Ralf Wadenström (1994)
Den finska fosterländska poesin förutspår en ljusnande framtid för Finland. Det heter visserligen "Din blomning sluten än i knopp..." och "Än ruvar dimman över kärren...", men ur J. L. Runebergs och Z. Topelius' diktning kan vi även läsa att "ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp..." respektive "...dödens skugga är förliden, och livets ljusa dag har bräckt!" Den fosterländska diktningen delar upplysningsfilosofins starka tro på framtiden och på befrielse. Liksom upplysningsfilosofin lär 1800-talets finska nationalistiska och fosterländska ideologi att upplysning är vägen till befrielse.
Fastän nationalismen ofta klassificeras som en konservativ ideologi, har nationalismen liksom socialismen rötter i upplysningstidens filosofi. Visserligen förknippar man nationalismen med romantiken, som var en reaktion mot upplysningsfilosofin. 1800-talets fennomanska frihetsideologi skiljer sig från den franska revolutionens ideologi både genom sin icke-revolutionära karaktär och genom sin positiva inställning till (den protestantiska) kyrkan och religionen. Åtminstone Topelius, som trots sin moderata ståndpunkt i språkfrågan kan betraktas som fennoman, tog klart avstånd från den franska upplysningsfilosofin. Detta hindrade dock inte Topelius och den fennomanska rörelsen att liksom upplysningsfilosoferna tro på befrielse genom upplysning.
Fennomanernas syn på (folk)upplysningen som vägen till folkets befrielse härstammar inte direkt från de egentliga upplysningsfilosoferna, utan i första hand från Friedrich Hegel. Fastän man räknar Hegel till de romantiska filosoferna eller åtminstone till de tyska idealisterna, delar Hegel upplysningsfilosofernas tro på förnuftet och befrielse. Hegel är en representant för den politiska konservatismen, men liksom liberalismen och socialismen var 1800-talets konservatism genomsyrad av en tro på utveckling och framåtskridande. Efter Hegels död delades hegelianerna dessutom upp i höger- och vänsterhegelianer, d.v.s. konservativa och radikala. Till vänsterhegelianerna räknas fennomanernas främste talesman J. V. Snellman, som vid Topelius' sida haft en central roll i formandet av finsk nationalism och fosterländskhet.
Med postmodernism kan man bl.a. förstå ett avståndstagande från upplysningsfilosofins tro på upplysning, utveckling och emancipation. Det postmoderna samhället kännetecknas av en misstro mot marxismen, men det är inte bara den marxistiska ideologin och de marxistiska "berättelserna" som förlorat sin trovärdighet. De stora berättelsernas kris, som Jean-Francios Lyotard skriver om i La condition postmoderne, torde även innefatta skepticism gentemot nationalismen och nationalistiska metaberättelser. Lyotard säger att det postmoderna extremt förenklat kan förstås som en misstro mot metaberättelser (i allmänhet).
Begreppet "postmodern" har så länge det existerat associerats även med en tillbakagång för nationalstaten. Huruvida det postmoderna samhället är relevant i en diskussion om den nationalistiska och fosterländska ideologins och diktningens roll i dagens värld, beror dock i hög grad på vilken innebörd vi ger begreppet "postmodern". I denna essay har jag valt att närmast följa Lyotards och Gianni Vattimos definitioner av och syn på det postmoderna.
I La società transparente medger Vattimo att det talas så mycket om det postmoderna att det är nödvändigt att ta avstånd från begreppet, vilket han lika väl inte gör. Han tror att det postmoderna trots allt har en betydelse, nämligen i det faktum att det samhälle vi lever i är ett kommunikations- och mediesamhälle. Vattimo identifierar det postmoderna även med det modernas slut. Den moderna tiden är den epok där det högsta värdet är att vara modern i motsats till reaktionär. Eftersom den moderna tidens ideologi räknade med en lysande framtid stod det nya alltid närmare idealet än vad det gamla gjorde.
Emedan 1800-talets nationalism tog sig så väl reaktionära som radikala uttryck kan den inte sägas vara entydigt modern i den ovannämnda bemärkelsen. I den europeiska integrationens tidevarv har nationalismen utvecklats till en övervägande reaktionär ideologi, men även den en gång så radikala och "moderna" marxismen är idag - åtminstone i Östeuropa - en reaktionär ideologi. I alla händelser hör nationalismen hemma i den tid som föregår den postmoderna tiden. Definierar vi det moderna utgående från det postmoderna, så som man idag ofta gör, kan vi även betrakta nationalismen som en modern ideologi.
Den moderna tiden kan i motsats till den postmoderna tiden karakteriseras av en tro på befrielseläror och emancipationsprojekt. Det moderna emancipationsprojektet är enligt Jürgen Habermas klarast manifesterat i upplysningens idé och projekt. Nationalismen - åtminstone den finska - kan ses som ett uttryck för den moderna tidens emancipations- och upplysningsprojekt, men dess andliga rötter går snarare tillbaka till reformationen och protestantismen än till upplysningsfilosofin. Idag är det dess värre inte många som tror på upplysningens befriande verkan.
Protestantismen är liksom upplysningsfilosofin en av nya tidens eller "moderna" tidens (Modern Age) centrala ideologier. Protestantismen har liksom upplysningsfilosofin riktat sig starkt mot katolicismen, som var medeltidens förhärskande ideologi, och betonat den stora skillnaden mellan den mörka medeltiden och den upplysta nya tiden. Liksom upplysningsfilosoferna ville de lutherska fennomanerna befria folket från det "katolska" medeltida mörkret och vidskepelsen långt efter att den katolska religionen hade utrotats i vårt land. Ur Boken om vårt land framgår det tydligt hur fennomanins, eller åtminstone Topelius', upplysningsprojekt var ett protestantiskt projekt och inte ett upplysningsfilosofiskt enligt fransk modell. Som en följd av reformationen skapades det finska skriftspråket och folket fick lära sig läsa. Det var dock ännu i början av 1800-talet så gott som uteslutande Guds ord som upplyste folket - åtminstone på finska. När största delen av prästerskapet mot slutet av 1800-talet gick med i den fennomanska rörelsen fortsatte prästerskapet det upplysningsprojekt som påbörjats av Mikael Agricola, fastän Den Heliga och Luthers katekes ord nu kompletterades med politiska program.
Under upplysningstiden och hela den "moderna" tiden uppfattade man människans historia som ett framåtskridande. Förutsättningen för att man skall kunna se historien som ett framåtskridande är, enligt Vattimo, att historien uppfattas som ett enhetligt händelseförlopp och att det finns en bestämd historia. Här kommer kommunikations- och mediesamhället in i bilden. Enligt Vattimo är uppkomsten av masskommunikationsmedel en viktig orsak till att historien inte längre kan uppfattas som enhetlig. Denna historiens kris innebär i sin tur en kris för tron på framåtskridande. Eftersom tron på framåtskridande är en central faktor i nya tidens ideologi, förorsakar masskommunikations- och mediesamhället slutligen en kris för ideologin, för så väl nationalismen som marxismen.
Vattimo poängterar att den ovannämnda historiens kris, den därav förorsakade krisen för tron på framåtskridande och det modernas slut inte har förorsakats av den förändring i det teoretiska tänkandet som kritiken mot 1800-talets historism har medfört. Vattimo har faktiskt själv definierat det postmoderna även som ett ifrågasättande av historismen och metafysiken. De icke-europeiska folkens "revolt" och masskommunikationssamhällets födelse är trots allt viktigare faktorer i detta sammanhang. För några årtionden sedan förutspåddes det att de nya medierna radio och TV skulle bidra till ett likriktande av samhället och främja ett totalitärt styre. Vattimo konstaterar att medierna i själva verket gett allehanda minoriteter och subkulturer möjlighet att framföra sina åsikter. Medierna har splittrat världsbilden istället för att likforma den.
Vattimo påpekar att upplysningsfilosofernas historiesyn var Europacentrerad. Den europeiska civilisationen har ansetts vara högre och mera utvecklad än andra civilisationer. Uppfattningen om framåtskridande har varit bunden till en europeisk människosyn och europeiska värden. Masskomunikationsmedlen och den ökade informationen har emellertid gjort tanken på en verklighet allt svårare att omfattas. Den europeiska civilisationens ideal har avslöjats vara ett ideal bland andra.
Den historiesyn som 1800-talets finska fosterländska och nationalistiska författare företrädde var kanske inte direkt Europacentrerad, fastän den representerade västerländska värderingar och västerländska tänkesätt. Den finska nationalismen har istället tagit sig uttryck i ett negerande av allt västeuropeiskt - så väl det franska som det latinska, så väl det upplysningsfilosofiska som det romersk-katolska. De finska nationalistiska berättelserna berättar inte direkt om den europeiska eller den västerländska civilisationens framsteg, utan om Finlands och det finska folkets historia, hopp och framtid. Liksom masskommunikationsmedlen och den pluralism de medfört föranlett ett ifrågasättande av den Europacentrerade historiesynen, torde masskommunikationsmedlen emellertid ha splittrat även den nationalistiska eller nationalstatscentrerade historiesynen.
Tack vare medierna kan vi betrakta historien och samtiden ur ett flertal perspektiv och därmed kan vi inta en kritisk hållning till det nationella perspektivet och den tidigare rådande nationella konsensusen. Vi identifierar oss med människor från främmande länder och kulturer och tar del av deras perspektiv, fastän vi i idrottssammanhang liksom vid politiska val fortfarande hejar på de våra och identifierar oss med den egna gruppen. Ideologin och den egna nationens eller gruppens historia spelar en allt mindre betydelse för identiteten, medan olika identiteter allt lättare kombineras och avlöser varandra.
I sin beskrivning av massmediernas roll refererar Vattimo till Lyotard. Vattimo säger att massmediernas roll har varit avgörande för sönderfallet av de uppfattningar som varit bundna vid de av Lyotard benämnda stora berättelserna. I Lessons in Paganism beskriver Lyotard hur tusentals "små berättelser" har förorsakat en erosion av de stora kanoniserade marxistiska berättelserna. Erosionen av marxismen är kanske mera påtaglig än erosionen av nationalismen, men även de stora nationalistiska berättelserna torde ha fallit sönder som en följ av det mångfald av (små) berättelser som människorna i det pluralistiska mediesamhället får ta del av.
Lyotards Lessons in Paganism är en konfrontation med "de nya filosoferna" och speciellt med André Gluckmann, som tagit starkt intryck av Alexandr Solsjenitsyn och GULAG-arkipelagen. Soljenitsyns roman är Lyotards modellexempel på en samling av "små" berättelser som medfört ett sönderfall av de stora berättelserna, d.v.s. ideologin. Liksom Gulag och Solsjenitsyns GULAG-arkipelagen bidragit till en erosion av den marxistiska berättelsen och liksom miljöförstöringen tärt på vetenskapstron och utvecklingens myt, torde den närvarande ekonomiska depressionen och uppgörelsen med det bresjnevska arvet effektivt ha krossat myten om Finland, vars morgon ljusnar.
I vår postmoderna tid är den finska funktionalismen, som tidigare främjade Finlands image, inte längre på modet. Den finska aktiva neutralitetspolitiken, som en gång var det finska folkets världspolitiska mission, är det inte längre många som tror på. Inte heller är Finland längre Europas Japan eller en lottovinst att födas i. Finland ser inte längre sin morgonljusning randas. Igen ruvar dimman över kärren, och blomningen, som så nyss ännu var sluten i knopp, har förfrusit. Förlusten av den myt som tidigare gett den finska nationen dess andliga styrka och sammanhållning torde kunna förklara en hel del av det andliga tillståndet i Aho-regeringens Finland.
De stora berättelserna är kanske mindre viktiga för nationalismen än vad de är för marxismen. Nationalistiska attityder förutsätter inte nödvändigtvis legitimerande metaberättelser i samma mån som socialistiska program kräver det. För födelsen av en finsk nationell identitet på 1800-talet behövdes det lika väl berättelser som hela det fin(länd)ska folket kunde identifiera sig med. De berättelser som för detta ändamål författades framför allt av Runeberg och Topelius baserar sig på långt äldre metaberättelser, vars ursprung kan spåras ända till reformationen.
Enligt det poststrukturalistiska eller postmoderna perspektivet är människan inte ett subjekt. Hennes tankar har inte sitt upphov i individens medvetande, utan formas istället av språket och den språkliga diskursen. Detta gäller även postmodernismens syn på författaren, vilken inte längre betraktas som ett (ny)skapande subjekt. Samtidigt som människan (och författaren) har mist sin position som subjekt har historien förlorat både sitt subjekt och sin objektivitet och förvandlats till blott en massa berättelser. Lyotard skriver:
We have gained a crucial insight: history consist of a swarm of narratives, narratives that are passed on, made up, listened to and acted out; the people does not exist as a subject; it is a mass of thousands of little stories that are at once futile and serious, that are sometimes attracted together to form bigger stories, and which sometimes disintegrate into drifting elements, but which usually hold together well enough to form what we call the culture of a civil society.
Varken Runeberg eller Topelius är grundare av någon ideologi eller ens skapare av originella berättelser. Istället är de, ur det lyotardska perspektivet, läsare av andra författare (filosofer, teologer, historiker, poeter), vars berättelser de berättar vidare. Runebergs och Topelius inflytande som författare och berättare är inte direkt beroende av huruvida deras verk längre läses. De runebergska och topelianska berättelserna berättas i alla händelser vidare i en eller annan form.
De nationalistiska berättelserna kan grovt förenklat delas in i två grupper: de allmänna och de speciella. De allmänna är de som förenar finsk nationalism med t.ex. svensk och tysk nationalism. De berättar bl.a. om folkets uppvaknande och befrielse. De speciella nationalistiska berättelserna är unika för respektive nation. De finska berättelserna berättar t.ex. om den finska hjältens eller idealiska finnens livskamp, om bonden Paavo, Matti, och Jussi, som alla är en inkarnation av samma finska ideal.
Ur Lyotards poststrukturalistiska perspektiv är Topelius inte bara en författare av berättelsen om Matti, utan även en läsare av Runeberg och återberättare av "Bonden Paavo". Likaledes är Väinö Linna förutom författaren till berättelsen om Jussi, gräftan och kärret även en läsare och återberättare av Topelius och Runebergs berättelser. Idag berättar Keskos och K-affärernas imagereklam medvetet vidare berättelsen om Paavo, Matti och Jussi genom att låta det finska idealet (re)inkarneras i den redan från förut legendariske Juha "Iso-Jussi" Mieto. Det ideal som var rationellt på Runebergs och Topelius' tid är idag dess värre inte speciellt ändamålsenligt.
I den mån nationalismen baserar sig på irrationella myter och känslor istället för rationella läror, är nationalismen inte en speciellt modern ideologi heller ur Vattimos perspektiv. Enligt Vattimo är tron på avmytologiseringen kännetecknande för den moderna tiden, medan man i den postmoderna tiden, liksom Friedrich Nietzsche inte trodde, inte längre tror på avmytologiseringens myt. Insikten att även avmytologiseringen är en myt gör myten åter berättigad. Där den konservativa nationalismen baserar sig på myter kan den vara så väl postmodern som anti-modern och reaktionär. 1800-talets finska nationalism baserade sig dock inte på irrationella myter, utan tvärtom på högst rationalistiska läror eller berättelser s.s. Hegels filosofi och den lutherska läran. Vid vilken tidpunkt de "rationella" fennomanska berättelserna förvandlats till irrationella myter är omöjligt att säga. Det finns ingen skarp gräns mellan stor berättelse (eller ideologi) och myt. Ur ett nietzscheanskt perspektiv kan metaberättelser och stora berättelser alltid betraktas som myter.
Med nationalism syftar jag i denna essay inte på extrem nationalism så som den är företrädd av skinheads och neofascister. Inte häller syftar jag på rasism och etnisk intolerans, som visserligen vid behov kan legitimeras med hjälp av t.ex. Snellmans fennomanska program. Respekten för 1800-talets stora fennomaner s.s. Snellman och Topelius begränsar sig inte till marginella högerextremistiska grupper. Den nationalistiska ideologin lever ännu starkt kvar i folkets värderingar och nationella identitet. Den nationalistiska eller nationalstatscentrerade historiesynen dominerar fortfarande uppfattningen av historien. Fastän man inte längre bekänner sig till den nationalistiska ideologin håller man tidvis fast vid dess värderingar och ritualer. Även nihilister kan, s.s. Nietzsche visat, hålla fast vid ideologin. "Guds" (eller ideologins) död betyder inte att "Gud" (eller ideologin) har förlorat sitt inflytande.
Då Nietzsche för ett drygt århundrade sedan förklarade Gud död, var Gud fortfarande en faktor att räkna med. Guds död - att man dödat Gud - betydde att Gud inte längre var en självklarhet. Inställningen till Gud hade blivit nihilistisk: Vid behov plockade man fram Gud och religionen, men då Gud stod i vägen kunde man lätt ställa honom åt sidan. Idag är förhållandet till Nationen, nationalismen och de nationalistiska berättelserna liknande: De plockas fram vid behov t.ex. för att öka efterfrågan på inhemska produkter, vinna röster i politiska val eller säkra jordbrukarnas intressen, men ställs åt sidan då de ekonomiska eller politiska intressena så kräver.
I sin essay Postmoderntà e fine della storia identifierar Vattimo det postmoderna med historiens slut. Historiens slut betyder för Vattimo närmast historismens slut, men den kan även betyda de stora historiernas (eller berättelsernas) och de ideologiska konflikternas slut. Efter historiens slut försiggår den ideologiska striden inte längre mellan grupper, som är anhängare av olika stora berättelser. Berättelserna fortsätter dock att tävla sinsemellan i den enskilda individens psyke. Den "dekonstruktion" av subjektet eller det medvetna jaget som är karakteristisk för postmodernismen har möjliggjort en förflyttning av det ideologiska slagfältet till individens schizofrena inre.
De med varandra tävlande berättelserna och de därav bestämda personliga identiteterna utesluter inte nödvändigtvis varandra, utan kan kombineras med hjälp av en ny postmodern logik, eller brist på logik. I den ena stunden är jag finne, i den andra europé. Däremellan identifierar jag mig med den amerikanska livsstilen och de amerikanska idealen och myterna.
Lyotard associerar det postmoderna med hedendom (paganism), men med hedendom avser han inte dyrkan av hedniska gudar, utan ett förnekande av alla gudar inklusive alla stora berättelser. I denna betydelse av ordet "hedendom" är vår tid mera hednisk än Nietzches samtid var. I Så talade Zarathustra kallar Nietzsche staten "den nye avguden". Denna avgud, som för hundra år sedan var högst levande, hör nära samman med nationalismen. Hegel är "den nya avgudens" profet framför andra, men även Topelius och i synnerhet Snellman beredde väg för (national)staten.
Myterna och berättelserna om Staten är betydligt äldre än historierna om Finland, fastän redan Topelius genom följetongen Fältskärs berättelser skapade en finländsk historia som går tillbaka till trettioåriga kriget. Bland Hegels föregångare kan nämnas Niccolò Machiavelli och Martin Luther. Båda har de direkt eller indirekt försvarat staten, som under medeltiden åtminstone i princip var beroende av påven och (den katolska) kyrkan. Med ovannämnda "berättares" hjälp upplyftes staten under den nya tiden till Guds inkarnation, vilken folket inte bara måste lyda, utan även tro på, så som Matti Klinge uttryckt det "lutherska" förhållandet till den nationella överheten.
Den europeiska integrationen och finländarnas relativt positiva inställning till ett medlemskap i Europeiska unionen kan tolkas som ett symtom på att så väl berättelsen om Staten som berättelsen om nationalstaten Finland har förlorat sin monopolställning och maktposition som kanoniserad berättelse. Dessa berättelser är dock inte helt förvisade till det förgångna. De transformeras delvis till nya berättelser i samklang med den europeiska integrationen. De plockas även fram vid behov, t.ex. för att göra de "självständiga" Pirkka-produkterna, K-affärerna och Kesko mera attraktiva i förhållande till Spar-produkterna, T-affärerna och Tuko, som integrerats med Spar och satsat på en europeisk image. De nationalistiska berättelserna och myterna aktiveras inte minst i samband med olympiska spel, vilket den finska olympiska sportens officiella sponsor K-affären väl förstått att utnyttja.
Den typiska individen i det postmoderna och senkapitalistiska masskommunikationssamhället är en nihilistisk konsument. Han är inte en i Nietzsches mening aktiv nihilist eller övermänniska, som själv väljer vilka gudar han dyrkar. Istället är han en passiv nihilist, som låter sig styras än av den ena guden eller berättelsen, än av den andra. Kampen mellan de stora berättelserna, som tidigare företräddes av kyrkor och samhällsklasser, har banaliserats till en tävling mellan konsumtionsvaror. Där en gång den lutherska och den katolska kyrkan stred om herraväldet över Europa tävlar idag Pirkka- och Spar-produkterna om makten över den enskilda konsumentens själ - och pengar. För den osäkra väljaren skiljer sig valet mellan JA och NEJ i det kommande EU-valet inte nödvändigtvis så mycket från valet mellan T och K eller Spar och Pirkka. I båda fallen handlar det om den egna plånboken, om image och om myter som lätt ersätter varandra.
I det postmoderna och senkapitalistiska samhället har nationalismen, de nationalistiska berättelserna och de nationella hjältarna allt från bonden Paavo och Jussi till Juha Mieto blivit redskap för marknadsföring. Dessa berättelser och avgudar eller halvgudar stärker vid behov den finska identiteten och fosterländskheten, men är strax åsidosatta när olympiaden är över och plånboken tom. Vi har förlorat tron på våra gudar och dödat dem. Vi är inte så tarkka att vi alltid skulle välja Pirkka, eller så fosterländska att vi alltid skulle köpa inhemskt. Istället föredrar vi ofta europriser, hintaecu och Spar-produkter. Vårt förnuft säger oss att välja Europa, fastän vi i hjärtat ännu är finnar.
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 5 1994.