Ralf Wadenström (2000)
Om Italien har en födelseort så är det Corfinio eller Corfinium, som orten hette på den romerska tiden. Det var i Corfinium i Valle Pelligna, tio mil öster om Rom, som namnet "Italien" myntades. Corfinium var det italienska förbundets huvudstad vid tiden för italikernas eller de gamla italienarnas krig mot romarna omkring år 90 före Kristus. Under kriget mot den romerska republiken döptes Corfinium om till Italia. De som var för "Italien" var således mot Rom, och vice versa. När italienarna, för att uttrycka sin suveränitet, antog ett eget mynt, präglades namnet "Italia" på mynten.
Corfinium eller Italia var huvudstad bara en kort tid, för italienarna lyckades inte befästa sitt oberoende. Fastän italienarna inte lyckades göra sig självständiga från Rom, stred de inte förgäves: italienarna och hela den appeninska halvöns invånare erhöll som ett resultat av kriget romerskt medborgarskap. Men Corfinium, italienarnas första huvudstad, föll i glömska. Det romerska medborgarskapet med alla dess privilegier fick italienarna att ge upp sitt motstånd och därmed även sin italienska patriotism. Idag är Corfinio en liten kommun eller by med ett tusental invånare. Trots sin unika historia är det inte många turister som besökt orten eller ens hört talas om Corfinium. Italienare, se här eder huvudstad!
När på kejsar Augustus tid "hela världen" skulle skattskrivas hörde även Judeen till det romerska imperiet. Trots att många av Jesu följeslagare hoppades att Jesus skulle befria judarna från det romerska väldet, var det endast under Jesu första och sista dagar som han konfronteras med den romerska överheten. Bibelns Jesus är ingen antiromersk nationalist. När fariséerna försöker snärja Jesus och frågar honom om det är lovligt att giva kejsaren skatt, visar Jesus på kejsarens bild på en penning och svarar: "Så given då kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör". Jesu rike är icke av denna världen. Ändå anges Jesus för att säga sig vara "judarnas konung" och därmed sätta sig upp mot kejsaren. När de romerska krigsmännen gisslar honom hånar de honom med hälsningen "Hell dig, judarnas konung". Och på korset hänger de upp en övertext som lyder "Jesus från Nasaret, judarnas kung". För detta "brott" döms Jesus, formellt enligt romersk lag. Men angivarna, som överlämnat honom, är judar. Jesus dör övergiven av sitt eget folk, kanske även av Gud.
De första århundradena efter Kristus förföljdes de kristna av den romerska överheten. Tjänaren är icke förmer än sin herre. Men när kristendomen under det fjärde århundradet beviljades kejserligt beskydd av Konstantin den store, förändrades kyrkans förhållande till Rom. Kyrkan blev själv romare, eller åtminstone romersk. Till skillnad från Corfinium fick "judarnas konung" slutligen upprättelse. Efter det västromerska rikets fall var det kyrkan som förvaltade de romerska traditionerna. Latinet blev den romersk-katolska kyrkans administrativa språk och det (enda) liturgiska språket fram till anno Domini 1962. Biskopen i Rom ärvde av kejsaren titeln "pontifex maximus" och, genom Konstantin den stores (förfalskade) testamente, även den världsliga makten i staden Rom och hela Kyrkostaten. Vad som tidigare hade tillhört kejsaren kom således att tillhöra Gud, eller åtminstone hans ställföreträdare. Biskopen i Rom övertog visserligen inte Caesars tron, utan i dess ställe Petri stol, men påvens makt och Roms ställning som kyrkans centrum är de facto ett arv från det romerska kejsarväldet.
Romarrikets fall resulterade inte i något nytt (pan)italienskt rike. Efter de gamla italienarnas och det ursprungliga Italiens nederlag mot Rom förlöpte det nästan två årtusenden innan Italien under Garibaldis ledning åter kunde förenas. När kejsaren lämnade Rom och den appeninska halvön kom påven i hans ställe. Redan Machiavelli konstaterade att kyrkan alltid förhindrat befrielsen och föreningen av Italien. Från tidig medeltid fram till slutet av 1800-talet var Rom för det mesta i förbund med främmande makter, mot italienarna. Även efter att staden Rom hade intagits och gjorts till Italiens nya huvudstad vägrade påven och den katolska kyrkan att formellt erkänna det italienska kungadömet. Helige fadern, som nu var "fånge" i Vatikanen, förbjöd rentav de troende att rösta i de allmänna valen i Italien. Kanske borde påven Johannes Paulus II i sin bön om förlåtelse för kyrkans synder även ha ihågkommit Italien, fastän det är få som med Garibaldi i sin himmel sörjer över Italiens öde.
När Italien hade förenats återstod det ännu att göra dess befolkning till italienare, att göra italienarna till en nation. Detta projekt har aldrig helt fullbordats. Katolikerna, åtminstone de konservativa, har alltid förhållit sig misstänksamma mot den italienska staten. I statens eller det monopoliserade våldets frånvaro har maffianätverken i söder tagit lagen i egna händer. Och den stora kulturella klyftan mellan Nord- och Syditalien har inte överbyggts.
Italien är till invånarantalet av samma storleksklass som Frankrike och Storbritannien. Ändå har Italien spelat en undanskymd roll i politiska sammanhang. Den italienska regeringen var visserligen värd då Romfördraget undertecknades, men på det symboliska planet representerar orten där avtalet undertecknades inte Italien, utan Petri stol och den romersk-katolska kyrkan. När man talar om relationerna till Berlin, Paris eller Moskva är det klart vad man syftar på: respektive lands regering. Men när man talar om relationerna till Rom är det troligt att man syftar på Heliga stolen och den katolska kyrkan. Den italienska regeringen har sällan vunnit någon större respekt. Italiens svaga roll i EU och dess föregångare EEC och EG förefaller dock inte ha varit något problem för italienarna. De förhåller sig i regel mycket positivt till medlemskapet i EU; mera än gärna överger de sin italienska lira för eurons skull. Istället för ett motstånd mot Europeiska unionen finns det bland italienarna ett starkt motstånd mot Italien, på senare tid framför allt representerat av Lega Nord.
Att Rom primärt är den katolska kyrkans stad är speciellt uppenbart ett jubelår som detta. Få är de som till påsk besöker Rom för att staden är Italiens huvudstad. Här väger de romerska traditionerna tyngre än de italienska. Den eviga staden är ingen symbol för Italien. Kanske är den bortglömda byn Corfinio en bättre symbol för den italienska nationen, en delvis övergiven idé.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet 12.4 2000.