Ralf Wadenström (2003)
Hermeneutiken har upplevt en uppgång de senaste årtiondena. Uppgången gäller så väl hermeneutisk metodik som hermeneutisk filosofi. Inom forsknigsområden där man tidigare ensidigt har försökt tillämpa kvantitativa metoder enligt naturvetenskaplig modell har man i högre grad gått in för kvalitativa tolkningar.
Det är troligt att en empirisk undersökning skulle visa att andelen avhandlingar som bygger på hermeneutisk metodik har ökat, åtminstone inom vissa discipliner. Kanske har dylika undersökningar även gjorts. Min utgångspunkt är dock en subjektiv bedömning, som jag torde dela med de flesta som intresserat sig för idé- och lärdomshistoria: hermeneutiken har blivit allt allmännare, även i de nordiska länderna. I denna artikel försöker jag visa att det finns ett samband mellan samtidens "postmoderna" tillstånd och hermeneutikens ökade popularitet. Mitt studium av den postmoderna samtidens betingelser för hermeneutiken utgör en filosofisk tidsdiagnostik, som i sig är hermeneutisk. (Synonymer till filosofisk tidsdiagnostik är samtidens ontologi och aktualitetens ontologi.)
Om man vill vara hermeneutiken trogen, kan man inte söka några enkla orsaker till hermeneutikens ökade popularitet. Istället för att presentera några kausala förklaringar skall jag uppmärksamma vissa samtida betingelser för hermeneutiken. Dessa förutsättningar torde, även om de strängt taget inte förklarar hermeneutikens uppgång, ha ett samband med hermeneutikens starka ställning i vår tid.
Istället för att tala om hermeneutikens betingelser i en postmodern tid skulle jag ha kunnat tala om hermeneutikens betingelser i nutiden. Det finns dock olika uppfattningar om "nutiden" och vad den kännetecknas av. I denna text är det just de drag i nutiden som kan benämnas postmoderna som intresserar mig. Att nutiden är postmodern eller att nutidens kulturella villkor är postmoderna är i sig blott en tolkning. Själva begreppet postmodern är mångbottnat och svårt att definiera. Det är dock min övertygelse att en dylik tolkning eller ett dylikt perspektiv på samtiden kan hjälpa oss att förstå vetenskapens villkor i vår tid. Min tolkning av det postmoderna baserar sig främst på Jean-François Lyotards och Gianni Vattimos författarskap. Av dessa två representerar Vattimo en gadamersk hermeneutisk tradition, medan Lyotard snarast kunde betecknas som poststrukturalist och postmodernist. I sin tolkning av det postmoderna utgår även Vattimo delvis från Lyotard.
Liksom postmodernitet är hermeneutik en mångtydig term. Man kan tala om hermeneutik på flera olika plan: för det första ett ontologiskt och allmänfilosofiskt plan, för det andra ett vetenskapsfilosofiskt och metodologiskt plan och för det tredje metodens eller metodikens plan. Inom pedagogiken kan man ytterligare skilja mellan forskningsmetod och undervisningsmetod. Terminologin är dock inte alltid så konsekvent. Ofta görs det ingen klar distinktion mellan metodologi, metodik och metod. När jag i denna artikel ställvis talar om hermeneutik utan närmare specificering syftar jag på samtliga plan från ontologi till metod, om inte annat framgår ur sammanhanget.
Metodiken måste i första hand anpassas till forskningsområdet. Huruvida forskaren söker efter förklaring (Erklärung) eller förståelse (Verstehen) är beroende av ämnet och forskningsobjektet, åtminstone enligt Wilhelm Dilthey. Vill man finna en avsikt bakom en specifik mänsklig handling, måste man välja helt andra forskningsmetoder än om man bedriver naturvetenskaplig forskning. Metoden behöver emellertid även legitimeras av en metodologi, som i sin tur baserar sig på epistemologiska och ontologiska antaganden. Olika metodologier baserar sig på olika ontologier, olika uppfattningar om verklighetens natur. Det betyder att metodologiska trender hänger samman med ontologiska och allmänfilosofiska trender. Därmed torde en uppgång för den hermeneutiska ontologin och filosofin gynna en uppgång även för hermeneutisk metodologi och metodik. Utövare av hermeneutisk metodik torde dock inte alltid vara medvetna om metodens ontologiska beroende.
Kulturella betingelser för hermeneutisk ontologi utgör åtminstone indirekt också förutsättningar för hermeneutisk metodologi. Det är följdriktigt i den anglosaxiska världen och i Norden, där den analytiska filosofin dominerade inom de filosofiska institutionerna på 1900-talet, som positivismen har varit som starkast, medan hermeneutisk (och fenomenologisk) metodik varit allmännast i Tyskland, som även varit den hermeneutiska filosofins och ontologins starkaste fäste. Reaktionen kan emellertid även ske i den motsatta riktningen. Förändringar inom det enskilda vetenskapliga området kan påverka de ontologiska och allmänfilosofiska strömningarna.
Mycket förenklat kan man tala om två huvudsakliga traditionella förhållningssätt till hur forskning bör bedrivas: positivism och hermeneutik. Dessa två förhållningssätt representerar inte bara två olik a metodologiska uppfattningar, utan står även för två fundamentalt olika uppfattningar om verkligheten, eller åtminstone två olika uppfattningar om den verklighet som vetenskapen eller respektive vetenskaper studerar. Medan positivismen står för objektivism och realism, står hermeneutiken ofta för subjektivism och relativism. Enligt objektivismen är verkligheten entydig, enligt subjektivismen är verkligheten beroende av iakttagaren och därmed mångtydig och relativ. Det är uppenbart att subjektivismen i denna bemärkelse bättre stämmer överens med en postmodern verklighet eller verklighetsuppfattning.
I postmodernt tänkande betonas att kunskapen är relationell, att den är invävd i ett föränderligt nätverk. Kunskapen och sanningen finns inte att söka inom forskningsobjektet i sig, men inte heller hos iakttagaren. Den postmoderna filosofin har upplöst det cartesiska subjektet, som ännu Edmund Husserl utgick ifrån. Tolkning och förståelse måste relateras till den kultur, det språk och det sammanhang som iakttagaren befinner sig innanför. Forskaren måste reflektera över sitt eget perspektiv och sin egen (för)förståelse.
Den postmoderna verkligheten är kaotisk, mångtydig och rentav motsägelsefull, vilket inte gynnar anspråk på objektivitet och absolut sanning. Idag förväntas även experter tolka istället för att förklara fenomen. Lärarens uppgift kan, om man drar konsekvenserna av den postmoderna ontologin, inte längre vara att lära ut absolut kunskap eller förklara en given verklighet.
Hurudan verkligheten är beror även på vilken verklighet som studeras, av vilken typ studieobjektet är. Det torde vara uppenbart att tolkningar av historien är mångtydigare än beskrivningar av naturen, varför en positivistisk vetenskapssyn lättare kan tillämpas på fysik och biologi än på historia. Till skillnad från naturvetenskapliga begrepp saknar de ord med vilka vi beskriver historia, kultur och politik ofta fasta definitioner. Den formella logiken, som naturvetenskaperna baserar sig på, kan därför inte med framgång tillämpas på den av människan skapade världen eller kulturen. Forskningsmetodiken måste här redan av denna orsak skilja sig från metodik som tillämpas inom logik, matematik och naturvetenskap. Lika väl har positivister och nypositivister föreskrivit även humanvetenskaperna och i synnerhet psykologin och samhällsvetenskaperna en metodologi av naturvetenskaplig modell.
På engelska betraktas humanistiska discipliner så som historia och litteraturvetenskap inte nödvändigtvis som vetenskap (sciense), utan klassificeras även som art. Däremot är samhällsvetenskaperna (social science) åtminstone till namnet vetenskap, som förväntas uppfylla kriterierna på positiv vetenskap: entydighet och verifierbarhet. Det är i synnerhet inom samhällsvetenskaperna och alldeles speciellt inom sociologin som postmoderniteten har betytt en reaktion mot positivismen till förmån för kvalitativ tolkning och hermeneutik. Utövarna av de humanistiska vetenskaperna har väl aldrig riktigt tagit den positivistiska vetenskapsfilosofins krav på allvar.
Idag förefaller nypositivisternas ambition att förena de olika vetenskaperna i en enhetsvetenskap med gemensamma metoder och positivistiska ideal vara förlegad. I vår tid kommer försöken till ett sammanförande av vetenskaperna från det raka motsatta hållet: det hermeneutiska perspektivet tillämpas även på naturvetenskaperna. Även de naturvetenskapliga begreppen anses vara beroende av kulturella och historiska sammanhang. Hermeneutiska filosofer av idag avvisar rentav den traditionella distinktionen mellan Natur- och Geisteswissenschaft. Från att ha varit en humanvetenskaplig metodik har hermeneutiken utvidgats till att vara en universell filosofi, som berör all kunskap och förståelse. Enligt Vattimo har Thomas Kuhns teori om paradigmskiften visat att även den (natur)vetenskapliga sanningen har en retorisk natur (Vattimo, 1991b, s 49), vilket gör den naturvetenskapliga kunskapen till objekt för tolkning. I praktiken torde hermeneutisk metodologi ha föga betydelse för naturvetenskaperna, åtminstone för den form av naturvetenskaplig forskning som Kuhn kallar normalvetenskap.
För att sociologiskt kunna studera ett postmodernt samhälle måste sociologin först bli postmodern. Det postmoderna samhället kan inte förstås eller beskrivas enbart på basen av en "modern" sociologi. Detta beror inte på att samhället i sig objektivt skulle ha förändrats, även om det naturligtvis de facto mera eller mindre har förändrats, utan på att de karaktärsdrag som gör samhället postmodernt inte låter sig studeras med en strikt positivistisk metodologi. Detta hänger samman med att postmoderniteten snarare kan lokaliseras till kulturen eller de kulturella villkoren än till samhället så som det traditionellt har beskrivits av sociologer.
Strängt taget talar Lyotard i sin berömda bok La condition postmoderne från 1979 inte om ett postmodernt samhälle, fastän titeln på den finska översättningen är Tieto postmodernissa yhteiskunnassa och titeln på den danska översättningen är Viden og det postmoderne samfund. Istället talar Lyotard om postindustriellt samhälle (société postindustrielle) (Lyotard, 1985, s 63) och datoriserade samhällen (sociétés informatisées) (s 11). Det är kunskapens situation, tillstånd eller betingelser, den samtida kulturen och kulturens tillstånd som Lyotard kallar postmodern eller postmodernt (postmoderne). Å andra sidan talar Lyotard i La condition postmoderne om kultur i en vid bemärkelse, som inte begränsar sig till konsten och estetikens värld, utan istället motsvarar studieobjektet för kulturfilosofi, kulturantropologi och cultural studies. Samtidigt kan man tolka Lyotards användning av ordet kultur som en utvidgning av det snävare begreppet, d.v.s. kultur innanför estetikens ramar. Steven Connor finner i sin bok Postmodernist Culture skäl att tala om "Lyotard's aesteticization of knowledge via the agonistics of language-games". (Connor 1997 s 60)
Ifall sociologin, så som Auguste Comte tänkte sig, är en positiv vetenskap, innebär övergången från ett modernt till ett postmodernt samhälle en kris för sociologin. Det finns dock även en mera hermeneutiskt inriktad sociologisk tradition, som går tillbaka till Max Weber. Enligt Weber är sociologins uppgift att förstå de meningsinnehåll som de sociala handlingarna baserar sig på. Övergången till ett postmodernt samhälle har resulterat i att sociologer i högre grad anammat ett hermeneutisk perspektiv.
Det politiska systemet, de ekonomiska strukturerna, produktionssättet och kommunikationstekniken kan påverka ideologin och det filosofiska tänkandet. Sambandet mellan filosofin och de yttre förhållandena behöver inte vara ett enkelt "materiellt" samband enligt marxistisk modell, utan kan även handla om tankemodeller, paradigm, metaforer och former av kommunikation, som i sin tur formas av yttre faktorer så som produktionsmetoder och typer av media. Elektroniska medier och under de senaste åren speciellt Internet har gjort den postmoderna kulturen till en vardaglig realitet genom att antalet röster och partikulära perspektiv ökat explosionsartat.
I artikeln "Subjektivitetens kris från Nietzsche till Heidegger", som på svenska har publicerats i Utöver tolkningen (1997) och på italienska i Etica dell' interpretazione från år 1989, skriver Vattimo att Martin Heidegger (på det filosofiska planet) genomför övergången till det postmoderna. (1997, s 168) Vattimo relaterar denna "övergång till det postmoderna" till teknikens utveckling från mekanik till informatik och skriver att "Heideggers uppfattning om teknologin redan, mer eller mindre uttryckligt, är formad efter informatiken, som sannolikt utgör den postmoderna eller senmoderna teknikens väsen". Här skall det tilläggas att Heidegger, enligt Vattimo, uttryckligen är en representant för den hermeneutiska filosofin och att Vattimo tenderar att betrakta den filosofiska hermeneutiken som en "postmodern" filosofi. Vattimo noterar alltså åtminstone indirekt ett samband mellan hermeneutiken och informationstekniken.
Vattimo ser ett existentiellt förhållande mellan den postmoderna filosofin och den "postmoderna" tekniken. Filosofins utveckling i riktning mot hermeneutisk ontologi står i relation till "allmänna förändringar i existensvillkoren som har att göra med den moderna tekniken och dess rationalisering av världen". Vattimo är inte ensam om att betona (den postmoderna) filosofins beroende av informationstekniken. I Gutenberg-galaxen från 1962 skriver Marshal McLuhan att "Heidegger surfar fram på den elektroniska vågen lika triumfatoriskt som Descartes på den mekaniska". (McLuhan, 1969, s 321) I La condition postmoderne nämner även Lyotard (informations)teknikens utveckling efter andra världskriget som en möjlig förklaring till det postmoderna tillståndet och kunskapens "postmoderna villkor". (Lyotard, 1985, s 63)
I La fine della modernità från 1985 påpekar Vattimo att hermeneutiken föddes i samband med reformationen. (Vattimo, 1991b, s 162-3) Detta är i sig en vedertagen uppfattning. Man kan säga att protestanterna utvecklade hermeneutiken för att själva kunna tolka Bibeln, då reformationen hade avskaffat den kanoniska traditionen, men Vattimo ger en annan förklaring till hermeneutikens uppkomst: då kristenheten splittrades var man tvungen att tolka traditionen i förhållandet till en annan. (s 158) I jämförelse med hedningarna var katolikerna i protestanternas ögon, och vice versa, en relativt jämlik partner, vilket problematiserade förhållandet mellan iakttagaren och de iakttagna. Jag är inte så övertygad om hållbarheten i denna tolkning, men en jämförelse med vår samtid gör den lika väl meningsfull.
Vattimo ser en liknande situation i sin egen samtid då förhållandet mellan den västerländska kulturen och de annorlunda kulturerna har förändrats i och med att de senare "tagit till orda", vilket möjliggjort en verklig dialog, där europeismen inte längre står i vägen. (Vattimo, 1991a, s 41) Denna tolkning kan relateras till Hans-Georg Gadamer. I Förnuftet i vetenskapens tidsålder skriver Gadamer att det var "först när vår kultur i sin helhet såg sig utsatt för tvivel och radikal kritik som hermeneutik blev en sak av universell betydelse". (Gadamer, 1988, s 69)
Att förhållandet mellan den västerländska kulturen och de "annorlunda" kulturerna förändrats så att parterna blivit relativt jämlika hänger ihop med de europeiska kolonialväldenas fall och européernas ökade självkritik, men även med globaliseringen och den "globala by" som informationstekniken möjliggjort. Man kan inte undvara att komma i kontakt med andra kulturer.
I tolkningar av samtiden, det samtida samhället och den samtida kulturen intar benämningen postmodern och med denna benämning besläktade uttryck en central roll. För att termen postmodernitet skall vara användbar i en interdisciplinär diskussion, behöver det inte en singular, allmän definition. Istället behövs det insikt i hur de olika betydelserna hänger samman.
Benämningen postmodernitet kan inte ges några klart distinkta betydelser. De olika betydelserna går in i varandra och endast därigenom gör de enskilda användningarna av benämningen meningsfulla. Betydelsen av termen postmodern varierar från sammanhang till sammanhang. Att ge en allmän definition förefaller mig inte möjligt. Ändå finns det de som har försökt sig på allmänna definitioner. Den kändaste definitionen av termen eller begreppet postmodern har getts av Lyotard i boken La condition postmoderne från 1979.
La condition postmoderne är känd för sin "extremt förenklade" definition av det postmoderna som "misstro mot metaberättelser" (Lyotard, 1985, s 7), men boken handlar i första hand om den vetenskapliga forskningens och utbildningens villkor i "datoriserade samhällen". De metaberättelser eller "stora berättelser" som Lyotard här skriver om är historiefilosofiska berättelser eller scheman med vars hjälp den "moderna" vetenskapen har legitimerats.
I den "moderna" kulturen, där det är de moderna villkoren som råder, legitimeras, enligt Lyotard, vetenskapen och dess anspråk på sanning med hjälp av en metadiskurs, som direkt anknyter till en stor berättelse. Vetenskapen behöver spelregler, vars legitimerande diskurs står över eller utanför den vetenskapliga diskussionen. I den postmoderna tiden finns det fortfarande vetenskapliga "spel", som kräver regler. I själva verket finns det enligt Lyotard ett mångfald av språkspel, som saknar ett gemensamt, universellt metaspråk. (s 67) Det finns inte längre någon stor metaberättelse som kunde legitimera spelets regler, men lika väl behövs det regler. Det postmoderna tillståndet kan även tolkas som så att metaberättelserna har ersatts av ett stort antal språkspel, som saknar en förenande metaberättelse.
I The Idea of the Postmodern från 1995 säger Hans Bertens att det inte är världen (som vi bebor) som är postmodern, utan perspektivet från vilket vi ser på världen som är postmodernt (s 9), men det postmoderna kan stå för en förändring av så väl den iakttagna världen som sättet att se på världen. Å andra sidan är det karakteristiskt för det postmoderna tänkandet att det inte kategoriskt skiljer på världen sådan som den objektivt i sig är och sådan som vi subjektivt upplever den. Att världen förändras betyder även att sättet att se på världen förändras och vice versa. Och världen förändras när paradigmen förändras och paradigmen förändras när världen förändras.
Att vi lever i en postmodern tid kan åtminstone delvis förklaras med att vårt perspektiv på världen blivit postmodernt, att vi studerar världen med en postmodern metodologi. Att tala om en postmodern metod är i och för sig problematiskt. Det postmoderna betyder ofta en misstro mot metodologin eller rentav, så som i Hans-George Gadamers och Paul Feyerabends fall, ett direkt angrepp mot (den enda rätta) Metoden. Den postmoderna filosofin tar avstånd från den cartesianska idén att Sanningen kan nås genom en konsekvent tillämpning av en bestämd metod.
Postmoderniteten kännetecknas av pluralism på flera plan. Det finns inte en gemensam värld, utan många olika världar; det finns inte bara ett rådande paradigm, utan flera konkurrerande; det finns inte en dominerande metodologi, utan flera alternativa metodologier. Enligt Vattimo har emellertid hermeneutiken intagit den roll som strukturalismen och marxismen tidigare har innehaft. Vattimo säger i "Hermeneutiken som filosofins nya koine", som på italienska publicerats i L'etica dell' interpretazione, att om det "idag" finns ett gemensamt språk eller koine för filosofin och kulturen så är det hermeneutiken. (Vattimo, 1994, s 95) För Vattimo står benämningen hermeneutik dock främst för en ontologi eller (allmän) filosofi.
Vattimo påpekar själv att rubriken hermeneutik i den amerikanska kulturen på senare år har kommit att beteckna "hela den nutida kontinentaleuropeiska filosofi som tidigare kallades fenomenologi eller existentialism". (s 97) Innebörden av begreppet hermeneutik har förändrats och utvidgats avsevärt sedan Schleiermachers dagar. Hermeneutiken har blivit en filosofisk metod, som en hel filosofisk riktning, den hermeneutiska filosofin, baserar sig på. Från att ha varit blott en metodik för tolkning av texter har hermeneutiken utvidgats till att vara även en allmän filosofi eller filosofisk skolbildning jämförbar med analytisk filosofi, dess motpol under 1900-talet. Hermeneutiken uppfattas av den hermeneutiska filosofin inte i första hand som en vetenskaplig eller ens filosofisk metod, utan som en grundläggande del av den mänskliga existensen.
Samtidigt som hermeneutiken upplevt ett uppsving och tolkandet börjat tillämpas på många nya områden har betydelsen av begreppet hermeneutik blivit högst obestämd och töjbar. Enligt Vattimo (1997) hänger hermeneutikens popularitet i vår tid även samman med att hermeneutiken blivit filosofiskt diffus och därmed harmlös.
I Explanation and Understanding från 1971 skriver George Henrik von Wright om en idéhistorisk pendelrörelse mellan två motsatta metodologiska synpunkter: positivismen och hermeneutiken. von Wright, som betraktar de metodologiska strömningarna ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv, hävdar att den positivistiska riktningen var speciellt stark under mitten av 1800-talet samt årtiondena mellan de två världskrigen. (s 8) På 1920- och 1930-talet representerades den positivistiska riktningen (inom filosofin) av nypositivismen eller den logiska positivismen, som enligt von Wright är den viktigaste bidragaren till den filosofi som nu är känd under namnet analytisk filosofi, vilken liksom 1800-talets positivism kännetecknas av en metodologisk monism. (s 9) Pendlingen mellan en positivistisk och en antipositivistisk trend motsvarar enligt von Wright en pendelrörelse mellan en galileisk eller kausal och en aristotelisk eller teleologisk metodologi:
We have seen how in the last hundred years philosophy of science has successively clung to one or the other of two basically opposed position. After Hegel came positivism; after the antipositivist and partly neohegelian reaction around the turn of the century came neopositivism; now the pendulum is again swinging towards the aristotelian thematics which Hegel revived. (s 32)
Det finns belägg för att "pendeln" under de senaste årtiondena har rört sig långt från positivismen, även om det inte finns ett oföränderligt rum där man objektivt kunde bestämma dylika opinionsmässiga konjunkturer. Att den ensidiga tron på den kausala förklaringsmodellen har fått ge vika för en hermeneutisk trend, behöver dock inte betyda att man har återgått till en teleologisk förklaringsmodell.
Den galileiska (eller positivistiska) metodologin baserar sig på ett mekanistiskt paradigm, som härstammar från den klassiska fysiken. Detta paradigm har delvis föråldrats som en följd av kvantfysiken, relativitetsteorin och kaosteorin, men även som en följd av att det idag snarare är informatiken än mekaniken som formar tankemodellerna.
Samtidigt som postmodernismen har inneburit en uppgång för tolkningen har emellertid själva tolkandet förändrats. Den hermeneutik som enligt Vattimo intagit rollen av ett "gemensamt språk" är inte den samma som hermeneutiken på 1800-talet. Det historiska subjektet och individen har upplösts av den postmoderna filosofin och därmed har motivförklaringen problematiserats. Den postmoderna hermeneutiken erkänner inte heller någon ursprunglig mening eller någon sann tolkningsmetod. Där Schleiermacher med hermeneutikens hjälp försökte finna den rätta förståelsen, hävdar Gadamer att det inte existerar en rätt förståelse eller en av traditionen oberoende ursprunglig mening.
Även om postmodernismen inte aktualiserar den teleologiska tematiken, befriar den humanvetenskapen från positivismens krav på anpassning till en naturvetenskaplig metodologi. Den historiska kontexten tas i beaktande; begreppens kulturella beroende erkänns. Medger man att inte bara normerna, utan även begreppen och termerna med vilka kulturen och samhället beskrivs är föränderliga och kulturbundna, kan man inte föreskriva human- och samhällsvetenskaperna en naturvetenskaplig metodologi.
Texten har publicerats i Livsvärdsfenomenologi och hermeneutik, Helsingfors universitet Pedagogiska institutionen forskningsraport 192 2003.