Ralf Wadenström (2004)
I den filosofiska traditionen står verkligheten för det aktuella eller förverkligade i motsats till det potentiella eller möjliga. Ofta står det verkliga även för det faktiska till skillnad från det blott föreställda eller skenbara. I dessa bemärkelser är en virtuell verklighet strängt taget en contradictio in adjecto. Med verklighet kan man emellertid även syfta på våra upplevelser eller gestaltningar av världen. Verklighet i denna betydelse kallas även subjektiv verklighet till skillnad från den yttre, objektiva verkligheten. I vår tid, då förväntningar, brands och mediebilder präglar den ekonomiska så väl som den politiska verkligheten, är det problematiskt att isolera en objektiv, av våra iakttagelser och upplevelser oberoende social verklighet. Människors subjektiva verklighet formar i hög grad den objektiva verkligheten, om en distinktion mellan subjektiv och objektiv här överhuvudtaget är möjlig.
Det är idag ett allmänt erkänt faktum att medierna inte bara återger verkligheten, utan även påverkar den. Redan närvaron - eller frånvaron - av en journalist, en mikrofon eller en kamera påverkar verkligheten. Det här är speciellt påtagligt i politiska valkampanjer, men även då det gäller krig är det uppenbart att medierna numera är både vapen och slagfält.
Ett budskap är ofta ämnat att påverka mottagaren. Detta gäller speciellt reklambudskap, men även politiska och religiösa budskap är avsedda att ha ett inflytande på mottagare. Ibland hoppas avsändaren att budskapet inte bara skall påverka mottagaren utan rentav förändra världen. Hur detta lyckas beror inte bara på innehållet.
På 1960-talet hävdade Marshal McLuhan att "mediet är budskapet". Detta provokativa påstående skall inte tas allt för bokstavligt. Påståendet är en retorisk överdrift, som kan betyda flera saker på en gång. Exakt vad McLuhan menade med sin berömda tes torde ingen kunna säga. Det förefaller som om McLuhan inte själv hade så klart för sig vad han menade. Jag skall lika väl försöka mig på en tolkning av tesen "mediet är budskapet".
För det första är medier inte genomskinliga. Medier filtrerar verkligheten och sätter gränser för vad vi kan förmedlas. Medier förmedlar inte ett budskap utan att påverka det, eller påverka hur mottagaren mottar budskapet. Mediet påverkar även avsändaren, åtminstone i mottagarens ögon. För det andra kan mediet fungera som en metafor eller en tankeform med vilken budskapet och världen gestaltas. Liksom den mekaniska tryckpressen i tiden gynnade en mekanistisk världsbild, fungerar i vår tid indelningen i programvara och maskinvara inom informationstekniken som en modell för indelning av hela verkligheten i en "hård", materiell sida och en "mjuk", immateriell sida. För det tredje kan mediet genom vilket budskapet förmedlas vara viktigare än innehållet, åtminstone då det gäller att förändra världen. Tryckpressen var en förutsättning för reformationen och de protestantiska kyrkorna liksom för den centraliserade nationalstaten. Internet var en betingelse för den ekonomiska globaliseringen under 1990-talet.
Enligt McLuhan förlorar nationalstaten sin suveränitet som en följd av de elektroniska medierna, där de tryckta medierna skapade förutsättningarna för den suveräna staten. McLuhan hävdade att de elektriska medierna i motsats till pressen decentraliserar. Så länge vi hade ett rundradiomonopol var detta inte uppenbart. I dagens värld med satellitkanaler och Internet är det lätt att ge McLuhan rätt.
De nya medierna splittrar verkligheten både på det sociala och på det individuella planet. På det sociala planet splittras nationalstaten, då nationen eller medborgarna inte på samma sätt som förut lever innanför en gemensam verklighet. På det individuella planet fragmenteras verkligheten, så att den inte längre hänger ihop.
Dagens unga lever i hög grad i en medierad verklighet. Cyberrymden och virtuella rum utgör ofta viktiga delar av deras värld, men här av följer inte att de skulle leva i en fantasivärldar eller egna världar, eftersom den mediebaserade verkligheten förutsätter social växelverkan. Kommunikationen är dubbelriktad.
Tvåvägskommunikationen är betecknande för de nya medierna. Kännetecknande för dagens digitala, datorbaserade medier är även att distinktionen mellan massmedium och individuellt medium har suddats ut. De ökade valmöjligheterna och möjligheten till interaktivitet medför att inte heller TV och radio längre i samma mån som tidigare är media enbart för enkelriktad kommunikation mellan en (eller några) och en masspublik. Mobiltelefonen är i sin tur inte längre endast ett medium för kommunikation mellan enskilda individer. Både telefonapparaten och tv-apparaten kan, liksom den internetuppkopplade pc:n, fungera som allt mellan massmedium och personligt medium. Digitaliseringen och konvergensen mellan olika medier upplöser skillnaden mellan offentligt och privat så väl som mellan dokumentation och fiktion.
Det är svårt att avgöra vilken informationsteknikens och de nya mediernas betydelse är för uppkomsten av den postmoderna tidsandan eller det kulturella tillstånd som kallats postmodernt. Dagens dokudramer och verklighets-tv hade varit tekniskt möjliga även utan de nya medierna, men typen av program motsvarar väl den upplösning av distinktionen mellan det verkliga och det fiktiva liksom mellan det offentliga och det privata som den tekniska utvecklingen medfört. TV-kameror i sängkammaren och badrummet hade knappast gått för sig före webbkameran invaderat hemmen. All verklighets-tv är visserligen inte ocensurerad. I en del amerikanska dokusåpor censureras så väl svordomar som den mista lilla skymt av ett naket kvinnobröst. Lika väl är deltagarna även här beredda att vika ut de mest intima saker. I en del dokusåpor har man valt ut deltagare som redan från förut är vana att klä av sig framför kameror, även bokstavligen. Den stora uppmärksamheten kring pseudooffentliga personer så som Big Brother-Carolina och BB-Linda i Sverige kan tolkas som en symtom på det kulturella tillståndet i ett tidevarv där vem som helst kan få medial uppmärksamhet. Medan cyberrymden och virtuella verkligheter blivit konkurrenter till den verkliga världen har fiktionen fått en medtävlare i verklighets-tv.
Kändisarna från reality TV uppmärksammas även på löpsedlarna. En okritisk mediekonsument inser inte nödvändigtvis att eftermiddagstidningarna med stora rubriker om Miljonär-Jussi eller Finlands Robinson i första hand endast försöker backa upp intresset för respektive mediebolags tv-kanal och därför bara rapporterar om den egna mediekoncernens dokusåpor. Åtminstone finns det många som inte bryr sig om sammanhangen bakom pseudonyheterna. I Sverige har kvällspressen och statliga SVT å andra sidan ingått en liknande symbios när det gäller Expedition Robinson, vilket visar att dokudrama verkligen kan sälja. Det idag så trendiga samarbetet mellan olika typer av medier, som i Finland tagit sig uttryck i bl.a. Kauppalehtis ekonominyheter i trean och IS sportnyheter i fyran, torde ändå i första hand handla just om marknadsföring, liksom crossmedia och cross-branding i allmänhet. Det samma gäller alldeles speciellt valet av rubriker på löpsedlarna.
När pressen skriver om realty TV-program, vare sig det är för att öka intresset för programmet eller för tidningen, bidrar den till att rikta mediekonsumenternas uppmärksamhet mot innehåll som saknar bestående relevans. De pseudooffentliga personernas privatliv tränger ut så väl det offentliga som det privata. Åtminstone förlorar mediekonsumenterna förmågan att skilja mellan offentligt och privat. Det intima och privata är verkligt lika mycket som det offentliga, men tidigare förmedlade medierna inte denna sida av verkligheten. Då det visades intima scener i tv var de alltid som inslag i fiktiva berättelser. Reality TV typ Big Brother har ändrat på detta.
De nya medierna och de nya formerna av program har gett oss insyn i nya sidor av verkligheten. Kanske vidgas tv-tittarnas vyer då de får se autentiskt hånglande och äkta mobbning på tv, men de flesta torde vara bekanta med dessa sidor av verkligheten redan från förut. Fastän vi nu får se scener som varit otänkbara för bara några år sedan, kommer vi aldrig att få se hela verkligheten. Det kommer alltid att hållas hemliga möten och föras viktiga diskussioner i det fördolda. Förhandlingar kommer att föras bakom lyckta dörrar. Kanske är diskussioner som förs i riksdagens bastu lika viktiga som diskussioner i plenisalen, men inga webbkameror eller kameramobiler kommer att ge oss ökad insyn i dylika inofficiella forum.
Den ökade tillgången på bilder och information ger oss inte nödvändigtvis en sannare bild av världen. Tvärtom har utvecklingen resulterat i ett ifrågasättande av den sanna bilden. Enligt mångas mening finns det ingen sanning och inga bakomliggande sanningar att lyfta fram. Då det bara finns olika tolkningar väljer man den tolkning som passar bäst. Sammanhangen är ofta allt för komplexa för att presenteras för de vanliga mediekonsumenterna. Då verkligheten splittrats och blivit allt svårare att överblicka har medierna valt att lyfta fram kärleksaffärer, dramatiska bilder och extraordinära detaljer. Det är vad mediekonsumenterna vill ha, eller åtminstone är villiga att betala för.
Kommersialismen är en megatrend. I mediernas värld kan man där till iaktta två centrala trender som kan förefalla vara varandras motsatser: koncentration och splittring. Samhällskritiker är i allmänhet mindre bekymrade över splittringen. Det är närmast marknadsförare som upplever fragmenteringen av media som en utmaning eller överhuvudtaget noterar fragmenteringen. Samhällskritiker bekymrar sig istället för kommersialisering, maktkoncentration och likriktning: Mäktiga mediemoguler och multinationella mediekonglomerat tar över allt större andelar av marknaden. Lika väl splittras medielandskapet.
Även de som påtalar likriktningen måste medge att medieutbudet har ökat radikalt. Ännu på 1980-talet hade de flesta finländare tillgång endast till Rundradions två tv-kanaler och en handfull radiokanaler. Klockan 21 fanns det i tv:n ett enda alternativ: nians nyheter på båda kanalerna. Radiosändningarna slutade vid midnatt med "Vårt land", varefter radioapparaterna tystnade för natten.
Ett ökat utbud behöver inte automatiskt betyda fragmentering, att utbudet sönderfaller i bitar som inte sinsemellan är integrerade. En del kritiker menar tvärtom att en enda dagstidning, Helsingin Sanomat, bestämmer vad som är att betrakta som en nyhet värd mediernas uppmärksamhet. Det är möjligt att notera dylika tendenser, men det förutsätter att man själv begränsar sin horisont till en liten del av det faktiska utbudet. Det finns nuförtiden faktiskt alternativ till rikstidningarna och de nationella tv-kanalerna. De nationella ramarna förlorar allt mera i relevans. Istället går utvecklingen mot så väl globalisering som ökad lokal anpassning.
Att man upplever att medieutbudet likriktats kan delvis bero på att pressen inte längre är polariserad i vänster och höger. Istället dominerar kommersialismen, så att även de statliga public service-kanalerna tagit modell av kommersiella radio- och tv-kanaler. Majoriteten förefaller hålla sig okritiskt till kommersialismen och sakna intresse för de kritiska alternativen. För en vänsterintellektuell kan detta upplevas som en frustrerande likriktning, medan andra istället noterar den ökade mångfalden.
Koncentrationen handlar om att massmediernas makt koncentrerats till allt större och färre övernationella mediebolag och konglomerat, som kontrollerar så väl innehållsproduktionen som distributionen. Men trots koncentrationen har mediemarknaden fallit sönder i små segment. Medier kan sällan längre rikta sig till en publik bestående av (hela) befolkningen på ett visst landområde. Den territoriellt och socioekonomiskt definierade publiken har ersatts av, ofta globala eller transnationella, målgrupper baserade på ålder, musiksmak, värderingar, livsstilar, konsumtionsmönster och medievanor. Men marknadsföringens segment blir trots globaliseringen inte nödvändigtvis större. Istället kan man iakttaga en segmentering, där målgrupperna blir allt mindre.
Genom den nya informationstekniken och interaktiva media har målgrupperna rentav brutits ned i enskilda individer. Många webbsidor är skräddarsydda för den enskilda användaren. Den tid är förbi då det för medierna gällde att samla en så stor publik som möjligt. Nu gäller det istället att nå bestämda målgrupper för bestämda kommersiella meddelanden.
Det är inte bara marknadsförarna som driver på ett allt mera specialiserat medieutbud. Då det en gång har blivit möjligt med egna tv- och radiokanaler, för att inte tala om webbplatser, diskussionsgrupper (news groups) och chattkanaler, är det många marginella grupper, minoriteter, sekter och subkulturer som även utnyttjar möjligheterna för andra än rent kommersiella ändamål. Samtidigt exploateras även subkulturer av ekonomiska intressen. Grupper som på det lokala planet är små och obetydliga kan på det globala planet vara stora, attraktiva målgrupper.
Fragmenteringen äger rum på två plan: Dels lyssnar olika individer till olika medier, som företräder helt olika synvinklar, dels lyssnar den enskilda mottagaren eller konsumenten till ett flertal medier, som kan representera helt olika värdegrunder, sammanhang och perspektiv. Den totala kunskap som medierna förmedlar kan inte förenas till en helhetsbild. Medierna har upplöst verkligheten, eller åtminstone föreställningen om en gemensam verklighet.
I vår tid med dess oerhörda utbud på information har behovet av redigering blivit större än någonsin. Det obegränsade utbudet på tv-kanaler och webbsidor och de möjligheter som Internet erbjuder mottagaren att själv söka sin information gör emellertid att den information mottagaren tar del av i sin helhet är oredigerad. Det är inte konstigt om människorna har svårt att skilja mellan det rent underhållande och det informativa eller mellan fiktion och dokumentation. Det relevanta blandas med det irrelevanta, det tillförlitliga med det otillförlitliga, det sanningsenliga med det förvrängda.
Genom Internet och kommunikationssatelliter har människor i alla världsdelar i princip tillgång till samma information om vår värld. Det oerhörda informationsutbudet som vi kan välja ur gör dock att vi inte får samma bild av världen, om vi överhuvudtaget får någon (helhets)bild av världen. De traditionella medierna förmedlade i regel informationen om händelsernas förlopp ur ett fast perspektiv, som ofta bestämdes av geografisk förankring och politisk linje. I Internets och satellitkanalernas tidsålder surfar vi inte bara mellan kanaler, många av oss surfar även mellan olika perspektiv på världen.
Mångfalden av perspektiv som informations- och kommunikationstekniken medfört formar tidsandan, det allmänna kulturella tillståndet. Avsaknaden av ett fast perspektiv gör att världens gång inte kan formas till en enhetlig berättelse. Denna pluralism utgör även en betingelse för vissa filosofiska uppfattningar. Mångfalden kan resultera i fundamentalistsikt försvar av det egna bestämda perspektivet, men mångfalden av perspektiv skapar även förutsättningar för perspektivism och relativism. I första hand påverkas ontologin och kunskapssynen, men i längden torde en förändrad uppfattning av verkligheten även påverka metodologin och forskningsmetodiken.
Mycket förenklat kan man tala om två huvudsakliga traditionella förhållningssätt till hur forskning bör bedrivas: positivism och hermeneutik. Dessa två förhållningssätt representerar inte bara två olika metodologiska uppfattningar, utan står även för två fundamentalt olika uppfattningar om verkligheten, eller åtminstone två olika uppfattningar om den verklighet som vetenskapen studerar. Medan positivismen står för objektivism och realism, står hermeneutiken ofta för subjektivism och relativism. Enligt objektivismen är verkligheten entydig, enligt subjektivismen är verkligheten beroende av iakttagaren och därmed mångtydig och relativ. Det är uppenbart att subjektivismen i denna bemärkelse bättre stämmer överens med en perspektivistisk eller postmodern verklighetsuppfattning.
I postmodernt tänkande betonas att kunskapen är relationell, att den är invävd i ett föränderligt nätverk. Kunskapen och sanningen finns inte att söka inom forskningsobjektet i sig, men inte heller hos iakttagaren. Tolkning och förståelse måste relateras till den kultur, det språk och det sammanhang som iakttagaren befinner sig innanför. Forskaren måste reflektera över sitt eget perspektiv och sin egen (för)förståelse. Perspektivismen gäller visserligen främst den sociala verkligheten. Perspektivismen och relativismen har, trots den nya fysiken, kanske inte så stor relevans för naturvetenskaperna. Men när det gäller den sociala verkligheten, den verklighet som medierna har till uppgift att förmedla, har verkligheten fallit sönder i en mångfald av verkligheter.
Dagens medierade verklighet är kaotisk, mångtydig och motsägelsefull, vilket inte gynnar anspråk på objektivitet och absolut sanning. Istället för att förmedla sanningen gäller det för journalister så väl som för samhällsforskare att tolka verkligheten.
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 8 2004.