Ralf Wadenström (1999)
Saliga är de som är fattiga i anden, ty de behöver inte plåga sig med filosofiskt grubbleri. De ifrågasätter inte de sociala sammanhangen, omgivningens förväntningar eller de egna målsättningarna. Men ve den unga filosofistuderanden, som lämnat den gamla trygga hemorten bakom sig! För honom eller henne är varken sammanhangen eller målen längre självklara. Den nyvunna friheten kan för den unga människan resultera i ångest och en känsla av meningslöshet. Istället för att fråga sig "vad ger mening åt mitt liv?" tar han eller hon kanske steget ut och ställer den långt svårare frågan "vad är livets mening?".
Dagens akademiska filosofi kan dess värre inte besvara frågan om livets mening. I värsta fall kan studier i filosofi rentav visa att denna oerhört viktiga fråga inte kan besvaras. Över lag har senare tiders analytiska filosofer inte befattat sig med spekulationer om tillvarons mening eller meningslöshet. Se, detta är ett syssla för poeter och svagsinta. Men fastän filosofin kanske inte kan ge några svar eller ens några förhoppningar om att finna svar på den stora frågan, kan sökande efter mening eller filosoferande kring livets meningsfullhet vara en meningsfull syssla eller rentav ett värv som ger livet mening. Fast så talade inte Predikaren.
Predikaren var en vis man, som lärde folket insikt; många ordspråk författade han. Men han var ingen eremit. Predikaren var konung över Israel och hade sitt residens i Jerusalem. Han hade genom sin makt och sin rikedom möjlighet att företaga sig stora arbeten: bygga hus, plantera vingårdar, anlägga lustgårdar. Men när han så vände sig till att betrakta alla de verk, som hans händer hade gjort, och den möda, som han hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen fanns intet som han kunde räkna för vinning. Predikaren sade i sitt hjärta: "Välan, jagvill pröva, hur glädje bekommer dig; gör dig nu goda dagar." Men se, också detta var fåfänglighet. Och om glädjen sade han: "Vad gagnar den till?" Så talade Predikaren i sitt hjärta.
Frågan om den yttersta meningen med vår tillvaro är en livsåskådningsfråga, vars svar – om det finns något svar – snarare är av religiös än av filosofisk natur. För att det skall finnas något högre syfte med vår existens, måste det väl finnas en Skapare som har gett sin skapelse detta syfte. Om det finns ett skäl till att vi finns till, torde den förnuftigaste mening vi kan ge våra liv vara att så väl som möjligt tjäna det syfte som vår Skapare har gett oss. Och finns det ett liv efter döden, torde det vara högst meningsfullt att samla sig skatter i himmelen, där mott och mal ej förstör. Dess värre förefaller inte heller Den heliga skrift kunna erbjuda några övertygande svar på frågan om varför Gud skapade värden eller vad som är syftet med människans jordiska liv. Var det yttersta målet blott att frälsa de utvalda från evig fördömelse, medan alla övriga är förutbestämda att kastas i Gehenna? Finns det något ändamål som kan helga den eviga elden eller ens rättfärdiga gråt och tandagnisslan i denna timliga värld?
Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet. Sålunda vände Predikaren sitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen. (Sådant är, enligt Predikaren, ett uselt besvär, som Gud har gett människors barn att plåga sig med.) När Predikaren såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Då han vände sitt hjärta till att förstå vishet, då insåg han att även strävandet efter vishet är ett jagande efter vind. Ty där mycket vishet är, där är mycket grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga. Så talade Predikaren pessimistiskt.
Diktarfilosofen Friedrich Nietzsche plågade sig mera än de flesta med utrannsakan om livets mening. Även för Nietzsche var sökandet efter livets mening ett jagande efter vind. Men i Så talade Zarathustra, vars litterära stil är lånad från Bergspredikan, lät han slutligen Zarathustra förkunna för människorna "meningen med deras tillvaro": övermänniskan. Övermänniskan är "jordens meningen". Så talade slutligen Nietzsche, på tröskeln till det totala sammanbrottet.
Även om vi kan leva utan vetskap om det yttersta syftet med våra liv eller utan att veta om det överhuvudtaget finns något syfte bakom existensen, klarar vi oss inte utan meningsfulla sammanhang. Händelser, upplevelser och handlingar måste hänga samman och bilda en meningsfull helhet. Hänger vår verklighet inte ihop, står vi inför ett mentalt sammanbrott. Sammanhanget behöver dock inte förbli det samma, utan det kan variera under livets gång och även under en och samma dag. Vi har flera olika roller och identiteter, en del rentav simultana. Vi spelar med i flera olika spel. Våra liv sammanbinds av många olika trådar.
I Hollywoodfilmer liksom i antika komedier har berättelsen i regel ett lyckligt slut. En film som berättar om miljontals döda under andra världskriget kan trots allt ha ett "lyckligt" slut, då huvudpersonerna räddas ur den stora faran eller når det efterlängtade målet. Lyckliga slut förekommer även i det verkliga livet. De flesta torde kunna berätta lyckliga episoder ur sina egna liv, men i sin helhet är individens liv inte en berättelse med ett lyckligt slut. Sagor slutar vanligen med att prinsen får sin prinsessa och prinsessan sin prins, men även om vi lever lyckliga i alla våra dagar, slutar våra jordiska liv högst sannolikt med döden. För dem som blir kvar är slutet tragiskt eller åtminstone vemodigt. Livet är snarare en tragedi än en komedi, fastän det ofta är strävan efter det lyckliga slutet som ger våra dagliga mödor mening. Ur denna synvinkel är alla våra strävanden resultatlösa. All ansträngning är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Vad förmån har människan av all den möda som hon gör sig under solen? Ögat mättas inte av att se, och örat blir inte fullt av att höra.
Sannerligen, inte ens för prästen är det alltid så lätt att försköna individens liv eller placera döden i ett meningsfullt sammanhang. Individens jordiska liv i sin helhet synes inte vara meningsfullt, ifall det inte inryms i en större historia, som inte tar slut med den enskilda individens död. Det var lättare förr när man kunde digna i kamp för sitt land eller dö för sin stad och sitt hem. I Finland förenades folket, åtminstone på landsbygden, ännu för något årtionde sedan av en stor nationell berättelse, som gav så väl folkskolläraren som soldaten, så väl husmodern som bonden en viktig roll i ett stort nationellt sammanhang. Vid dimissioner, femtioårskalas och begravningar återberättades den stora berättelsen, så att den enskilda medborgarens liv gavs betydelse av det nationella sammanhanget. Man kunde både leva och dö för fäderneslandet. Nationens liv var viktigare än individens liv, nationens framtid viktigare än individens framtid. Och för dem som inte ville identifiera sig med fosterlandet eller den stora nationella berättelsen fanns det andra stora berättelser, som berättade om en kollektiv vandring mot det förlovade landet och om arbetarnas eller mänsklighetens lyckliga framtid.
Idag är det inte många som är beredda att offra liv för en gemensam framtid. I den postmoderna världen lever man inte lägre för en större gemensam historia, utan blott för mindre individuella historier. Den enskilda individens liv och död blir allt svårare att anknytas till en gemensam berättelse. Samtidigt blir det även svårare att förena individens mindre episoder i en sammanhängande biografi. Varken släkten eller fäderneslandet bildar längre en fast ram. Den postmoderna individen är lika otrogen mot sin partner som mot sitt land. I skiljsmässornas och de tillfälliga förbindelsernas tidevarv kan inga familjealbum längre ge en korrekt illustration av individens (hela) livshistoria.
Den enskilda människans identitet motsvaras av den berättelse genom vilken hon tolkar sin roll i ett sammanhang. Liksom identiteter kan berättelser ordnas i en hierarkisk följd från den största och mest omfattande till den minsta och mest partikulära. Liksom jag samtidigt kan vara både Sibbobo och finländare, kan jag samtidigt identifiera mig med Sibbos historia och Finlands historia. I den postmoderna kulturen är emellertid varken berättelserna eller identiteterna ordnade i en hierarkisk följd. De mindre berättelserna är inte bara partikulära, utan i högsta grad partikularistiska. I den postmoderna kulturen är de små berättelserna ovilliga att förena sig med några verkligt stora berättelser. Berättelsen som skildrar det sammanhang som individen ingår i kan sträcka sig över en tid som är längre än den enskilda individens liv, men den kan även återge ett skeende som är kortare än individens liv. Det senare är typiskt för de postmoderna berättelserna.
I den moderna eller prepostmoderna kulturen ingick hembygdens historia i nationens historia, som i sin tur ingick i en världshistoria eller åtminstone en föreställd universell historia. Och över allt rådde en allsmäktig Gud, vare sig hans namn var Herren, Världsanden eller den Dialektiktiska Materialismen. Det fanns åtminstone i Finland tidigare ingen motsättning mellan regional och nationell identitet. De olika identiteterna stärkte tvärtom varandra. Förekomsten av egna brigad eller förband för olika språkgrupper, städer och landskap splittrade inte nationen, utan var tvärtom ämnade att stärka den nationella sammanhållningen. Tro, hem och fosterland var sinsemellan intimt förenade. Det rådde ingen konflikt mellan moderns och medborgarens identitet. Det var fosterlandets söner och döttrar som modern födde och fostrade. En god moder var även en god medborgare, liksom en förtjänstfull brandman, kyrkoherde eller direktör var en förtjänstfull medborgare.
I den globala kapitalismens tidevarv tjänar den verkställande direktören inte längre det nationella syftet. Vinstmaximeringen och lojaliteten mot de utländska aktieägarna går före "landets bästa" och lojaliteten mot nationen. Och det är inte bara direktören i det multinationella företaget som har förlorat sitt fäste i det nationella sammanhanget. Medborgarna förenas inte längre av en gemensam nationell historia, utan blott av ett ömsesidigt ekonomiskt beroende: sociala skyddsnät, skatter och statsskuld – och så förstås av ett gemensamt fotbolls- eller ishockeylandslag.
I den postmoderna kulturen är de mindre historierna inte längre anpassade till de större historierna. Den nationella historien har krympt till en berättelse bland andra. Den nationella identiteten har reducerats till en identitet bland många temporära identiteter. Identiteterna är inte anpassade till varandra i en hierarkisk ordning, utan avlöser varandra i en diskontinuerlig sekvens. Idag köper jag kanske inhemsk gurka eller annat "gott från Finland" för att stöda "finskt arbete" eller hjälpa "Finland upp" (ur depression eller arbetslöshet), men redan i morgon köper jag importerade tomater till "europeiskt pris" eller "äkta italiensk pizza", tillverkad i Sverige. På söndag går jag på konfirmation och mumlar med i den apostoliska trosbekännelsen; på måndag koncentrerar jag mig på mitt privata mantra och spekulerar om vem jag varit i mina tidigare liv. Den ena dagen äter jag med plastgaffel vegetarisk fast food och tränar aerobic i fitness center; den andra dagen äter jag med träpinnar friterat griskött och tränar taichi under bar himmel. Man talar om självförverkligande, men det postmoderna "självförverkligandet" är inte ett förverkligande av ett själv, utan ett ständigt byte av masker.
Att de postmoderna berättelserna är små och ovilliga att underordna sig några stora berättelser betyder inte att en mindre berättelse alltid är ovillig att underordna sig någon större berättelse. Tvärtom har de mindre berättelserna ofta lojalt uppmärksammat de större berättelserna. De stora berättelserna behöver bekräftelse av små berättelser, som fungerar som vittnesbörd, men samtidigt är även de mindre berättelserna beroende av de större berättelsernas uppbackning. Egensinniga små berättelser kan visserligen få den stora berättelsen att falla sönder, medan upplösningen av den stora berättelsen ger rum för ett mångfald av temporära, lokala och fragmentariska små berättelser, men avsaknaden av en stor berättelse kan även utgöra ett hot mot den lilla individuella berättelsen. När individen inte längre lever innanför en stor historia, förlorar individens egen lilla historia lätt sin mening och sitt sammanhang. Den mindre historien upplöses tillsammans med den större historien.
Fastän vi även i den prepostmoderna världen befann oss i situationer där olika berättelser eller historier stod i konflikt med varandra, förväntade vi oss att det trots allt fanns en allomfattande historia som kunde förena min egen lilla historia. I den postmoderna världen ingår min lilla historia inte längre i en stor historia. Den stora historien bestämmer inte längre meningen i min egen lilla historia och ger inte längre mitt liv mening eller kontinuitet. Sålunda lever jag inte längre för historien – för det förflutna eller framtiden – utan blott för den närvarande stunden.
Övergången från modernism till postmodernism har av Fredric Jameson i Postmodernism, or, The Cultural Logic of Late Capitalism tolkats så att dagens multinationella mediakapitalism istället för att medföra alienation gör individen "schizofren" (i en lacansk betydelse). Den meningsfulla kedjan av relaterade upplevelser har brutits. Individen lever inte längre i ett historiskt sammanhang, utan blott i ett lösryckt nu.
Den postmoderna individens splittring kan liksom de stora berättelsernas upplösning förstås som ett resultat av de elektroniska medierna, som enligt Marshal McLuhan gjort slut på den "gutenbergska eran". Den gutenbergska eller moderna världen var en värld av kontinuerliga, linjära och enhetliga sekvenser i både tid och rum. Den moderna människan levde inte bara i nuet, utan även i en ny tid och därmed i en historia, som berättade om ett enhetlig skeende och ett kontinuerligt framåtskridande. Historien hade ett mål, som innebar ett förverkligande av vissa värden. I denna historia var den moderna individen själv en aktör, som bidrog till förverkligandet av en framtidsplan. Den postmoderna människan däremot är inte en individ på väg mot en framtid eller mot ett förverkligande av ett telos. Hon arbetar inte för en framtida belöning, utan blott för den omedelbara tillfredsställelsen. Hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda hon har under solen.
Den postmoderna människan innehar ingen roll i något stort historiskt drama. Hon lever blott i nuet. Fastän hon saknar en (teleologisk) etik, behöver hon inte vara moraliskt likgiltig, utan hon kan ha moraliska attityder och göra tillfälliga moraliska val, men hon ställer sig inte bakom några universella etiska projekt. Historien saknar för henne ett mål och en bestämd mening. Historien är slut.
Historiens slut innebär en övergång till ett posthistoriskt och postmodernt tillstånd. Om det postmoderna står för de stora berättelsernas slut, betyder postmoderniteten även historiens slut i betydelsen den sammanhängande världshistoriens, den universella historiens eller (den spekulativa) historiefilosofins slut. Jean-François Lyotard, som i La condition postmoderne definierar det postmoderna som misstro mot stora berättelser eller metaberättelser, syftar med stora berättelser i första hand just på historiefilosofi eller universalhistoriska scheman.
Med den moderna kulturen förstår Lyotard en kultur där kunskap och makt legitimeras med hjälp av en apokalyptisk idé om en framtida befrielse. Genom att den upplysningsfilosofiska, den hegelianska och den marxistiska historiefilosofin bevarar den apokalyptiska principen, är de enligt Lyotard varianter av den stora kristna berättelsen, vilket däremot de små postmoderna eller "hedniska" berättelserna inte är. I den postmoderna kulturen har den stora berättelsen om människosläktets frälsning och även alla sekulariserade versioner av kristendomens stora berättelse förlorat sin trovärdighet.
Det finns i vår postmoderna tid inget framtida paradis och överhuvudtaget inget nytt att vänta på. Den hegelianska och den marxistiska historiefilosofin har ersatts av en nietzscheansk ontologi om den eviga återkomsten av det samma. Den eviga återkomsten av det samma, som Nietzsche talade om, betyder att intet nytt sker under solen. Den kristna linjära tiden har ersatts av naturens cykliska tid. Sålunda talade redan Predikaren: Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända. Inträffar det något varom man säger: "Se, detta är nytt", så har det samma ändå skett förut.
Liksom Moses gick upp på berget för att mottaga det gamla förbundets ord och liksom Jesus från berget predikade det nya förbudets ord, lät Nietzsche Zarathustra gå upp i bergen för att sedan stiga ner och tala till folket. Och Zarathustra talade sålunda: "Jag kommer evigt åter till detta lika och samma liv i det största och även i det minsta, att jag åter må förkunna alla tings eviga återkomst." Så talade åter förkunnaren av den eviga återkomsten.
Det inträffar visserligen händelser som är unika och såtillvida historiska, men de historiska händelserna bildar ingen sammanhängande historisk berättelse. Då det inte finns någon universell historia och då tiden inte längre är linjär, finns det inte heller några verkliga epokgörande händelser jämförbara med Kristi födelse eller franska revolutionen. Ingenting väsentligt nytt sker under solen. Där floderna förut har runnit, dit rinner de ständigt åter. Alla floder rinner ut i havet och ändå blir havet aldrig fullt.
En annan nietzscheansk förkunnelse som aktualiserats i den postmoderna kulturen är förkunnelsen om Guds död. Historiens slut och de stora berättelsernas slut är en logisk följd av att Gud är död, ty det var den monoteistiska religionen, tron på den ende sanne guden och hans försyn om skapelsen, som möjliggjorde den stora, universella historien och den linjära tiden. Guds död skapar dock även möjligheter. Det är motiverat att tala om en kultur utan Gud, men underrättelsen om Guds död behöver inte hindra oss från att finna en mening med våra liv. Om Gud är död, är även Zarathustras förkunnelse att Gud har dött blott en fabel bland andra fabler; budskapet om Guds död är blott en tolkning bland andra tolkningar. Inte heller tvingar berättelsen om de stora berättelsernas död oss att begrava alla berättelser.
Det är sant att den Stora Berättelsen är död såtillvida att vår tids globala mediasamhälle saknar en gemensam metaberättelse och en gemensam historia. I det postmoderna, mångkulturella massmediasamhället finns det inte en dominerande stor berättelse eller myt, som kunde förena folket eller ens ge den enskilda individen en övergripande tolkning av världen. I den Stora Berättelsens ställe har vi många konkurrerande perspektiv, paradigm och tolkningsscheman. Är vi passiva mottagare, kan vi inte längre vänta oss att informationsflödet skall bilda en meningsfull helhet. Det stora kanalutbudet, mångfalden av röster och den globala täckningen gör att händelserna eller återgivningarna av händelserna inte längre formar en sammanhängande historia. Globaliseringen gynnar paradoxalt nog de små partikularistiska historierna på universalismens och universalhistoriens bekostnad.
Om vi i det globala informationsflödets tidevarv vill finna mening, måste vi lära oss att välja och tolka information. Istället för att på måfå irra omkring på webben eller med fjärrkontrollen rastlöst hoppa från kanal till kanal, måste vi aktivt välja vad som är relevant för oss. I dagens pluralistiska samhälle måste även den troende aktivt välja perspektiv och självständigt välja det budskap som han lyssnar till. Vi måste alla medvetet välja att lyssna, tänka och verka inom bestämda traditioner, vare sig de är språkliga, filosofiska eller religiösa.
För att våra liv fortfarande skall kunna inrymmas i ett större sammanhang, måste vi vara aktiva mottagare av information. Vi måste acceptera att det historiska skeendet inte i sig utgör en sammanhängande story och att händelserna måste tolkas för att bilda en kontinuerlig och meningsfull berättelse. Vare sig det finns eller inte finns en Skapare, vare sig det finns eller inte finns ett (av Gud) givet syfte med våra liv, måste vi själva ge våra liv mening och själva ge mening åt de händelser vi tar del av.
Internet och satellitkanaler kan vidga våra vyer och göra oss toleranta mot andras berättelser, men för att vår vandring skall vara meningsfull, måste våra fötter ha ett fäste. Vi behöver egna berättelser att leva av. Om vi inte låter oss bli passiva offer för ett osammanhängande informationsflöde, skall vi kanske finna att vår färd trots allt har en mening. Ät, drick och var glad, men glöm inte att varje steg du tar påverkar den återstående färden! Allt är inte fåfänglighet.
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 3 1999.