Ralf Wadenström (1995)
Europa är ett mångtydigt begrepp. Europa är namnet på en världsdel, men Europa är mycket mera än bara ett geografiskt område. Även som ett geografiskt område saknar Europa en entydig definition. Europa är namnet på en kontinent, eller rättare sagt på en del av den eurasiska kontinenten. I egenskap av en kontinent tillhör de brittiska öarna inte Europa. Inte heller är det självklart att Fennoskandien är en del av kontinenten Europa. Till den europeiska kontinenten och Kontinentaleuropa hör definitivt varken Storbritannien eller Finland. Inte ens grekerna betraktar alltid sitt land som en del av Europa. Och hur är det med Spetsbergen? Eller Malta och Cypern, som båda ansökt om medlemskap i EU? Rysslands och Turkiets territorium befinner sig delvis innanför världsdelen Europas gränser, men huruvida dessa stater identifieras som europeiska eller inte beror på andra än geografiska faktorer. Israel ligger definitivt helt och hållet utanför världsdelen Europas gränser, men lika väl är många nationella israeliska organisationer medlemmar i europeiska takorganisationer.
Betydelsen av begreppet Europa har varierat genom historien, men även i vår samtid har namnet "Europa" många betydelser. I en ny (inofficiell) betydelse är Europa ett annat namn för Europeiska unionen, liksom Amerika i vardagsspråket ofta betyder det samma som Amerikas förenta stater, alltså USA. Då Europeiska (ekonomiska) gemenskapen (EEC) grundades sammanföll gemenskapens territorium i stora drag med Europa i en exklusiv bemärkelse, med historiska rötter tillbaka till Karl den stores rike på 800 talet. Fastän de nyare medlemmarna Storbritannien, Spanien, Portugal, Danmark och Grekland låg utanför detta exklusiva "egentliga" Europas gränser var de en del av Europa i betydelsen Västeuropa. Trots att Grekland så väl kulturellt som geografiskt hör till Östeuropa, var Nato-medlemmen Grekland politiskt en del av väst. Då Finland upptogs som medlem i Europarådet blev även Finland ett europeiskt land i betydelsen västeuropeiskt land, fastän Finland kulturellt sett alltid mera eller mindre varit en del av Västeuropa. Då Finland anslöts till Europeiska unionen stärkte Finland ytterligare sin identitet som ett västeuropeiskt land, samtidigt som landet blev en del av Europa i betydelsen Europeiska unionen. Sedan slutet av 1980-talet har begreppet Europas tyngdpunkt förskjutits mot nordväst. Detta är inte bara en följd av Finlands, Sveriges och Österrikes medlemskap i EU, utan även en (direkt) följd av Tysklands förening och de tidigare "öststaternas" medlemskap i Europarådet. Även marknadsföringen av Östersjön som ett europeiskt innehav spelar här sin roll. Trots att begreppet Europa har utvidgats, kvarstår dock den exklusiva betydelsen av Europa som ett av begreppets många betydelser.
Politiskt ligger Europeiska unionens tyngdpunkt på Paris-Bonn axeln. Sedan 1989 har även denna tyngdpunkt förskjutits mot nordost. Tyngdpunkt förskjuts - åtminstone symboliskt - ytterligare österut då Berlin blir det förenade Tysklands huvudstad. Medan Paris är orienterad mot Medelhavet, kommer Berlin att försöka styra EU:s pengar, unionens expansion och själva begreppet Europas utvidgning och tyngdpunktsförskjutning i östlig riktning. Det område som tidigare (från ett västeuropeiskt perspektiv) låg öster om Europa eller på sin höjd kallades Östeuropa, kallas nu Mitteleuropa eller Centraleuropa. London torde igen fortsätta att bromsa så väl de franska som de tyska strävandena, för att istället verka för en transatlantisk ekonomisk integration.
Europa har inte ett politiskt maktcentrum. Bryssel är än så länge främst ett byråkratiskt centrum. Det geografiska avståndet till Bryssel är inte av avgörande betydelsen för den europeiska identiteten och inställningen till EU och den europeiska integrationen. Trots att London geografiskt inte ligger långt från Bryssel ligger Storbritanniens och Brittiska samväldets huvudstad politiskt och kulturellt i Europas periferi. Irländarna och skottarna torde mycket lättare än engelsmännen anta en europeisk identitet, eftersom Irlands respektive Storbritanniens medlemskap i Europeiska unionen gör dem mindre beroende av London.
Geografiskt ligger Bryssel på gränsen mellan det katolska Sydeuropa och det protestantiska Nordeuropa, på gränsen mellan det latinska och det germanska Europa. En absolut majoritet av EU:s befolkning är emellertid katoliker. Protestanterna är förutom att de är i minoritet splittrade i olika samfund och nationella kyrkor. Redan denna minoritetsroll kan tänkas leda till en marginalisering av de protestantiska kulturelementen. Därtill kommer att integrationsidén och projektet att politiskt integrera Europa är i överensstämmelse med den katolska politiska traditionen, men i konflikt med traditionell protestantisk politik. I den mån USA och den amerikanska kulturen är det yttre hot som förenar européerna uppfattas katolicismen och det av den katolska kyrkan förvaltade romerska arvet som en för Europa förenande faktor. Andligt och kulturellt hör de nordiska länderna tillsammans med Grekland till det nya Europas periferi. Man har sagt att Europas hjärta är katolskt. Å andra sidan har det även hävdats att den protestantiska etiken och den politiska liberalismen är det kitt som håller ihop Europa. Det finns många bilder av Europa och många tolkningar av den europeiska integrationen.
För skapandet av en europeisk identitet har olika symboler stor betydelse. Liksom nationalstaterna har Europeiska unionen en egen flagga. Denna flagga, som ursprungligen var Europarådets flagga, är ett gemensamt identifikationsobjekt för hela Europa. Betydelsen av de tolv stjärnorna kan dock tolkas på mycket olika sätt. På eurokondomförpackningen torde de stå för säker men ny och spännande gränsöverskridande sex. Lika väl kan de tolv stjärnorna även symbolisera jungfru Maria och den katolska kyrkan. Den stora lojalitets- och identitetsskapande betydelse som de nationella flaggorna haft torde Europas gemensamma flagga aldrig få.
Passkontrollerna, de nationella passen, de nationella tullgränserna och den nationella myntenheten har förutom politisk och ekonomisk betydelse även haft betydelse för skapandet och upprätthållandet av den nationella identiteten. I det gränsfria Europa bidrar de gemensamma (yttre) gränserna och rörelsefriheten innanför unionen till att skapa en europeisk identitet på den nationella identitetens bekostnad. Genom Schengen-avtalet avskaffas passkontrollen mellan de europeiska länderna. De EU-länder som inte ansluter sig till Schengen-länderna hamnar lika väl delvis utanför det gränslösa Europa. Gränserna mellan det gränslösa Europa och de EU-länder som lämnas utanför Schengen-avtalet kommer att vara speciellt synlig på flygfälten. Det kan skapas ett inre och ett yttre Europa, om inte redan avtalets symboliska betydelse tvingar samtliga medlemsländer att förr eller senare ansluta sig till Schengen. Det är rentav troligt att Norge och Island, som inte är medlemmar i EU, för de övriga nordiska ländernas skull kommer att delta i Schengen-samarbetet.
Utvecklingen mot en europeisk ekonomisk och monetär union, EMU, kan på ett mera dramatiskt sätt skapa ett inre och ett yttre Europa. Den monetära unionen skapar ett nytt europeiskt maktcentrum: en europeisk centralbank i Frankfurt. Det uppstår samtidigt ett centrum och en periferi bestående av länder som är med respektive inte med i den monetära unionen. Finland torde ha goda chanser att bli en del av Europas (ekonomiska) centrum, fastän den geografiska närheten till Frankfurt kanske är det viktigaste (inofficiella) kriteriet för att duga som medlem i EMU. De länder som anpassat sig till den monetära unionen avstår från en viktig nationell institution och symbol, för att ansluta sig till Europa i en ny bemärkelse. Den gemensamma europeiska valutan torde efter allt inte heta ecu, utan euro. Begreppet euro får en ny specifik betydelse och den europeiska identiteten ett nytt centralt innehåll. Och Europa får en ny förenande symbol. Rovaniemi kan bli en euro-stad, fastän inte Köpenhamn eller London blir det. En annan sak är att Finland trots medlemskapet i den monetära unionen troligen förblir i Europas ekonomiska periferi så till vida att konjunkturväxlingarna i Finland är ett halvt år efter konjunkturväxlingarna i Tyskland.
Ju mera Europa integreras desto mera decentraliseras nationalstaten. Nationalstaterna splittras upp i regioner på läns- och landskapsnivå. Regionerna blir mindre beroende av huvudstaden och kan på egen hand förhandla med Bryssel. Regionerna kan även - med EU:s ekonomiska stöd - samarbeta med regioner utanför rikets gränser. Det bildas transnationella regioner, s.s. Kvarkenregionen, som småningom får egna identiteter. En mindre transnationell region kan i sin tur ingå i en större region, så som Kvarkenregionen utgör en del av Östersjöregionen. Till skillnad från stater och län saknar regionerna skarpa territoriella gränser. Olika regioner kan även gå in i varandra. Västra Nyland kan t.ex. ingå i två olika transnationella regioner, den ena med samarbetspartners i Sverige, den andra med partners i Estland och övriga Baltikum. Identifieringen med den transnationella Östersjöregionen (i sin helhet) är av stor betydelse för att de finländska kustregionerna skall anta en europeisk identitet.
Den europeiska regionalismen är delvis en följd av integrationen på ett europeiskt plan, men den är även ett medel att decentralisera nationalstaten för att kunna integrera och centralisera Europa. Europeiska unionen torde dock aldrig bli en starkt centraliserad enhetsstat. Detta garanterar bl.a. subsidaritets- eller närhetsprincipen. Bryssel blir aldrig ett nytt Rom, trots att Romerska riket utgör en förebild för Europeiska unionen.
Att EU inte blir lika centraliserat som nationalstaten varit torde även informationssamhällets nätverksstruktur garantera. I informationssamhället förlorar de geografiska avstånden i betydelse. Samtidigt ersätts hierarkiska strukturer med horisontala nätverk. Regioner, städer, företag och ideella organisationer länkar sig över politiska och geografiska gränser. Det globala informationsnätverket har inget centrum och inga gränser.
Det är inte bara Europa som integreras. Internationell och transnationell integration är ett globalt fenomen. Den transnationella ekonomiska integrationen innanför Europas gränser tvingar fram en politisk integration. Å andra sidan stöder EU medvetet en fortsatt ekonomisk integration, som i sin tur ytterligare ökar behovet av en politisk integration. Regioner som tidigare legat i nationalstaternas utkanter bildar nya centrum för ekonomisk tillväxt. Periferi förvandlas till centrum i det gränslösa "regionernas Europa". Men även det "gränslösa Europa" har sina utkanter. Regioner i Europeiska unionens utkanter bildar nätverk över EU:s yttre gränser, vilket gör att gränserna blir diffusa. Det är inte heller bara unionens utkanter som är integrerade över EU:s gränser. Det blir allt svårare att lokalisera företag och sociala grupper i det fysiska rummet. Den fysiska (hem)orten får en allt mindre betydelse för identiteten. Vi identifierar oss i allt mindre grad med specifika territorium. Europa torde aldrig bli ett hemland.
Den europeiska identiteten består av många element. Dessa element kan förenas på olika sätt. Även om den europeiska identiteten i framtiden blir viktigare än den nationella identiteten, kan den europeiska identiteten se annorlunda ut i Sydeuropa än i Nordeuropa. Historien är en av de viktigaste identitetsskapande faktorerna. I historieskrivningen blir Europa och transnationella europeiska regioner nya viktiga ramar. Betydelsen av europeisk historia ökar på den nationalstatscentrerade historiens betydelse, men på olika håll skrivs Europas historia på olika sätt. Olika historier om Europas förflutna utgör en grund för olika europeiska identiteter.
Att skapa en negativ identitet torde vara lättare än att skapa en positiv identitet. Den europeiska identiteten har, i den mån det överhuvudtaget existerat någon europeisk identitet, ofta baserat sig på medvetenheten om ett gemensamt yttre hot. Det yttre hotet, "de andra", har varierat. Det har varit turkarna eller muslimerna i allmänhet som hotat Europa, men det upplevda hotet har även utgjorts av grekerna och ryssarna. T.o.m. britterna har tidvis varit den fiende som förenat "Europa". Även om det inte i alla sammanhang är självklart att de nordiska länderna är en del av Europa, har de aldrig på samma sätt som England upplevts som ett yttre hot. Vikingarna, protestanterna eller de nordiska barbarerna upplevs dock av en och annan sydeuropé som ett främmande element i EU. Under vårt århundrade har den gemensamma fienden framför allt varit Sovjetunionen och kommunismen. Idag är "fienderna" framför allt de ekonomiska supermakterna USA och Japan. Även islam uppfattas som ett yttre hot, men förhållandet till den muslimska världen är mycket komplicerad.
EU blir aldrig ett europeiskt Förenta staterna. Trots att den amerikanska kristenheten är splittrad i ett otaligt antal sekter, förenas Amerikas förenta stater av en relativt enhetlig protestantisk kultur. Den offentliga amerikanska kulturen är de vita protestanternas kultur. Under den senaste tiden har dock olika marginella grupper börjat kräva rätt till en egen historia och en egen identitet. Den offentliga majoritetskulturens hegemoni har vacklat. Denna utveckling har stötts av det stora mångfalden av privata TV- och radiokanaler. USA är i högre grad än tidigare ett mångkulturellt land. Och i multikulturalismens namn ifrågasätts majoritetskulturens legitimitet.
I Europa har mångkulturalismen använts som ett argument för regionernas och minoriteternas befrielse från den homogena och centraliserade nationalstatens förtryck. Multikulturalismen stöder därigenom den europeiska integrationen. Den hjälper till att riva ner nationalstaternas skarpa gränser. Det kulturella mångfalden och multikulturalismen kan dock aldrig bli en grund för en gemensam europeisk identitet. Om alla etniska och andra sociala grupper säkras rätten till en egen historia, är det inte möjligt att skriva en för alla européer gemensam historia.
Texten framfördes ursprungligen på ett festsymposium i Karis 30.11 1995.