Ralf Wadenström (2000)
Några dagar före presidentvalets andra omgång förutspådde Esko Aho i en annons att Finlands folk gör det avgörande målet på förlängning. Före det hade Skidförbundets ordförande beskrivit andra omgången som ett skidlopp med jaktstart: det gällde att ta in det försprång som Tarja Halonen hade efter den första omgången. Det "avgörande målet" blev ogjort; loppet tog slut innan Aho hann passera, men valet blev just så jämt och spännande som en ishockeymatch eller jaktstart är när den är som bäst. Presidentvalet engagerade även folket på ett sett som för tankarna till ishockeyturneringar och olympiska spel snarare än till traditionella politiska kampanjer. Likheterna med sport och spel i allmänhet är påfallande. Alla förstår att valet inte var en bokstavlig skidtävling eller en bokstavlig ishockeymatch, men presidentvalet tenderade att utvecklas till ett spel även i en bokstavlig bemärkelse.
För att förstå eller få grepp om någonting nytt, okänt eller abstrakt, lånar vi modeller från redan kända och mera påtagliga ting. Detta gäller också det direkta valet av republiken Finlands president. Även här tyr man sig till metaforer och analogier. Valet av president har blivit ett spel. Benämningen presidentspel har på en kort tid blivit ett etablerat begrepp, en kliché. Visserligen har man även tidigare talat om maktspel och politiskt spel, om Moskvakort och svarta hästar. Redan Julius Caesar använde sig av en spelmetafor när han hävdade att "tärningen är kastad". Men aldrig förut har man så långtgående som nu utvecklat idén om att ett bestämt val är ett spel. Idag används benämningen presidentspel som om det vore ett lika självklart begrepp som riksdagsval eller ishockey. Man förefaller inte reflektera över huruvida presidentspelet är ett bokstavligt spel eller ett spel bara i överförd bemärkelse. Det behöver dock inte vara antingen eller, utan kan vara båda två - bokstavligt och bildligt - på en gång.
Införande av direkta val gav upphov till ett ej tidigare skådat taktikerande eller spel inför presidentvalet 1994. Pressen skrev allmänt om presidentspel eller presidenttipeli på finska. Efter 1994 fick benämningen presidenttipeli en ny, utvidgad betydelse: presidentspelet (i bestämd form). Presidentspelet blev ett spel i vilket hela folket kan deltaga genom gallupar, premiärval och omröstningar i två omgångar. På finska har presidenttipeli i denna betydelse även fått en synonym i benämningen presidenttikisa (presidenttävlingen). Det finns dock en viss betydelseskillnad mellan uttrycken: Presidenttikisa är en tävling som strängt taget bara presidentkandidater deltar i, medan partierna, medierna, vadslagarna och alla röstberättigade kan deltaga i presidenttipeli.
Det torde vara just därför att presidentvalet har blivit ett spel som det engagerar. Att det relativt höga valdeltagandet skulle vara en seger för demokratin kan ifrågasättas. Idag intresserar valet av republikens president mera än presidentens politiska roll eller presidentämbetet i sig.
Presidentspelet är i högsta grad även ett mediespel. Efter semifinalen i valet 1994 kritiserade den bittra förloraren Paavo Väyrynen medierna för "mediespel" (mediapeli). Med uttrycket riktade han kritik bl.a. mot Hufvudstadsbladets sena publicerande av gallupsiffror, som missgynnade så väl Väyrynen som Raimo Ilaskivi. Istället för elektorerna var det nu folket (och speciellt de borgerliga väljarna) som taktikerade, men till det behövdes det sent uppdaterade gallupsiffror. Omedelbart efter presidentvalet introducerade MTV3 ett nytt interaktivt diskussionsprogram, som visade sig bli en verklig publikframgång: Mediapeli med Peter Nyman som programvärd. Mediespelet hade förklarats allmänt accepterat.
För att politiska val skall uppfattas som legitima förutsätts det ofta att valen följer en inrotad tradition. I presidentvalet 1994 fanns det dock ingen tradition att följa. Att personvalet med dess imagekampanjer, alla dess TV-shower och allt dess taktikerande trots allt uppfattades som legitimt, berodde på att valet inte i första hand jämfördes med elektorsval eller andra tidigare politiska val i Finland, utan med presidentval i andra länder och med publikomröstningar i rena underhållningstävlingar. Telematiken har ju möjliggjort allehanda omröstningar i allt från misstävlingar till val av kvällens film i TV. Vad som uppfattas som just vid omröstningar i allmänhet uppfattas även som just vid politiska val. I underhållningsindustrins tidevarv är presidentspelet ett spel bland andra.
Vid sidan av det riktiga presidentspelet har det dykt upp en del mindre "presidentspel" så som Yles frågelek i TV2, Iltalehtis oneline-omröstning och datorspel på Internet, vilka alla bär namnet Presidenttipeli. Frågan är om det längre finns någon väsentlig skillnad mellan dessa mindre spel och det stora presidentspelet. Själva presidentvalet har blivit en interaktiv show, en gameshow. Spelet är inte längre bara en metafor, utan det har blivit ett dominerande paradigm. Presidentvalet har blivit ett spel även i bokstavlig bemärkelse.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet 8.2 2000.