Ralf Wadenström (2003)
Om Finland tidigare var det gröna guldets land, så är Finland idag mobiltelefonernas land. Mobiltelefonerna har inte bara ersatt papperet som den viktigaste exportvaran: där de djupa skogarna tidigare formade Finlandsbilden, är det idag mobiltelefonerna som formar finländarnas och omvärldens bild av vårt land. Men vad är en mobiltelefon? Svaret på denna fråga kan vara av avgörande betydelse för Finland, vars ekonomi i hög grad är beroende av Nokias framgångar.
Tillverkare av mobiltelefoner, som hoppas att användarna skall byta ut sina telefoner, har under de senaste årer beskrivit mobiltelefonen som en terminal med multimediala funktioner. Mobilen bör, eller åtminstone kan, användas till mycket annat än att bara prata i. Lika väl kan det i konkurrensen med tillverkare av handdatorer och “smarta” telefoner utrustade med Microsofts operativsystem vara Nokias trumf att den vanliga användaren, trots att han använder sig av nya funktioner, i första hand uppfattar mobiltelefonen som en telefon.
Det förefaller uppenbart att termen mobiltelefon står för en typ av telefon. Det samma gäller den motsvarande engelska termen mobile phone liksom synonymerna cellular phone och cell phone. Det förstnämnda engelska benämningen, som är mera användarcentrerad än de andra, säger även att det handlar om en mobil telefon. De flesta användare torde inte förstå vad attributet cellulär står för. Alla cellulära telefoner är mobila, men alla mobila telefoner är inte nödvändigtvis cellulära. Åtminstone till Norden kom de första cellulära telefonerna med NMT på 1980-talet, men det fanns mobiltelefoner före det. Så länge mobiltelefonerna satt fast i bilen och var beroende av fordonets batteri kallades de på svenska för biltelefon, men sedan de blivit bärbara (och cellulära) har de benämnts mobiltelefon.
Att vara mobil betyder att vara rörlig eller flyttbar. Mobiliteten betonas allt mera, vilket kanske förklarar varför man på engelska delvis har övergått (och återgått) till att använda just benämningen mobile phone. Samtidigt har mobiltelefonen fått nya centrala funktioner vid sidan av funktionen som telefon. Mobiltelefonen är någonting mera än en telefon som fungerar i cellulära nät.
När mobiltelefonen utrustas med nya funktioner så som kalender, telefonbok, sms, mms, internet, kamera, FM-radio, fickräknare, stoppur, GPS-mottagare för positionsbestämning, termometer och ficklampa är det inte längre självklart att mobiltelefonen i första hand är en telefon. Plötsligt har Nokia, Motorola och Siemens fått helt nya konkurrenter, fast det är mobiltelefontillverkarna som erövrar nya områden. Deras lycka är att kameratillverkare inte före dem hann lansera kameror med telefonifunktion. Den schweiziska klocktillverkare Swatch hade planer på att utveckla en armbandstelefon, men meddelade i april att man lägger ner projektet. Dessutom har några tillverkare av mobiltelefoner redan lanserat armbandstelefoner. Många yngre användare har länge använt mobilen istället för armbandsur och försäljningen av väckarklockor har minskat sedan mobilen tagit över väckarklockans funktion.
Tävlingen mellan mobil- och klocktillverkare är dock inte över. Microsoft, som idag utpekas som Nokias största hot, har planer på att utrusta armbandsur med sin programvara. På Consumer Electronics Show i Las Vegas i januari i år visade Bill Gates tillsammans med klocktillverkare så som Citizen och Fossil samt den finländska armbandsdatortillverkaren Suunto upp det nya konceptet SPOT (Smart Personal Objects Technology), vilket skall förvandla armbandsur till instrument för telekommunikation. En viktigare konkurrent till mobilen torde dock handdatorerna vara. Tillverkare av PDA (personal digital assistant) har redan utrustat handdatorer med mobilt Internet och möjligheter till telefonering. Man talar här om handdatorer eller handheld devices med integrerad mobiltelefon. Å andra sidan definierar vissa analysföretag handheld devices som apparater som saknar möjligheten till telefoni. Denna definition resulterar i att försäljningen av handheld devices sjunker (åtminstone i USA), och att försäljningssiffrorna för kommunikatorer går förbi siffrorna för handdatorer. I verkligheten torde denna utveckling betyda att handdatorerna allt mera utrustas med integrerad mobiltelefon och därmed klassificeras som kommunikatorer eller rentav (mobil)telefoner.
Ur användarens synvinkel är den största skillnaden mellan en PDA med integrerad mobiltelefon och en mobiltelefon eller smartphone med det grafiska gränssnittet Series 60 (som Nokia utvecklat) att den senare kan användas med en hand medan en handdator kräver två händer. Än så länge dominerar mobiltelefonen över PDA:n vad användarantalet gäller, speciellt i Europa. För att bevara sina positioner gäller det för Nokia att marknadsföra sina framtida terminaler som telefoner!
Nokia har goda utsikter på den framtida marknaden i och med att de flesta användare från förut är bekanta med mobiltelefoner. Speciellt i Europa är majoriteten dessutom bekant med telefoner av märket Nokia. Många konsumenter torde förbli lojala till brandet Nokia då de skaffar sig sin första smartphone eller “smarta” telefon. Nokiatelefonernas användargränssnitt är bekant och erkänt användarvänligt. Microsofts utgångspunkt är den rakt motsatta. Bolaget hoppas att konsumenter, som från PC:n är bekanta med Microsofts program, skall välja smartphones med Microsofts operativsystem, vars grafiska användargränssnitt har likheter med Windows.
Ny teknik gestaltar vi med äldre teknik som modell. Detta gäller även mobiltelefoner, vare sig vi uppfattar dem som telefoner eller datorer. De mentala modellerna kan delas in i två grupper: funktionella och strukturella. Den funktionella modellen hjälper oss att förstå hur mobiltelefonen används, den strukturella hur den fungerar eller är konstruerad. Vi kan här inflika att benämningen mobile phone, mera representerar en funktionell förståelse, medan benämningen cellular phone representerar en förståelse av hur systemet är uppbyggt. För den vanliga användaren är det dock egalt hur systemet fungerar, så länge telefonen är mobil. Lika lite som digitaliseringen (i Norden en övergång från NMT till GSM) i tiden förändrade uppfattningen om vad en mobiltelefon är torde en framtida övergång till UMTS (WCDMA) eller voip (voice over internet protocol) i högre grad förändra användarnas uppfattning av telefonen. Däremot torde användargränssnittet och dess design prägla bilden av mobiltelefonen.
Trots att även min hemtelefon numera är en trådlös maskin, som saknar skild lur, lägger och t.o.m. slänger jag fortfarande på luren. Detta gör jag genom att trycka på en knapp med en bild av en nedlagd lur. På motsvarande sätt lyfter jag på luren genom att trycka på en knapp med en bild av en upplyft lur. Förutom att lurarna är i olika lägen skiljer sig de från varandra så till vida att den ena är grön och den andra röd. För yngre användare torde dessa färger vara viktigare än bilderna av lurar i olika lägen: grönt betyder kör medan rött betyder stopp. På Nokias äldre ungdomsmodeller (t.o.m. 3330) är knapparna för luren på och luren av ersatta av en enda Navi-knapp, men de har kommit tillbaka på de senaste modellerna för att göra användandet av bl.a. wap snabbare. För övrigt är luren (på svenska) även på en traditionell sladdtelefon en metafor. En lur är ursprungligen ett blåsinstrument. Några associationer åt det hållet torde dock ingen längre få när han “lyfter på luren”. Även den engelska terminologin är arkaisk. På engelska lyfter man fortfarande luren ur kroken (off hook) och hänger upp (hang up) luren på kroken (on hook). Här torde vi ha att göra med förbleknade metaforer, som inte i högre grad påverkar förståelsen av telefonens funktion.
Modellerna genom vilka vi förstår vad en mobiltelefon är torde lika väl ofta vara metaforiska. Vi kan liksom med modeller i allmänhet dela in metaforer i funktionella och strukturella. Däröver kan vi tala om visuella metaforer. Det torde vara främst designen som påverkar hur vi förstår, begreppsliggör eller gestaltar telefoner med hjälp av visuella metaforer.
De äldsta mobiltelefonerna bestod av två delar: apparaten och luren. När mobiltelefonen blev bärbar och inte längre var beroende av fordonets batteri och antenn satt knapparna redan på luren. Småningom integrerades hela apparaten med batteri och antenn med luren, som fortfarande såg ut som en lur med knappar på. Den distinkta luren finns fortfarande kvar i ikonerna för luren av och luren på. I svenskt talspråk kallar man dock ofta hela mobiltelefonen för lur.
Evolutionen har sedan slutet av 1980-talet skett i små steg. Den största förändringen är att telefonerna blivit mindre och den yttre antennen försvunnit - för att komma igen i den tredje generationens mobiltelefoner. Här talar vi dock uttryckligen om telefonen ur användarens synvinkel. Tekniskt sett innebär övergången från analogiska till digitala system, liksom från system av andra till system av tredje generationen (i Europa från GSM till WCDMA) ett långt språng. Att den tekniska dimensionen inte entusiasmerar eller ens intresserar vanliga konsumenter är ett erkänt faktum sedan de kommersiella motgångarna med wap och 3G.
Om de ledande tillverkarna av mobiltelefoner får sin vilja igenom, går utvecklingen mot öppna industriella standarder. Öppna standarder och öppen arkitektur skall trygga kompabiliteten mellan olika instrument, samtidigt som tillverkare av programvara (läs: Microsoft) förhindras att få monopolställning. Det skall gå att kommunicera mellan olika typer av apparater oberoende av tillverkare och leverantör av programvara. Tekniskt sett kommer mobiltelefoner av olika tillverkare och modeller att likna varandra, men istället kommer det att finnas modeller med mycket varierande användargränssnitt och specialiserade funktioner.
Beroende på hur användarna använder sina mobiltelefoner och beroende på vilka tidigare erfarenheter av telefoni och terminaler de har kommer de att ha mycket varierande förståelse av vad en mobiltelefon är. Även förmågan att känna igen en mobiltelefon som en telefon kommer att variera. Lika väl kommer de flesta att förstå en symbol som avbildar en telefon med antenn, display och knappsats med fem eller sex knapprader. Så här ser prototypen för mobilen ut åtminstone i Europa, fastän mobilerna redan i några år har saknat yttre antenn. Prototypen för en mobiltelefon kommer länge att finnas kvar, liksom symbolen för en telefon är minst ett kvart sekel äldre än moderna sladdtelefoner. Det var kanske lika så bra att Nokia av tekniska skäl var tvungen att placera en yttre antenn på sin första telefon som kombinerar GSM med WCDMA (tredje generationens system).
En handdator (palmtop) är liksom en bärbar dator (laptop) och en bordsdator (desktop) fortfarande en dator. Så länge en dator är en dator och en telefon är en telefon klarar vi oss med våra gamla föreställningar, men när datorn och telefonen smälter samman i nya apparater, så som de redan gjort i Nokias Communicator och andra s.k. kommunikatorer, är våra gamla modeller hotade. Med en kommunikator förstår man för övrigt en handdator med integrerad mobiltelefon. Lika väl kallas inte alla handdatorer som det går att telefonera med för kommunikatorer. Och fastän s.k. smarta telefoner (smartphones) skulle uppfylla kriterierna på en kommunikator, marknadsförs de inte som kommunikatorer. Nokia definierar själv sina smartphones, vilka är utrustade med det grafiska gränssnittet Series 60, som telefoner med PDA, till skillnad från PDA med telefon. De flesta kommunikatorer inklusive Nokias egen Communicator är konstruerade för att användas mede två händer, där en smarphone, åtminstone om den är av märket Nokia, kan användas med en hand.
Det är inte längre alltid så lätt att säga vad som är en telefon och vad som är en dator, speciellt då uppkoppling till Internet är en central funktion i båda. Man kan här förenklat tala om två utvecklingsriktningar, en amerikansk och en europeisk: i USA har man gjort Internet mobilt via handdatorer; i Europa har man fört Internet till mobiltelefonerna. Där dessa två utvecklingstendenser möts har skillnaden mellan (hand)dator och (mobil)telefon upplösts. På ett liknande sätt närmar sig TV-apparaten och bordsdatorn varandra tack vare DVD-skivan, digitala kanaler och webbläsare för TV. Kvar blir bara olika typer av terminaler. Lika väl torde vissa av dem fortfarande länge kallas mobiltelefoner.
Även om mobiltelefonen förblir en mobil telefon, torde vi bli allt mindre uppmärksammade om att vi använder just en telefon. Digitaliseringen skapar konvergens mellan olika medier. I framtiden torde vi inte tala i telefon eller titta på nyheterna i TV. Vi kommer bara att tala och titta på nyheterna utan att fästa någon större uppmärksamhet vid kommunikationsmedlet. Internet-TV, interaktiv digital-TV och dekoder med processor, operativsystem och hårddisk gör att skillnaden mellan att surfa på nätet och se på TV mera handlar om användarens aktivitet och typen av innehåll än om apparaturen. Uppmärksamheten och hela verkligheten förskjuts mot innehållet, som förlorar sitt beroende av specifika yttre ramar.
Digitaliseringen har även på ett annat plan överbyggt skillnaderna mellan olika typer av media. Mobiltelefonen är inte längre endast är ett medium för kommunikation mellan enskilda individer. De ökade valmöjligheterna och möjligheten till interaktivitet medför igen att TV och radio inte längre i samma mån som tidigare är media enbart för enkelriktad kommunikation mellan en (eller några) och en masspublik. Både telefonapparaten och TV-apparaten kan fungera som allt mellan personligt medium och massmedium.
Om det i framtiden fortfarande är meningsfullt att tala om mobiltelefoner, så beror det kanske främst på att övriga terminaler som användaren har tillgång till inte är mobila. Å andra sidan kommer vi att behöva mobila terminaler eller fjärrkontroller för många olika syften. Det är troligt att användarna kommer att föredra en enda med multipla funktioner. Denna anordning kommer sannolikt att benämnas mobiltelefon eller telefon. Att det är Nokia och andra traditionella tillverkare av mobiltelefoner som vinner spelet är dock inte självklart, även om det nu ser sannolikt ut.
Vi skall göra en distinktion mellan förståelse av å ena sidan termen mobiltelefon och å andra sidan förståelse av en apparat som kallas mobiltelefon. Att benämningen mobiltelefon står för mobiltelefoner är väl en självklarhet. Att användaren som ser eller håller en mobiltelefon i sin hand kategoriserar apparaten som en mobiltelefon är inte lika självklart. Tillverkarens och användarens kategorisering behöver här inte sammanfalla.
Då det gäller kategorisering av tekniska apparater så som mobiltelefoner torde vissa prototyper spela en viktig roll. (Detta resonemang bygger på Eleanor Roschs teori om klassificering genom prototyper.) Olika personer har här olika prototyper. För äldre personer torde det ofta vara en äldre klassisk modell som utgör prototypen för mobiltelefoner, medan prototypen för yngre kanske är den första egna mobilen. Om en mobiltelefon skiljer sig allt för mycket från prototypen klassificerar (den potentiella) användaren inte längre apparaten som en mobiltelefon. Yngre personer, vars prototyper är av nyare modell, torde därmed ha en mera vid förståelse av begreppet mobiltelefon. Å andra sidan använder yngre sällan benämningen mobiltelefon, utan tyr sig till smeknamn så som kännykkä. Tillverkarna använder för det mesta benämningen telefon eller phone, även då det uttryckligen handlar om mobiltelefoner. Och mobiltelefoner med specialfunktioner benämns efter sina kännetecken: kameratelefon, armbandstelefon, waptelefon, biltelefon, modetelefon.
Enligt det traditionella filosofiska synsättet kan begrepp bestämmas med hjälp av kategorier och specifika kännetecken. Vardagsspråkets begreppsbildning fungerar dock sällan enligt aristotelisk modell. Vill man så kan man försöka definiera mobiltelefonen som en telefon som fungerar i cellulära nät. (Satellittelefoner kan i regel även användas i cellulära nät, då dylika är tillgängliga.) Mobiltelefoner har dock inte alltid byggt på cellulär teknik. Man kunde även definiera mobiltelefonen som en telefon med den specifika egenskapen att vara mobil. För äldre personer motsvarar väl denna definition även förståelsen av mobiltelefonen. För yngre användare torde denna tolkning inte alls vara lika relevant, eftersom mobiltelefonen har väsentliga egenskaper som trådtelefonen (telefonapparater för fasta anslutningar) saknar. Mobiltelefonen är mycket mera än en mobil telefon.
Roschs teori om prototyper är förenlig med Ludwig Wittgensteins teori om familjelikhet. De apparter som kategoriseras som mobiltelefoner behöver inte dela någon viss egenskap med prototypen. Å andra sidan kan man även argumentera för att det faktiskt finns några egenskaper som alla mobiltelefoner har gemensamt. Till mobiltelefonens essentiella egenskaper kunde man förutom mobilitet och möjlighet till telefoni numera även räkna möjlighet att sända och ta emot textmeddelanden. För många unga skulle en mobil utan tillgång till sms inte vara en mobiltelefon eller "kännykkä". Sedan kan man fråga sig svenskans mobiltelefon, engelskans mobile phone och finskans matkapuhelin står för (exakt) samma begrepp. Säkert är att benämningarna förstås olika av olika människor.
Föremål som har planerats och tillverkats av människor definieras i regel utgående från dess syften eller användningsområden. Ett verktyg från stenåldern är inte en slipad sten, utan just ett verktyg av något slag. En mobiltelefon är inte en klump bestående av plast, koppar och kisel som emitterar elektromagnetisk strålning av vissa frekvenser, utan någonting helt annat. Problemet med dagens och speciellt framtidens telefoner är här att de har många olika funktioner för många olika användningsområden.
En del mobiltelefoner är förutom telefoner även klockor, kalendrar, telefonböcker, fickräknare, kaloriräknare, videospel, ficklampor, termometrar, ljudmätare, Internetterminaler, radioapparater, mp3-spelare, kameror, smycken. Ändå är de i första hand telefoner. Mobiltelefonen är alltid med, inte för att man alltid vill kunna lyssna på musik eller för att man vill kunna kolla klockan, utan för att man alltid vill vara anträffbar eller i förbindelse med sina vänner. Man köper inte en ny väckarklocka med telefonegenskaper, utan man köper en ny mobiltelefon med väckarklocka. Och även om man inte är intresserad av de nya funktionerna i sig köper man mobiler med nya funktioner, för att modeller med nya funktioner är på mode. Mobiltelefonen visas upp mera än de flesta prylar. Du är vad du talar i.
Mobiltelefonen är personlig i mycket högre grad än andra egendomar. Mobilen innehåller ofta intim information i form av textmeddelanden och samtalslistor. Den kan dessutom fungera både som identitetsbevis och bankkort. Sin mobil lånar man inte ut till vem som helst. Till skillnad från vad som är fallet när man ringer fasta telefonanslutningar vet man i regel alltid vem som svarar eller tar emot meddelandet då man ringer en mobiltelefon. Mobiltelefonen har därför sänkt tröskeln att ringa, åtminstone för oss blyga finlädare.
Fastän mobiltelefonen är ett personligt föremål, är den inte ett medel endast för personlig kommunikation eller för kommunikation mellan människor. Mobilen fungerar allt mera som en allmän fjärrkontroll. Redan idag kan man kontrollera saker och ting på distans genom att ringa, sända sms och använda wap, infraröd överföring eller bluetooth. Med mobiltelefonen kommunicerar man alltså inte bara människor emellan, utan man kontrollerar även sin omgivning. Mobilen fungerar som nyckel, betalningsmedel, biljett, legitimationsbevis, kontrollbord. Via mobiltelefonen kan vi allt mera kontrollera vår omgivning, men det finns en risk för att omgivningen genom mobiltelefonen i framtiden istället kommer att kontrollera oss.
De digitala medierna har förorsakat att det fysiska rummet har förlorat i betydelse. Internet och satellitkanaler har gjort att invandrare i hög grad kan leva kvar i det mediala landskap som de vuxit upp i. Den moderna informations- och kommunikationstekniken skapar betingelser för så väl transnationella (sub)kulturer som ett mångkulturella (lokal)samhällen. Här har mobiliteten i sig inte så stor betydelse. Viktigare är den globala räckvidden.
Hittills har de funktioner som finns på mobiltelefoner eller andra mobila terminaler för det mesta existerat även i fasta anordningar. Det viktigaste undantaget torde vara sms, som inte slagit igenom inom fast telefoni. När det gäller kameratelefoner med möjlighet att sända och ta emot multimediemeddelanden inklusive fotografier och videosnuttar erbjuder mobiltelefonerna emellertid funktioner som i praktiken saknar fasta motsvarigheter. Möjligheten att inte bara höra och tala utan även se sina närmaste när som helst och var som helst via mobilen torde medföra att människor i framtiden i ännu högre grad än nu, oberoende av fysiska avstånd, kommer att leva tillsammans med familjemedlemmar och likasinnade människor.
Mobiltelefonen - och Nokia - förenar människor som från förut står varandra nära, men mobilen hjälper oss samtidigt att välja bort och undvika nya kontakter. Om vi inte vet när vi skall stiga av bussen, behöver vi inte längre fråga chauffören eller personen som råkar sitta bredvid oss. Vi frågar oss istället fram via mobilen. I affären behöver vi inte längre besvära expediten då vi inte hittar bakpulvret. Vi ringer bara hem och frågar i vilken hylla vi skall söka. Detta är väldigt praktiskt för finska män och annat blygt folk. I framtiden behöver vi inte ens ringa hem: vi frågar bara mobilen och den säger till när vi skall stiga av bussen eller visar oss vägen till den rätta hyllan.
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 7 2003.