Ralf Wadenström (1993)
Den europeiska integrationen innebär speciellt i de nordiska länderna en utmaning för den nationella identiteten. Medan man i katolska länder är vana vid att samtidigt tillhöra en nationell världslig furste och en internationell kyrka och påve, har kyrka och stat sammanfallit i den lutherska Norden. Redan före Luther och reformationen försökte flera världsliga furstar nationalisera kyrkan, men deras strävanden var i konflikt med kyrkans lära om motsättningen mellan andlig och världslig makt. Luthers lära möjliggjorde däremot att furstarna i den rena lärans namn kunde nationalisera kyrkan och själva bli kyrkans överhuvud.
En som till fullo förstod att utnyttja reformationen var Gustav Vasa. Den lutherska läran använde han som ett ideologiskt vapen i det av bönderna stödda nationella eller "fosterländska" partiets kamp mot unionspartiet, som var för Kalmarunionen och som stöddes av prästerskapet och den katolska kyrkan. Frigörelsen ur Kalmarunionen, som möjliggjordes tack vare böndernas uppslutning kring Gustav Vasa, finansierades genom förstatligandet av kyrkans egendom. För Sverige-Finland blev, liksom Luther skriver i sin psalm, "vår Gud" en väldig borg, vars murar än idag beskyddar nationalstaten och dess bönder.
Liksom för katoliken har kyrkan även för lutheranen varit både en moder och ett identifikationsobjekt, men då den nationella lutherska kyrkan sammanfaller med nationen har den kyrkliga identiteten sammanfallit med den nationella. Före reformationen förenade kyrkan och religionen oss med Västeuropa. Påven i Rom var vår beskyddare mot hotet från det ortodoxa Novgorod. Efter reformationen blev kyrkan och religionen faktorer som andligt isolerade oss från kontinenten. Kontinenten och i synnerhet Rom blev andliga hot, som vi måste värja oss mot. Då katolicismen inte längre uppfattades som ett hot blev kyrkan och religionen ett värn mot kontinentala intryck i allmänhet till förmån för ett nationalistiskt tänkande.
Idag är vår kyrka och lutherska tro inte längre faktorer som i sig isolerar oss från det övriga Europa. Deras roll är snarare den motsatta. Lika väl har den lutherska tron, så som den tolkades av 1800-talets fennomaner, satt djupa spår i finländarens inställning till omvärlden. Prästerskapets starka fennomanisering vid senaste sekelskift vittnar om ett släktskap mellan finsk lutheranism och nationalism. ˇven hos Zacharias Topelius är Luther, reformationen och kampen mot katolicismen centrala faktorer i den fosterländska ideologin.
Topelius är inte bara en representant för 1800-talets finska tänkande, utan han är även en skapare av en nationell ideologi och metaberättelse ("befrielselära"). Topelius, som förnekade att det finska folket har en historia (före 1809), skapade själv genom Fältskärs berättelser en fin(länd)sk historia där kampen mot katolicismen spelar en central roll. Romanens främsta tema är visserligen konflikten mellan adeln och folket, men enligt Topelius sammanfaller denna delvis med konflikten mellan katolicismen och protestantismen liksom mellan den konstlade kontinentala (främst den franska) och den naturliga nationella (folkliga och agrara) kulturen. Det är kampen för friheten som förenar dessa tre motsättningar. Genom Boken om vårt land, som företräder samma historiesyn, moral och demokratiska ideal, har flera generationer insugit denna åskådning med modersmjölken.
Avsikten är inte här att ifrågasätta värdet av Topelius författarskap, vars betydelse för vårt folk inte skall förringas. Problemet är att 1800-talets fosterländska ideologi har föråldrats utan att den ersatts av någon ny ideologi. Situationen kan väl identifieras med det postmoderna tillståndet: förlusten av metaberättelser, myter, ideologi, moral och historia. Vi tror inte längre att vårt folk har en mission i en gudomlig försyn; än mindre att vi som enskilda medborgare har en historisk plikt att uppfylla. Därmed förlorar vi även den nationella gemenskapskänslan och identiteten. Förlusten av den nationella ideologin kunde tänkas göra det lättare för oss att ge upp nationalstaten till förmån för den europeiska integrationen, men så är inte nödvändigtvis fallet.
Förlusten av myter och metaberättelser (läror om befrielse) leder lätt till individualism och egoism. Vi har kanske inte längre ideologiska skäl att försvara nationalstaten, men däremot ofta egna privata och kollektiva ekonomiska intressen. Försvaret av de egna intressena kräver lika väl ideologiska argument. Även för nihilisten är ideologin därför användbar. Förlusten av en tro på historien och på befrielsen leder även lätt till nostalgi och därmed till regression. Vi håller känslomässigt fast vid den föråldrade ideologin, fastän vi med vårt förnuft inte längre tror på den. Denna dyrkan av gamla gudar blir speciellt destruktiv då den utövas kollektivt i en gruppegoistisk anda.
Det är inte bara den protestantiska religionen som utgjort en grund för nationalism. Den irländska nationalismen är långt starkare förknippad med den katolska religionen än fennomanin någonsin varit med den lutherska tron. I Östeuropa har den uppflammade nationalismen även lätt till religiös intolerans och konflikter mellan olika religiösa grupper. Då det gäller den europeiska integrationen är det dock inte katolicismen utan protestantismen som kan utgöra ett hinder. Med sin katolska tro markerar irländaren sitt oberoende av England. För Irland är medlemskapet i EG ämnat att ytterligare stärka självständigheten och den nationella självkänslan.
Finland är allt för sekulariserat för att vår evangeliska lutherska tro i sig kunde bli ett avgörande hinder mot ett medlemskap i EG/EU. Inte heller är dagens finska nationalism speciellt protestantisk. Den söker snarare sina rötter shamanismen och Kalevalas hedniska väld ä i reformationen och den lutherska tron. Istället för att låta vårt protestantiska arv bli ett hinder för en identifiering med Europa, kunde vi se vår lutherska kyrka som en gren av den latinska kyrkan. Där man tidigare betonat diskontinuiteten och betydelsen av brytningen med påvekyrkan, är det nu dags att betona kontinuiteten. Det är trots allt vårt kristna arv som andligt förenar oss med Europa.
Där religionen i sig inte längre är ett hinder för den europeiska integrationen kan det finländska och nordiska demokratiska idealet bli en stötesten. Detta demokratiska ideal går delvis tillbaka till reformationen och den lutherska läran. Den lutherska tron är jämfört med den katolska tron högst demokratisk. När Luther uttalade sitt "Här står jag och kan inget annat" hävdade han att lojaliteten mot det egna samvetet kommer före lojaliteten mot kyrkan. Reformationen gjorde i princip kyrkan och prästerskapet överflödiga. Det fanns inte längre något behov av en förmedlare mellan Gud och människan. Genom att Bibeln översattes till folkets språk kunde den kristne i princip själv tolka Guds ord.
I Fältskärs berättelser låter Topelius förstå att adeln är lika överflödig som det katolska prästerskapet. Det behövs inte någon förmedlare mellan folket och kungen. Då adeln dessutom utmålas som sympatisörer med den katolska kyrkan och representanter för den osunda kontinentala kulturen blir kampen mot adeln, d.v.s. kampen för friheten, samtidigt en kamp för det lutherska och det nationella. Denna historieuppfattning stämmer inte helt överens med verkligheten, men den torde inte heller helt sakna verklighetsförankring. Vad som i detta sammanhang är viktigast är att vi lärt oss - medvetet eller omedvetet - att se på historien ur denna synvinkel. Då vi uppfattar EG/EU som ett hot mot demokratin är det skäl att fråga sig på vad vi grundar vår uppfattning.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet 4.8 1993.