Den 31 oktober 1999 undertecknade den romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet en gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran. Det festliga undertecknandet av dokumentet kunde även de finländska TV-tittarna ta del av på alla helgons dag en knapp vecka senare.
Dokumentet, som undertecknades i Augsburg, markerar ett slut på den lärotvist om syndernas förlåtelse och själens frälsning som för snart ett halvt årtusende sedan medförde den romerska kyrkans och hela Västeuropas andliga splittring. Det var just den 31 oktober som Lutherår 1517 spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans dörr i Wittenberg. Det var just i Augsburg som den av Melanchton författade augsburgska bekännelsen, de lutherska kyrkornas förnämsta bekännelseskrift, offentliggjordes år 1530. Åtminstone för en lekman förefaller det som om den romersk-katolska kyrkan nu formellt gett efter och erkänt att människan frälses genom tro allena.
I praktiken kommer avlat och fromma handlingar fortsättningsvis att spela en viktig roll inom katolicismen. Det kan vi bevittna nästa år när miljontals katoliker med anledning av jubelåret besöker Rom för att bl.a. gå igenom Peterskyrkans heliga port och därigenom få förlåtelse för synder. Men åtminstone på ett symboliskt planär undertecknandet av dokumentet i Augsburg en händelse av största betydelse, även kulturellt och politiskt sett.
Jag har varit i Italien ett tiotal gånger. Peterskyrkan är den enda plats jag varje gång har besökt. Fastän jag inte är katolik, har jag vallfärdat till Rom för att meditera invid Petri grav. Om världen har en fysisk medelpunkt, så måste den vara här!
Sankt Peterskyrkan byggdes under renässansen på den grund som den gamla Petersbasilikan hade stått. Kyrkan byggdes bokstavligen, enligt föreskrifterna i Matteus evangelium, på (reliken av) den "klippa" åt vilken Jesus hade gett himmelrikets nycklar. Kyrkan byggdes på den plats där enligt traditionen Roms första biskop, aposteln Petrus är begraven, som en mäktig manifestation över Petri stols auktoritet och påvens makt att lösa och binda. Sankte Pers grav och relik(?) placerades i Peterskyrkans krypta rätt under kyrkans högaltare, under tronhimlen, under den magnifika kupolen, under den eviga stadens himmel.
I en föränderlig värld, som blir allt mera virtuell, är det tryggt att kunna orientera sig i förhållande till ett fysiskt centrum som bestått genom sekler, oberoende av traditionens tillförlitlighet. För mig har Peterskyrkan blivit en fast punkt, utan vilken jag inte kunde föreställa mig världen. Andra skulle ha svårt att orientera sig i en värld utan Eiffeltornet, Big Ben, Vita huset eller Frihetsstatyn.
Det är ett ödets ironi att det var just finansieringen av Peterskyrkan i Rom genom försäljning av avlatsbrev som fick Luthers mått att rinna över och som därmed utlöste reformationen. I Föreläsningar över historiens filosofi poängterar även Hegel det ironiska i uppförandet av "kristenhetens härligaste byggnad":
Syndernas förlåtelse, den högsta skatt som själen söker, för att vara säker på sin förening med Gud, detta det innersta och djupaste erbjuds människan på det mest lättsinniga yttre sätt, nämligen att köpas för pengar och samtidigt sker detta i de mest yttre syftemål för att frossa. Ett syftemål är också uppförandet av Peterskyrkan, kristenhetens härligaste byggnad i medelpunkten av religionens residensstad. Men liksom alla konstverks konstverk, Athena och hennes tempelborg i Aten uppfördes med pengar från Atens bundsförvanter och berövade staden dess bundsförvanter och makt, så blir slutförandet av denna den heliga Petri kyrka och Michelangelos yttersta dom i påvliga kapellet denna stolta byggnads fall och yttersta dom.
När jag mediterat i Peterskyrkan har jag reflekterat över den eviga stadens roll i västerlandets historia. Jag har begrundat betydelsen av att, enligt traditionen, så väl Petrus som Paulus dog martyrdöden just i staden Rom. Jag har tänkt på att Karl den store kröntes till kejsare och det (väst)romerska riket återupprättades just i den gamla Petersbasilikan, på den plats där Peterskyrkan nu står. Jag har reflekterat över att tysk-romerska kejsare (in spe) under flera århundraden kom till "religionens residensstad" för att ta emot påvens välsignelse och över att Romfördraget undertecknades just i Rom. Jag har mediterat över den betydelse som den romerska översteprästen, pontifex maximus, har haft för vår kalender. Jag har även reflekterat över att Peterskyrkan och Petersplatsens väldiga, öppna famn kom att bli en moder som inte bara omfamnade hela den romerska kristenheten, utan som även fick Nordeuropa att göra uppror och bryta med Rom.
Redan före reformationen rådde det i Europa en spänning mellan syd och nord, latinskt och germanskt, universellt och nationellt, klassisk bildning och barbari. Kyrkan representerade allt det förstnämnda, medan det världsliga regementet i hög grad stod för germanskt barbari. Genom reformationen kom polariseringen mellan norden och södern ytterligare att förstärkas. Nordeuropa bröt inte bara med påven, utan även med det latinska kulturarvet. För Nordeuropa fick reformationen inte bara religiösa, utan även kulturella och politiska följder.
Den lutherska reformationen skapade förutsättningar för nya tidens centraliserade kungariken. Luther befriade inte bara kungarna och furstarna från deras beroende av påvekyrkan, utan gav dem i praktiken även kontrollen över den nationella kyrkan, som blev ett redskap för centralisering av deras riken. I Sverige skall den statliga kontrollen av kyrkan, som går tillbaka till Gustav Vasas tid, slutligen upphöra år 2000. Även i Finland har man de senaste åren reducerat kyrkans beroende av staten. Att dessa kyrkopolitiska reformer sammanfaller med Finlands och Sveriges anslutning till Europeiska unionen och undertecknandet av dokumentet i Augsburg är inget rent sammanträffande.
Luthers lära om förhållandet mellan andligt och världsligt regemente, som gav legitimitet åt de nordiska kungarnas egenmäktiga politik, är en konsekvens av reformatorns syn på kyrkans och prästerskapets roll, som i sin tur är en följd av hans centrala doktrin om frälsning genom tro allena. Luthers lära betydde inte bara att kyrkan (i Norden) inte längre kunde finansiera sin verksamhet genom försäljning av avlat, utan även att kyrkan över lag förlorade sin roll som (en nödvändig) förmedlare av syndernas förlåtelse. Kyrkan förlorade Petri nycklar, sin makt att lösa och binda.
När nu den romersk-katolska kyrkan till synes gett efter i den centrala lärostriden kan det förefalla som om katolska kyrkan skulle följa de lutherska kyrkorna i spåren. Tiderna har dock förändrats. Den centraliserade statens tid är förbi. Det nationella riket ställer inte längre krav på kyrkan, som nu utan svårigheter kan hävda sitt oberoende. Men statens och det nationella rikets tillbakagång betyder inte en återgång till en romersk-katolsk enhetskultur. De kristna kyrkorna har fått konkurrens från en mångfald av kulturer, ideologier och religioner.
Avståndet mellan katoliker och lutheraner förefaller inte längre så stort. Speciellt vad de yttre ceremonierna beträffar har lutheranerna även närmat sig katolicismen. I kampen mot sekularisering och nyandlighet utgör förbundet mellan den romersk-katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna en naturlig allians. Rom har ingenting att förlora på några teologiska eftergifter, inte ens när det gäller doktrinen om syndernas förlåtelse.
Genom undertecknandet av dokumentet i Augsburg har ytterligare en mur störtats, tio år efter Berlinmurens fall. Några folkmassor som springer varandra i armarna har vi dock inte kunnat se. Endast ett fåtal rättrogna lutheraner har reagerat med att stänga igen sin dörr. Och i staden Rom fortsätter livet som förut.