Underrubriken till min avhandling Stora och små europeiska historier är 'En avhandling om vårt postmoderna Europa'. Benämningen 'vårt postmoderna Europa' är ingalunda entydig. Vårt postmoderna Europa kan, liksom uttrycket 'postmodern', ha mångahanda betydelser. Och vem är vi vars Europa är vårt?
Användandet av entydiga och väldefinierade termer är en vetenskaplig dygd, om inte rent av ett kriterium på vetenskaplighet. I postmodern facklitteratur förekommer det lika väl att författaren leker med ord. På så vis kan han upplösa begrepp och uppväcka döda metaforer. I min avhandling använder jag mig medvetet av tvetydiga ord. Betecknande för det postmoderna Europa är att det saknar bestämda gränser, fasta definitioner.
Ordet 'postmodern' kunde här tänkas stå för ett skede, men vi måste i så fall fråga oss vilken historia skedet representerar. Studerar vi historiska perioder närmare, finner vi att många epokbegrepp – kanske alla – är mångtydiga. Det finns exempelvis inte en medeltid, utan flera medeltider. I nordisk historia börjar och slutar medeltiden betydligt senare än i sydeuropeisk historia. Tidsåldrar är sällan rent kronologiska begrepp. Då historien gestaltas i epoker med bestämda karaktärsdrag, tenderar fenomen, länder och kulturer som inte uppvisar respektive karaktärsdrag att marginaliseras eller helt negligeras. Indelningen av historien i epoker förutsätter en historiens röda tråd, en stor berättelse. Men detta är just vad det postmoderna kulturella tillståndet inte erbjuder förutsättningar till.
Termen 'postmodern' används idag i många, mycket olika sammanhang. Inom vissa områden har termen ett relativt väldefinierat innehåll, men inom de flesta områden är betydelsen mycket oklar och varierande. Ett sätt att studera ordet 'postmodern' och med detta ord besläktade uttryck vore att analysera ordets betydelse, användning och historia inom ett eller flera klart avgränsade områden. Detta tillvägagångssätt vore dock allt annat postmodernt. I det postmoderna tillståndet har alla gränser blivit diffusa – åtminstone om man betraktar världen med den perspektivistiska postmodernistens ögon.
Ordet 'postmodern' är alltid belastat av ordets användning inom flera områden. Den postmoderna litteraturen kan t.ex. förstås i analogi med den samtida "postmoderna" arkitekturen eller det "postmoderna" samhället. Även i en vetenskaplig text väcker ordet 'postmodern' associationer till fenomen utanför den egna disciplinen. Utan förbindelserna till andra områden vore ordet många gånger intetsägande.
För en litteraturvetare kan diskussionen om det postmoderna te sig tjatig. Begreppet 'postmodern' är inte längre speciellt nymodigt. Men det är kanske just därför att begreppet har blivit allmängods som det inte längre är inne i de mest trendmedvetna kretsarna. När även präster och frikyrkopredikanter börjar tala om det postmoderna samhället, måste den avantgardistiska eliten söka nya begrepp och nya stilar. Det har uppstått flera olika postmoderna skolor, som bär egna namn, men det postmoderna tillståndet är minst lika mycket ett faktum idag som det var på 80-talet. Och begreppet 'postmodern' har kommit för att stanna.
Med "vårt" Europa kan man förstå vår tids Europa, samtidens Europa. Bruket av uttrycket 'vårt postmoderna Europa' antyder i så fall att det nutida Europa är postmodernt. Detta är även vad jag vill hävda genom att använda mig av benämningen. Men uttrycket är mångbottnat. Genom att tala om "vårt" Europa, kan man understryka att Europa tillhör "oss". På ett motsvarande sätt talar Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius om "vårt" land i orden till "Vårt land" respektive Boken om vårt land. Genom att tala om vårt Finland istället för om Storfurstens eller Kejsarens Finland, betonade skalderna att landet tillhör folket, det vill säga varje finne eller finländare. Det gällde i enlighet med 1800-talets nationalistiska projekt att forma undersåtarna till ett folk och att lära folket att hålla sitt fosterland "dyrt och kärt".
I slutet av 1900-talet har Europeiska unionen gått in för ett liknande projekt. Det gäller att föra Europa eller Europeiska unionen närmare det vanliga folket. Skalderna har dock ersatts av reklambyråer och folkupplysningen av "informationskampanjer". Den europeiska integrationen, som ständigt stöter på folkligt motstånd, har hittills varit ett allt för elitistiskt projekt. Europa har inte varit folkets Europa. För att legitimera det överstatliga samarbetet har medborgaren i det enskilda medlemslandet upplyfts till unionsmedborgare eller "europeisk" medborgare. Det förblir dock svårt att motivera den europeiska integrationen för den vanliga europén, som inte lockas av möjligheter till karriär utanför det egna landets eller det egna språkområdets gränser.
Projektet att integrera Europa har likheter med det nationalstatliga projektet. Liksom nationalstaterna har Europeiska unionen antagit en egen hymn och en egen flagga. Men där nationalister prioriterat den folkliga kulturen framom herrskapsfolkets kosmopolitiska kultur, utgör vår tids omhuldande av det europeiska ofta ett försvar av finkultur och elitism gentemot amerikansk populärkultur. Till skillnad från nationalstaten kan Europa inte heller förenas med hjälp av ett för majoriteten gemensamt språk. Detta är kanske den viktigaste orsaken till att Europaintegrationen inte kan ta sig uttryck i en folklig rörelse, så som nationalismen gjort.
Nationalstaten och nationen har förutom av det gemensamma språket även förenats av en gemensam historia. Även här skiljer sig Europeiska unionen från nationalstaten. Redan Europas mångfald av språk och nationer gör att en gemensam europeisk historia eller stor berättelse inte är möjlig. Därtill kommer att den europeiska integrationen äger rum i en tid då den stora gemensamma historien på så väl det nationella som det internationella planet har förlorat sina förutsättningar. Men det är just detta postmoderna villkor som möjliggör ett integrerat Europa. Även om den proeuropeiska ideologin inte förmår forma européerna till ett "vi" och Europa till ett "vårt Europa", kan de europeiska symbolerna och ramarna gynna integrationen genom att försvaga den nationella identiteten. Undergrävandet av nationalstatens suveränitet och den stora nationella berättelsen gynnar i sig den europeiska överstatligheten.
I en vid bemärkelse är hela det postkommunistiska Europa postmodernt. Den marxistiska historiefilosofin var en av de stora berättelser som kännetecknade den moderna eller prepostmoderna kulturen. Med Sovjetunionens slut slutar även en betydelsefull variant av ett universalistiskt, modernt projekt. Sovjetimperiets fall gav rum för mångahanda partikularistiska och antimoderna rörelser i nationalistisk skepnad.
I min avhandling argumenterar jag emellertid för att den postmoderna kulturen medför en misstro även mot nationalistiska metaberättelser och därigenom undergräver den suveräna nationalstatens legitimitet. Det Europa som den europeiska integrationen hittills har omfattat består av samhällen som Lyotard i La condition postmoderne kallar "de mest utvecklade". I en snävare bemärkelse är vårt postmoderna Europa bara det postindustriella, datoriserade Västeuropa. Här har nationalismen förlorat förutsättningarna till att vara en statsbärande ideologi. Men nationalismen fortsätter att göra sig gällande i form av folklig opposition.
Benämningen 'postmodern' är så mångtydig och mångbottnad att det inte lönar sig att tala om en, två, tio eller ens hundra olika betydelser av ordet. Ordet 'postmodern' har oräkneligt många betydelser, men de olika betydelserna går in i varandra och är ömsesidigt beroende av varandra. Avsaknaden av en fast definition är inte helt unik för begreppet 'postmodern'. Till skillnad från naturvetenskapliga begrepp saknar de ord med vilka vi beskriver historia, kultur och politik ofta fasta definitioner. Normerna för vetenskaplighet måste här därför vara andra än inom logik, matematik och naturvetenskap. I det postmoderna tillståndets mångfald av röster och perspektiv och brist på auktoriteter finns det härmed dess värre en risk för att den humanistiska vetenskapens möjligheter att vara offentlig, universellt tillgänglig, undergräves.
Mångtydigheten gäller inte bara ordet 'postmodern', utan i högsta grad även ordet 'Europa'. Men möjligheten till olika tolkningar av ett begrepp och avsaknaden av ett gemensamt språk behöver inte manifestera sig i yttre splittring. I min avhandling hävdar jag att just den postmoderna avsaknaden av en gemensam offentlighet skapar betingelser för en gemensam lovprisan av namnet Europa, eftersom Europa inte är en idé, utan många.
Texten har publicerats i Ajatus 56 1999.