Ralf Wadenström (2000)
Om hösten är en årstid för vemod, är våren en tid för nostalgiska känslor. På hösten kan det ibland kännas som om inte bara sommaren, utan hela livet ligger bakom en. I likhet med vemodet blickar nostalgin bakåt, men den vårliga nostalgin kan även ge hopp om en återförening, ett förestående återvändande.
De vemodiga känslorna är smärtsamma, trots att de samtidigt kan vara njutbara. Så är det också med nostalgin. Ordet "nostalgi" kommer från grekiska och betyder ursprungligen smärta av hemlängtan. Hur smärtsam den nostalgiska längtan än kan vara, aktualiseras den inte av en total frånvaro eller separation, utan utlöses tvärtom av en förnimmelse av det förgångna. Denna förnimmelse kan föranledas av en länge bortglömd melodi, som väcker starka associationer till en viss tid eller ort, men förnimmelsen av det förflutna kan även utlösas av triviala ljud, dofter eller föremål. Det enda som krävs för att ett ting skall kunna väcka nostalgiska minnen är att det en längre tid varit frånvarande men plötsligt är närvarande igen.
Den som aldrig varit bortrest vet knappast vad ett hem, en hembygd eller ett hemland är. Utan att vara borta hemifrån upplever man inte hemlängtan. Inte ens ett gammalt föremål från ens barndom väcker nostalgiska känslor, om det ständigt varit i ens åsyn. Det gamla föremålet som alltid varit närvarande riskerar att bli lika intetsägande och tomt på stämning som en julprydnad som står framme året om.
En tussilago i april är vackrare än en hel blomsteräng i juli. Vårens första tussilago får oss efter en lång vinter att återuppleva tidigare vårar, men denna upplevelse gör oss inte melankoliska, utan tvärtom förväntansfulla. Ändå vill man om våren gärna bekräfta att allting är sig likt: att stigen slingrar sig som den slingrat sig förut, att bäcken rinner där den förut har runnit. Känner man inte igen sig, byts den sorglösa vårstämningen lätt ut mot ett tungt vemod.
En stadsbo som gör ett återbesök på en landsort kan ha svårt att sätta värde på de nya tekniska förbättringar som han stöter på: cykelvägar, betongbryggor, asfalterade parkeringsplatser. Men även den som efter en längre tid åter besöker en stad blir vemodig när han finner att en gammal kär miljö är borta. Stadens eller landsortens invånare - speciellt de nyinflyttade - förhåller sig ofta osentimentalt till ingrepp i stads- eller landskapsbilden. Den som är fast bosatt i en viss stad kan ha lika svårt att värdesätta de unika miljöerna i staden som den som bor på landet kan ha svårt att se en specifik skönhet i den lantliga miljön. De kvaliteter som får en att känna igen sig eller känna sig hemma i staden behöver inte ha mera att skaffa med "kulturhistoriska värden" än skönheten i naturlandskapet har med "biotopens biologiska diversitet" att skaffa. Tyvärr är sentimentalitet och privata minnen svaga argument när det gäller att slå vakt om hotade miljöer.
I Finland finns det ont om rum där man efter årtiondens frånvaro kan känna sig hemma. Och ännu färre är de rum där man även kan känna fädernas närvaro. Det är nästan bara kyrkobyggnaderna som förblivit sig lika. Många torde vara medlemmar i den lutherska kyrkan just därför att kyrkan - eller åtminstone den enskilda kyrkobyggnaden - representerar någonting bestående i en föränderlig värld. Den enskilda kyrkobyggnaden är mycket intimt förknippad med samfundet. Helgedomen är en symbol för kyrkan, och där till samfundets fysiska representantation. Det starka bandet mellan byggnaden och samfundet understryks av att samma ord, "kyrka", står för båda två.
Man kan i sitt inre söka sig innanför en kyrkas väggar, fastän man inte fysiskt besöker kyrkan. Det är inte bara besöket i kyrkan som ger kyrkobyggnaden dess värde, utan ett minst lika stort värde ligger kanske i vetskapen om att man kunde besöka helgedomen och känna sig hemmastadd. Så förhåller det sig även med skolhus och andra byggnader med stort känslovärde. När ett bolag, en institution eller en skola flyttar ut ur en gammal byggnad, byter namn eller slås samman med en annan organisation är förlusten störst för dem som inte längre är i bolagets eller institutionens tjänst eller inte längre studerar eller undervisar vid ifrågavarande skola.
Det borde inte vara en överraskning att passiva församlingsmedlemmar är mera konservativa än församlingsanställda och aktivt kyrkfolk. De är ofta de som regelbundet går i kyrkan som önskar förnyelse, medan mindre aktiva kyrkobesökare sörjer över förändringar. Den senaste tiden har man fått finna sig i att inte bara psalmer och liturgi förändrats, utan även Den heliga skrift har förnyats. Inte ens helgedomen har alltid gått fri från fromma helgerån. Förnyelsen motiveras ofta med att man - i sann protestantisk anda - vill återgå till de ursprungliga formerna, men återupprättandet av det "ursprungliga" kan uttrycka ett lika djupt förakt mot traditioner och helgade minnen som den mest antitraditionalistiska modernism.
Vid sidan av julhögtiden är det vår- och sommarpsalmerna som drar folk till kyrkan. De bekanta psalmerna och den bekanta kyrkomiljön väcker de starkaste vårkänslor och kanske minnen från bardomens skolavslutningar, konfirmationer, bröllop… Men det handlar inte bara om ytlig sentimentalitet. Fågelsången kan på våren få oss att uppleva pånyttfödelse, därför att sången låter som den alltid har gjort om våren. Fågelsången, bäcken och tussilagon har en resonansbotten i vårt minne. Utan denna resonansbotten, utan överensstämmelsen med våra minnen, blir våren en tyst vår, hur mycket fåglarna än sjunger.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet 2.5.2000.