiceringen av essän "Answering the Question: What is the Postmodern?" och The Postmodern Condition i en och samma volym medfört förvärras ytterligare av ett vilseledande företal, som skrivits av Jameson.

Även om den modernistiska konstens epok kan vara en helt annan än den moderna kulturens tidsålder, kan den postmodernistiska konsten lika väl tolkas som en frukt av den postmoderna kulturen. Den moderna tidsåldern då metaberättelser eller stora berättelser utgör en grund för kriterier på godhet och sanning sträcker sig längre tillbaka i tiden än den modernistiska konsten. Den modernistiska konsten har t.o.m. tolkats som en reaktion mot den moderna kulturen och det moderna projektet. Ändå kan t.ex. den för den postmodernistiska konsten kännetecknande upplösningen av motsättningen mellan elit- och populärkultur tolkas som en konsekvens av de stora moderna berättelsernas sönderfall och misstron mot metaberättelser. De stora berättelsernas fall betyder ett slut på progressivismen, som var en förutsättning för avantgardismen och den modernistiska kulten kring det nya. Det var även de stora metaberättelserna som gav kriterierna för värderingen av den modernistiska konsten. När dessa kriterier har förlorat sin giltighet kan populärkulturen inte längre degraderas till en andra klassens kultur.

I det postmodernas begreppshistoria har förhållandet mellan högkultur och lågkultur, mellan elitkultur och populärkultur spelat en betydelsefull roll. Susan Sontag, som är en av postmodernismens tidigaste teoretiker, talade inte bara för dekoration och nöje (plesure), utan ville även upplösa distinktionen mellan hög och låg konst. En annan tidig postmodernist, Leslie Fiedler, utmanade modernismen elitism i popens namn. Den postmodernistiska kulturen har ibland rentav identifierats med popkultur (pop art och pop architecture) och kommersiell populärkultur i sig. Men även om postmodernismen kan stå för en cynisk eller ironisk popkonst, är den postmoderna popkulturen inte bara massornas kultur i en traditionell bemärkelse. Även om postmodernistisk konst och litteratur kan utsättas för mördande kritik, har den sina försvarare bland så väl kritikerna som den trendmedvetna publiken.

Upplösningen av distinktionen mellan elitkultur och masskultur kan även förklarats med massmediesamhället. I mediesamhället existerar bara ytan. Du är identisk med din mediebild. Massmedia är inte bara media, utan uttryckligen massmedia, media för massan. Därmed är vår tids (mass)mediesamhälle även ett massamhälle. I massmediasamhället lever även konsten på massmediernass villkor, och därmed även på massans villkor. I detta samhälle har de megapopulära superstjärnorna företräde till arenan. Att de kan vara tillfälliga mediebubblor är av mindre betydelse, då det är imagen och det som för stunden är in som räknas. När mediesamhället i enlighet med de stora berättelsernas fall dessutom avpolitiserats och kommersialiserats är det fritt fram för over hyped massunderhållningen även på finkulturens arenor. Och spelar man på finlandssvenska strängar kan man alltid räkna med välsignelse för den halvpornografiska föreställningen. I Konstens, Liberalismens och det Svenska Språkets namn.

W