Ralf Wadenström (2001)
I mediernas värld kan man iaktta två centrala trender som kan förefalla vara varandras motsatser: koncentration och splittring. Samhällskritiker är i allmänhet mindre bekymrade över splittringen. Det är närmast marknadsförare som upplever fragmenteringen av media som en utmaning eller överhuvudtaget noterar fragmenteringen. Samhällskritiker bekymrar sig istället för maktkoncentration och likriktning: Mäktiga mediamoguler och multinationella mediakonglomerat tar över allt större andelar av marknaden. Denna trend vill jag inte förneka, men jag påstår att fragmenteringen är en minst lika betydelsefull trend.
Den mediala splittringen är en utmaning för bildningen och demokratin. Fragmenteringen hotar att upplösa så väl allmänbildningen som det offentliga rummet. Frågan är om demokrati kan fungera utan en gemensam offentlighet. Yttrandefrihet och en mångfald av mediebolag garanterar ingen samhällsdebatt. Det behövs även ett gemensamt forum och en gemensam verklighet.
Även de som påtalar likriktningen måste medge att medieutbudet har ökat radikalt. Det är inte länge sedan de flesta finländare endast hade tillgång till Rundradions två TV-kanaler och en handfull radiokanaler. Klockan 21 fanns det i TV:n ett enda alternativ: nians nyheter på båda kanalerna. Radiosändningarna slutade vid midnatt med "Vårt land", varefter radioapparaterna tystnade för natten. Det var läggdags i republiken.
Ett ökat utbud behöver inte automatiskt betyda fragmentering, att utbudet sönderfaller i bitar som inte sinsemellan är integrerade. En del kritiker menar tvärtom att pressen i Finland på senare tid har blivit ett bihang till de nationella TV-kanalerna. Och i Sverige hävdar man att debattsidan i Dagens Nyheter styr diskussionen i "alla" svenska medier. Det är möjligt att notera dylika tendenser, men det förutsätter att man själv begränsar sin mediekonsumtion till en liten del av det faktiska utbudet. Det finns nuförtiden faktiskt alternativ till rikstidningarna och de nationella TV-kanalerna. De nationella ramarna förlorar allt mera i relevans. Istället går utvecklingen mot så väl globalisering som ökad lokal anpassning.
Att man upplever att medieutbudet likriktats kan delvis bero på att pressen inte längre är polariserad i vänster och höger. Istället dominerar kommersialismen, så att även de statliga public service-kanalerna tagit modell av kommerisella radio- och TV-kanaler. För en vänsterintellektuell kan detta upplevas som en frustrerande likriktning, medan en politiskt moderat iakttagare istället noterar den ökade mångfalden.
Koncentrationen handlar om att massmediernas makt koncentrerats till allt större och färre övernationella mediebolag och mediekonglomerat, som kontrollerar så väl innehållsproduktionen som distributionen. Bland de största på världsnivå kan nämnas AOL Times Warner, Viacom, News Corporation, Disney och Bertelsmann. Dessa har ännu inte i högre grad erövrat den nordiska marknaden, men även i Norden har ägandet koncentrerats till några stora multinationella, om än nordiska koncerner: Schibsted, Modern Times Group, Bonnier och Sanoma-WSOY.
Trots koncentrationen har mediemarknaden fallit sönder i små segment. Medier kan sällan längre rikta sig till en publik bestående av (hela) befolkningen på ett visst landområde. Den territoriellt och socioekonomiskt definierade publiken har ersatts av, ofta globala eller transnationella, målgrupper baserade på ålder, musiksmak, värderingar, livsstilar, konsumtionsmönster och medievanor. Men marknadsföringens segment blir trots globaliseringen inte nödvändigtvis större. Istället kan man iakttaga en segmentering, där målgrupperna blir allt mindre.
Genom den nya informationstekniken och interaktiva media har målgrupperna rentav brutits ned i enskilda individer. Än så länge är det främst webbportaler i stil med Min Yahoo! och My Netscape som kan skräddarsys, men i framtiden torde vi få se en mångfald av medier, vars innehåll och reklam är anpassad efter den enskilda individens intressen och profil. Redan nu erbjuds jag på amerikanska webbplatser även svensk- och finskspråkig reklam, därför att man "vet" att svenska är det förvalda språket i min webbläsare eller att min Internetleverantör är lokaliserad i Finland. Den tid är förbi då det för medierna gällde att samla en så stor publik som möjligt. Nu gäller det istället att nå bestämda målgrupper för bestämda kommersiella meddelanden. Journalistiken underordnas ofta denna ekonomiska realitet.
Det är inte bara marknadsförarna som driver på ett allt mera specialiserat medieutbud. Då det en gång har blivit möjligt med egna TV- och radiokanaler, för att inte tala om webbplatser, diskussionsgrupper (news groups) och chatkanaler, är det många marginella grupper, minoriteter, sekter och subkulturer som även utnyttjar möjligheterna för andra än rent kommersiella ändamål. Samtidigt exploateras även subkulturer av ekonomiska intressen. Grupper som på det lokala planet är små och obetydliga kan på det globala planet vara stora, attraktiva målgrupper.
Eftersom många grupper ändå lider brist på egna nyheter och egen underhållning, är deras medlemmar tvungna att välja bland ett pluralistiskt, ointegrerat utbud. Fragmenteringen äger således rum på två plan: Dels lyssnar olika individer till olika medier, som företräder helt olika synvinklar, dels lyssnar den enskilda mottagaren eller konsumenten till ett flertal medier, som kan representera helt olika värdegrunder, sammanhang och perspektiv. Den totala kunskap som medierna förmedlar kan inte förenas till en helhetsbild.
Fragmenteringen gäller inte bara mottaggaren. De nya datorbaserade, digitala medierna möjliggör att i princip vem som helst med tillgång till dator och Internet kan publicera innehåll för en i princip obegränsad publik. Besökssiffrorna för min egen webbplats på Internet kommer aldrig att kunna tävla med tittarsiffrorna för en enda TV-kanal, men i princip torde det vara flera som har tillgång till min eller din hemsida på Internet än som har tillgång till (pappersupplagan av) Washington Post eller CNN:s TV-kanaler. Det behöver inte vara något fel på den kunskap som förmedlas via Internet, men utbudet utgörs ofta av fragment som saknar sammanhang.
Dagstidningar och nationell TV har likformat människor till enhetliga, homogena folk. Webbsidor och satelitkanaler gör inte det samma. I Stockholms förorter lär turkiska satelitkanaler motverka integrationen av etniskt turkiska svenskar med det svenska samhället. Bredband, webb-TV och video on demand torde i framtiden ytterligare försvåra integartionen av invandrargrupper. Internationella rasistiska och nynazistiska webbsajter hjälper på ett liknande sätt till att isolera svenska högerextremister från det övriga samhället. De nya medierna gör att människor som bor på samma ort eller i samma fysiska byggnad kan leva i vitt skilda världar och höra till helt olika värdegemenskaper. Segregationen är inte bara en följd av invandring och ekonomisk ojämlikhet, utan även av de elektroniska medierna. Kanske är det idag massdistribuerade gratistidningar så som Metro och Uutislehti 100 som bäst av alla medier kan integrera folket, i den mån det längre är möjligt.
Medieutbudets fragmentering är, vill jag påstå, en av de främsta orsakerna till det postmoderna tillstånd som vår bildning och kultur befinner sig i idag. Sambandet mellan den mediala fragmenteringen och det postmoderna är dock komplext. Därför skall jag inte här desto närmare gå in på detta samband. Jag skall istället direkt gå vidare till innebörden av det postmoderna tillståndet eller de postmoderna betingelserna.
Betydelsen av begreppet 'postmodern' varierar från sammanhang till sammanhang. Att ge en allmän definition förefaller mig inte möjligt. Ändå finns det de som har försökt sig på allmänna definitioner av detta begrepp. Den kändaste definitionen på "postmodern" har getts av Jean-François Lyotard (1924–1998) i en skrift med titeln La condition postmoderne från 1979. Enligt Lyotards "extremt förenklade" definition är det postmoderna en "misstro mot metaberättelser".
Med metaberättelser eller "stora berättelser" syftar Lyotard här främst på historiefilosofiska berättelser eller historiska scheman med vars hjälp den "moderna" vetenskapen och undervisningen har legitimerats. Bildningens auktoritet och offentliga finansiering har behövt motivering och legitimering. "Modern" bildning är, enligt det lyotardska synsättet, bildning som berättigas av "stora" historiefilosofiska berättelser eller scheman, så som upplysningens, hegelianismens och marxismens tolkningar av historien. I det postmoderna tillståndet har dessa metaberättelser emellertid förlorat sin trovärdighet. Samtidigt har kunskapen fragmenterats i olika områden, som saknar en gemensam, förenande princip.
Den italienska filosofen (och numera även europaparlamentsledamoten) Gianni Vattimo har tagit fasta på att Lyotard med metaberättelse eller stor berättelse i första hand förstår historiefilosofi eller världshistoriskt schema. I La società trasparente från 1989 föreslår Vattimo att det framför allt är de elektroniska medierna som förorsakat sönderfallet av de stora berättelserna eller de "centraliserande perspektiven". Därmed utpekar han indirekt de elektroniska medierna som orsaken till det postmoderna tillståndet.
Vattimo gör i La società trasparente liksom redan i La fine della modernità från 1985 en högst optimistisk tolkning av "televisionens era" och det samtida mediasamhället. Belåtet talar han i La fine della modernità om en förökning av "historiens centra" eller de makter som har förmågan att samla och förmedla information. I La società trasparente skriver han att utvecklingen av medierna, trots en koncentration av kapitalet, har inneburit att allehanda subkulturer och minoriteter kunnat ta till orda. Istället för en enda stor berättelse eller tolkning av historien har vi därför en mångfald av berättelser och tolkningar.
Vattimos optimism rimmar dåligt med händelserna i hans eget hemland Italien år 1994: Silvio Berlusconi, som från förut ägde tre riksomfattande TV-kanaler, grundade ett eget parti, valdes till premiärminister och erhöll i princip kontrollen även över de tre statsägda TV-kanalerna. Det inträffade fick Vattimo att ifrågasätta optimismen eller de "nietzscheanska förvillelser" som han gav uttryck för i La società trasparente några år tidigare. I Utöver tolkningen, som på svenska utkom 1997, skriver Vattimo istället om "fundamentalismens återkomst" och om det italienska högerblocket som en blandning av "konsumism" (representerad av Berlusconi) och fundamentalism (representerad av bl.a. Lega Nord). Berlusconis första period som premiärminister blev kort, men i år kom Berlusconi igen och lade på nytt beslag på premiärministers taburett. Även denna gång baserade sig Berlusconis valframgångar i hög grad på hans makt över medierna i Italien, även om hans möjligheter att kontrollera innehållet varit begränsat.
Visst förefaller det italienska TV-utbudet, med dess dubbade amerikanska filmer och lätta underhållningsprogram och lättklädda flickor, vara synnerligen likriktat, för att inte säga fördummande. Den fundamentalismens återkomst som Vattimo påtalar betyder dock inte en återkomst av stora berättelser, åtminstone inte i betydelsen officiella eller för hela samhället gemensamma berättelser. Högerns frammarsch i Italien fick visserligen den vänstersinnade Vattimo att ändra uppfattning om det postmoderna massmediasamhället. Men den mediala maktkoncentrationen i Italien motbevisar inte Vattimos förklaring till de stora berättelsernas upplösning och det postmoderna tillståndet. Berlusconis snabba politiska framryckningar utan egentligt politiskt eller ideologiskt budskap har varit möjliga just därför att de stora berättelserna har förlorat sin makt. När människorna inte längre är bundna vid några stora berättelser eller ideologier kan de lätt låta sig styras av reklamkampanjer och tillfälliga känslotillstånd.
Vi behöver inte gå till Italien för att stöta på ett koncentrerat ägande av medier. Fusioner och uppköp av tidningar, radiokanaler och TV-bolag var på 1990-talet en global trend och trenden håller i. Ofta är ägandet av mediakoncernerna även koncentrerat till enskilda personer eller familjer, fastän den allmänna trenden är att kapitalet blir allt mera ansiktslöst. Till skillnad från Berlusconi har de flesta ägare inte direkt blandat sig i politiken. Där tidningarna tidigare i regel var politiska organ, har istället ägarnas intressen blivit rent kommersiella. Fast ägarnas kommersiella intressena påverkar även mediernas politiska linje.
Det kan förefalla som om utvecklingen i mediebranschen skulle motsäga Vattimos påstående om ett ökat antal centra med makt att insamla och förmedla information. Det ökade antalet centra gäller kanske i högre grad historieskrivningen än journalistiken. På ett globalt plan har, vad journalistiken beträffar, antalet maktcentra inte nödvändigtvis ökat, men på det lokala planet har de regionala och nationella mediabolagen fått konkurrens av multinationella bolag. De enskilda mottagarna av information tillhör inte längre en bestämd allmänhet eller publik, utan kan samtidigt tillhöra flera olika (transnationella) målgrupper. Globaliseringen betyder på det globala planet en viss homogenisering, men på det lokala planet medför globaliseringen snarare ökad pluralism och mental urbanisering.
För drygt tjugo år sedan, då Lyotard publicerade sin La condition postmoderne, och ännu för tolv år sedan, då Vattimos La società trasparente kom ut, hade Internet ännu inte blivit en konkurrent till televisionen och pressen. Internet och integrationen av Internet och digital television kommer i framtiden att radikalt öka antalet (tillgängliga) informationsförmedlande centra. Tillgången till ett obegränsat antal kanaler och program behöver visserligen inte förhindra att majoriteten forstätter att följa med samma amerikanska såpoperor, men alternativ kommer det alltid att finnas. Genom det brokiga programutbudet betraktar man världen från mycket olika perspektiv. Något fast perspektiv, från vilken historien skulle kunna förenas till en enda sammanhängande berättelse, finns inte längre.
I Lyotards hemland Frankrike har undervisningen vid så väl universiteten som i de statliga skolarna berättigats med en upplysningsfilosofisk berättelse eller historiefilosofi. I Finland legitimerades undervisningen i folkskolorna liksom i universiteten snarare med en idealistisk berättelse av tysk modell. Den finska folkskolans metaberättelse var en stor nationell eller fosterländsk berättelse. Metaberättelsen motiverade skolans verksamhet och gav skolan en uppgift innanför en större helhet, men samtidigt var det skolans uppgift att återberätta den stora berättelse som förutom skolan även gav nationen, staten och den politiska ordningen dess legitimitet. Idag har de stora berättelserna förlorat sin trovärdighet eller blivit överflödiga. Universiteten och skolorna består, men de har förlorat sin ideologiska och historiefilosofiska grundval.
Fostran betyder även ett förmedlande av kulturens grundläggande värderingar. Är skolans roll som fostrare i denna bemärkelse alls möjlig i ett multikulturellt samhälle, som saknar en gemensam historia eller "stor berättelse"? Skolan har tidigare haft mediernas stöd i sin uppgift att återberätta den stora berättelsen. Åtminstone i Finland har pressen tidigare bedrivit folkupplysning utgående från samma värdegrund som skolor och universitet. Idag existerar inte längre den gemensamma värdegrunden och det gemensamma bildningsidealet.