Ralf Wadenström (1999)
Jean-François Lyotard skriver i La condition postmoderne från 1979 om två former av kunskap eller vetande (savoir): vetenskaplig och narrativ. (Lyotard s 35 ff) Den moderna vetenskapen har tagit avstånd från berättelsen, men har enligt Lyotard lika väl varit beroende av berättelsen för att berättiga sina anspråk. För att legitimera sin position har de vetenskapliga institutionerna behövt en metadiskurs eller ett metaspråk utöver den vetenskapliga diskursen och det vetenskapliga språket. I den "moderna" kulturen har den legitimerande diskursen grundat sig på metaberättelser eller "stora berättelser" och därmed på narrativt vetande. I den "postmoderna" kulturen kan vetenskapen inte längre legitimeras med en enda stor berättelse, men det hindrar inte att man fortfarande tar "små berättelser" till hjälp för att motivera vetenskaplig forskning.
När det gäller naturvetenskap befinner sig de två formerna av "vetande" på två klart avskilda plan: ett vetenskapligt plan respektive ett metaplan. När en vetenskapsman inför media uttalar sig om betydelsen av ett vetenskapligt rön, får den vetenskapliga diskursen ge vika för en narrativ diskurs och det vetenskapliga språkspelet för ett narrativt språkspel. Inga naturvetenskapliga argument kan bevisa att vetenskapliga rön är värdefulla, att de vetenskapliga bevisen är giltiga eller att staten bör finansiera vetenskaplig forskning och utbildning. Funktionen att legitimera vetenskapen har istället tillkommit metaberättelser så som den franska upplysningsfilosofins berättelse om kunskapens hjälte och den tyska idealismens berättelse om den universella idéns förverkligande. Den stora berättelsen behöver dock inte finnas nedskriven i några historiefilosofiska verk, utan den kan utgöras av den story eller det schema som kan uttydas ur den narrativa diskurs som bildas då (meta)berättandet underordnas ett enda centraliserande tema. Den stora berättelsen formar förståelsen av vetenskapens och de naturvetenskapliga upptäckternas betydelse för samhället, nationen eller mänskligheten, men inte nödvändigtvis förståelsen av de av naturvetenskapen studerade fenomenen i sig. När det gäller humaniora och speciellt historia grundlägger den stora berättelsen däremot även förståelsen av själva studieobjektet. Historiens stora berättelse berättar om samma förflutna som historieskrivningen redogör för i mindre, avgränsade avsnitt.
Lyotard gör själv ingen distinktion mellan metaberättelse och stor berättelse, men det gör däremot Allan Megill i sin essay "'Grand Narrative' and the Discipline of History", som ingår i antologin A New Philosophy of History från 1995. Megill skriver att medan den stora berättelsen (grand narrative) gör anspråk på att erbjuda den auktoritativa redogörelsen för historien i allmänhet (till skillnad från en master narrative som enligt Megill bara gör anspråk på att ge den auktoritativa redogörelsen för en partikulär del av historien), berättar metaberättelsen (metanarrative) inte om historien i sig, utan har som funktion att legitimera den stora berättelsen. (Megill s 152) De stora berättelser som Lyotard talar om kan lika väl själva rättfärdiga så väl vetenskap som politisk makt. För naturvetenskapens del är den stora berättelsens funktion uttryckligen att berättiga forskning och utbildning. Naturvetenskapens stora legitimeringsberättelser är uttryckligen metaberättelser. De redogör inte för forskningsobjektet, utan för själva forskningen och dess betydelse för samhället eller mänskligheten. De naturvetenskapliga teorierna är inte i sig berättelser, åtminstone inte stora berättelser i den betydelse som Lyotard ger uttrycket i La condition postmoderne. (Att sedan Lyotard själv i andra sammanhang har problematiserat distinktionen mellan teoretisk och narrativ diskurs är en annan sak.) För humanvetenskapens del kan distinktionen mellan metaberättelse och stor berättelse däremot ha en viss relevans, eftersom historieskrivningen i sig är narrativ, men även här kan metaberättelsen och den stora berättelsen sammanfalla. Inom ämnet historia är det inte alltid ens möjligt att göra en klar åtskillnad mellan egentlig historia och metahistoria. Genom att i sin tolkning av historien bekräfta eller rentav i konkretiserad form återge den stora berättelsen, kan historikern bidraga till legitimering av så väl politisk makt som vetenskaplig kunskap och verksamhet. Historikern kan genom sin historieskrivning legitimera sitt eget värv.
Med metaberättelse eller stor berättelse syftar Lyotard i första hand på (spekulativ) historiefilosofi. I Metahistory från 1973 hävdar Hayden White att all egentlig historia (som inte är ren krönika) också är historiefilosofi eller metahistoria. (White s xi) Om White har rätt, berättar historikern i sitt författarskap alltid en stor berättelse i en eller annan form. Historieskrivningen kan, enligt White, liksom den skönlitterära berättelsen klassificeras som romans, komedi, tragedi eller satir. White hävdar vidare att fyra slag av metaforer eller bildliga uttryck - (egentlig) metafor, metonymi, synekdoke och ironi - utgör de metahistoriska baser på vilka 1800-talets historiefilosofer (master historians) grundlägger sina historiefilosofier. Och historieskrivningens möjliga former är de samma som den spekulativa historiefilosofins möjliga former. (s. xii) Historikerns förståelse eller tolkning av historien är alltså enligt White förutom narrativ i grunden även poetisk. Det finns ingen återgivning av det förflutna i sig, utan alla tolkningar av det förflutna grundar sig på historiefilosofiska, narrativa och poetiska element.
Historikerns prioriteringar och val av referensramar, förutan vilka den sammanhängande historien inte är möjlig, är sällan metodologiskt eller epistemologiskt motiverade. Istället baserar de sig på politiska, moraliska och estetiska värderingar. Historiens story, som ger historiens dess mening, är en fiktiv skapelse, även om den redogör för händelser som i verkligheten har ägt rum. Även om innehållet har en viss objektiv grund, är berättelsens form alltid en subjektiv skapelse, som snarare är beroende av de tillgängliga litterära formerna än av det tillbudstående källmaterialet. Förståelse av historia är därför alltid delvis en estetisk upplevelse.
Till skillnad från historiska vetenskaper behöver naturvetenskapen inte använda sig av narrativa modeller, fastän den för sitt berättigande har varit beroende av berättelser. Naturvetenskapen klarar sig med "vetenskapliga" paradigm. Fastän de vetenskapliga paradigmen inte är narrativa eller åtminstone inte är diakroniska berättelser såtillvida att de skulle redogöra för ett skeende från en tidpunkt till en annan, är även de vetenskapliga modellerna ofta överföringar från ett område till ett annat. Liksom Darwins teori om arternas uppkomst är en analogi till en ekonomisk teori om konkurrens mellan företag, baserar sig de äldre atommodellerna på modeller från makromekaniken. I likhet med metaforer är vetenskapliga modeller förenklingar, som hjälper iakttagaren att fästa uppmärksamheten vid vissa aspekter och negligera andra. Och från kvantfysiken har vi belägg för att inte heller de naturvetenskapliga teorierna beskriver verkligheten, utan blott erbjuder fungerande modeller.
Abstrakta begrepp är ofta ingenting annat än metaforer som gör svårbegripliga ting gripbara eller möjliga att fatta genom att låna dem kända former från mera påtagliga ting. Även naturvetenskapliga och tekniska begrepp är ofta metaforer, om än döda sådana. När ett ursprungligen metaforiskt myntat uttryck etableras inom ett nytt område frigörs det från sitt beroende av uttryckets (äldre) bokstavliga betydelse. Uttrycket förlorar sin humor eller sin poetiska klang och blir ett prosaiskt begrepp. Att även en trådlös datormus kallas mus, beror inte på att de skulle likna bokstavliga möss, utan på att musen blivit en död metafor. Att atomer idag inte uppfattas som odelbara partiklar beror inte på att atomer i själva verket kan klyvas, utan på att atomen för länge sedan har blivit ett etablerat begrepp. Vi föreställer oss atomen utan några analogier till Demokritos atomteori.
Liksom Giambattista Vico lät förstå behöver det inte finnas någon absolut motsättning mellan poetisk (eller mytisk) och prosaisk (eller vetenskaplig) förståelse. Vico föreställde sig, i överensstämmelse med sin teori om historiska corsi och ricorsi, att hans samtida "prosaiska" tidsålder med dess abstrakta, döda tänkande hade föregåtts av "poetiska" tidsåldrar, men poetisk och abstrakt förståelsen kan mycket väl förekomma samtidigt. Åtminstone lekmannens förståelse av atomernas elektronbanor bygger fortfarande på bilder av planetsystem, liksom de flestas förståelse av datavirus förblir bildlig. För de flesta torde svarta hål lika så fortfarande vara hål i rymden, medan däremot knappast någon längre uppfattar rymdskepp som skepp för rymdfärder. "Förståelse" av ett naturvetenskapligt fenomen och tekniska innovationer innebär ofta just igenkännande av en modell från ett annat fall eller ett annat område. Åtminstone lekmannen, som saknar närmare bekantskap med det naturvetenskapliga fenomenet, "förstår" det blott med hjälp av analogier. Förståelsen kan rentav bero på det språk som han talar. Kallar man ett svart hål för hole, aukio eller hål är inte helt oväsentligt för hur begreppet förstås.
Då ett fenomen förefaller obegripligt försöker iakttagaren, ofta med våld, projicera en känd modell på fenomenet. Detta gäller så väl kvantfysik som abstrakt konst, så väl historiska händelser som "konstiga" individer. Finner man inte en modell från ett specifikt område, lånar man en från ett annat. En modell som föråldrats på sitt ursprungliga område kan leva kvar som en överförd modell eller ett paradigm på ett annat område. Ett berömt exempel på ett "föråldrat" paradigm är den newtonska mekaniken. Medan den klassiska fysiken (åtminstone delvis) ersattes av en ny fysik, överlevde det mekanistiska paradigmet inom samhällsvetenskapen. Liksom sociologin och tron på samhälleliga prognoser hade varit otänkbar utan den newtonska mekaniken, tycks det ha behövdes det en kaosteori för att man skulle inse att sociala omvälvningar inte alltid kan förutspås. Lika väl är människors sociala beteenden lika artskilda från vätskors och gasers kaotiska virvelrörelser som från fasta kroppars mekaniska rörelser.
Kaosteorin hjälpte på 1980-talet till att förlossa den postmoderna världen. Den postmoderna världen är en kaotisk värld. Händelserna i den postmoderna världen är inte bara svåra att förutspå, utan även svåra att förstå, såvida man inte nöjer sig med den underhållningsinriktade nyhetsförmedlingens ytliga, schablonaktiga tolkningar. Medan den yttre världen sönderfallit i okontrollerbara stamkrig och ekonomiska turbulenser, har återgivningarnas perspektiv och röster mångfaldigats. Det yttre kaoset är en betingelse för det ideologiska kaoset, men samtidigt är det ideologiska kaoset en betingelse för det yttre kaoset.
Om än det inte är möjligt att slå fast vad som är orsak och vad som är verkan, går det att visa på ett samband mellan idévärldens sönderfall och fenomensvärldens globalisering. Medan ekonomin blivit global och nationalstatens möjligheter att utjämna konjunkturskillnader krympt, har det tillgängliga utbudet på tolkningar blivit multikulturellt. Då nationalstetens makt och den nationella politikens möjligheter begränsats, har behovet av legitimering och nationella legitimeringsberättelser minskat.
Samtidigt har å andra sidan den nationella metaberättelsens trovärdighet undergrävts av informationsförmedlingens globalisering. Globaliseringen har paradoxalt nog även undergrävt den universalistiska berättelsen, som (i den "moderna" kulturen) i regel baserat sig på den suveräna nationalstaten. I det globala, multipolära mediasamhället finns det inte längre ett fast perspektiv som kunde stöda universalistiska tolkningar.
Det postmoderna tillståndet eller de postmoderna villkoren betyder enligt Lyotard att de stora metaberättelserna ha förlorat sin trovärdighet. Att de olika vetenskapliga disciplinerna inte längre kan legitimeras på basen av en gemensam metaberättelse betyder dock inte att historieskrivningen inte längre skulle formas av berättelser eller metahistoriska tolkningsscheman. Även om de stora metaberättelserna har förlorat sin trovärdighet och sin legitimerande funktion, kryllar det av berättelser i dagens värld. Det narrativa vetandet har inte förlorat sitt inflytande, utan berättelserna formar allt jämt förståelsen av världen. Men i den mån vi lever i en postmodern tid finns det ingen enväldig metaberättelse som dikterar hur händelsernas förlopp skall tolkas. Det postmoderna tillståndet erbjuder många alternativa tolkningsmöjligheter för partikulära skeenden, men föga förutsättningar för ett förenande av historien under ett enda tema. På motsvarande vis har det även blivit svårt att förena förståelsen av världen innanför en enda världsbild.
Bibliografi
Lyotard, Jean-François 1979, La condition postmoderne: Rapport sur le savoir, Les Éditions de
Minuit
Megill, Allan 1995, "'Grand Narrative' and the Discipline of History" i A New Philosophy of
History, The University of Chicago Press
White, Hayden 1973, Metahistory: The Historical Imagination in Nineteenth-Century Europe, The
Johns Hopkins University Press