Ralf Wadenström (1995)
I den mån vi lever i en postmodern tid är det inte längre meningsfullt att tala om upplysning och framåtskridande. Då det postmoderna definierats som en misstro mot metaberättelser, har man med dessa berättelser i första hand syftat på upplysningstidens och den klassiska modernitetens "stora berättelse" om upplysning, framsteg och befrielse. För att förstå vad postmodernismen innebär för det finländska samhället, räcker det dock inte med att studera vårt förhållande till upplysningstidens stora berättelse. Det finns andra stora berättelser, som kanske rentav varit viktigare för det finländska samhället.
Vid vilken tidpunkt vårt samhälle blivit postmodernt kan inte objektivt bestämmas. För en filosofisk tidsdiagnostik eller en aktualitetens ontologi är objektiviteten inte häller av samma betydelse som den är för en strikt sociologisk undersökning. Det är inte minst svårigheten att objektivt studera det postmoderna samhället som ökat efterfrågan på filosofisk tidsdiagnostik och "tolkning". En postmodern Zeitgeist låter sig lättare beskrivas av hermeneutisk filosofi än av empirisk och positiv vetenskap.
I Myten om framsteget betraktar Georg Henrik von Wright "den klassiska modernitetens" framstegstanke som en emancipatorisk idé om följderna av människans frigörelse från "Ordet". Med "Ordets auktoritet" syftar von Wright i ett tidigare kapitel i samma bok på auktoriteten hos så väl antika författare som Bibeln. I sin lilla skrift Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? skriver Immanuel Kant att "upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet." Kant säger vidare att "det är bekvämt att vara omyndig" och ger ett exempel: "Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe [...] så behöver jag ju inte anstränga mig själv." Med "bok" torde Kant dock inte ha syftat på Bibeln. För övrigt hade även upplysningsfilosoferna sina böcker (som Kant knappast häller syftade på), nämligen naturens bok och Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, vars tillförlitlighet upplysningens filosofer inte precis var ute efter att ifrågasätta.
1800-talets finska nationalism och fosterländska diktning delar upplysningsfilosofins optimistiska syn på framtiden och på folkets befrielse, fastän fennomanerna hade en ödmjukare inställning till sin samtid än 1700-talets modernister hade. Liksom upplysningens ideologi lär 1800-talets finska nationalistiska och fosterländska ideologi att upplysning är vägen till befrielse och en ljus framtid. Där den franska upplysningsfilosofin hävdats påbjuda en emancipation från Ordets auktoritet, förespråkar den finska nationalistiska och fosterländska ideologin dock inte en befrielse från Ordet, åtminstone inte från det tryckta ordet.
Fastän nationalismen i politiska sammanhang klassificeras som en konservativ ideologi, är nationalismen liksom socialismen besläktad med upplysningstidens tänkande. I Finland förknippar man visserligen ofta nationalismen med romantiken, som har ansetts vara en reaktion mot upplysningen (men även en fortsättning på 1700-talets modernism). Den finska nationalismen är som känt närmare besläktad med den tyska romantiska och fosterländska nationalismen, än med den franska mera liberala, konstitutionella och (med)borgerliga nationalismen.
1800-talets fennomanska frihetsideologi skiljer sig från upplysningstidens och den franska revolutionens ideologi både genom sitt förhållande till religionen och genom sin icke-revolutionära karaktär, d.v.s. dess anhängares tålamod och tro på en kontinuerlig utveckling. Den romantiska ideologin såg i revolutionen ett hot mot folksjälen och nationens naturliga växande. Fennomanerna, lojalisterna och undfallenhetslinjens företrädare såg därtill ett hot i den ryska överhetens reaktion mot revolter. Åtminstone Zacharias Topelius, på vilken Erik Gustaf Geijers Om det adertonde seklets upplysning i förhållande till religionen gjort ett starkt intryck, tog klart avstånd från den franska upplysningsfilosofin. Detta hindrade dock inte Topelius och den fennomanska rörelsen att liksom upplysningsfilosoferna tro på befrielse genom upplysning.
Det postmoderna samhället kännetecknas av en misstro mot så väl socialismen som upplysningen, men det är inte bara de marxistiska och de upplysningsfilosofiska berättelserna som förlorat sin trovärdighet. De stora berättelsernas kris betyder även en kris för nationalistiska berättelser, fastän nationalismen jämfört med marxismen länge har haft en undanskymd roll i den intellektuella diskussionen. Nationalismen har ju inte på länge varit "de intellektuellas" ideologi. Lika väl har nationalismens centrala idéerna, så som idén att makten utgår från folket och idén att alla nationer har rätt till självständighet, länge varit så självklara, åtminstone i de nordiska länderna, att man inte ens förstått att identifiera dem med nationalism.
Att förstå betydelsen av "stora berättelser" är viktigt för att man skall förstå betydelsen av upplysning och därmed även för att man skall kunna förstå vad postmodernismen innebär. I Johdatus filosofiseen ajatteluun definierar Timo Airaksinen upplysning (valistus) som "förnuftets vuxenhet, då förnuftet accepterar en stor berättelse, enligt vilken människan med hjälp av vetenskap och etik gör framsteg mot en bättre framtid". Airaksinens definition baserar sig på Kants tolkning av upplysning (Aufklärung) som befrielse från omyndighet, men Kant sade ingenting om stora berättelser. Den (av de "moderna" eller upplysningsfilosofiska berättelserna) upplysta skiljer sig från den icke-upplysta och "omyndiga" genom att han tänkersjälvständigt istället för att ty sig till auktoriteter, men i ljuset av postmodernismens kritik av upplysningens stora berättelse eller berättelser förefaller inte häller det upplysta tänkandet vara så självständigt.
I La società trasparente säger Gianni Vattimo att det postmodernas mening framför allt ligger i det faktum att det samhälle vi lever i är ett kommunikations- och massmediesamhälle. Tack vare de elektroniska massmedierna kan vi betrakta historien och samtiden ur ett flertal perspektiv och ta del av information, som inte låter sig formas till en helhetsbild eller en historia.
Vattimo identifierar det postmoderna även med det modernas slut. Den moderna tiden är den epok där det högsta värdet är att vara modern i motsats till reaktionär. Emedan historien under den moderna tiden uppfattades som ett framåtskridande, stod det som är nytt och mera avancerat alltid närmare det slutliga målet. I vår postmoderna tid finns det inte längre en (världs)historia (storia universale) och därmed inte häller längre något (universellt) framåtskridande.
Eftersom 1800-talets nationalism tog sig så väl reaktionära som progressiva och radikala uttryck, kan den inte sägas vara entydigt modern i den ovannämnda bemärkelsen. Medan den polska nationalismen vid medlet av 1800-talet förorsakade uppror mot det ryska imperiet, fungerade den finska nationalismen samtidigt som en konservativ kraft. Lika väl var den finska nationalismen progressiv då det gällde språkpolitik, demokrati och folkbildning.
I den finska fosterländska diktningen (på svenska) lever ljusets metafor sitt eget liv, så att dess exakta betydelse varierar men symbolerna består. Upplysning, uppvaknande och morgon står sinsemellan mera eller mindre för samma innehåll, men dessa representanter för ljuset kan i sig ha varierande betydelser. Ljuset representerar folkets bildning, men det kan även liksom i Psaltaren och Johanni evangelium representera Guds ord respektive Ordet, eller genom påverkan av 1800-talets romantiska platonism representera anden (i motsats till materien). Då den fosterländska diktningen förutspår en ljus framtid för det finska folket, är det ljusa någonting obestämt. Den ljusa framtiden är en "bättre" framtid, men under 1900-talet inte längre nödvändigtvis i en andlig bemärkelse. Framtidstron har bestått, fast än dess innehåll förändrats.
Boken om vårt land skildrar på läsebokens tydliga språk hur fennomanins, eller åtminstone Topelius', upplysningsprojekt var ett lutherskt projekt och inte ett upplysningsfilosofiskt projekt av fransk modell. Fennomanernas folkbildnings- eller upplysningsprojekt var alltså inte ett Enlightenment project (med stort E), utan endast ett enlightenment project. Det nittonde århundradets upplysning var en annan än "det adertonde seklets upplysning", som Topelius' lärofader Geijer kritiserade. Geijer är för övrigt även författare till Om falsk och sann upplysning, med afseende på religionen: en liten populär skrift ur det nittonde århundradet af en lekman.
Som en följd av reformationen skapades det finska skriftspråket och folket fick - eller måste - lära sig läsa. Enligt Topelius' läsebok blir folk upplysta när de själva läser Guds rena ord, viket den katolska kyrkan inte tillät. Läseboksförfattarens syn på upplysningen är okomplicerad: "Där icke Guds ord upplyser människorna, där råda mörker och mänsklig villfarelse". Påven ville, enligt Topelius, "ensam uttyda den kristna läran, så att alla borde tro på hans ord, så som vore det Guds ord". Under den katolska tiden var folken förskjutna i grov vidskepelse, men "i detta stora mörker hade Gud redan länge upplyst några fromma kristna, vilka trätt fram för att förkunna sanningen". Kort före Luther översatte bibeln till tyska språket "hade boktryckerikonsten enligt Guds skickelse blivit uppfunnen, och nu kunde bibeln hastigt spridas till allt folk". Detta betydde att Guds ord åter rann "upp som en skinande sol i världens mörka natt och upplyste alla folk".
Topelius uttydde inte betydelsen av ljuset helt självständigt. Tjugo år före den första upplagan av Boken om vårt land kom ut avslöjade Runeberg i de två sista verserna i psalmen "Bevara Gud vårt fosterland", som även avslutar Topelius' läsebok, i vilket ljus fosterlandet vecklats ut:
Du hulpit det ur mörker opp,
Liksom en blomma ur sin knopp;
Så låt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus få vecklas ut.
Det ljuset är ditt helga ord,
En sol för himmel och för jord.
Giv, att det klart här lysa må
Och aldrig mer ifrån oss gå!
Runeberg var inte häller den första psalmförfattaren som identifierade ljuset med Guds ord. Redan år 1524 skrev Lazarus Spengler (enligt den svenska översättningen i psalmboken från år 1986):
Guds ord är ljuset på min stig
och mina fötters lykta.
Där det är brinnande i mig,
där måste mörkret flykta.
Då ser jag lätt att hitta rätt
dit jag vill hinna gärna,
där är mig satt
i jordens natt
en himmelsk morgonstjärna.
I sin psalm (nummer 195 i vår psalmbok), som Runeberg för övrigt bearbetat, citerar Spengler den 119. psalmen i Psaltaren, vers 105:
Ditt ord är mina fötters lykta
och ett ljus på min stig.
I denna bibelvers har ordet "ord" en konkretare betydelse än författarna i vår psalmbok gett det. Guds ord är Guds bud, som psalmisten "svurit och hållit". I Ordspråksboken 6:23 läser vi: "Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus...". I psalm nummer 19, vers 9 skriver David: "Herrens bud är klart och upplyser ögonen." Guds bud upplyser inte bara "ögonen", utan det skänker även "förstånd": I psalm nummer 119 vers 130 skriver psalmisten: "När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga." I Petri andra brev 1:19 finner vi slutligen den bibelvers som torde vara det viktigaste paradigmet för Topelius' syn på Ordet och upplysningens mål:
Och så mycket fastare hafva vi det profetiska ordet, och I gören väl, all I akten / därpå, såsom på ett ljus, som lyser i ett mörkt rum, till dess det dagas och / morgonstjärnan uppgår i edra hjärtan,
I Petrus' brev har betydelsen av "ordet" redan förskjutits från "lagen" till "profeterna". Ordet är här inte längre ett bud som vandraren måste lyda för att inte stiga fel på sin levnadsstig. Det är inte längre en lykta för fötterna, utan en eldstod som visar riktningen i en "dunkel vildmark", ett hopp och en framtidsvision.
För läseboksförfattaren Topelius rådde det ingen konflikt mellan Ordet och den vetenskapliga bildningen. Tvärtom var de "nyttiga kunskaperna" en frukt av folkets återvändande till Guds rena ord, medan de nyttiga kunskaperna i sin tur möjliggjorde en spridning av Guds ord till hela folket. Enligt Boken om vårt land begynte vetenskaperna blomstra i Europa efter reformationen, då även Finland fick en berömd vetenskapsman vid namnet Sigfrid Aronus. Medan vetenskaperna vecklades ut i blom utvecklades även fosterlandet ur sin knopp.
I greven Per Brahes tid skapades två storverk: Åbo akademi och den finska bibeln. Det förstnämnda storverket kallar Topelius även ett "upplysningens verk". Vad detta upplysningens verk betydde för Finland visade sig snart:
Vad Åbo akademi betydde för Finland, det visade sig snart nog, ty med den kom boktryckerikonsten i landet. Det första tryckeriet inrättades år 1642 i Åbo. Samma år trycktes för första gången hela bibeln på finska språket, och så gick Mikael Agricolas käraste önskan efter hundra år i fullbordan. Tiden frambragte storverk åt alla håll. Det finska folket stred för Guds ord, och med Guds ord kom välsignelse till dess hyddor, förande med sig nyttiga kunskaper.
Övergången från den katolska tiden till nya tiden medförde att först Nya testamentet och senare hela Bibeln översattes till folkets språk och att folket fick lov att lära sig läsa. Genom läsförhör kontrollerades det att denna rättighet utnyttjades. Det finka folket blev ett läsande folk och därigenom även ett upplyst folk eller åtminstone ett folk på väg mot upplysning. Liksom Kant säger om sin samtid att den inte var en upplyst tid men nog en upplysningens tid, så var nya tiden, eller åtminstone den gutenbergska epoken, för det finska folket en upplysningens tid, en upplysningstid.
Länge var det enbart Guds rena ord som upplyste det finska folket, men under 1800-talet började först fennomanska och därefter även svekomanska och socialistiska läror upplysa folket. Även den opolitiska upplysningen var av politisk betydelse: Folkets bildning var inte bara ett mål, utan upplysningen och förbättrandet av folkets läskunnighet och bildning var även ett medel att uppnå (andra) politiska mål.
Folkupplysningen sekulariserades gradvis, i enlighet med den intellektuella elitens önskan, men upplysningen riktade sig sällan direkt mot Ordet. Då folket befriades från Ordets auktoritet, var det - åtminstone för det stora flertalet - inte fråga om en medveten eller självständig revolt. Upplysningen handlade allt mindre om att läsa Guds ord, men det tryckta ordet fortsatte att hjälpa fosterlandet upp ur mörker och att ge det finska folket en (gemensam) historia och en (gemensam) framtid.
Under upplysningstiden och hela den "moderna" tiden uppfattade man människans historia som ett framåtskridande. Enligt Vattimo är förutsättningen för att man skall kunna se historien som ett framåtskridande att historien uppfattas som ett enhetligt händelseförlopp och att det finns en bestämd historia (la storia). Uppkomsten av elektroniska massmedier är en viktig orsak till att historien i vår tid inte längre kan uppfattas som enhetlig och därmed inte häller som ett framåtskridande.
Den elektroniska tidsåldern och televisionens epok innebär ett slut på den gutenbergska epoken, som enligt Vattimo sammanfaller med den moderna epoken. Boktryckarkonsten och pressen var en förutsättning för ett konstruerande och överförande av en universell bild av mänskliga angelägenheter och för en "modern" upplevelse av att leva i en historia som har formats av en sammanhängande process av händelser. I motsats till pressen har de nya elektroniska medierna omöjliggjort en universell sammanhängande historia och därmed "upplöst" historien.
Enligt Vattimo var läsningen av morgontidningen den moderna människans morgonbön. Om Vattimos påstående hålls för att vara sant, torde "den moderna människan" ha varit betydligt allmännare i Finland än i Vattimos hemland Italien, eftersom det i Italien inte finns eller funnits tidningsutdelare som delar ut nyhetsblad till hemmen på morgonen. De morgonsömniga sydeuropéernas dagstidningar motsvarar närmast våra "kvällstidningar", vilket Iltasanomat tagit fasta på i en reklam, som uppmanar euro-finländarna att sova en halv timme längre om morgnarna och köpa lösnummer. Överhuvudtaget torde det tryckta ordet ha haft en viktigare roll i det lutherska Finland än i det katolska Italien.
Vattimo påpekar att upplysningsfilosofernas historiesyn var Europacentrerad. Detta påstående skulle inte alla idéhistoriker skriva under, emedan det under upplysningstiden var relativt vanligt att intellektuella intresserade sig för främmande kulturer och lyfte fram den ädla vilden som ett ideal. I vilken mån upplysningsfilosofernas historiesyn var Europacentrerad beror på vem som räknas till upplysningsfilosoferna. I den mån upplysningens representanter betraktade sin samtid som den mest högtstående och i denna bemärkelse var modernister, var deras uppfattning av historien dock klart Europacentrerad. Positivismen, som byggt vidare på arvet från upplysningstidens filosofi, var i ännu högre grad Europacentrerad.
Uppfattningen om framåtskridande har alltså varit bunden vid en europeisk människosyn och europeiska värden. Den har baserat sig på en förväxling mellan europeiska värden och absoluta eller universella värden (såvida de europeiska värdena faktiskt inte mot de värderelativistiska postmodernisternas förmodan är universella), och på basen av en europeisk värdegrund betraktat sin egen samtid, den "moderna" tiden, och den västerländska civilisationen som den högst utvecklade och bästa. Gunnar Aspelin skriver i Framstegsidén i franskt tankeliv:
Reaktionen mot den hävdvunna historiska europeismen och intresset för främmande kulturformer borde vara ägnade att skapa en relativistisk historieuppfattning, som avstår från alla försök att infoga händelseförloppen i ett enhetligt schema. Men dylika konsekvenser hämmas av den traditionella läran om människonaturens likformighet, som fortfarande bestämmer [upplysnings]tidens psykologiska uppfattning...
De decentraliserande elektroniska medierna och det ökade informationsutbudet har emellertid, enligt Vattimo, gjort tanken på en verklighet och en enhetlig historia allt svårare att omfattas. Den europeiska civilisationens ideal har med massmediernas hjälp avslöjats vara ett ideal bland andra.
Den historiesyn som 1800-talets finska fosterländska och nationalistiska författare företrädde var kanske inte direkt Europacentrerad, fastän den representerade västerländska eller nordeuropeiska värderingar och tänkesätt. De finska nationalistiska berättelserna berättar inte direkt om den europeiska eller den västerländska civilisationens framsteg, utan om Finlands och det finska folkets historia och framtid. Liksom mediesamhällets och informationssamhällets pluralistiska informationsflöde föranlett ett ifrågasättande av den Europacentrerade historiesynen med dess universella anspråk, torde de elektroniska medierna emellertid ha splittrat även den nationalistiska eller nationalstatcentrerade bilden av historien.
Redan på 1920-talet hävdade Aspelin att upplysningsfilosofins och positivismens framstegsidé förutsätter en absolut värdegrund och en historisk "naturlag" enligt vilken det sker en ständig utveckling mot ett bestämt mål. Denna framstegsidé, som trots allt har många likheter med den finska nationalismens utvecklingsidé, motsvarade ofta erfarenheten av verkligheten på upplysningsfilosofernas och positivisten August Comtes tid. Den motsvarar dock inte på samma sätt verklighetsupplevelsen i det pluralistiska och mångkulturella informationssamhället.
Det förefaller i vår samtid som om Ordet, åtminstone det tryckta ordet, har förlorat sin auktoritet. Därför är samtiden varken en upplyst tid eller en upplysningens tid. Kant hävdade att folket skulle bli upplyst om det gavs friheten att tänka självständigt, men i vår samtid har möjligheten att fritt välja de tankeformer som tilltalar mest visat sig leda till nya former av vidskepelse eller åtminstone till en fragmentering av världsbilden. Det "fria" tänkandet har behövt så väl encyklopedier som stora berättelser för att förbli "förnuftigt", liksom lutheranen behövt Luthers katekes för att själv kunna läsa Bibeln och lika väl förbli i den "rätta" tron.
Jämfört med datanätets elektroniska hypertexter och de kommersiella radio och TV-kanalernas informationsflöde, som blir allt mera interaktivt och därmed allt mera påverkas av mottagarens respons, hade det tryckta ordet under den gutenbergska epoken en stor auktoritet. Utan denna auktoritet, som utgivarna i egenskap av "officiella" och ofta offentliga institutioner gav det tryckta ordet, kan informationen inte upplysa mottagaren.
I informationssamhället och i den globala byn har verkligheten inte längre någon auktoriserad uttolkare. Där det finska folket tidigare hade en katekes, liksom upplysningstidens Frankrike hade en encyklopedi, har vi idag tillgång till ett obegränsat antal alternativa men i princip jämlika tolkningar av verkligheten. Det är troligt att de elektroniska medierna, informationssamhället och postmodernismen betyder en mycket större förändring för det homogena finländska och nordiska samhället än för det sydeuropeiska samhället, där det tryckta ordet inte har haft samma auktoritet och inflytande som det haft i vår lutherska Nord.
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 8 1995.