Ralf Wadenström (2000)
Jag var inte mycket över tjugo när jag, vid foten av Vesuvius, för första gången med egna ögon blickade ut över Medelhavet. Det var skymning, men vågorna och den klippiga stranden kunde ännu urskiljas. Jag hade samma eftermiddag sett den utgrävda staden Pompeji och konkret stigit in i antikens värld. I detta mitt första möte med Medelhavet var det som om även de skummande vågorna hörde hemma i den antika världen. Historieböckernas värld var plötsligt närvarande - fast det var förstås bara inbillning. Ja, åtminstone var inte vattnet det samma som på Homeros tid. Och medan vattnet förnyats många gånger om har Medelhavet förlorat sin position som världens förenande medelpunkt.
Medelhavet är inte längre utvecklingens eller händelsernas centrum. Havet har istället blivit en vallgrav, som skiljer åt Europa från Afrika och den orientaliska världen. Uttryckt i hegelska metaforer har världsanden förflyttat sig, först norrut och därefter västerut över Atlanten, kanske ända fram till Stilla havet. Men under antiken var Medelhavet scenen för det världshistoriska händelseförloppet. Liksom Hegel poängterar i Föreläsningar över historiens filosofi kunde vi överhuvudtaget inte föreställa oss historien utan Medelhavet, utan denna gemensamma mötesplats. Hegel säger att världshistorien utan Medelhavet vore som "det gamla Rom eller Aten utan ett forum, där alla skulle samlas".
När vi delar in historien i gamla tiden, medeltiden och nya tiden låter vi indirekt förstå att vår kultur har sina rötter vid Medelhavet. Gamla tidens historia handlar uteslutande om området kring Medelhavet, inte därför att Medelhavsregionen nödvändigtvis skulle vara viktigare än andra områden, utan därför att den traditionella västerländska historieskrivningen i första hand berättar om Västerlandets kulturhistoria och grundar sig på ett Medelhavsperspektiv.
Det är inte bara vår föreställning av historien som är Medelhavscentrerad. Även geografin bygger på ett Medelhavsperspektiv. Gamla världens tre världsdelar är alla definierade med Medelhavet som utgångspunkt; de tre kontinenterna möts vid Medelhavet. Ursprungligen var Afrika, Asien och Europa endast mindre områden söder, öster respektive norr om Medelhavet. Fastän de områden som vi i vår tid kallar Europa respektive Asien utgör ett enda sammanhängande landområde, betraktas Europa och Asien ännu idag som två skilda kontinenter, därför att det från Medelhavet ser så ut.
Sedan min första resa till Italien och mitt första extatiska möte med Medelhavet har jag haft mera prosaiska upplevelser av detta hav. Medelhavet är för mig inte längre bekant enbart från historieböcker, utan även från egna triviala erfarenheter i nutiden. Jag har motvilligt solbadat vid ändlösa sandstränder och frågat mig om det verkligen fanns sandstränder redan på de gamla grekernas och romarnas tid. Nej, sandstränder med parasoll, solstolar och kvinnokroppar i bikini leder inte tankarna till antiken. Italiens långa sandstränder hör hemma i en modern värld, min egen prosaiska samtid.
I somras besökte jag åter Kampanien; denna gång Paestum - en lyckad äktenskaplig kompromiss. Här finns både tråkiga badstränder och fantastiska, välbevarade doriska tempel från 400-talet före Kristus. Under min och min hustrus vistelse på orten skymdes tyvärr två av de tre ståtliga templen av byggnadsställningar, men ögonen förbländades lika väl under ett första besök på orten. Orten var ett centralt resmål redan för Goethe under hans berömda resa till Italien; ett besök i Paestum var ett viktigt inslag i en klassisk Grand Tour. I Paestum påminns besökaren om att södra Italien varit en central del av den antika grekiska världen. Flera av de antika grekiska filosoferna kommer faktiskt från Magna Grecia, så som södra Italien även kallats.
Italien var ett av de första länder som jag lärde mig känna igen på kartan. Den högklackade stöveln är så kännspak att det vore konstigt om den inte utgjorde ett land. Italiens gränser är i högsta grad naturliga, men ännu för ett halvannat århundrade sedan var det svårare att färdas genom södra Italien än att färdas över Medelhavet. Före järnvägen och före revolutionskrigens idé om "naturliga gränser" var havet liksom floden snarare en förenande än en åtskiljande faktor.
Hegel säger i Föreläsningar över historiens filosofi direkt att idén om naturliga gränser är falsk, eftersom ingenting förenar mera än vatten, medan berg däremot skiljer åt. Som exempel nämner han att Finland hört till Sverige medan Norge hört till Danmark. Hegel påstår vidare att die Kulturländer inte är någonting annat än flodslätter eller "strömområden". Hegel ger här faktiskt ett argument för det av Umberto Bossi år 1996 utropade "Padania", fastän en självständig norditaliensk stat i övrigt skulle sakna historisk legitimitet. Namnet Padania kommer från pianura padana, det italienska namnet för Poslätten.
Även om det inte är så väl ställt med den italienska sammanhållningen, torde Padanien förbli ett propagandistiskt skämt. Men i Kampanien med sin kust och sitt grekiska förflutna kändes stranden på andra sidan havet ändå närmare än Poslätten och det moderna Norditalien. Åtminstone vid skymningen, när inga solbadare längre syntes till.