Begreppet 'medeltiden' myntades under renässansen för att beteckna en mellanperiod (och mindre viktig period) mellan antiken och den antika kulturens pånyttfödelse i samtiden. Medeltiden sträcker sig alltså drån 400-talet till 1400- eller 1500-talet. I de nordiska ländernas historia, som saknar en antik period, har benämningen 'medeltiden' använts som en synonym till 'katolska tiden'. Medeltiden börjar här alttså betydligt senare än i Sydeuropa. Även i nordisk historieskrivning har synen på medeltiden varit negativ. Den katolska tidens olägenheter har utnyttjats för att legitimera den protestantiska religionen och det centraliserade riket. Liksom antiken har alttså medeltiden haft en mytisk roll, men istället för ett förlorat paradis har den utgjort en "mörk" period eller ett träldomshus.
Under medeltiden var den kristna frälsningshistorien den förhärskande myten eller stora berättelsen i Europa. Uppfattningen av historien präglades av Augistinus historiefilosofi. Jämfört med (de gammaltestamentliga) judarnas historia betonade den medeltida kristna historiefilosofin den andliga dimensionen. Historiens mål var inte ett världsligt, utan ett andligt rike. Russel skriver i Västerlandets filosofi att medeltidens värld kännetecknas av dualism mellan det andliga och det världsliga, mellan det latinska och det germanska, mellan Guds rike och det världsliga riket, mellan påven och kejsaren. Det var det andliga perspektivet som dominerade den medeltida historieskrivningen.
För den enskilda människan var det viktigaste målet att komma till himmelen, eller kanske snarare att undvika helvetets eld och förkorta lidandet i skärselden. Eftersom kyrkan hade makten att lösa och binda hade kyrkan även stor makt över människorna, inklusive kungar och kejsaren.
Sankt Augustinus, vars filosofi byggde på nyplatonismen, var den dominerande filosofen och teologen fram till 1200-talet. Genom Thomas av Aquino ersattes den platonska filosofin av Aristoteles filosofi och Thomas egna kommentarer till Aristoteles. Aristoteles blev på filosofins och vetenskapens område en auktoritet vars rang är jämförbar med Bibelns auktoritet på religionens område.
Med begreppet "medeltiden" syftas främst på en tid i Väst- och Centraleuropas historia. Den "medeltida" världen domineras därför av romersk-katolska kyrkan. I väst var kyrkan relativt självständig i förhållande till den världsliga politiska makten. I öst var den religiösa och den politiska makten däremot intimt förenade. I väst var det kyrkan som förvaltade vad som fanns kvar av den klassiska bildningen, medan den världsliga makten innehades av barbariska germaner. Ideologin och historieskrivningen representerade därför kyrkans perspektiv, men idealen och den officiella sanningen stod ofta i konflikt med den barbariska verkligheten. Först i och med den lutherska reformationen övertog kungarna och furstarna kontrollen över bildningen och historiskrivningen. För den klassiska bildningen betydde reformationen en tillbakagång, men samtidigt kom idealen närmare verkligheten.
Det västromerska riket upplöstes år 474. Petri stol erkände kejsaren i Bysans, tills påven Leo III år 800 krönte Karl den store till kejsare. Det karolingiska riket blev således ett (väst)romerskt rike. Den sista som gjorde anspråk på den västromerska kejsartronen var den Habsburgska kejsaren. Det har spekulerats om huruvida Peter den store, som grundade Sankt Petersburg och införde västerländska seder i Ryssland, inte bara gjorde anspråk på den östromerska kejsartronen, utan även var ute efter den västromerska kejsarens tron. Detta kan ha varit ett av skälen bakom den nya huvudstaden, som fick sitt namn efter aposteln Petrus.
Den tidsenliga medeltiden
Artikel publicerad i Finsk tidskrift 1996
Respons
deadline 23.10